Biskop Ragnar, har jag fel enligt Svenska kyrkans tro och lära ? Ett öppet brev.

30 augusti, 2014

Till
Biskop Ragnar Persenius,

Biskop Ragnar, det händer ofta i debatter jag deltagit i eller tagit del av, att jag haft anledning att ställa mig frågan om mina ståndpunkter är i samklang med kyrkans tro och lära. I det här brevet tänker jag ta upp tre frågeställningar och jag hoppas du kan ge svar på om mina åsikter bryter mot vår kyrkas tro och lära. Meningen med brevet är inte att du ska uttala dig om jag har rätt eller fel. Mina ståndpunkter är mina och jag är hyfsat övertygad om att jag inte är ute och cyklar. Det jag hoppas på är att du vill ge mig ett enkelt svar: Bryter mina ståndpunkter mot kyrkans tro och lära? Som aktiv lekman är det inte alltid lätt att själv svara på frågan. Du som biskop ska, vad jag förstår, försvara och förklara både tro och lära. Nå, nog med inledande fraser nu till frågorna!

Den första frågan handlar om abort. Jag accepterar den abortlagstiftning vi har i Sverige. Lagen är ingen tvingande lag. Staten säger inte till kvinnor att om vissa kriterier är uppfyllda, då måste abort ske. Av samma anledning, enligt mitt sätt att se, är jag inte moraliskt förhindrad att bidra och verka till att antalet aborter minskar. Av debatten har jag fått känslan, att mitt ställningstagande av många präster anses vara felaktig. Och inte bara det, utan också klandervärd.
Vad säger du biskop Ragnar, står min inställning i abortfrågan i strid med kyrkans tro och lära?

Den andra frågan handlar om frågan, när börjar det mänskliga livet? Enligt mitt enkla sätt att förstå frågan, är det självklart att det mänskliga livet har sin startpunkt i det att ett ägg blir befruktat. Det är inte rimligt att bortse från en enda minut i fostrets utveckling från det barn som föds. För mig är det en absurd tanke! Jag har förstått av den samhälleliga debatten att så är det tydligen inte. Det går inte, enligt förståsigpåare,  att tala om skyddsvärt mänskligt liv före vecka 24. För en tid sedan hävdade en professor i DN, att ett foster hade en själ först efter vecka 23. Det här är den förment vetenskapliga och samhälleliga sanningen, som jag skulle kunna bortse ifrån, men det intressanta är att jag möter samma argument från präster i kyrkan.
Biskop Ragnar, som lekman känner jag mig förvirrad. Står min inställning i strid med kyrkans tro och lära?

Den tredje frågan handlar om fosterdiagnostik och selektiva aborter. Det har säkert inte undgått någon samhällsintresserad individ att landstingen i Sverige erbjuder kvinnor fosterdiagnostik för att upptäcka foster med anlag för Downs syndrom. I Danmark har ett liknande program inneburit att det snart inte föds något barn med Downs syndrom. Det finns uppgifter som säger att det inte längre föds ett enda barn med Downs syndrom i Danmark. I Norge sägs det att 90 % av kvinnorna som får beskedet att fostret har anlag för Downs syndrom beslutar sig för abort. För mig, som kristen, har det känts fullständigt självklart, att det här måste motverkas. Om det här får fortgå innebär det, att samhället utvecklas i fascistoid riktning, där alla mänskliga skavanker ska rensas bort. Jag fick problem, som lekman i kyrkan, när jag läste Statens Medicinskt-Etiska Råds uttalande, där Tuulikki Koivunen Bylund var en av undertecknarna. Rådet ansåg att det fullständigt moraliskt acceptabelt med fosterdiagnostik och de eventuellt efterföljande aborterna.
Jag får ställa frågan igen biskop Ragnar, står min inställning till fosterdiagnostik och selektiva aborter i strid med kyrkans tro och lära?

Som en liten avslutande knorr på brevet kan jag lägga till att alla de åsikter jag ovan redovisat bar jag med mig in i kyrkan, den där vidunderliga 1 adventsdagen 1991, då den Helige Ande knackade mig på axeln och uppmanade mig, att besöka min första gudstjänst på nästan 30 år.

Guds fred

Leo Holtter, Bjuråker

PS Jag publicerar också brevet, som ett öppet brev till dig på min blogg ”Tankar i natten” DS

KT


Money talks

29 augusti, 2014

Det är inte första gången Carolina Johansson ställer frågor kring hur Svenska kyrkan riktar de kollektintäkter den får in. Är det rimligt att kollekten går till att finansiera delar av den egna verksamheten. Det är ingen oviktig fråga Carolina tar upp och den är väl värd att diskutera.

Rambling thoughts

    bildDet är inte så att jag har något emot Svenska Kyrkans Unga men ändå. Vad är det för fel i den här annonsen?

    Tänker så här, och för er som följt mina ord under en längre tid så ursäkta upprepningen, men detta med kollekt. Återkommande ämne. Att samla in pengar. Det skickar signaler. Åt vad? Till de som behöver. Vem behöver?

    Svenska kyrkan är en av världens rikaste kyrkor med tillgångar på cirka 35 miljarder kronor (eller 35 000 miljoner kronor, 1 miljard = 1 000 miljoner). Mycket av detta består förvisso av ‘fast egendom’ som byggnader, skog och mark, som är svåra att omsätta, men samtidigt gjorde Svenska kyrkan en vinst på sitt aktieinnehav om cirka 800 miljoner kronor förra året. Man drar dessutom in medlemsavgifter från sina medlemmar om cirka 5000 kronor per år för ett medelinkomsthushåll om två där båda tillhör Svenska kyrkan.

    Ändå envisas Svenska kyrkan…

View original post 363 fler ord


Det blev som jag befarade!

27 augusti, 2014

Efter valet 2010 skrev jag blogginlägget, ”Vi såg det komma” inlägget var ett försök att för mig själv hitta förklaringar till att SD blev ett riksdagsparti. Läs gärna inlägget, det är mycket personligt, med goda minnen från 50-talet. Ibland, inte ofta, är det helt rätt att säga att det var bättre förr. Socialdemokratin var definitivt ett bättre folkrörelseparti på 50-talet än vad det är i dag. Jag citerar ur inlägget:

”Några sifferexempel för Bjuråkers S-förening att fundera över. SD:s valresultat i Friggesund-Hålsjö 5,1% och i Svågadalen 6,5%. I hela Hudiksvall ökade SD från 386 personer till 921 personer. Hur S-föreningarna lägger upp sitt arbete måste givetvis varje S-förening själv avgöra, men jag skulle vilja ge rådet. Lär av Gustafsson på Östra Radiogatan i Sundsvall! Jag är övertygad om att metoden står sig, trots att den har några år på nacken.” (Ni bör läsa inlägget jag hänvisar till, annars kan det bli lite obegripligt.)

Visst känns det lite löjligt så här fyra år efteråt att läsa om min oro. 5,1% i min valkrets och 6,5% i Svågadalen. Då kändes siffrorna så alarmerande att jag, mot bättre vetande hoppades att S-föreningen i Bjuråker skulle ta till sig valresultatet och börja ett målmedvetet arbete för att minska SD:s framgångar i vår del av Hälsingland. I dag med valet dryga två veckor bort, men vi har ett deltidsresultat, EU-valet i maj. Det resultatet visade, att vad än S-föreningen gjort under de här åren, så var det inte tillräckligt. Förklaringen är väl helt enkelt, att S-föreningen inte gjort någonting de här åren för att motverka SD:s framgångar. Efter EU-valet skrev jag följande blogginlägg: ”Jag vänder inte ryggen åt mina grannar. (Några osorterade tankar.)”  Jag citerar lite siffror ur inlägget:

Friggesund-Hålsjö 14,8 %, Svågadalen 19,2 %, Ramsjö-Hennan 22,1 % och Los-Hamra 20,5 %.

Det är en ganska dramatisk ökning för SD här i Bjuråker! Det är dags att försöka ta igen de gångna årens försummelser under de dryga två veckor som är kvar till valet. Detsamma gäller givetvis S-föreningarna i Los-Hamra och Ramsjö-Hennan! Nu blir det blir till, att springa runt bland grannarna och störa!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Argumenten skiljer sig, men resultatet är detsamma. Alla är inte välkomna!

24 augusti, 2014

Den 21 augusti hamnade en text av Richard Dawkins på min nyhetssida på Facebook. I texten hävdar Dawkins att det är omoraliskt att inte abortera ett foster med anlag för Downs syndrom. Människor med Downs syndrom är ju bara ett problem för sina föräldrar och sig själv. De bidrar inte heller till utvecklingen i samhället. Läs själv texten jag länkar till och alla de länkar ni hittar i artikeln. Säg sen om mitt omdöme, att Richard Dawkins åsikter är öppet fascistoida, skulle vara felaktiga. Men ska jag backa från mitt omdöme, då måste argumenten vara mycket övertygande.

När jag läste artikeln om Richard Dawkins åsikter, då kändes det helt naturligt att jag påminde mig Statens Medicinsk-Etiska Rådets ställningstagande i samma fråga. Tuulikki Koivunen Bylund är en av undertecknarna av rådets rekommendation. Statens Medicinsk-Etiska råd är inte så rakt på sak som Richard Dawkins, men samtidigt måste det ju finnas någon grund varför staten önskar erbjuda kvinnor fosterdiagnostik. Självklart ser staten att det är problem med människor med funktionsbegränsningar och helst ser att sådana individer inte föds. Jag vill uppmana alla att läsa hur Statens Medicinskt-Etiska råd, inklusive Tuulikki Koivunen Bylund, argumenterar. Argumenten slinker som prästens lilla kråka än hit, än dit och än slinker hon ner i diket. Från diket hör vi, att det är moraliskt helt acceptabelt och inte bara acceptabelt, det är också önskvärt, att staten erbjuder kvinnor fosterdiagnostik. Jag skrev ett inlägg om Statens Medicinskt-Etiska Råds ställningstagande här.

Det är bara att konstatera att Statens-Etiska Råds ställningstagande, trots de fina orden, hamnar exakt där Richars Dawkins står. Alla är inte välkomna att födas. Ett skrämmande budskap till alla människor som är födda med en funktionsnedsättning. I dag sorteras Downs syndrom bort, i morgon alla andra. Jag känner stor sorg över, att Svenska kyrkan ger legitimitet till en sådan utveckling.

Jag har också försökt få svar från landstingspolitiker i Gävleborg. Jag skrev en insändare som HT vänligt nog lät publicera den 28 februari. Jag skrev ett antal frågor, men våra förtroendevalda är fega och undvek att svara. Jag publicerade insändare också i ett blogginlägg, men det är väl lite förmätet att tro, att förtroendevalda skulle ha tid att läsa mina blogginlägg. Men tro nu inte att jag inte är glad över alla er andra som läser och ibland också kommenterar, det är jag!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 


Ett troligt eftervalsproblem

23 augusti, 2014

Ingen skulle väl bli förvånad på valnatten (det enda valprogram jag de senaste åren följt) om det skulle visa sig att inget av blocken fått egen majoritet. Jag skulle inte heller bli förvånad om Stefan Löfven blir den förste som får uppdraget att bilda en regering.

Jag skulle vilja ge Löfven rådet att lägga manken till i försöken att bilda en majoritetsregering. Jag vet att Stefan Löfven fått kritik för att ha öppnat för samarbete med Fp och C, men hur ser alternativet ut. Om valet inte ger Löfven en rödgrön majoritet, vore det mycket oklokt om han självmant och av ideologiska skäl skulle chansa på en minoritetsregering. Brukar inte kritiken mot SD vara, att de i minst 80% av fallen, där en samlad alliansregering står mot den rödgröna oppositionen, röstar med alliansregeringen? Vad skulle hända om en rödgrön minoritetsregering skulle lägga ett förslag och de nuvarande allianspartierna skulle lägga ett enigt motförslag? Är det inte rimligt att tänka sig att SD i 80% av fallen skulle rösta med allianspartierna och fälla regeringsförslaget? Hur många sådana nederlag i omröstningar skulle en regering klara av?

Enligt min mening är det helt avgörande, att kräva att Stefan Löfven bildar en majoritetsregering, om så är med Moderaterna! Ett land kan inte under flera mandatperioder styras av minoritetsregeringar som med jämna mellanrum lider nederlag i riksdagen. En sådan situation skulle bara gagna SD och andra extrema politiska krafter.

Det sägs att vi ska lära av historien och det borde vi väl lite oftare göra. Orsaken till att nazisterna kunde manövrera sig till makten i Tyskland, var inte att motdemonstrationerna på gatorna var för få, för det var de inte. Orsaken till nederlaget var att socialdemokraterna och kommunisterna inte kunde samla sig till ett samlat alternativ mot nazismen. Låt oss slippa se hur de demokratiska krafterna i dagens Sverige spelar bort sina chanser och låter högerextremismen sitta där med alla kort på hand!
Vi vet ju hur det kan gå!

 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Är Svenska kyrkan en god förvaltare av det arv kyrkan fått?

21 augusti, 2014

För en tid sedan undrade vår kyrkoherde om Tommy Ärlemar och jag kunde tänka oss ta ansvaret för gudstjänsten i Frisbo den 17 augusti. Vi sa ja och så blev det. Temat för söndagen var ”Goda förvaltare.” Med gott mod planerade vi gudstjänsten och jag började förbereda min predikan. Under ett par dagar slogs jag med evangelietexten från Lukasevangeliet. Jag fick inte till det. Texten kändes helt stum, vilket inte är konstigt på något sätt. Sånt händer! Jag började studera de övriga texterna för söndagen lite noggrannare och  upptäckte Paulus andra Timotheosbrevet. Jag citerar en del av texten (för er som inte har en Bibel eller psalmbok att tillgå.):

”Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människorna  inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst…”

När jag förstått vad Paulus ville säga och också insett allvaret i innehållet, var det bara att hitta ingången till min predikan och det fick bli: Paulus brev är inte ett brev till Thimotheos för snart 2000 år sedan, utan brevet har i dag (den 17 augusti den 9 nionde söndagen i trefaldighet) landat här i Bjuråker-Norrbo församling med en uppfordrande förväntan om åtgärder. När ingången sitter, går resten av sig själv. Jag fick till avslutningen också. Ett av lekfolkets viktigaste uppgifter är att ständigt vittna om att Kristus är Herre! Jag tror att min predikan höll sig inom ramarna för Svenska kyrkans lära, vilket är viktigt för mig som lekman. Jag har inte hört något annat.

När jag kom hem efter gudstjänsten har jag funderat mycket över hur Svenska kyrkan förvaltat arvet efter Jesus. Kännetecknas inte mycket av innehållet i svenska kyrkan av det Paulus varnar för: ”Det kommer en tid då människorna  inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna.” I min predikan nämnde jag två grundläggande element. Arvet består för det första av Jesus lära och för det andra den kyrka som Jesus instiftat. Jag borde också nämnt, inser jag nu, att Jesus också instiftade ett läroämbete. Allt är gåvor från Gud! Jag kan inte med gott samvete hävda, att Svenska kyrkan varit goda förvaltare av arvet. Jag vill föreslå, att Svenska kyrkan på bred front, tog till sig de erfarenheter som kyrkorna i norra Irak besitter. De har, vad jag kan förstå, förvaltat den lära kyrkan fått av Jesus mycket väl. Kyrkan har lyckats bevara sin integritet i en omgivning, där majoriteten inte omfattat kyrkans lära. Nu när kyrkan fördrivs från stora områden i norra Irak är kyrkorna intakta och väl fungerande. Ett viktigt skäl till att kyrkorna inte vittrat sönder av det yttre trycket är att kyrkorna förvaltat gåvan om läroämbetet oerhört väl. Kyrkornas biskopar och präster har accepterat att de är arvtagare till de första apostlarna och att det ska mycket till för att ändra, vare sig i lära eller tradition. Kyrkorna har säkert varit tvungna, genom historien, att vara böjliga, men inte låta sig knäckas. Den hållningen har inneburit en trygghet för församlingsmedlemmarna. En trygghet som jag vid ett antal tillfällen påpekat, att jag saknar i Svenska kyrkan.

Det är också en intressant insikt, att ingen av dessa ståndaktiga kyrkors företrädare skulle accepteras som präster i Svenska kyrkan. Jag anser att det säger mer om Svenska kyrkans problem, än om t ex den Assyriska kyrkans. Jag börjar alltmer förstå och erkänna min dragning till den ortodoxa kyrkovärlden. Dragningen är mycket stark!

 

KT

 

 


Det är anarki i Libyen! Hur kan det komma sig?

16 augusti, 2014

Ofta, ofta när jag läser utrikesanalyser i våra stora medier som t ex DN, blir jag sittande och storögt funderar över, om artikelförfattarna måste göra sig korkade, för att få in sina alster i tidningen. Just nu sitter jag funderar över en signerad ledare skriven av Håkan Boströmi dagens DN. Artikeln har rubriken: Libyen efter Khadaffi – Ett rop på hjälp. Läs artikeln och försök förstå hur det kan komma sig, att Libyen i dag lider under anarki, klanvälde och extremism? Det kunde ha varit dagens uppgift samhällskunskap för klassen på allmänna linjen på Tärna folkhögskola, när jag arbetade där som lärare i samhällskunskap, historia och livsåskådning.

Nu är det länge sen jag arbetade som lärare, så jag får väl på egen hand förklara varför Håkan Boström får underkänt. Beskrivningen av situationen i Libyen är säkert sann. Den motsvarar de farhågor som jag och många mer kunniga än jag förutspådde för landet. Boström misslyckas med att förklara  bakgrunden till varför situationen är som den är. Visst försöker Boström förklara, men förklaringen är så vag, att den mest liknar en medveten lögn. Han skriver:

”Libyen domineras av ett hundratal större klaner som i dag slåss om makten. Men den traditionella sociala strukturen har delvis brutits upp i och med upproret mot Muammar Khaddafi för tre år sedan. Revolutionen bars till inte ringa del upp av unga män som kommit över en kalasjnikov och en jeep. Efter tyrannens fall har de inte velat lämna från sig sin nyvunna makt.”

Den minnesgode vet vad som hände. Under täckmantel av den arabiska våren inledde USA och Nato, understödd av Saudiarabien en destabiliseringskampanj mot Libyen. Efter bara några dagar hängdes poliser och svarta lynchades i bästa sydstatsstil. USA och Nato hävdade att Khadaffi bombade sitt eget folk, därför började USA, Nato, legoknektar betalda av Saudiarabien att terrorbomba för att slå sönder infrastrukturen i Libyen. Vi vet också, av erfarenheter från andra länder, att bombningar alltid främst drabbar civilbefolkningen. Det som inte uppnåddes genom terrorbombningarna skötte de betalda legosoldaterna om på marken. Efter en tid anslöt sig Sverige med ett antal Jas-plan till terrorkriget.

Efter den händelsen med den lynchade Khadaffi såg jag en TV-intervju med Hillary Clinton (den visades givetvis inte i svensk beredskaps-TV). I intervjun sammanfattade Hillary Clinton, åtföljd av ett skrämmande hånskratt: ”Vi kom, vi segrade, han dog!”

Händelserna i Libyen och Hillary Clintons hånskratt fick mig att delta i en gruppanmälan, mot Regeringen, Militärledningen och de riksdagsmän som röstat för  deltagande i kriget i Libyen, till Internationella åklagarkammaren i Stockholm för krigsbrott. Jag fick lära mig att Internationella åklagarkammaren i Stockholm inte anser att terrorbombning av civila, slå ut bostäder, el- och vattenförsörjning vara krigsbrott. Alltid bra med ny kunskap!

Om det här skriver Boström inte ett ord om. Att USA, Nato, Sverige och Saudiarabien medvetet slog sönder Libyen och sen lämnade landet att klara sig själv. Huvudsaken att de fick kontrollen över oljan. Om någon upplever att det här hänt på andra platser, så har ni rätt. I Irak hände samma sak. Först slår USA, Storbritannien och Nato (var inte lilla Danmark också med?) Irak sönder och samman. Alla ekonomiska, politiska och sociala strukturer slogs sönder och sen lämnade de landet. Vi ser resultatet!

Boström kostar också på sig en hånfull sammanfattning av läget i Libyen: ”Det är tveksamt om man längre kan tala om att landet har en regering. I veckan röstade det libyska parlamentet för att begära en utländsk ­intervention. Det hör sannerligen inte till vanligheterna att ett folkvalt parlament ber utländsk militär att ta över det egna landet. Det säger något om hur des­perat läget är”

Jag vet inte om Boström hånskrattade, när han skrev meningarna, men de dryper av hån och förakt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,