Öga för öga, tand för tand

31 juli, 2014

Jag minns hur jag som halvstor parvel fick lära mig, vilket stort humanistiskt språng det var, när principen öga för öga, tand för tand blev ett moraliskt rättesnöre för rättsuppfattningen. Hämnden eller vedergällningen fick inte vara mer omfattande än själva brottet. I dagens rättskipning talas det om rätten till nödvärn och mer våld än nöden kräver.

I slutet av 60-talet utsågs jag till nämndeman för VPK vid tingsrätten i Sundsvall. Uppdraget innebar en god utsiktspunkt för att se, men också förstå hur orättvist livet kan te sig individer och grupper i ett klassamhälle. Ett viktigt steg i det som ofta kallas för livets skola. Tingsrätten i Sundsvall innebar inga spännande mål, utan för det mesta rörde det sig om små brott, men även händelser i det lilla kan bidra till förståelse för det stora. Som Sune Carlsson sa vid ett bolagsstyrelsemöte i ett av ABB-bolagen i Västerås. Jag hade begärt ordet efter vår VD:s förslag till budget för kommande år. Jag påpekade att budgeten aldrig skulle hålla och hävdade utifrån de väntetider vi hade på den avdelning där jag var metallordförande, att vi gick in i en lågkonjunktur. Då tittade Sune Carlssson kallt på vår VD och sa: ”Nu har metall förklarat ur ett mikroperspektiv, det jag sett från ett makroperspektiv. Du tänker tydligen segla in i en förväntad lågkonjunktur med fulla segel.” Återigen fick jag bekräftelse på, att jag alltid ska lite på mina mikroerfarenheter, de ledde och leder mig oftast hyfsat rätt!

Nu tillbaka till mitt mikroperspektiv som nämndeman i Sundsvalls tingsrätt. Ett mål har jag funderat en hel del över de senaste dagarna. En butiksinnehavare i Sundsvall åtalades av en åklagare för misshandel. En dag såg innehavaren hur en tjuv röck åt sig en läderjacka och drog i väg. Butiksinnehavaren var en före detta idrottsman, brottare vill jag minnas, han sprang efter den flyende tjuven och tog in på honom, det var bara en tidsfråga innan han skulle ha hunnit ikapp tjuven. Någon meter från tjuven får innehavaren en ingivelse och gör en rejäl flygtackling på tjuven som dråsar i trottoaren med ansiktet före. Blodvite uppstod med påföljande läkarbesök. Vid rättegången förklarade sig butiksinnehavaren oskyldig. Det våld han använt sig av var, enligt honom, motiverad. Nämnden inklusive domaren var helt eniga. Vi ansåg honom skyldig till misshandel. Vi ansåg, att om han sprungit i 30 sekunder till, då hade han kunnat gripa tjuven. Den flygande tacklingen var övervåld. Det var mer våld, än nöden krävde.

De senaste veckorna händelser i kriget mellan Israel och Hamas, har jag ofta tänkt på det där ”skitmålet” i Sundsvalls tingsrätt. Av samma anledning som tingsrätten dömde butiksinnehavaren skyldig till misshandel, på samma grunder måste Israel av varje rättänkande människa dömas skyldig till oerhört mycket mer våld än nöden kräver. Vilken nöd är det som kräver 1150 döda palestiniers liv? De flesta civila och barn. Det kan man kalla för en rejäl flygande tackling. Under samma period har Hamas dödat 56 personer varav tre civila! Hur man än vrider och vänder på frågan, så står inte det israeliska våldet i någon rimlig proportion till  händelser, som Israel vill åberopa för sina vildsinta bombningar. Varken nuvarande eller historiska.

Jag torde inte komma längre den här gången, men det är inte nödvändigt heller. Jag tror att jag fått fram min poäng, att Israel med råge överskridit alla rimliga gränser för rätten till nödvärn. Den sanningen är uppenbar oavsett om vi betraktar frågan ur ett mikro- eller makroperspektiv. Nu väntar jag bara på vän av ordning som frågar om min inställning till Hamas och den växande antisemitismen i Sverige. Alla er hänvisar jag till det jag tidigare skrivit på min blogg och på Facebook. Men för att något underlätta läsningen av min text, vill jag i all ödmjukhet påminna om, att jag ingenstans fråntagit tjuven i Sundsvall hans del i händelseförloppet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Trosbekännelsen, del 4

30 juli, 2014

Nedanstående blogginlägg är hämtad från efterkristus.nu Jag tillägnar blogginlägget ärkebiskop Antje Jackelén, som, vad jag förstår har svårigheter att se skillnaden mellan Jesus och Muhammed!

efterkristus.nu

Idag vandrar vi vidare med vårt fokus på den apostoliska trosbekännelsen, men lämnar den första artikeln: ”Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare” och rör oss vidare mot Jesus.

Visa originalinlägg 1 330 fler ord


Tuulikki Koivunen Bylund, anser du att det etiska resultatet står i samklang med kristen värdegrund?

28 juli, 2014

Den som orkar följa mina, ibland något pladdriga skriverier, vet att jag på senaste tiden skrivit en hel del om selektiva aborter. I februari fick jag en insändare, riktad till ledamöterna i landstingsfullmäktige, publicerad i HT. Trots att det gått ett halvår har jag inte fått något svar. För några veckor sen satt jag i värmen och funderade över hur jag skulle gå vidare, då insikten slog mig! Sverige är ett korporativt samhälle och kännetecknet för en korporativ stat är att hela utredningsväsendet är organiserat så, att alla organisationer ska, om möjligt, dras in i arbetet och den statliga gemenskapen. Svenska kyrkan är också en en del i det korporativa samhället och har en given plats i allehanda utredningar.

Uppgiften är inte, att kyrkan ska bidra med moraliska ifrågasättanden. Nej tvärtom, kyrkans uppgift är att ge moralisk legitimitet åt resultatet. Självklart, tänkte jag där i värmen, finns det en utredning om selektiva aborter och lika självklart deltog säkert en representant för kyrkan i en sådan utredning. Vad har man Google till om inte för att hitta det man söker? Jag minns inte vad jag skrev i sökfältet men det här hittade jag på direkten: Yttrande om etiska frågor kring fosterdiagnostik. Och ser man på. Redan på första sidan står det vilka som står bakom yttrandet och vem hittar jag väl där? Jo, Tuulikki Koivunen Bylund! I den här yttrandet var det hon som skulle ge moralisk legitimitet till ett yttrande som var givet redan på förhand. Trots vackra ord. Jag kan inte påminna mig en text där människovärdet nämns så många gånger, blev ändå resultatet -*fanfarer* – fosterdiagnostik och selektiva aborter kan av etiska skäl godkännas.

Jag får väl i det här inlägget tänka som jag gjort många gånger tidigare. När kyrkan sviker får jag väl gå till den troende ateisten Birger Schlaug och återigen citera: ”Tekniken förändrar normer, värderingar, uppfattningen om normalitet. Det som tidigare betecknats som rashygien, och som förknippades med nazisterna, är idag vardagsmat eftersom gentekniken förflyttat vad som uppfattas som moral, etik och värdighet. Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets. Vi sitter på ett sluttande plan, märker inte att vi glider och varje läge på planet för en stund blir normalitet. Det är i alla fall ganska smart om vi inser att det är så det förhåller sig. Allt annat är ju bara en form av livslögn.” Det känns märkligt för mig, som aktiv lekman i SvK, behöva gå till en troende ateist för att få moralisk vägledning när kyrkans biskopar sviker.

Jag avslutar med att länka till en video, där Marte Wexelsen Goksöyr inför en stor publik talar om människovärde, fosterdiagnostik och de reella resultaten, bortom de vackra orden, av staten uppmuntrade fosterdiagnostiken. Marte avslutar sitt tal med ett kraftfullt: Jag vill leva! Eftersom våra biskopar inte gärna svarar, får väl jag svara i deras ställe.

Marte, det vill Gud också!

KT

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Han ser i alla fall snäll ut!

27 juli, 2014

Det är alltid intressant att ta del av vad framstående män och kvinnor i staten kan häva ur sig, utan att de blir politiskt eller socialt utstötta. Visst förstår jag att krig kan skapa allehanda aggressioner, men ändå, nån måtta borde det väl ändå finnas. Jag har några dagar gått och funderat över den israeliska professorns Mordechair Kedar uttalande att palestinska terroristers mödrar eller systrar borde straffas med våldtäkt.

Det han säger i artikeln kan inte missförstås: ”The only thing that could deter a suicide bomber is knowing that if caught, his sister or his mother would be raped,” said Kedar on Israel Radio Bet.

Jag inser att det kan finnas udda figurer med märkliga åsikter, i en civiliserad stat. Men jag blir något mer tveksam till att beteckna en stat som civiliserad, där framträdande företrädare för etablissemanget torgför åsikter, att Israel bör bryta mot krigslagar och bli krigsförbrytare och inte bara det, landet bör bryta mot alla vedertagna begrepp om vad som kännetecknar en rättsstat. Som sagt, Mordechair Kedar är inte vem som helst. Läs om hans bakgrund i artikeln. Han tillhör den styrande eliten och kan kanske vara en man för regeringen i en framtid!

Det finns egentligen en hel del frågor att ställa med anledningen av våldtäkterna. Ska de ske av särskilt utsedda våldtäktspatruller eller ska värnpliktiga tvingas att utföra handlingarna, men de frågorna får vara.

Se på bilden av Mordechair Kedar i artikeln. Han ser riktigt snäll ut. Han slår säkert inte sin fru!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Jag vill också våga vara fundamentalist!

25 juli, 2014

Det händer ofta när jag är starkt engagerad i en fråga, att jag blir förvånad över de bilder som min magkänsla väljer ska representera det jag ser och känner. För ett antal dagar sedan blev det nedanstående bild, som för mig får representera skeendet i Irak och Mosul. Varje gång jag försöker förklara det jag upplever mig se i bilden, upptäcker jag, att jag gråter!

Det jag ser är en kvinna, som gråter av förtvivlan över det onda som sker. Hon ber säkert: Herre förbarma dig! Men bildens budskap är, att trots gråt och förtvivlan, lidanden och död, så släpper kvinnan inte sitt grepp om korset! Jag anar att här finns också svaret på frågan, hur det kan komma sig att kyrkan i Irak överlevt ända till i dag. Det är en prestation av stora mått, men för mig känns förklaringen ganska given.

Kvinnan på bilden blir för mig förklaringen till kyrkans överlevnad. Hon och kyrkan vet vad det kristna trons fundament är, för 2000 år sedan och så även i dag. Det är korset och  segern över döden som korset symboliserar. Kyrkan har hållit fast vid apostlarnas undervisning, som de själva inte hittat på, utan som de hört direkt ur Jesus mun. Bilden förmedlar att kristen tro är en jordnära och konkret tro, som är sann och giltig i alla tider.
Nu ska jag inte sitta här tårögd och prata sönder min upplevelse. Säger bara i all enkelhet – jag vill dela kvinnans fundamentalism! Det är sådan tro som bär ända in i evigheten!

KT


Ibland går det snabbt! Tack för det HT!

24 juli, 2014

I tisdags skickade jag in manuskriptet till en insändare till Hudiksvalls Tidning (HT) och i dag fanns den att läsa i papperstidningen. Snabbare är så kan man inte begära. Jag är nöjd. Den enda ändringen i insändaren är att insändarredaktionen ändrat rubriken från ”Har alla Svenska kyrkans biskopar semester samtidigt?” till ”Har biskoparna semester nu?” Här kommer insändaren:

Har biskoparna semester nu?

I helgen sipprade, lite tveksamt, nyheten om att Mosul tömts på de sista kristna. ISIS den nya maktfaktorn i området, beväpnade av USA, Nato och EU, gav de kristna i Mosul det enkelt förstådda valet: Konvertera, flytta eller dö! Som en bekräftelse på allvaret i hotet brann en 1800-årig kyrka ner i Mosul. Tänk er den hissnande tanken. En 1800 år gammal kyrkobyggnad, som byggts av en kristen församling, som funnits i Mosul redan under apostlarnas tid!

ISIS tillhör en bred politisk-religiös riktning, som drömmer om ett Mellanöstern fritt från kristna. De tillhör samma andans barn, som en viss potentat i Europa, som drömde om ett judefritt Europa!

Vi har sett det komma, men av någon outgrundlig anledning och till min sorg har vi valt att tiga och se åt ett annat håll. Sorgen har inte blivit mindre av att Svenska kyrkan också valt att tiga. Jag känner stor frustration, ja rent av vrede över att jag inte hör någon av kyrkans biskopar höja sin röst till protest, när våra kristna trossyskon fördrivs från Mosul. Det är ju inte bara enskilda kristna som fördrivs, vad värre är, det är kristi kropp som drivs bort!

Biskop Ragnar jag saknar din röst. Led Uppsala stift i bön för våra trossskon som lider under förföljelser och led stiftet i bön, att kristi kyrka får uppstå igen i Mosul!

 Leo Holtter, Bjuråker

Ersättare i stiftsfullmäktige för Frimodig kyrka

KT

 


Känner inte Svenska kyrkan andlig gemenskap med Iraks kristna?

24 juli, 2014

Ända sedan tidig ungdom har jag varit mycket intresserad av historia. Intresset har hållit i sig, men med åren blir det allt mindre läst. I ungdomsåren koncentrerade mig mest på antiken. Det blev ju helt naturligt att jag också med intresse läste om kristendomens framväxt och förföljelserna av kristna i romarriket.Det var ju ingen hejd på uppfinningsrikedomen att på olika sätt plåga människor. En av de mer raffinerade metoderna var att använda kristna som levande brinnande facklor på överhetens garden-partys! Och ändå, kyrkan växte! Jag var helt övertygad om att en av orsakerna till att kyrkan växte, var att de kristna hade högre krav på sitt moraliska leverne än det omgivande samhället. Samhället kännetecknades var ju fullständigt träsk! De kristnas hållning att inte vara en del av träsket tilltalade de fattiga, men också, det får vi inte glömma de rättfärdiga människorna inom överklassen!

Här nånstans slutade mina studier och eventuella funderingar kring den kristna kyrkan. Istället tog andra intressen överhanden och där krävdes också historiska kunskaper, men jag hoppar över allt det och gör ett jättehopp i tanken till tidigt 90-tal. Av gammal och ohejdad vana var jag tvungen att sätta mig in det nya jag trätt in i. Det blev som det alltid hade varit. Jag läste helt utan systematik och därför blev också kunskaperna något osystematiska, för att uttrycka det milt. Mitt i mitt planlösa läsande stötte jag åter på mina kristna i romarriket! Nu var min mognad och mina kunskaper något större än i min ungdom och såg mycket mer än jag gjorde då. Bl. a insåg jag kyrkans och biskoparnas roll i kristendomens utbredning. I en fientlig omgivning var det oerhört viktigt att organisationen stödde sina medlemmar. Än viktigare var synen på ledningen av kyrkan. Jesus hade överlåtit ansvaret för sin kyrka till apostlarna och i den apostoliska kyrkan sågs biskoparna som apostlarnas efterträdare. Handpåläggningen var ingen tom och from gest, utan på blodigt allvar. Visserligen åtnjöt biskopen stor respekt, men det var inte det viktigaste. Det viktigaste var det tunga ansvaret som vigningen innebar. Biskopen skulle, i apostlarnas efterföljelse, vara en god herde för sin hjord. I biskopens ansvar låg att se till att läran från apostlarnas tid inte förvanskades, utan alltid vara i samklang med det Jesus undervisat. I biskopens roll låg också uppgiften att leda församlingen i världen, som inte alltid var vänligt inställd. Slutligen låg det i biskopens roll som herde, att också vara beredd att ge sitt liv för fåren. Ingen lätt uppgift!

Nu ett hopp till skuggan av Mosul. Det är egentligen ett Guds under att kyrkorna i öst överlevt och bibehållit sin tro intakt. Undret består givetvis i Guds nåd, men också i Guds gåva till apostlarna. De fick uppdraget att sprida den kunskap de fått av Jesus och också ansvaret att bygga en kyrka och värna om läran. Organisationen var den episkopala kyrkan, med biskopen mitt i sin hjord. När vi nu ser tillbaka ca 1400 år, då kan vi bara konstatera att kyrkorna i Mellanöstern med heder klarat sin av Jesus givna uppgift. Sältan finns kvar och ingen risk att få några kvarnstenar om halsen. Efter USA:s, Storbritanniens och Natos på lögner baserade anfall på Irak, som slog sönder alla sociala mönster var det bara en tidsfråga, när förföljelserna av de kristna skulle börja. Det tog inte lång tid innan biskopar, präster och andra ledande kristna fick sätta livet till. Vi såg det komma! T o m jag som inte är alltför kunnig i internationella frågor såg det komma och varnade för det kommande folkmordet i minst ett blogginlägg.

Den enda organisation som inte verkar se något är Svenska kyrkan. Det har gått en evighet sen rapporterna om den slutgiltiga fördrivningen av kristna, dök upp i utländska medier och några kristna tidningar i Sverige och än har vi inte sett eller hört någon reaktion Svenska kyrkans ledning. Jag börjar alltmer fråga mig om Svenska kyrkan ser Iraks kristna som syskon eller vänner. Om en vän lider innebär det, i min värld, att vänner rusar till och håller om. Inte ens ett pliktskyldigt ”Vi beklagar!” kostar SvK på sig.  Eller är det så illa, som jag hånfullt har som rubrik i en insändare jag skickade till våra lokaltidningar i Hälsingland: Har alla Svenska kyrkans biskopar semester samtidigt? Hoppas den publiceras med bibehållen rubrik. Frågan om Svenska kyrkans känslor för den irakiska kyrkan och de kristna i Irak kvarstår. Svenska kyrkan har ju både i sin praktik och lära indirekt tagit avstånd från alla ortodoxa kyrkor. Det kan inte vara lätt för en kyrka som mist sin sälta, att möta blicken från en kyrka som har sin kvar. Nå, oavsett vad Svenska kyrkans biskopar eller kyrkostyrelsen anser om kyrkorna i Irak, vore det väl ändå oerhört märkligt om Svenska kyrkan vore den sista som protesterar mot utvecklingen i Irak. De senaste dagarna har varit skamfyllda för Svenska kyrkan!

Läs också Helena Edlunds blogginlägg: Folkmord pågår. Inlägget är fylld av helig vrede, som känns befriande. När jag läser sådana inlägg känner jag mig som en mespropp.

 

KT

 

 

 

 

 

 


SKR och/eller Svenska kyrkan, utlys en sorgedag!

20 juli, 2014

Jag anser att det är dags att inse, att nu är det på allvar! Politiskt-religiösa krafter  i Mellanöstern, vars mål är att skapa ett geografiskt område som är fritt från kristna. Det är i grunden samma perversa mål som nazisternas judefria Europa. Svensk kristenhet, och då speciellt Svenska kyrkan, har varit ena riktiga mähän vad gäller att protestera mot förföljelserna av kristna runt om i världen och speciellt då i Mellanöstern. Vi har inte ens fikonlövet, ”vi visste inte,” att gömma oss bakom. Förföljelserna är väldokumenterade och de som fortfarande inte riktigt vet, kan ju ta sig till Södertälje och intervjua kristna från området som tagit sig till Sverige. De kan förklara, hur det ligger till, för den som vill veta!

Nu har det dykt upp en ny politisk aktör, ISIS, beväpnade av USA, NATO, EU, men också av Saudiarabien. ISIS har mycket klart deklarerat för de kristna i bl a Mosul att valet är lätt. Konvertera eller dö! Med en beslutad tidsfrist. Jag länkar till en nyhet från Al Arabia News: ISIS burns 1,800-year-old church in Mosul. Jag vill uppmana alla att reflektera över kyrkobyggnadens ålder. Den ger oss insikt om att det funnits kristna församlingar i området ända från urkristen tid. Kristna kyrkor som levt som en minoritet under århundraden. På samma sätt som som judarna fick de kristna lära sig att vid varje uppblossad social oro, då gäller det att huka sig. Då kommer förföljelserna och det blir svårt att leva. Alla dessa historiska vågrörelser har de kristna fått leva med, men ändå överlevt. Nu verkar det upphört. ISIS har lyckats med vad ingen tidigare härskare lyckats med. Mosul är fritt från kristna! Jag vill återigen påminna om att vi sett det komma! Som det står i nyheten:

”Patriarch Louis Sako told AFP on Friday: “Christian families are on their way to Dohuk and Arbil,” in the neighboring autonomous region of Kurdistan. “For the first time in the history of Iraq, Mosul is now empty of Christians,” he said.”

Jag anser det inte vara orimligt att Sveriges kristna råd, med anledning av allvaret i situationen utlyser en allmän sorgedag för att hedra våra trossyskon som fördrivits från sina hem och kyrkor. Det vore en mäktig manifestation om alla Sveriges kristna kyrkor och församlingar i sann ekumenisk anda hedrade vår kristna systrar och bröder för deras ståndaktighet genom århundraden att inte överge sin tro.
Om SKR inte kan enas om att uppmana till en allmän sorgedag, behöver inte det innebär att vi bara konstaterar att vad synd och sen händer ingenting. Det måste väl vara fullt tillåtet att Svenska kyrkan genomför en sådan aktion. Det är väl bara att ta beslutet! Gör det!
Jag inser, cynisk som jag blivit med åren, att mitt förslag inte går att realisera. Det blir för mycket av utredningar och argument om ”å ena sidan och å andra sidan” så allt rinner ut i sanden under allmänna suckanden och bedyranden, att Svenska kyrkan minsann tar frågan på allvar!
Det enda rimliga är väl att jag går till min livlina och förlitar mig på min egen församling och alla de andra församlingar i Bjuråker-Norrbo. Vad säger ni, Lena, Anders, Martin och Anders, om idén? Det är väl bara att sätta sig ned och besluta om en dag i närtid?

KT


Kan en kyrka få en kvarnsten hängd om halsen?

17 juli, 2014

Under de senaste veckorna har jag läst ett antal blogginlägg av skilda personer, som på skilda sätt beskrivit sina erfarenheter av Svenska kyrkan i blogginlägg. Marcus Birro här och här. Biskop Åke Bonnier här och här.  Helena Edlund här. Inläggen har inneburit, att jag tänkt mycket på mina egna upplevelser och erfarenheter av Svenska kyrkan. De funderingar innebar också att mina sommarfunderingar kring Matteusevangeliet fick ny näring. Jag sökte mig till Matt 18:6-7. Där säger Jesus:

”Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilka de kommer.”

Nå, vad har det här med mina erfarenheter av Svenska kyrkan att göra? Jo, det ska något kort förklara. När jag kom tillbaka till den kyrka jag mentalt och fysiskt lämnat för 30 år sedan, då var jag en av de där små som Jesus talar om. (Jag är det fortfarande.) Jag klev in och upplevde efter en tid, att det kändes märkligt hemtamt. Det kändes precis som om jag klivit ur ett rum till ett annat. Ett annat rum som var exakt kopia av mitt tidigare rum. Där fanns samma partier som jag träffat under mina år i kommunfullmäktige i Sundsvall och Västerås. Jag fortsatte med exakt samma åsikter jag haft i det ena rummet också i det andra. Efter en tid, började jag känna mig obekväm med situationen och undrade lite försynt i Badelunda församling, att varför ska jag lägga all energi i det interna församlingsarbetet. Jag berättade att jag skulle vilja samtala om hur jag ska agera som kristen i min vardag på Tärna folkhögskola i Sala. Nu skedde det märkliga. Det verkade som om ingen av prästerna eller diakonerna i församlingen verkade förstå vad jag menade. Efter några månader av försiktiga påpekanden om mina önskemål gav jag upp. Att missionera var tydligen ingen stor fråga för kyrkan eller att leva som kristen i vardagen. Jag kunde fortsätta med mina socialdemokratiska åsikter, det räckte tydligen gott för medlemskap i Svenska kyrkan. Men ändå, det skavde, för budskapet i gudstjänsterna sa ju ändå något helt annat. Lite från och till så möttes jag av ordet omvändelse i de texter som kyrkvärdarna och tjänstgörande präst läste i gudstjänsterna. Hur jag än försökte få ihop det vardagliga tillvaron i församlingen och gudstjänsternas texter så fick jag inte ihop det. Omvändelse från vad?

Med tiden flyttade jag till Bjuråker och hade några stressiga år som ABF-ombudsman, men 2004 blev jag ordentligt sjuk och då bestämde jag mig för att jag måste få svar på många av mina undringar. Bl a började jag att blogga. 2007 raderade jag min blogg på Aftonbladets bloggportal och började om på ny kula här på wordpress. De första åren funderade jag mycket över omvändelse, för jag hade så sakteligen börjat inse att omvändelse handlar om att vända sig bort från synden. Kan ni förstå, jag hade knappt hunnit börja acceptera att jag nog var den störste syndaren med en bjälke i ögat, då kommer, som jag upplever det, dråpslaget att syndabekännelsen kanske ska bli något som kan väljas bort i gudstjänster förutom i högmässor. Bestörtningen blev inte mindre när jag i Kyrkans tidning läste hur en kyrkoherde ansåg att det var bra med frivilligheten. För synd är ju så svårt att förklara för människor. Min tanke var, vad är det för mening att gå till gudstjänst? Ingen synd, ingen förlåtelse. En stor del av den ömsesidiga relationen med Gud skulle ju försvinna! Så har det fortsatt de senaste åren. Jag får höra av vår nya ärkebiskop att jag missat något, när jag tror på jungfrufödseln. Troligtvis är jag också en förstelnad fundamentalist. Biskop Åke Bonnier anser att jag tillhör trospolisernas skara. Så här skulle jag kunna fortsätta. De som vill veta hur mitt sökande såg ut hittar säkert en hel del under kategorin tro. Jag anser nog, på goda grunder, att kyrkans biskopar borde ta sig en funderare. Jag känner att kyrkan ägnade sig åt förförelse av en ny och osäker ny medlem. Det krävs ingenting att bli medlem och vi är accepterade som vi är. Vilket i sig nog är sant, men våra handlingar kanske inte är acceptabla i Guds ögon. En kyrka och dess biskopar och präster måste ta tag i och förklara behovet av omvändelse. Om kyrkan inte gör det, då är anklagelsen om förförelse av dessa Jesus små som tror på honom inte orättvis. Tanken på kvarnstenen känns inte helt obefogad.

Det är det här som striden inom handlar om. Som jag ser det.

KT