Det får bära eller brista, men det får bli så här!

8 september, 2014

Jag skrev för några dagar sedan att jag inte visste hur jag skulle rösta i det kommande valet. Jag befarade att jag skulle bestämma mig först i trappan till vallokalen. Nu har jag ägnat, givetvis inte på heltid, tiden åt att fundera och väga olika alternativ mot varandra. Så här får det bli!

Först måste jag säga, att två partier inte deltagit i tävlingen. Det första partiet, som nog de flesta förstår, att jag inte ens under tvång skulle tänkas rösta på, är Sverigedemokraterna. Jag avstår från några omfattande motivringar. De som känner mig förstår nog ändå vilka orsakerna är.

Det andra partiet är Socialdemokraterna. Den viktigaste orsaken är, att S inte skulle acceptera mig som medlem och det av religiösa skäl. Jag är medlem i Svenska kyrkan och där aktiverar jag mig genom Kyrkans framtid i Bjuråker-Norrbo församling och Frimodig kyrka. Lokalt är jag ersättare i kyrkofullmäktige och kyrkoråd i Bjuråker-Norrbo och som ersättare i stiftsfullmäktige i Uppsala stift.

I riksdagsvalet lägger jag min röst på Piratpartiet, av två skäl. Jag upplever att partierna i riksdagen inte riktigt förstått hur viktig frågan är om statens rätt att avlyssna och kontrollera sina medborgare. Till den frågan har också Piratpartiet lagt till frågan om basinkomst. De här frågorna har blivit allt viktigare för mig. Jag inser att Piratpartiet inte blir invalda, men den opinion partiet företräder bör lyftas fram.

I regionvalet lägger jag min röst på Sjukvårdspartiet. Jag vacklade mellan Sjukvårdspartiet och Vänsterpartiet, men efter lite tänkande insåg jag, att Vänsterpartiet med all säkerhet skulle alliera sig med Socialdemokraterna. Socialdemokraterna, som tillsammans med Miljöpartiet och Centern som så grav misskött landstinget kan inte få förnyat förtroende, utan måste placeras i opposition under minst en mandatperiod.

I kommunvalet lägger jag, med viss bedrövelse min röst på Vänsterpartiet. Orsaken till bedrövelsen är, att Vänsterpartiet i Hudiksvall är alltför osjälvständigt gentemot socialdemokraterna, men jag har inte hittat något annat alternativ. Det viktiga är att den styrande majoriteten inte får fyra år till vid köttgrytorna. De fyra år de haft till sitt förfogande har varit fullt tillräckligt. I kommunvalet har jag också en personlig ilska, som triggar mig. Majoritetens behandling av Hudiksvalls Natthärbärge har upprört mig något så oerhört. Vänsterpartiet i Hudiksvall, kan också tacka några mycket duktiga vänsterpartisters arbete med Hudiksvalls Natthärbärge, för min röst. Deras och många andras arbete för de hemlösa i Hudiksvall, har många gånger gjort mig glad under de senaste åren.

De här valsedlarna väljer jag nu på söndag. Att jag väntar till på söndag beror inte på att jag tvekar i mitt beslut, utan för att jag har en känsla av högtidlighet, när jag går till min vallokal på valdagen. Jag påminner mig vid varje val en berättelse från min ungdomstid i Sundsvall. Möjligen är berättelsen en skröna, men den är vacker och troligtvis sann. Det berättades om en gammal farbror  på Alnön, som hade sin vallokal i en skola på ön. Från grinden fram till skolan sjöng han Internationalen och det hade han gjort sen det första valet efter rösträttsreformen. Han lär ha varit över 90 år, när han sista gången sjöng Internationalen från skolgrinden till vallokalen.

Jag känner väl inte samma högtidlighet när jag går från parkeringen till Hemvärnsgården, men jag hedrar i tankarna alla dem som kämpade för att jag kan lägga mina röster som jag gör. Jag vet också, att de och framförallt min mormor, skakar på sina huvuden åt mina val, men de gav mig rätten att välja och den rätten utnyttjar jag på söndag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Får jag vänta förgäves på de förlösande orden: Du har fel, Leo!

7 september, 2014

Jag har en stor svaghet (ja, inte bara en) och det är att jag ibland drar för snabba slutsatser och uttrycker alltför bestämda åsikter. Jag är medveten om svagheten och försöker vara lyhörd för kritik och att inte av prestigeskäl hålla fast vid åsikter som vänner, men också ovänner, visat mig vara felaktiga. Det händer ganska ofta att jag väntar på att någon ska säga: Du har fel, Leo! De senaste veckorna har gått omkring och hoppats att någon skulle kommentera på FB eller i min blogg och säga, att jag missförstått allt det jag säger och påstår i frågan om selektiva aborter.

Den som följer min blogg, vet att jag under en längre tid protesterat mot statens erbjudanden till kvinnor om fosterdiagnostik med påföljande aborter av ovälkomna barn med funktionshinder. Just nu gäller det barn med Downs syndrom, som inte är önskvärda. I morgon gäller det andra medfödda funktionsnedsättningar, som står på tur. Målet är att vi ska få friska och sunda samhällsmedborgare, som varken stör eller skaver! Ni behöver inte oroa er. I frågan om selektiva aborter är mina åsikter fasta som berget! Det finns inga vackra omskrivningar som kan få mig att backa ett enda steg från min uppfattning, att praktiken med selektiva aborter i sina grunddrag är fascistoid och människofientlig!

Under den senaste tiden, när jag försökt fördjupa mig i frågan, så tog jag mig före att läsa Statens Medicin-Etiska Råds överväganden, när det gäller fosterdiagnostik och selektiva aborter. När jag hittade dokumentet, fick jag också mina farhågor bekräftade. Svenska kyrkan var representerad av Tuulikki Koivunen Bylund i rådet och rådet var enigt i att det inte fanns några etiska hinder för fosterdiagnostik och efterföljande aborter. På grund av det här har jag dragit slutsatsen att Svenska kyrkan inte bara accepterar, utan bejakar utvecklingen. I vart fall har jag inte hört något annat. Ändå har jag gått här och hoppats på en dementi, som säger att kyrkan inte accepterar eller godkänner selektiva aborter. Jag börjar tappa hoppet, det har gått så pass lång tid nu och ingen dementi  har hörts av.

För ett par dagar sedan skrev jag ett blogginlägg, som handlade om Svenska kyrkans syn på eugenik. Att jag googlade orsakades av att jag sett ett program i TV, Rashygiens historia. Jag blev nyfiken på hur Svenska kyrkan hanterat frågan och upptäcker att 1951 skrivs ett biskopsbrev till kyrkans präster, som ställer sig bakom statens praktik att sterilisera icke önskvärda individer! Eugeniken pågick i Sverige från 1935 – 1976. Nu väntar jag ivrigt att någon skriver och säger att uppgiften är fel eller att Svenska kyrkan tog avstånd från praktiken och då helst före 1976.

I samma biskopsbrev skrev biskoparna också: ”I abortfrågan framhöll biskopsbrevet att abort inte i alla situationer skulle betraktas som förkastlig. Samtidigt motsatte sig biskoparna att kvinnan skulle ha fritt val att föda eller inte. Abort skulle vara tillåten när moderns liv var i fara samt då barnet misstänktes ha en ”fysisk eller psykisk livsoduglighet”  Efter vad jag kan förstå godkände Svenska kyrkans biskopar 1951 selektiva aborter och det bara på misstanken, att barnet hade ett fysiskt eller psykiskt funktionshinder! Nu sitter jag här och hoppas att någon, kunnigare än jag, ska skriva och säga att citaten är felaktiga och att jag använt mig av en rutten källa, men jag tänker inte sitta alltför länge och vänta, för jag upplever att uppgiften är trovärdig. (Blogginlägget med citaten och uppgiften om källan hittar ni här.)

I övrigt väntar jag på svar från biskop Ragnar på mitt öppna brev. Jag är inte otålig, för jag inser att en vecka är en kort tid. Svaret kommer när biskopen har tid att skriva ett svar, det är jag inte orolig över.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 


Dagens åsikter vilar på gårdagens ståndpunkter

5 september, 2014

Den 30 augusti skrev jag ett öppet brev: ”Biskop Ragnar har jag fel enligt Svenska kyrkans tro och lära?” (Brevet skickade jag också till Ragnar Persenius som e-post.) I brevet ställer jag tre frågor kring abort, livets början och selektiva aborter. Mycket kort redovisar jag min syn och frågan biskop Ragnar om mina ståndpunkter strider mor kyrkans tro och lära. När jag skrev brevet fick jag också inspiration att blicka bakåt för att se hur kyrkan under 1900-talet sett på mina frågor. Jag fick ytterligare en kick i baken när jag för ett par dagar sedan råkade se ett program i TV: ”Rashygienens historia.” Innehållet i programmet var förfärligt, när historien kring försöken till rashygien redovisades. Sverige var inte ensamt. Steriliseringskampanjen pågick från 1935 till 1976. 63000 människor drabbades, de flesta efter kriget. Rashygien var inte ett nazistiskt påfund. Hursom, jag blev intresserad av att se hur Svenska kyrkan sett på frågan om eugenik.

Sagt och gjort. Vad gör en icke akademiskt utbildad lekman, som inte har alltför många kyrkliga böcker i bokhyllan? Jo, han går till Google sök och hoppas hitta något och visst hittade jag en hel del. Bl. a hittade jag många hänvisningar till ett brev från ett biskopsmöte 1951 till kyrkans präster: ”Ett brev i en folkets livsfråga.” Tyvärr finns inte brevet på Google så att jag kan citera ur den, inte heller har jag hittat den på något antikvariat. Jag får nöja mig tills vidare citera ur en D-uppsats i historia om steriliseringen i Sverige skriven av Fil. Mag Johan Johansson. I dagens inlägg blir det mest citat. Jag vill gärna vänta in svaret från Biskop Ragnar på mitt brev innan jag hävdar alltför säkra åsikter.

”I abortfrågan framhöll biskopsbrevet att abort inte i alla situationer skulle betraktas som förkastlig. Samtidigt motsatte sig biskoparna att kvinnan skulle ha fritt val att föda eller inte. Abort skulle vara tillåten när moderns liv var i fara samt då barnet misstänktes ha en ”fysisk eller psykisk livsoduglighet” (Se där en öppning mot selektiv abort.)

”I steriliseringsfrågan förhåller det sig på samma sätt, men med den skillnaden att biskoparna kunde räkna med en enig front i denna fråga. Sterilisering kommenterade biskopsbrevet enligt följande följande: Mot den uppfattningen, att somliga människor av konstitutionella skäl icke bör fortplanta sig, finns intet att erinra.”

Sterilisering skulle dock, enligt biskop Runestam, endast få förekomma efter ”noggrannaste prövning”.

”De som han menade skulle kunna komma ifråga för sterilisering var: dövstumma, de med ärftlig epilepsi, blödarsjuka, slösinta, sinnesjuka och brottslingar. Till dessa frågor återkom Arvid Runestam efter andra världskriget i boken Kärlekslivets och äktenskapets etik. Han framför här samma ståndpunkter som i Kristen gemenskap 19 år tidigare. Samtidigt menade Runestam att abort skulle vara tillåten i de fall där man tillämpade sterilisering samt vid ”medicinska indikationer” (Se där en mycket omfattande utsortering, t o m potentiella brottslingar!)

Jag får inse att jag inte borde blivit förvånad över Tuulikki Koivunen Bylynds eniga anslutning till Sveriges Medicinsk-Etiska Råds uttalande om selektiva aborter. Ställningstagandet vilar, till min stora besvikelse, på en stark svensk-kyrklig historisk grund.

Ett sista, mycket tänkvärt citat från Johan Johanssons D-uppsats:

”Sammanfattningsvis kan sägas att Svenska kyrkan var entydigt för sterilisering, både före och efter andra världskriget. Lika entydigt var den katolska kyrkan motståndare till sterilisering.”

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

 

 


En vankelmodig medborgares vedermödor i dessa valtider

4 september, 2014

Jag oerhört brydd över mitt vankelmod i årets valrörelse. Sen jag fick rösträtt, och det är ju några år sedan, har jag alltid i god tid vetat, vilket parti jag skulle rösta på. I år sitter jag här vid datorn lite drygt en vecka före valet och vet inte hur jag ska rösta.

Det kanske blir så att jag på vägen till Hemvärnsgården på valdagen bestämmer mig. Orsaken till mitt vankelmod är inte att jag skulle vara okunnig om vad partierna vill. Jag upplever att jag nog har en god bild av partiernas politik. Det kanske är där problemet ligger. Alliansregeringens 8 år har inte känts upplyftande, men jag kan inte heller påstå att jag har  haft anledning att jubla över oppositionens arbete.

Jag har kommit så långt att jag vet vilka partier jag definitivt inte ska rösta på och det är ju i sig bra, för det innebär att alternativen blir färre att grubbla över.

Vi får väl se om jag kan berätta före valet vad jag kommit fram till eller om jag blir tvungen att berätta vad jag bestämde mig för på trappan till vallokalen.


Är det rimligt att jag ställer villkor för vilken Gud jag vill tro på?

2 september, 2014

För en tid sedan stötte jag på ett uttalande av Desmond Tutu någonstans på FB. Ett uttalande som både bekymrade mig, men också kändes teologiskt svårsmält. Jag googlade och hittade artikeln, som visade på Desmond Tutus inställning. I artikeln säger Tutu bl. a följande: “I would not worship a God who is homophobic, and that is how deep I feel about this,” I artikeln hävdar Tutu att han hellre väljer helvetet. Visst, Desmond Tutu kanske bara tar till ett drastiskt uttalande, för att retoriskt visa hur allvarligt han ser på frågan. Men ändå, det skaver!

För det torde väl gälla samma villkor för mig som för Tutu. Vi har att efter bästa förmåga och samvete göra det Gud vill att vi ska göra. Många gånger, det är jag övertygad om, far vi, i stort som smått, vilse. En dag får vi svaret och om det visar sig att jag hade fel, då får jag acceptera det och lita till Guds nåd. Min förlitan till Gud, är inte en förlitan på en psykiskt sjuk Gud, vilket vore absurt. Gud hatar synden sägs det, men älskar syndaren, då vore det märkligt om himlen skulle vara hemvisten för hat. För det är ju inte så, som den där lilla baptistiska sekten i USA, som demonstrerar utanför rättssalar och begravningar med sitt hädiska budskap: ”God hate fags!”

Gud hatar ingen av oss och i den bemärkelsen torde himlen vara en behaglig plats vara i, även för mig, som också är en syndare, som alla människor är, oavsett kön, ras och sexuell läggning!

Kort sagt, jag anser det orimligt att kräva, att Gud ska vara vår avbild, istället för att vi ska vara hans!

KT

 

 

 


Bonden Paavo får bli mitt tusende blogginlägg!

1 september, 2014

Efter många ansträngningar, blev det 1000 blogginlägg. I ett par dagar har jag funderat, på vilket sätt jag skulle fira tilldragelsen. I natt, mellan sömn och vaka, slog det till, Runebergs ”Högt bland Saarijärvis moar” måste det bara bli! Dikten om bonden Paavo har så många bottnar, men jag tilltalas främst av den sakliga folkliga fromheten. Det finns inget överspänt i Paavos stora tillit till Gud. Han arbetar hårt och väntar växten av Gud. När samverkan mellan Paavos hårda arbete och Gud som ger växten blir fruktbar, då blir Paavo inte självgod, utan inser, att det är Gud som äger växten och då är det inte svårt att dela med sig. Han delar Guds gåva med grannen, som säkert också arbetat hårt. Som sagt en jordnära fromhet, som jag hoppas kunna tillägna mig, men det måste ske i en nära framtid för tiden börjar bli knapp!

 

Högt bland Saarijärvis moar

Högt bland Saarijärvis moar bodde 
bonden Paavo på ett frostigt hemman, 
skötande dess jord med trägna armar; 
men av herren väntade han växten. 
Och han bodde där med barn och maka, 
åt i svett sitt knappa bröd med dessa, 
grävde diken, plöjde opp och sådde. 
Våren kom, och drivan smalt av tegen, 
och med den flöt hälften bort av brodden; 
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren, 
och av den slogs hälften ned av axen; 
hösten kom och kölden tog vad övrigt. 
Paavos maka slet sitt hår och sade: 
Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe! 
  
Tagom staven, Gud har oss förskjutit; 
svårt är tigga, men att svälta värre. 
Paavo tog sin hustrus hand och sade: 
Herren prövar blott, han ej förskjuter. 
Blanda du till hälften bark i brödet, 
jag skall gräva dubbelt flera diken, 
men av Herren vill jag vänta växten. 
Hustrun lade hälften bark i brödet, 
gubben grävde dubbelt flera diken, 
sålde fåren, köpte råg och sådde.
 
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden.
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs hälften ned av axen.
Hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Paavos maka slog sitt bröst och sade:
Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!
Låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit;
svår är döden, men att leva, värre.
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
Herren prövar blott, han ej föeskjuter.
Blanda du till dubbelt bark i brödet,
jag vill gräva dubbelt större diken,
men av Herren vill jag vänta växten.
Hustrun lade dubbelt bark i brödet,
gubben grävde dubbelt större diken,
sålde korna, köpte råg och sådde.

Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men av den flöt intet bort av brodden.
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs intet ned av axen.
Hösten kom, och kölden, långt från åkern,
lät den stå i guld, och vänta skördarn.
Då föll Paavo på sitt knä, och sade:
Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Och hans maka föll på knä och sade:
Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Men med glädje sade hon till gubben:
Paavo, Paavo, tag med fröjd till skäran;
nu är tid att leva glada dagar,
nu är tid att kasta barken undan,
och att baka bröd av råg allena.
 
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet
ty förfrusen är vår grannes åker.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,