Känner inte Svenska kyrkan andlig gemenskap med Iraks kristna?

Ända sedan tidig ungdom har jag varit mycket intresserad av historia. Intresset har hållit i sig, men med åren blir det allt mindre läst. I ungdomsåren koncentrerade mig mest på antiken. Det blev ju helt naturligt att jag också med intresse läste om kristendomens framväxt och förföljelserna av kristna i romarriket.Det var ju ingen hejd på uppfinningsrikedomen att på olika sätt plåga människor. En av de mer raffinerade metoderna var att använda kristna som levande brinnande facklor på överhetens garden-partys! Och ändå, kyrkan växte! Jag var helt övertygad om att en av orsakerna till att kyrkan växte, var att de kristna hade högre krav på sitt moraliska leverne än det omgivande samhället. Samhället kännetecknades var ju fullständigt träsk! De kristnas hållning att inte vara en del av träsket tilltalade de fattiga, men också, det får vi inte glömma de rättfärdiga människorna inom överklassen!

Här nånstans slutade mina studier och eventuella funderingar kring den kristna kyrkan. Istället tog andra intressen överhanden och där krävdes också historiska kunskaper, men jag hoppar över allt det och gör ett jättehopp i tanken till tidigt 90-tal. Av gammal och ohejdad vana var jag tvungen att sätta mig in det nya jag trätt in i. Det blev som det alltid hade varit. Jag läste helt utan systematik och därför blev också kunskaperna något osystematiska, för att uttrycka det milt. Mitt i mitt planlösa läsande stötte jag åter på mina kristna i romarriket! Nu var min mognad och mina kunskaper något större än i min ungdom och såg mycket mer än jag gjorde då. Bl. a insåg jag kyrkans och biskoparnas roll i kristendomens utbredning. I en fientlig omgivning var det oerhört viktigt att organisationen stödde sina medlemmar. Än viktigare var synen på ledningen av kyrkan. Jesus hade överlåtit ansvaret för sin kyrka till apostlarna och i den apostoliska kyrkan sågs biskoparna som apostlarnas efterträdare. Handpåläggningen var ingen tom och from gest, utan på blodigt allvar. Visserligen åtnjöt biskopen stor respekt, men det var inte det viktigaste. Det viktigaste var det tunga ansvaret som vigningen innebar. Biskopen skulle, i apostlarnas efterföljelse, vara en god herde för sin hjord. I biskopens ansvar låg att se till att läran från apostlarnas tid inte förvanskades, utan alltid vara i samklang med det Jesus undervisat. I biskopens roll låg också uppgiften att leda församlingen i världen, som inte alltid var vänligt inställd. Slutligen låg det i biskopens roll som herde, att också vara beredd att ge sitt liv för fåren. Ingen lätt uppgift!

Nu ett hopp till skuggan av Mosul. Det är egentligen ett Guds under att kyrkorna i öst överlevt och bibehållit sin tro intakt. Undret består givetvis i Guds nåd, men också i Guds gåva till apostlarna. De fick uppdraget att sprida den kunskap de fått av Jesus och också ansvaret att bygga en kyrka och värna om läran. Organisationen var den episkopala kyrkan, med biskopen mitt i sin hjord. När vi nu ser tillbaka ca 1400 år, då kan vi bara konstatera att kyrkorna i Mellanöstern med heder klarat sin av Jesus givna uppgift. Sältan finns kvar och ingen risk att få några kvarnstenar om halsen. Efter USA:s, Storbritanniens och Natos på lögner baserade anfall på Irak, som slog sönder alla sociala mönster var det bara en tidsfråga, när förföljelserna av de kristna skulle börja. Det tog inte lång tid innan biskopar, präster och andra ledande kristna fick sätta livet till. Vi såg det komma! T o m jag som inte är alltför kunnig i internationella frågor såg det komma och varnade för det kommande folkmordet i minst ett blogginlägg.

Den enda organisation som inte verkar se något är Svenska kyrkan. Det har gått en evighet sen rapporterna om den slutgiltiga fördrivningen av kristna, dök upp i utländska medier och några kristna tidningar i Sverige och än har vi inte sett eller hört någon reaktion Svenska kyrkans ledning. Jag börjar alltmer fråga mig om Svenska kyrkan ser Iraks kristna som syskon eller vänner. Om en vän lider innebär det, i min värld, att vänner rusar till och håller om. Inte ens ett pliktskyldigt ”Vi beklagar!” kostar SvK på sig.  Eller är det så illa, som jag hånfullt har som rubrik i en insändare jag skickade till våra lokaltidningar i Hälsingland: Har alla Svenska kyrkans biskopar semester samtidigt? Hoppas den publiceras med bibehållen rubrik. Frågan om Svenska kyrkans känslor för den irakiska kyrkan och de kristna i Irak kvarstår. Svenska kyrkan har ju både i sin praktik och lära indirekt tagit avstånd från alla ortodoxa kyrkor. Det kan inte vara lätt för en kyrka som mist sin sälta, att möta blicken från en kyrka som har sin kvar. Nå, oavsett vad Svenska kyrkans biskopar eller kyrkostyrelsen anser om kyrkorna i Irak, vore det väl ändå oerhört märkligt om Svenska kyrkan vore den sista som protesterar mot utvecklingen i Irak. De senaste dagarna har varit skamfyllda för Svenska kyrkan!

Läs också Helena Edlunds blogginlägg: Folkmord pågår. Inlägget är fylld av helig vrede, som känns befriande. När jag läser sådana inlägg känner jag mig som en mespropp.

 

KT

 

 

 

 

 

 

Advertisements

7 kommentarer till Känner inte Svenska kyrkan andlig gemenskap med Iraks kristna?

  1. klaus skriver:

    Artikel om detta i kyrkans tidning 23 juli.
    Undras hur andra ”nationella” kyrkor reagerat? Den anglikanska, reformerta, de olika ortodoxa?

  2. LeoH skriver:

    Jag kan inte riktigt svara på hur andra kyrkor reagerat. Artikeln i KT redovisar kritiska röster mot SvK:s mycket passiva hållning.

  3. Erik Andersson skriver:

    Under flera år har jag undrat över Svenska Kyrkans gullande med muslimer/Islam. Inte sett en enda protest mot förföljelse av kristna i muslimska länder. Varför har kyrkan inte med sina goda kontakter med muslimer kunnat få muslimer i Sverige att förmedla och protestera mot förföljelserna. Jag vet svenska präster som lämnat kyrkan på grund av detta gullande. Har hört talas om svenska präster som tvekat att döpa muslimer som velat konvertera.
    Erik Andersson

  4. LeoH skriver:

    Jag vet inte om SvK ”gullar” med muslimer, men det verkar finnas en märklig beröringsskräck när det gäller kristna.

  5. Theo Axner skriver:

    Länken som Gunnar Sjöberg postade ovan tyder ju på att SK visst agerar, med att samordna humanitära insatser mm.

  6. LeoH skriver:

    Samma dag jag skrev blogginlägget surfade jg runt i mdierna, Kyrkans Tidning och Svenska kyrkans hemsida. Jag hittade ingenting och började skriva inlägget. När jag publicerat inlägget såg jag uppgifter om att SvK skulle samordna materiella stödinsatser. Det är mycket bra, men fortfarande väntar jag på en kraftfull protest från kyrkans biskopar mot fördrivningen av kristna från Mosul/Irak.
    Varför kommer inte den protesten? Det är den frågan jag ställer mig och upplever att Svenska kyrkan har en märklig beröringsskräck för andra kristna kyrkor, som inte är som den politiskt ockuperade Svenska kyrkan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: