Får jag vänta förgäves på de förlösande orden: Du har fel, Leo!

Jag har en stor svaghet (ja, inte bara en) och det är att jag ibland drar för snabba slutsatser och uttrycker alltför bestämda åsikter. Jag är medveten om svagheten och försöker vara lyhörd för kritik och att inte av prestigeskäl hålla fast vid åsikter som vänner, men också ovänner, visat mig vara felaktiga. Det händer ganska ofta att jag väntar på att någon ska säga: Du har fel, Leo! De senaste veckorna har gått omkring och hoppats att någon skulle kommentera på FB eller i min blogg och säga, att jag missförstått allt det jag säger och påstår i frågan om selektiva aborter.

Den som följer min blogg, vet att jag under en längre tid protesterat mot statens erbjudanden till kvinnor om fosterdiagnostik med påföljande aborter av ovälkomna barn med funktionshinder. Just nu gäller det barn med Downs syndrom, som inte är önskvärda. I morgon gäller det andra medfödda funktionsnedsättningar, som står på tur. Målet är att vi ska få friska och sunda samhällsmedborgare, som varken stör eller skaver! Ni behöver inte oroa er. I frågan om selektiva aborter är mina åsikter fasta som berget! Det finns inga vackra omskrivningar som kan få mig att backa ett enda steg från min uppfattning, att praktiken med selektiva aborter i sina grunddrag är fascistoid och människofientlig!

Under den senaste tiden, när jag försökt fördjupa mig i frågan, så tog jag mig före att läsa Statens Medicin-Etiska Råds överväganden, när det gäller fosterdiagnostik och selektiva aborter. När jag hittade dokumentet, fick jag också mina farhågor bekräftade. Svenska kyrkan var representerad av Tuulikki Koivunen Bylund i rådet och rådet var enigt i att det inte fanns några etiska hinder för fosterdiagnostik och efterföljande aborter. På grund av det här har jag dragit slutsatsen att Svenska kyrkan inte bara accepterar, utan bejakar utvecklingen. I vart fall har jag inte hört något annat. Ändå har jag gått här och hoppats på en dementi, som säger att kyrkan inte accepterar eller godkänner selektiva aborter. Jag börjar tappa hoppet, det har gått så pass lång tid nu och ingen dementi  har hörts av.

För ett par dagar sedan skrev jag ett blogginlägg, som handlade om Svenska kyrkans syn på eugenik. Att jag googlade orsakades av att jag sett ett program i TV, Rashygiens historia. Jag blev nyfiken på hur Svenska kyrkan hanterat frågan och upptäcker att 1951 skrivs ett biskopsbrev till kyrkans präster, som ställer sig bakom statens praktik att sterilisera icke önskvärda individer! Eugeniken pågick i Sverige från 1935 – 1976. Nu väntar jag ivrigt att någon skriver och säger att uppgiften är fel eller att Svenska kyrkan tog avstånd från praktiken och då helst före 1976.

I samma biskopsbrev skrev biskoparna också: ”I abortfrågan framhöll biskopsbrevet att abort inte i alla situationer skulle betraktas som förkastlig. Samtidigt motsatte sig biskoparna att kvinnan skulle ha fritt val att föda eller inte. Abort skulle vara tillåten när moderns liv var i fara samt då barnet misstänktes ha en ”fysisk eller psykisk livsoduglighet”  Efter vad jag kan förstå godkände Svenska kyrkans biskopar 1951 selektiva aborter och det bara på misstanken, att barnet hade ett fysiskt eller psykiskt funktionshinder! Nu sitter jag här och hoppas att någon, kunnigare än jag, ska skriva och säga att citaten är felaktiga och att jag använt mig av en rutten källa, men jag tänker inte sitta alltför länge och vänta, för jag upplever att uppgiften är trovärdig. (Blogginlägget med citaten och uppgiften om källan hittar ni här.)

I övrigt väntar jag på svar från biskop Ragnar på mitt öppna brev. Jag är inte otålig, för jag inser att en vecka är en kort tid. Svaret kommer när biskopen har tid att skriva ett svar, det är jag inte orolig över.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 

Advertisements

7 kommentarer till Får jag vänta förgäves på de förlösande orden: Du har fel, Leo!

  1. Christer Brodén skriver:

    Har just tittat på ett TV-program om vanvård i Sverige. Svår vanvård! Carema och allt vad de heter. Deprimerande. Dystert. Förtvivlan. Ångest. Man mår inte bra av att se och höra om sådant.

    Du ser abort som mord? Vad tänker du om barmhärtighetsmord? Det var hemska saker som beskrevs i programmet. Du säger nog: Det måste bli bättre. Jag säger: Tulipaniaros. Gör en!

    Och skall man vara rädd för dem, som bara kan döda kroppen, men inte mer?

    Förlåt, men jag blev lite dyster i kväll.

  2. LeoH skriver:

    Jag satt här vid datorn och hörde programmet. Min fru tittade på det.

    Du får ursäkta att jag inte i kväll orkar med att formulera ner tankar om abort, selektiva aborter och barmhärtighetsmord. Om jag fick ligga i min egen skit i en vecka, kanske jag skulle önska att någon kom och slog ihjäl mig.

  3. Andreas Holmberg skriver:

    Jag ställde ungefär din fråga – om ”rätten” att slippa bli förälder till barn med utvecklingsstörningar – till biskop Ragnar vid stiftshögmässan i Söderhamn Annandag Påsk 2012. Med anknytning till Höghammarskolan i Bollnäs och Glada Hudik-teatern här i Hudiksvall. Han svarade rätt mångordigt, lät uppriktigt bekymrad men samtidigt inte beredd att sätta ner foten. Det var tydligen något slags moraliskt dilemma, med å ena sidan och å andra sidan o,s.v. Jag tackade för svaret men undrade efteråt om jag fått något svar.

  4. LeoH skriver:

    När ledare börjar tala mångordigt, då bör vi lyssna med stor misstänksamhet. 😉

  5. Alma-Lena skriver:

    Du måste nog skicka brevet till honom direkt min känsla är att biskopar skriver mer än läser bloggar. Högdjuren i kyrkan lyser med sin frånvaro till och med när de själva startat en tankekedja vägrar de använda sitt eget kommentarsfält.

  6. LeoH skriver:

    Biskop Ragnar har fick, samtidigt som jag publicerade mitt blogginlägg, ett officiellt e-postbrev från mig via sin pressekreterare.

  7. Andreas Holmberg skriver:

    Så är det kanske, Leo. Men det är förvisso inte alltid lätt att formulera sej muntligt, på direkten – jag kan nog själv bli alltför mångordigt diplomatisk i en sådan situation. Det jag mest vände och vänder mej emot var att Ragnar och hans kollegor i Sverige inte, likt de i Norge, vid andra tillfällen gått ut offentligt mot den utsortering i fosterstadiet som bl.a. Marie Wexelsen Göksöyr så föredömligt har påtalat. Herdabrevet härom året hade ju varit ett gyllene tillfälle, men…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: