Jag förstår inte den västcentrerade matematiken!

31 oktober, 2014

Länder som erkänt Palestina

Min inställning till Sveriges erkännande av Palestina är väl känd, så jag behöver inte lägga ut texten alltför mycket. Det får räcka med att jag än en gång säger att jag är glad att den svenska regeringen så snabbt förverkligade löftet i regeringsförklaringen.

Det som förvånar mig lite en sån här dag, är en del mycket förvånande  kommentarer  till beslutet. För en stund sedan satt jag där i min TV-fåtölj och tittade på nyheterna i TV 4 och fick en märklig känsla av att jag befann mig i en dröm. Det lät som om Sverige var helt ensam om sitt erkännande och att resten av världen inte kunde förstå den svenska positionen. När jag lämnade TV:n tog jag mig ett glas juice och en bulle och norpade till mig senaste numret av Kyrkans tidning och fick ögonen på en rubrik ”Ensam om sin åsikt” på ledarartikel skriven av Barbro Matzols. När jag började läsa artikeln insåg jag att artikeln handlade om Sveriges erkännande av Palestina. Jag förstår inte behovet av att hävda den felaktiga bilden av att Sverige på något sätt står ensamt i världen med sitt erkännande. Inte ens i Norden står vi ensamma. Island tog beslutet några år före Sverige. Inom EU finns det också länder som erkänt Palestina.

Studera kartan som jag snott ur DagensArena. Stora delar av Europa har erkänt Palestina. Likaså merparten av Asien, Afrika och Latinamerika. Egentligen är det ganska fantastiskt att de länder som hittills vägrat erkänna Palestina till stora delar är de forna europeiska kolonialmakterna och USA/Kanada. Kan det ha något samband?

Tolkningen och analyserna i många av våra medier visar på en något begränsad syn på vad som är världen! Jag är inte förvånad, så har det ju analyserna och förståelsen varit så länge jag varit medborgerligt aktiv. Sverige är ensamt, trots sällskapet av 134 andra länder! Tänk att vi inte kommit längre!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Treenigheten är en relation

29 oktober, 2014

När jag i söndags skrev om mina funderingar kring vinet i mässan och berättade att jag ändrat åsikt, dök plötsligt, helt opåtalat. tankar kring om de märkliga nyorden Skaparen, Befriaren och Livgivaren (Livgiverskan),  som tydligen kan ersätta Fadern och Sonen och den helige Anden. Fråga mig inte varför tankarna kom. Jag har ingen förklaring. Det jag är helt övertygad om är att frågan om med vilka ord vi närmar oss treenigheten är viktigare än om det är vin eller druvsaft i kalken (vilket är viktigt nog).

En förståelse om treenigheten jag lärt mig under de år jag varit kristen, är insikten att treenigheten är en relation. Sonen har fötts av Fadern före all tid och den helige Ande har utgått ur Fadern före all tid. Fadern har skapat allt till och genom Sonen och den helige Anden pekar alltid mot Sonen. Jag känner att min förståelse riskerar få en torftig språkdräkt. Orsaken är en alltför grund kunskapsbas. Därför ska jag citera Brian D. McLaren ur hans ”En generös radikalitet.” Jag minns som igår hur det korta citatet ni ska få ta del av, fick mig att få en stor respekt för och dragning till den ortodoxa kyrkan, som har förstärkts efter mer fördjupade studier. Så här beskriver McLaren relationen inom treenigheten och treenighetens relation till oss människor :

”Jag fascinerades särskilt hur den ortodoxa kyrkofamiljen (som består av den grekiska, den ryska, den serbiska den antiokiska och flera andra grenar) hyllade treenigheten – inte som en abstrakt övning  i teologiskt hårklyveri utan som en introduktion till en kraftfull och dynamisk syn på Gud. Jag lärde mig att den tidiga kyrkans ledare beskrev treenigheten med termen perichoresis (peri – cirkel, choresis – dans): treenigheten var en evig dans i vilken Fadern, Sonen och Anden delade sin ömsesidiga kärlek, ära, lycka, glädje och respekt. Mot denna bakgrund betyder Guds skapelseakt att Gud bjuder fler och fler varelser till den eviga glädjedansen. Synd innebär att människor går ut ur dansen, förstör dess skönhet och rytm, att de krockar och tacklas och trampar varandra på fötterna i stället för att röra sig med grace, rytm och vördnad. Sedan inträder Gud genom Jesus i skapelsen för att återställa rytmen och skönheten igen.”

Det kanske är möjligt att med teologiska hårklyverier ge ”Skaparen, Befriaren och Livgivaren” samma dynamiska förståelse som kyrkans urgamla förståelse ger, men tillåt mig att betvivla. Jag förstår inte ens behovet av eller bakgrunden till försöken att ändra beskrivningen av treenigheten. Jag har försökt sätta in de nya begreppen i trosbekännelsen och det blir märkligt platt. Jesus nära och innerliga förhållande till fadern känns lite kyligt när jag säger skaparen istället för abba. Om jag skulle stöta på en präst i en gudstjänst, som avslutar välsignelsen i med ”I Skaparens, Befriarens och Livgivarens namn” då kan jag visserligen säga i mina egna tankar Fadern och Sonen och den heliga Ande, för jag vet ju hur det ska vara. Jag skulle nog inte delta i en gudstjänst med en sådan präst någon fler gång.

Människor i kyrkan och utanför får gärna kalla mig konservativ. Jag tar det som en hedersbenämning, när jag i den nya tillvarons gryning går in i en sugande nighambo eller en eftertänksam bakmes med treenigheten. Det hörs himmelsk fiolmusik i bakgrunden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 


Igen…

26 oktober, 2014

När jag i dag kom hem från mässan i Missionskyrkan i Bästdal, möttes jag av det här inlägget av Kyrksyster. Det var som ett svar på de funderingar jag haft den senaste tiden. Vid dagens mässa medverkade jag som kyrkvärd och bistod också tjänstgörande präst vid utdelandet. I Bjuråker-Norrbo församling har vi sedan något år tillbaka frångått vin i mässan och istället används alkoholfria druvalternativ.
Det var inte heller så att jag stillatigande accepterade nyordningen, utan jag försvarade, ja rent av argumenterade för nyordningen. Av den anledningen känner jag mig medansvarig till beslutet att slopa vinet vid våra mässor.
Jag har backat från min inställning och i dag funderade jag i bilen hem från Missionskyrkan om jag gör rätt, när jag deltar i måltiden. Är den på riktigt? Frågan är också om jag som kyrkvärd bör delta i utdelandet om jag är tveksam till att måltiden är på riktigt?
Det blir till att be om den helige Andens vägledning igen. Det är inte första gången!

kyrksyster

… tar jag upp frågan om vad som är nattvard och inte.

Jag vet ju inte egentligen. Men återigen har jag mött detta med flumgudstjänster. Fina ord, men utan Kristus. Man talar om tolerans. Men på vems villkor? Tolerans för det egna, inte av andra?

Det uppmanas att uppleva Kristi kropp och Kristi blod. ”Uppleva”. Det gjorde barnen som firade mässa med nyponsoppa och biskvier.

Och det är det där med att uppleva som blir problemet. Jag kan sällan känna något. Men vilar i att det är Kristi kropp och blod. Man behöver inte uppleva något. Men om detta nya sätt med majsbröd och druvsaft är en objektiv mässa eller något man ska uppleva? Tvekade igår inför om jag skulle ta emot. För jag orkar inte uppleva. Jag behöver få vila i trygghet om att det är Kristi kropp och blod jag tar emot.

Jag vet att bruket av majsbröd och…

Visa originalinlägg 49 fler ord


Änkan fick nog ingen skatteåterbäring

24 oktober, 2014

Jag har haft anledning att glädja mig åt två beslut som den nya regeringen tagit under sin första korta tid vid rodret. Det första beslutet berörde en hjärtefråga sen många år tillbaks. Beslutet att erkänna Palestina som stat, fick mig att känna nästn samma glädje, som jag kände när jag i TV såg hur USA:s flagga halades på dess ambassad. Jag hade då levt i i ett decennium, bokstavligt dagligen, med vietnamesernas kamp mot USA-imperialismen och nu fick det ett segerrikt slut. USA var tvungna att lämna Vietnam. Parallellt med engagemanget i solidaritetsarbetet för Vietnam fanns frågan om Palestinas befrielse. Den frågan är inte löst, utan Israels stegvisa annektering genom sina beväpnade bosättningar fortsätter, vilket självfallet försvårar en fredsprocess. Därför är varje beslut av staten ett stärkande av Palestinas rätt till en egen nation. Så det var naturligt att regeringsförklaringen gladde mig.

Regeringens förslag till budget har väl inte fått mig att steppa av glädje här i Kyrkbyn, men en liten detalj i det stora hela gladde mig. Inte på samma överväldigande sätt som beslutet att erkänna Palestina som stat, men även små frågor kan kännas som hjärtefrågor. Den som följer min blogg vet att jag inte varit glad åt den förra regeringens beslut att ge skatteåterbäring för gåvor till vissa ideella föreningar. Av vad jag förstår så föreslår regeringen, att den skatteåterbäringen avskaffas 2016. Tack för det!

Tidigare inlägg om rätten till avdrag för gåvor, här, här, Det finns fler men jag nöjer mig med de här exemplen,

KT

 


Hemlösa, fattiga och får inte gå i skolan – romska barn i Sverige 2014

22 oktober, 2014

Micael Grenholm tar upp en viktig fråga. Jag delar hans slutsatser.

Hela Pingsten

En flicka som var hemlös, men vars familj fick en lägenhet genom Stefanushjälpen En flicka som var hemlös, men vars familj fick en lägenhet genom Stefanushjälpen

Idag kunde man höra mig i P4 Upplanddär jag klagade över att barn, inklusive spädbarn, sover i bilar i Uppsala kommun. Det handlar om barn till EU-medborgare från främst Rumänien som ber om pengar på Uppsalas gator. Jag har uppmärksammat de hemlösa barnen både här på bloggen och i lokaltidningen UNT. Jag och några vänner har startat en förening vid namn Stefanushjälpen för att hjälpa hemlösa EU-migranter, och jag har också startat en facebookgrupp som heter Hjälp till tiggande EU-migranter i Uppsala.

Som om det inte var illa nog att de är hemlösa och sover i bilar (vilket enligt dem själva är väldigt kallt på nätterna) så får barnen till tiggande EU-migranter inte gå i skola i Uppsala kommun. I vissa andra kommuner får de någon form av pedagogisk verksamhet, men här springer de runt…

Visa originalinlägg 769 fler ord


Ryssland har nog redan invaderat Sverige enligt Aftonbladet!

20 oktober, 2014

De senaste dagarna bör vi medborgare känna stor oro om jag förstått svenska medier rätt. Det är, vad jag förstår fullt klarlagt, att en rysk u-båt finns i våra farvatten. I Aftonbladet varnas det för, att det är fullt möjligt att besättningsmän från ryska u-båtar redan befinner sig på öar i Stockholms skärgård! Den ryska undervattensverksamheten har tydligen enligt Aftonbladets experter till uppgift att kartlägga (för femtioelfte gången) skärgården, men vad värre är de kanske lägger ut minor, planerar sabotage mot svenska militära fartyg och anläggningar.

Alla dessa braskande nyheter och spekulationer i våra medier skulle kännas riktigt oroande, om jag och många med mig, inte skulle minnas att allt det här också hände för ca 30 år sedan. Det är som en dålig sommarrepris på TV! Då var det trovärdiga vittnen som sett båtar, det fanns skuggiga bilder att se i både TV och tidningar. Jag tror att inte ens jag, som nästan aldrig tar bilder skulle lyckas med att fota med så dålig skärpa, som alla de bilder som då som nu publiceras. Det är samma upphetsande tonfall nu som då. Om jag blundar skulle jag känna mig förflyttad till 80-talets ubåtsjakter, när jag lyssnar på TV-nyheterna. Det är nya pensionerade militära experter som uttalar sig, men de säger stort sett samma saker som de pensionerade experterna sa på 80-talet. Det finns en liten skillnad, dagens pensionerade militära experter var de som misslyckades med att visa på en enda sovjetisk u-båt som kränkte våra vatten. Den enda U-båt vi fick se var den som ryssarna själva körde på grund! Det spekulerades då som nu om landstigna spetnaz förband och ö-bor och ägare till fritidshus uppmanades till vaksamhet.

Jag har några minnesbilder från 80-talet, som hittills inte upprepats. Det ena är att militärledningen inte verkar vilja säga vems u-båtar det gäller och det innebär att att Löfven inte pressas till att lämna en officiell protest till Ryssland, som Palme blev tvingad till. Jag är helt övertygad om Palme mådde oerhört illa av, att på det underlag som militärledningen presenterade behöva gå sta och officiellt protestera! Jag har också en personlig minnesbild, som nog de flesta inte var medvetna om existerade. Idag verkar det inte finnas några stalinistiska grupper som tror att Ryssland hotar Sverige, men då fanns det! Medlemmarna i de organisationerna kan ju sitta med skammens rodnad på kinderna och se och läsa alla de upphetsande rapporterna kring dagens händelser. Jag kunde inte låta bli att påminna om delar av vänsterns misslyckade analysförmåga i gången tid. Jag vet  – det är illvilligt och långsint av mig, men vissa saker etsar sig fast i minnet!

Jag trodde inte på 80-talet på våra militära experter, Carl Bildt eller mina stalinistiska vänner. Jag var helt övertygad om att det Sovjetiska militära hotet mot Sverige var struntprat och det innebar för min del att jag inte drabbades av hysterin kring alla ”bevisade” sovjetiska u-båtarna i våra farvatten. Självklart behöver inte dagens uppgifter i sig vara osanna bara för att det ser ut som en repris av gårdagen, men jag tar risken och säger sturskt,  det finns ingen rysk u-båt i våra farvatten. Det föreligger inte heller något ryskt hot mot Sverige. Lika lite som det fanns ett sovjetiskt militärt hot mot mot väst på 70- och 80-talen. Det militära hotet mot världsfreden som är reell idag, är hotet från Nato, USA och EU. Sverige blir en del av det hotet ju mer vi allierar oss med Nato. Den utvecklingen stod Alliansregeringen för och den nuvarande tvåpartiregeringen avser att följa den fastslagna kursen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 


Är det rimligt att ärkebiskopar tillsammans med Jesus lyssnar till själavårdande samtal och bikt?

18 oktober, 2014

De senaste dagarna har jag läst att prästen Artman blivit fälld av domkapitlet i Skara. Brottet är att Artman brutit mot tystnadsplikten i samband med det ökända programmet Bögbotarna. Domkapitlet motiverar sin fällande dom, utan påföljd med bl a: ”Samtalet har förts med Kristus och endast Kristus kan då veta om det konfidenten sagt är ärligt menat.” Jag skrev en kommentar hos BloggarDag, som möjligen kan te sig skämtsam, men jag är helt allvarlig och menar det jag skrev.

”Jag kommer också ihåg hur vår dåvarande ÄB, Anders Wejryd stod och tjuvkikade på enskilda själavårdande samtal och också kommenterade samtalen. Vilket domkapitel borde det anmälas till?”

Jag håller helt med domkapitlet i Skara, att enskilda själavårdande samtal och bikt sker med enbart Kristus närvarande. Det ÄB Anders Wejryd gjorde i programmet var, som jag ser det, att kika i nyckelhål och avlyssna samtal och inte bara det, han försökte också blockera bönerna i samtalen, så att de inte skulle nå Kristus, utan förbli ogiltiga. Anders Wejryds uppfattning om bönerna framgår i programmet: ”Men prästens böner hör inte hemma i Svenska kyrkan, säger ärkebiskop Anders Wejryd.” Nu är det ju så väl ordnat, att det inte är ärkebiskopar som avgör vilka böner som får bes och som når Jesus. För min personliga del hoppas jag, att de präster jag ber om förbön hos, inte kollar med sin biskop vilka förböner som är tillåtna, utan att det är min själanöd som styr!

Två olika perspektiv på domen BloggarDag skriver här och Jakob Sunnliden skriver här.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

 

 


En high-five med Göran Skytte i glädje och tacksamhet över delad tro!

16 oktober, 2014

Igår åkte jag till Delsbo kyrka för att lyssna till Göran Skytte. Jag kom till kyrkan i god tid och hann säga hej  till Skytte och också växla några ord med honom. Göran och jag kan inte sägas ha gemensamma minnen. Vi var inte heller närmare bekanta, men vi tillhörde samma lilla kommunistiska organisation förbundet Kommunist. Jag berättade för Göran om det enda tillfället då vi verkligen träffats. Orsaken till att jag minns det så väl är att Göran tillsammans med andra självmedvetna FK:are (de var många) skrattat åt Sundsvallsgruppens taffliga försök att göra en egen tidning. Vi fick klart för oss att tidningar ska göras centralt. Nå med detta sagt, kunde jag berätta hur glad jag blivit, när jag 1992 hittade en tidning i Frösö kyrka som berättade att Skytte blivit kristen. Bara så där plötsligt, kände jag mig inte ensam eller udda. Minst en till hade delat min erfarenhet av att plötsligt känna sig hittad! Vi sa några ord om gemensamma bekanta som gått samma väg som vi. Ett mycket kort men givande ögonblick!

I sin föreläsning tog Göran Skytte upp ett antal teman, som alla på skilda sätt beskrev den förvandling som sker hos alla som drabbas av Guds kallelse och inte kan säga något annat än ”ja” till kallelsen. Skytte visade att kallelsen inte drabbar människor av någon finare sort, utan kallelsen ges till alla, utan sortering i bättre eller sämre människor. Där finns Paulus, som i ungdomligt nit ville döda kristna, Där finns slavhandlare som omvänder sig. Där finns tjuvar, mördare, drinkare och narkomaner. Där finns Göran Skytte, men också jag! När förvandlingen sker vill vi förkunna! Jag kunde bekräftande nicka ett ja, när Göran Skytte frågande tittade på mig.

Ett andra spår i föreläsningen berörde i vilket skede av livet som Gud drabbade Göran Skytte. När han var som mest framgångsrik med bl a ett oerhört populärt TV-program med över en miljon tittare för varje program. Då när allt ljus var på Göran Skytte drabbas han av oro och ångest. Han blir hårt nedslagen som en Paulus (vilket kanske behövs när det gäller starka och självmedvetna människor) och kan inte annat göra än att be till Gud: ”Hjälp mig!” Då börjar resan till att förstå vad kallelsen egentligen innebär. Jag känner igen resan. Det som skiljer min resa från Göran Skyttes är att han letade och fann goda vägvisare. När han beskrev sin möten med Wilfrid Stinissen kände jag ett lite sting av avundsjuka, när jag tänkte på mina första möten med Svenska kyrkan. Nå med tiden fick jag också goda samtalspartners i Bjuråker-Norrbo församling. Församlingens präster, cirkeldeltagare i församlingens cirklar och tankeväckande studieresor i Luthers och Paulus fotspår, men också ett stort antal av lekfolket jag mött genom åren, har bidragit till att jag står där jag står i dag med en trygg och fast tro.

Det som på många plan tog tag i mig hårt var ändå Göran Skyttes beskrivning av tiden efter de tre strokeanfallen han drabbades av inom ett dygn. En av de stora resultaten av den erfarenheten är tydligen att Göran Skytte känner behovet av tacka. Han som inte ens kände tacksamhet när han fick Stora journalistpriset. Vem annars skulle de gett priset? Göran Skytte levandegjorde den förundran och tacksamhet han kände över vad läkarvetenskapen kan prestera. Jag känner igen känslan. Jag kände den efter min bypasoperation 1999. Från att knappt orkat gå några meter, kände jag plötsligt att jag kunde hoppa över små hus! Det Göran Skytte fick uppleva efter sin stroke var inget mindre än ett helandeunder! Gud står bakom även läkarvetenskapens utveckling!

Alla goda kvällar har sitt slut och under slutpsalmen dansade Göran Skytte lite försiktigt i mittgången, i stor glädje. När han kom i höjd med där jag stod, höjde han högerarmen och en glädjens high-five satt som gjuten! Jag köpte en bok. Fick den signerad och jag tog min hatt och körde hem. Det var en glad Leo som satt småleende bakom ratten! Stärkt i tro!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

 

 

 


Friskolorna och barns rätt till alternativ

14 oktober, 2014

Hur är det makten brukar säga? Är det inte: ”Allas lika värde?” Jag har för mig att jag hörde det i hela valrörelsen. Det knepiga är att ”alla” aldrig betyder ”alla.”
Torbjörn Jerlerup ger ord åt mina tankar.

Den arga sossen!

Jag läser i HRF:s tidining Auris om barnet som nekas hjälp av kommunen för transport till hörselförskolan i Hässleholm. Det är tio mil och kommunen anser att barnet ska välja en förskola som ligger på närmare håll. Kommunen, Svedala, anser inte de har råd. Barnet tål inte den bullriga miljön och föräldrarna vill att hon ska få gå i en icke-bullrig förskola.

Jag har läst om detta förr också

”Elina” har nekats en skolplats i en hörselklass i en annan kommun med anpassad miljö och tillgång till teckenspråk. Kommunen har bestämt att hon måste börja i en skola, där hon har svårt att vara delaktig, i hemkommunen.

”Ahmed” vill gå på en statlig specialskola för döva och hörselskadade. Men specialskolan sa nej, trots att landstingets hörselvård intygat att Ahmed har behov av teckenspråk. Nu tvingas han gå i en skola som som inte erbjuder teckenspråksmiljö.

Kommunernas regler för när det…

Visa originalinlägg 300 fler ord


Upp flyger orden, tanken stilla står…

13 oktober, 2014

I Världen idag den 10 oktober 2014.

”Gemensamt för de två grupperna – antiabortrörelsen och fosterdiagnostikkritikerna – är förmänskligande av något som kan bli – men ännu inte är – en människa. Det är en tunn is de är ute på.” Malin Lernfelt, ledarskribent på GP.

I DN den 26 juni 2014

– Ett foster kan bli medvetet först efter vecka 23 om det råkar födas. Innan dess saknar fostret ”själ” och då bör abort accepteras, säger senior­professorn Hugo Lagercrantz vid Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Ur ett blogginlägg jag läste december 2007. ”Fostrets rätt???”

”Här gör artikelförfattaren ett litet tankefel. Man menar förväxlar rätten till liv med en ickeexisterande rätt att leva av en annan människa för att sedan med våld pressa sig ur denne utan tillåtelse. Ibland med dödlig följd. Någon sådan rätt finns inte, lika lite som det finns en rättighet att döda någon och äta upp denne för att inte svälta till döds.”

 

…ord utan tanke, aldrig himlen når