Jonas Gardell, det som inte sägs bär också på ett budskap!

I dag publicerar Expressen en mycket tänkvärd debattartikel skriven av Jonas Gardell. Artikeln är mycket läsvärd och sätter många av dagens händelser i ett, inte alltför ärorik svensk historiskt sammanhang. Jonas Gardell skriver:

”Herregud, det rasbiologiska institutet var en svensk uppfinning som mer eller mindre kopierades av de tyska nazisterna! Det J med vilket judarnas pass stämplades i Nazityskland tillkom på svensk begäran för att man skulle ha lättare att identifiera de judar som försökte ta sig in i landet! I Sverige tvångssteriliserades tusentals och åter tusentals människor mot sin vilja för att vi i den sociala ingenjörskonstens namn skulle framavla en så stark och livsduglig ”svensk” ras som möjligt! Så sent som för några månader sedan nekades en romsk kvinna ens att äta frukost på Sheraton hotel och det avslöjades att den svenska polisen ända tills alldeles nyligen fört register över romer. Homosexualitet var förbjudet i Sverige fram till 1944 och det är bara några år sedan som de sista apartheidlagarna avskaffades i Sverige och samkönade äktenskaps tilläts.”

Jag har ingen avsikt att på något sätt polemisera mot Gardells beskrivning. Jag skulle vilja, om det är möjligt i någon mening, polemisera mot det som utelämnas i uppräkningen. Jonas Gardell skriver I Sverige tvångssteriliserades tusentals och åter tusentals människor mot sin vilja för att vi i den sociala ingenjörskonstens namn skulle framavla en så stark och livsduglig ”svensk” ras som möjligt! Tvångssteriliseringarna pågick mellan 1935 – 1976. Jag vill lite illvilligt och antydningsvis påminna om vilka som hade makten under hela den perioden. Det viktiga är ändå inte personerna som ledde landet, utan det som skrämmer är det fullständiga samhälleliga accepterandet, som gjorde att det fick pågå så länge. Minst 63000, de flesta efter kriget blev steriliserade i namnet av en stark och frisk folkstam. Inte var det många inom läkarkåren som protesterade. De lydde bara order!

Många upplever nog att vi kommit så mycket längre idag. Den upplevelsen är falsk! I dag söker den svenska sjukvården på statens uppdrag upp så många foster med anlag för Downs syndrom, som möjligt och erbjuder kvinnorna abort. I Danmark har den kampanjen från statens sida varit en formidabel succé. Numer föds det bara något enstaka barn med Downs syndrom. I Norge är man i färd att med rasande fart uppnå samma resultat och Sverige lär inte vara långt efter. Det har dykt upp privata aktörer på marknaden som erbjuder ett enkelt blodprov för att upptäcka olika slag av anlag som föräldrarna kanske inte ser som önskvärda. Staten genom sjukvården effektuerar bortsorteringen. Inte är det många inom sjukvården som protesterar. De lyder bara order! Är det någon som på fullt allvar vill hävda, att Danmark blivit ett varmare och mer humant samhälle, nu när barn med Downs syndrom är bortsorterade? Är Norge och Sverige på väg också på väg till det förlovade landet , utan avvikande individer? Hur präglas samhällsklimatet, när vi stillatigande låter bortsorteringen ske?  Maktens våta dröm i gången tid, har förverkligats i dag. Med fruktansvärd effektivitet drivs bortsorteringen framåt och allt sker med samhällets tysta medgivande. Tystnaden är så öronbedövande, att snart brister mina trumhinnor!

Var finns ni alla, som talar så vacker om mångfald, om alla människors lika värde och att ingen skall lämnas utanför? Var är ni alla? Jag saknar er!

Jag kan inte låta bli, att till Svenska kyrkan ställa samvetsfrågan: Var står vi idag? När det gällde steriliseringskampanjens år, då stödde Svenska kyrkan statens aktiviteter. Jag läste som avslutning i en uppsats som handlade om kyrkans ställningstaganden till steriliseringarna, följande påpekande, som jag vill dela med mig:

”Sammanfattningsvis kan sägas att Svenska kyrkan var entydigt för sterilisering, både före och efter andra världskriget. Lika entydigt var den katolska kyrkan motståndare till sterilisering.” Är situationen den samma i dag, när det gäller selektiva aborter? Är Svenska kyrkan lika entydigt för fosterdiagnostik och selektiva aborter och den katolska kyrkan fortfarande lika entydigt emot? Det är något för en gammal man att fundera över! Än finns det lite tid kvar!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Eugenik, Rashygien, Fosterdiagnostik, Abort,

Annonser

Frustrerande med definitioner

Svårare än så här är det inte. Jonas Nordén ger en lättfattlig och troligtvis också en helt korrekt beskrivning av vad som är biblisk tro.

efterkristus.nu

Ni har säkert varit med om det. I samtal, diskussioner eller debatter gällande åsikter eller aktuella frågor om kristendomen är det ofta väldigt svårt att hävda vad som är ”bibliskt” eller ”klassisk luthersk tro”, eftersom frågan nästan alltid dyker upp: Vem definierar detta? Vem avgör vad som är bibliskt eller klassisk kristen tro, eller vad det nu är för andra termer som kan tänkas användas?

View original post 577 fler ord

Jag har sett Debatt i SVT1

Av ohejdad vana brukar jag avstå från att se Debatt i SVT1. Jag gillade inte formen och oftast bidrog programmet inte till någon ökad kunskap eller insikt. I kväll råkade jag höra, att fosterdiagnostik med inriktning mot Downs syndrom, skulle vara ett av debattämnena för kvällen. Den som följer min blogg vet att frågan är stor för mig och att jag ofta har skrivit om hur vi stillatigande går mot ett avhumaniserat samhälle. Jag tänker inte skriva något längre inlägg, utan enbart låta två citat bli min reaktion på det jag såg i TV i kväll.

Det första citatet kommer många att uppleva som tjatigt. Jag har använt den många gånger. Citatet riktar jag brett till alla engagerade människor, oavsett kön, religion, ras eller sexuell läggning, i vårt samhälle. Vi måste våga ta en diskussion om vilket samhälle vi vill leva i.  Jag riktar mig lite speciellt till alla landstingspolitiker i Landstinget Gävleborg, som trots uppmaningar inte vågar delta i ett samtal. Birger Schlaug är pappa till citatet:

”Teknik kan aldrig ligga i träda. Det är därför det inte alls är överraskande eller chockerande att den amerikanska staten utnyttjar den teknik som finns. Gamla kommunistdiktaturer utnyttjade sin tids teknik. Bolag utnyttjar den teknik som finns för att få avkastning på insatt kapital. Tekniken förändrar normer, värderingar, uppfattningen om normalitet. Det som tidigare betecknats som rashygien, och som förknippades med nazisterna, är idag vardagsmat eftersom gentekniken förflyttat vad som uppfattas som moral, etik och värdighet. Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets. Vi sitter på ett sluttande plan, märker inte att vi glider och varje läge på planet för en stund blir normalitet. Det är i alla fall ganska smart om vi inser att det är så det förhåller sig. Allt annat är ju bara en form av livslögn.”

Det andra citatet vill jag rikta till Svenska kyrkan, som i sin jakt på att bli accepterad av allt och alla, inte vågar ta en etisk diskussion om människovärdet, utan accepterar stillatigande att vi går mot en avgrund! Citatet är mycket välkänt:

”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?”

För tydlighetens skull gör jag omskrivning av citatet, för att det inte ska råda någon som helst missförstånd vem jag riktar mig till.

Vad hjälper det en kyrka, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?

KT

Läs även andra bloggares åsikter om SVT1, Fosterdiagnostik, Downs syndrom

 

 

 

Biskop Ragnar, statens mål är att inga barn med funktionsnedsättning skall födas!

Nu har det gått ett par dagar sedan biskop Ragnar svarade på mitt öppna brev. Nu har jag funderat och samlat mig till en kommentar på biskop Ragnars svar. Jag tar kommentarerna i omvänd ordning till hur jag jag ställde frågorna i mitt öppna brev.

Fosterdiagnostik och selektiva aborter. Biskop Ragnar skriver i slutet av sitt brev: Det går att komma till olika ståndpunkter utifrån budordet om att vi inte ska dräpa. Men ingen skulle komma på tanken att alltid acceptera dödligt våld. I sig en helt korrekt slutsats och den slutsatsen är också användbar som utgångspunkt i ett samtal om fosterdiagnostik och selektiv abort. Jag menar att det inte går att reducera, som biskop Ragnar gör, till en ett etiskt dilemma för enskilda föräldrar. Frågan har en mycket större dimension. Fosterdiagnostik och selektiva aborter är direkta arvtagare till svenska statens steriliseringsprogram mellan 1935 -1976. Staten gör precis det som biskop Ragnar säger, att ingen skulle komma på tanken att alltid acceptera dödligt våld. När det gäller fosterdiagnostik och selektiva aborter är det just fråga om generella slutsatser och åtgärder. Vi vet från utvecklingen i Danmark, nästan inga barn föds med Downs syndrom. I Norge beslutar 90% av kvinnorna sig för att genomgå en abort, när de får veta att fostret har anlag för Downs syndrom. Vad jag vet har staten, vare sig i Danmark och Norge beslutat sig för några som helst program för att möta utvecklingen, utan staterna accepterar vad jag förstår med gillande utvecklingen. Nu finns det ingenting som hindrar att staterna går vidare i att hitta anlag för andra funktionsnedsättningar och sjukdomar  och erbjuda oroliga familjer abort som en lösning. Det finns ingenting som tyder på att den svenska staten har en annan syn än vad staterna i Danmark och Norge har. Den etiska frågan flyttas i ett slag från att vara en fråga för enskilda att ta ställning till, till att gälla samhället i stort. Hur påverkas människorna i ett samhälle, när staten med stor iver försöker utplåna att som avviker eller på annat sätt inte är önskvärt? Jag är säker på att ett sånt samhälle på sikt är dömt att gå under!

När börjar det mänskliga livet? I förstone verkar det som om biskop Ragnar håller med mig om att livet startar vid befruktningen, men sen blir det som när Tony Irving dömer i Let´s dance, först ett positivt utlåtande och sen ett tungt MEN: ”Jag anser dock inte att man kan likna fostret under första månaden vid det barn som snart ska födas.” Varje gång jag möter det argumentet blir jag intellektuellt förvirrad. Visst, jag har sett Lennart Nilssons bilder om hur ett foster utvecklas, men vad betyder då insikten att det barn som föddes en kall januaridag 1944 i Jakobstad, som var jag, inte liknade det liv som gav sig till känna i den första celldelningen. Där föddes jag med alla de anlag, som är jag, det är min, kanske något naiva, bestämda uppfattning. Jag anser, om jag ska vara ärlig och det ska man ju vara, att biskop Ragnars upplysning är en plattityd! Jag påminner mig ett blogginlägg jag skrev i februari: ”När erhåller dagsländan sitt dagsländevärde?”

Intellektuellt och känslomässigt har den här märkliga advokatyren bäring på abortfrågan. Vi har en abortlagstiftning, som ger kvinnan ensamrätt att fatta beslut om att avbryta en graviditet. Inom givna gränser, men det är tydligen inte tillräckligt för många, utan lagstiftningen skall också förstärkas med förment vetenskapligt fikonspråk. Syftet med det vetenskapliga fikonspråket är att förminska alla de etiska frågeställningar som en abort borde leda till. Självklart blir det moraliska problemet avsevärt mindre, om fostret ”bara är ett embryo” eller nog ”bara är en cellklump” eller ”saknar själ” före vecka 23, som en professor på Karolinska sa i en intervju i DN. Alla argument är tillåtna, bara ingen säger barn!

Trots att jag är mycket kritisk till biskop Ragnars svar, får jag väl vara nöjd med att mina ståndpunkter kan härledas till kyrkans tro, lära och bekännelse. Jag får inse att de etiska slutsatser jag drar av kyrkans tro, lära och bekännelse inte delas av kyrkan, vilket givetvis känns tungt.

Ett uppriktigt tack för svar biskop Ragnar!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, Ragnar Persenius, Abort

Leo, du ställde för snälla frågor till biskop Ragnar! Ett gästinlägg.

Jag fick en kommentar av min gode vän Andreas Holmberg, till inlägget ”biskop Ragnar har svarat” Jag ansåg att kommentaren var så viktig att jag frågade Andreas om jag fick ge kommentaren statusen av ett gästinlägg. Andreas har tackat ja och efter några smärre justeringar så kommer den här. Tack för den Andreas!

Som du i all ödmjukhet ställde frågorna kunde Ragnar frimodigt svara nej, nej och åter nej. Visst var det bra att han kunde ge raka besked där åtminstone. Men hade du ställt frågorna mindre snällt skulle han ha fått det marigare. D.v.s. om du istället frågat ungefär så här: Är det förenligt med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära att som kristen förälder låta spåra upp och avliva foster med Downs syndrom eller gomspalt? Är det förenligt med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära att som kristen gynekolog och barnmorska erbjuda och medverka till denna avlivning? Är det förenligt med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära att som präst och biskop framställa ovanstående som etiskt godtagbart? Nog vill jag hoppas att en kristen ledare även på dessa frågor svarar nej, nej och åter nej.

Vad vi som karlar däremot har ett särskilt ansvar att reflektera över är varför det nästan alltid är kvinnan som får avbryta sin karriär för att ta hand om ett barn med svåra handikapp. Blir inte även fadern förälder? Och ingår det inte i männens föreställningsvärld att ens avkomma kan ha svåra handikapp? Eller att det är en mänsklig plikt ta emot och älska barnet just som det är? (Däremot är det inte säkert att man alltid orkar ta vård om det – där behövs hjälp från det allmänna och det är ett skäl till att jag inte vill ha en ”nattväktarstat”).

Visst finns det svåra fall, där fostret VERKLIGEN inte är livsdugligt (saknar storhjärna typ eller av andra skäl inte kan överleva födelsen). Men de flesta foster som aborteras är ju livsdugliga, för annars hade vi inte behövt abortera dem. (Varken du, jag eller biskop Ragnar är livsdugliga om vi rycks ur vår naturliga miljö och skjuts upp i rymden eller trycks ner i ett fyllt badkar).

Någonstans tänker jag att många i vår kyrka förlorat frågan att svara Ja eller Nej på de mest basala frågor. Finns det enligt kristen tro någon risk att en människa kan gå evigt förlorad? (Svar: Ja). Alt. formulering: Kan vi garantera att alla människor blir evigt saliga eller att det åtminstone inte finns något att frukta efter döden? (Svar: Nej, det kan bara oseriösa ärkebiskopskandidater göra, Johan Dalman t.ex.) Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed ger? (Svar: Ja). Är det fel att avliva ett foster för att det har Downs syndrom eller gomspalt? (Svar: Ja). Finns det enligt kristen tro någon särskild teologisk/biologisk vits med just man-kvinna-förbundet alt. med att ha en mamma jämfört med att ingen ha? (Svar: Ja). Kan man konfirmera sej fast man inte tror på Gud? (Svar: Nej, inte i en kristen kyrka). Kan man konfirmera sej fast man inte tror på Gud? (Svar: Ja, i delar av Svenska kyrkan och i Humanisterna, sehttp://www.humanisterna.se/konfirmation/).

KT

Biskop Ragnar har svarat

Den 30 augusti skrev jag ett öppet brev till biskop Ragnar med tre frågor. Nu har jag fått svar, vilket jag är mycket glad och tacksam över. Jag avstår från att svara så här på direkten, utan låter svaret sjunka in. Jag återkommer med en kommentar till biskop Ragnars svar om någon dag. Nu noterar jag bara med glädje, att mina inställningar i de tre frågor jag ställt, enligt min biskop inte strider mot kyrkans tro och lära. Tack än en gång för svaret!

 

Hej Leo, ursäkta att mitt svar dröjt. Det är mycket just nu.
Fråga 1: Nej, din inställning står inte i strid med kyrkans tro, bekännelse och lära.
Fråga 2: Samma svar. Det är väl självklart att livet börjar vid befruktningen, som idag även kan ske i ett provrör. Sedan är fostret en del av mamman tills dess att det kan födas. Det etiska och moraliska dilemmat idag är att tiden för att ett foster ska kunna (med avancerad teknik dock) överleva utanför mammans kropp alltmer närmar sig den normalt sista tidpunkten för abort. Jag anser dock inte att man kan likna fostret under första månaden vid det barn som snart ska födas. Svaret på frågan om när livet tänds ger inte automatiskt ett svar på abortfrågan.
Fråga 3: Samma svar. Jag delar uppfattningen att det finns risk för att fosterdiagnostiken och vad som följer av den påverkar synen på människovärdet hos dem som är psykiskt och fysiskt funktionshindrade. Men det går inte att generellt lägga på de enskilda föräldrarna en slutsats som de ska dra. Livet är mer komplicerat än så.

Den viktigaste anledningen till att du i grunden får samma svar från mig på alla tre frågorna är att det finns vissa grundläggande värden som kan härledas till kyrkans tro, lära och bekännelse. I etiska ställningstaganden är det däremot möjligt att dra olika slutsatser på grund av människors livssituation, etiska dilemman etcetera. I någon enstaka fråga, tydligast avståndstagandet från Apartheid, går det att gå nästan direkt från en människosyn till ett etiskt och politiskt ställningstagande. Annars är det oftast som i frågorna om att bära vapen eller inte och i viss mån om dödsstraff. Det går att komma till olika ståndpunkter utifrån budordet om att vi inte ska dräpa. Men ingen skulle komma på tanken att alltid acceptera dödligt våld.

Med den vetenskapliga utvecklingen följer nya svåra etiska frågor och moraliska ställningstaganden.

Guds fred!

+ Ragnar

KT

Dagens andaktstexter tillägnar jag de nyvalda politikerna i landstinget Gävleborg!

Ibland passar texterna i min dagliga andakt med Dietrich Bonhoeffer och Charles Ringma, som hand i handske med den yttre verkligheten. Jag hoppas att åtminstone någon enstaka av de nyvalda landstingspolitikerna tar till sig texterna och också handlar därefter. Rannsaka er själva och försök förstå hur ni ser på det som avviker. Kan ni tänka er ett län utan människor med medfödda funktionsnedsättningar? Så här lyder texterna, valdagen 2014!

”De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.” (Johannes 12:8)

Att lida med andra

”Tesen att de oskyldiga sjuka bör förintas för de friskas skull…kommer ur övermänniskans försök att befria mänskligheten från det till synes meningslösa sjukdomarna.” (Gesammelte Schriften)

Precis som vi alltid kommer att ha de fattiga ibland oss, kommer de sjuka och handikappade alltid vara en del av mänskligheten. Vi ska inte alltid möta dem med medömkan eller dra oss ifrån dem utan ge dem möjligheter att med stöd och uppmuntran uppleva livets risktaganden och utmaningar så att de kan kan växa till och förverkligas.

ORD ATT TÄNKA PÅ: Omsorg är inte bara att ge människor trygghet utan att uppmuntra dem att ta risker och växa.

Jag vill lägga till en personlig reflexion: Det är när en person med en funktionsnedsättning möter en ogin stat och ett oförstående samhälle, som ett handikapp uppstår!

Läs även andra bloggares åsikter om Dietrich Bonhoeffer, Charles Ringma, Daglig andakt, Landstinget Gävleborg