Biskop Ragnar, statens mål är att inga barn med funktionsnedsättning skall födas!

Nu har det gått ett par dagar sedan biskop Ragnar svarade på mitt öppna brev. Nu har jag funderat och samlat mig till en kommentar på biskop Ragnars svar. Jag tar kommentarerna i omvänd ordning till hur jag jag ställde frågorna i mitt öppna brev.

Fosterdiagnostik och selektiva aborter. Biskop Ragnar skriver i slutet av sitt brev: Det går att komma till olika ståndpunkter utifrån budordet om att vi inte ska dräpa. Men ingen skulle komma på tanken att alltid acceptera dödligt våld. I sig en helt korrekt slutsats och den slutsatsen är också användbar som utgångspunkt i ett samtal om fosterdiagnostik och selektiv abort. Jag menar att det inte går att reducera, som biskop Ragnar gör, till en ett etiskt dilemma för enskilda föräldrar. Frågan har en mycket större dimension. Fosterdiagnostik och selektiva aborter är direkta arvtagare till svenska statens steriliseringsprogram mellan 1935 -1976. Staten gör precis det som biskop Ragnar säger, att ingen skulle komma på tanken att alltid acceptera dödligt våld. När det gäller fosterdiagnostik och selektiva aborter är det just fråga om generella slutsatser och åtgärder. Vi vet från utvecklingen i Danmark, nästan inga barn föds med Downs syndrom. I Norge beslutar 90% av kvinnorna sig för att genomgå en abort, när de får veta att fostret har anlag för Downs syndrom. Vad jag vet har staten, vare sig i Danmark och Norge beslutat sig för några som helst program för att möta utvecklingen, utan staterna accepterar vad jag förstår med gillande utvecklingen. Nu finns det ingenting som hindrar att staterna går vidare i att hitta anlag för andra funktionsnedsättningar och sjukdomar  och erbjuda oroliga familjer abort som en lösning. Det finns ingenting som tyder på att den svenska staten har en annan syn än vad staterna i Danmark och Norge har. Den etiska frågan flyttas i ett slag från att vara en fråga för enskilda att ta ställning till, till att gälla samhället i stort. Hur påverkas människorna i ett samhälle, när staten med stor iver försöker utplåna att som avviker eller på annat sätt inte är önskvärt? Jag är säker på att ett sånt samhälle på sikt är dömt att gå under!

När börjar det mänskliga livet? I förstone verkar det som om biskop Ragnar håller med mig om att livet startar vid befruktningen, men sen blir det som när Tony Irving dömer i Let´s dance, först ett positivt utlåtande och sen ett tungt MEN: ”Jag anser dock inte att man kan likna fostret under första månaden vid det barn som snart ska födas.” Varje gång jag möter det argumentet blir jag intellektuellt förvirrad. Visst, jag har sett Lennart Nilssons bilder om hur ett foster utvecklas, men vad betyder då insikten att det barn som föddes en kall januaridag 1944 i Jakobstad, som var jag, inte liknade det liv som gav sig till känna i den första celldelningen. Där föddes jag med alla de anlag, som är jag, det är min, kanske något naiva, bestämda uppfattning. Jag anser, om jag ska vara ärlig och det ska man ju vara, att biskop Ragnars upplysning är en plattityd! Jag påminner mig ett blogginlägg jag skrev i februari: ”När erhåller dagsländan sitt dagsländevärde?”

Intellektuellt och känslomässigt har den här märkliga advokatyren bäring på abortfrågan. Vi har en abortlagstiftning, som ger kvinnan ensamrätt att fatta beslut om att avbryta en graviditet. Inom givna gränser, men det är tydligen inte tillräckligt för många, utan lagstiftningen skall också förstärkas med förment vetenskapligt fikonspråk. Syftet med det vetenskapliga fikonspråket är att förminska alla de etiska frågeställningar som en abort borde leda till. Självklart blir det moraliska problemet avsevärt mindre, om fostret ”bara är ett embryo” eller nog ”bara är en cellklump” eller ”saknar själ” före vecka 23, som en professor på Karolinska sa i en intervju i DN. Alla argument är tillåtna, bara ingen säger barn!

Trots att jag är mycket kritisk till biskop Ragnars svar, får jag väl vara nöjd med att mina ståndpunkter kan härledas till kyrkans tro, lära och bekännelse. Jag får inse att de etiska slutsatser jag drar av kyrkans tro, lära och bekännelse inte delas av kyrkan, vilket givetvis känns tungt.

Ett uppriktigt tack för svar biskop Ragnar!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

One Response to Biskop Ragnar, statens mål är att inga barn med funktionsnedsättning skall födas!

  1. […] hittar ni mitt öppna brev till biskop Ragnar Persenius. Här kan ni läsa Ragnar Persenius svar. Här min kommentar till […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: