Treenigheten är en relation

När jag i söndags skrev om mina funderingar kring vinet i mässan och berättade att jag ändrat åsikt, dök plötsligt, helt opåtalat. tankar kring om de märkliga nyorden Skaparen, Befriaren och Livgivaren (Livgiverskan),  som tydligen kan ersätta Fadern och Sonen och den helige Anden. Fråga mig inte varför tankarna kom. Jag har ingen förklaring. Det jag är helt övertygad om är att frågan om med vilka ord vi närmar oss treenigheten är viktigare än om det är vin eller druvsaft i kalken (vilket är viktigt nog).

En förståelse om treenigheten jag lärt mig under de år jag varit kristen, är insikten att treenigheten är en relation. Sonen har fötts av Fadern före all tid och den helige Ande har utgått ur Fadern före all tid. Fadern har skapat allt till och genom Sonen och den helige Anden pekar alltid mot Sonen. Jag känner att min förståelse riskerar få en torftig språkdräkt. Orsaken är en alltför grund kunskapsbas. Därför ska jag citera Brian D. McLaren ur hans ”En generös radikalitet.” Jag minns som igår hur det korta citatet ni ska få ta del av, fick mig att få en stor respekt för och dragning till den ortodoxa kyrkan, som har förstärkts efter mer fördjupade studier. Så här beskriver McLaren relationen inom treenigheten och treenighetens relation till oss människor :

”Jag fascinerades särskilt hur den ortodoxa kyrkofamiljen (som består av den grekiska, den ryska, den serbiska den antiokiska och flera andra grenar) hyllade treenigheten – inte som en abstrakt övning  i teologiskt hårklyveri utan som en introduktion till en kraftfull och dynamisk syn på Gud. Jag lärde mig att den tidiga kyrkans ledare beskrev treenigheten med termen perichoresis (peri – cirkel, choresis – dans): treenigheten var en evig dans i vilken Fadern, Sonen och Anden delade sin ömsesidiga kärlek, ära, lycka, glädje och respekt. Mot denna bakgrund betyder Guds skapelseakt att Gud bjuder fler och fler varelser till den eviga glädjedansen. Synd innebär att människor går ut ur dansen, förstör dess skönhet och rytm, att de krockar och tacklas och trampar varandra på fötterna i stället för att röra sig med grace, rytm och vördnad. Sedan inträder Gud genom Jesus i skapelsen för att återställa rytmen och skönheten igen.”

Det kanske är möjligt att med teologiska hårklyverier ge ”Skaparen, Befriaren och Livgivaren” samma dynamiska förståelse som kyrkans urgamla förståelse ger, men tillåt mig att betvivla. Jag förstår inte ens behovet av eller bakgrunden till försöken att ändra beskrivningen av treenigheten. Jag har försökt sätta in de nya begreppen i trosbekännelsen och det blir märkligt platt. Jesus nära och innerliga förhållande till fadern känns lite kyligt när jag säger skaparen istället för abba. Om jag skulle stöta på en präst i en gudstjänst, som avslutar välsignelsen i med ”I Skaparens, Befriarens och Livgivarens namn” då kan jag visserligen säga i mina egna tankar Fadern och Sonen och den heliga Ande, för jag vet ju hur det ska vara. Jag skulle nog inte delta i en gudstjänst med en sådan präst någon fler gång.

Människor i kyrkan och utanför får gärna kalla mig konservativ. Jag tar det som en hedersbenämning, när jag i den nya tillvarons gryning går in i en sugande nighambo eller en eftertänksam bakmes med treenigheten. Det hörs himmelsk fiolmusik i bakgrunden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 

Annonser

10 Responses to Treenigheten är en relation

  1. Klaus skriver:

    Det för mig ruggiga med kristen konservativism är framförallt att den ofta hänger samman med det sämsta hos den politiska högern och sådan är ju inte du. Du står för en mycket intressantare variant.

    Jag kan se att ni bevarare behövs, ni väktare av elden under århundraden, oavsett yttre förändringar. Största möjliga heder till er.

    Utan konservativism inga konserver, höll jag på att säga. Utan konserver snabbt förfall.
    Men som Luther sa, mänskligheten är som ett fyllo som ramlat av en häst och inte kan hålla sig på vägen. Först ramlar hon ner i det ena diket, sedan i det andra.

    Det andra diket här tror jag ändå är en överdriven konservativism, eller snarare: En frånvaro av öppenhet, sökande, nyskapande. En slutenhet avseende mänsklighetens kulturella, vetenskapliga och intellektuella växt. (Jo, det finns sådant som är gott i den växten).

    Båda sidor behövs tror jag, för att det ska bli bra. Med enbart konservativism riskerar det att bli enbart konserver och inget som är färskt.

    Den gamla idén om dialektik tes + antites  syntes.

    Och det berör en större fråga, nämligen det att olika kristna läger vill ”vinna” över andra läger, ideologiskt förinta dem.
    Så länge det inte blir allt för extrema idéer så kanske det rent av är så att det är bra att det finns olika slags temperament och synsätt hos mänskligheten. Spännvidden får inte vara alltför stor, då blir det söndring och våld, men måttliga olikheter kan jag se värdet i, det blir en dynamik, en rörelse, där konservativismen är oundgänglig, men även öppenhet och nyskapande.

  2. LeoH skriver:

    Klaus, jag ska ta en liten omväg för att lite visa hur knepigt det kan bli med allt tal om konservativ eller nydanare.

    De som följer den politiska debatten inom arbetarrörelsen vet att det finns en påstådd vänster och högerfalang inom t ex socialdemokratin. Vilken av de kända falangerna är konservativ? Är det de som önskar sig tillbaka till den tiden då den offentliga sektorn låg under stat, landsting eller kommuner? Vad ska de som driver att marknadslösningar även passar för den offentliga sektorn kallas för? Ja, säg det. Men det finns också en äldre motsättning inom arbetarrörelsen, som nästan är bortglömd.

    Den som är bevandrad i arbetarrörelsens historia vet hur organiseringen växte fram. Arbetare började bygga fackföreningar, sjuk- och begravningskassor, konsumaffärer, möteslokaler, studieförbund och folkhögskolor. Tidigt kom också HSB, OK och kolloniträdgårdar. Det var en självorganisering, som lvde upp till Marx paroll: ”Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk.” Jag och andra kallar den här perioden för folkrörelsesocialism i motsats till det som växte fram i accelererande fart under Per-Albin, Tage Erlander och Olof Palme. Där folkets självorganisering sågs med misstänksamhet av partietablissemanget. I den grundläggande frågan att staten visste bäst var socialdemokrater och kommunister helt ense. Tro mig, jag har varit organiserad i bägge riktningarna,

    Under 80-talet började det växa fram andra riktningar som mer anknöt till traditionen med självorganisering. För mig innebar det att jag varit med om att starta ett omsorgskooperativ som bedriver barnomsorg, skolbarnomsorg, fritidsgård och äldreomsorg. Vi kallade organisationen Hjärtpunkt Skiljebo. Jag var också delaktig i startandet av några kooperativ till inom den offentliga sektorn. I både skriftliga och muntliga diskussioner kallade jag Hjärtpunkt Skiljebo för en fristående del av den offentliga sektorn.

    Jag frågar mig vilka är mest konservativa eller förnyare. De som vill återgå till kommunal drift eller de som ser möjligheter i marknadslösningar? Låt mig säga så här. Det är jag som är mest konservativ som vill en återgång till folkets egen organisering. För det är grunden i min samhällsvision, men märkligt nog är det ingen som kallar mig konservativ i politiken. Blev jag kallad något så var det möjligen höger-Leo eller arbetarliberal.

    Efter den här långa inledningen tillbaka till det kyrkliga! Jag frågar mig var Luther konservativ som önskade en återgång till kyrkans grunder?
    På vilket sätt, frågar jag mig, är det konservativt att hävda att t ex treenigheten är Fadern och Sonen och den Helige Ande.Samma fråga ställer jag mig ofta, är jag konservativ när jag bokstavligen tror på kyrkans trosbekännelser?

    Lika lite som jag anser mig vara konservativ i politiken anser jag mig vara konservativ i min kristna tro. Jag försöker, tyvärr på egen hand, för kyrkan är ju ingen lärande organisation eftersom läroämbetet förfallit, förstå vad som är sant i kyrkans tro och tradition. Det som är sant kan aldrig vara konservativt, utan det är alltid en dagsfärsk kunskap!

  3. Dan Sarkar skriver:

    När det gäller Svenska kyrkan vill vi väl inte vara konservativa: vem vill bevara läget som det nu är?
    Men om vi är radikala (i ordets ursprungliga mening: att söka rötterna) när det gäller läran och progressiva när det gäller livet, så blir det både svårare att klistra etiketter på varandra och – tror jag – Kyrkan mer levande.

  4. LeoH skriver:

    Du har helt rätt Dan. Sanningen är vare sig konservativ eller modern.

  5. Klaus skriver:

    För mig handlar inte konservativism om ”bakåt i tiden”, ty bakåt i tiden kan vara många olika saker!
    Konservativism innebär för mig en hållning av att bevara och att vara långsam och försiktig med förändringar.
    Blir det för extremt så blir det till slutenhet och aggressivitet pga en överdriven rädsla för förändringar.
    Min poäng är att både konservativism OCH öppenhet för förändringar behövs och att olika människor har olika roller i detta. Enbart öppenhet kan leda till kaos, enbart konservativism kan leda till mumifiering. Båda behövs, det är min poäng. Paulus säger att man ska ”pröva allt och spara det som är gott” och Jesus att man ska pröva träden efter deras frukter. Man ska också pröva nya tankar och värderingar. Jag menar pröva. Kanske är det dålig frukt eller så är det inte det.

  6. Klaus skriver:

    …och efter att ha läst en massa kristna bloggar under nu mer än ett år så har jag konstaterat att ”bevarandet” för somliga verkar vara själva grejen, inte VAD som bevaras. Själva lådan, inte innehållet i den. Sådana personer utger sig gärna för att vara bibeltrogna, men verkar inte ha läst eller förstått en enda bokstav i bergspredikan. Deras rädsla och förakt för flyktingar, tiggare och andra ”främmande” dundrar på och den Svenska Fanan smattrar i den iskalla vinden.
    Där finns inget annat än en skräck för förändring och känslan av att tappa kontrollen.
    Men det finns de som är trogna och bevarande som inte alls är så också. Tack och lov.

  7. LeoH skriver:

    Jag tror inte att vi har skiljaktiga meningar. Ändringar i kyrkans lära bör ske efter diskussioner inom kyrkan och inte ske på order av partier, som tenderar att alltid ha bråttom och saknar eftertänksamhet. Låt mig ta två exempel. När katolska kyrkan tog besluten om Marias ställning i kyrkans lära, så var det ett resultat av mycket lång process, vilket ledde till ett tillägg/fördjupning av läran.
    I dagarna har katolska kyrkan avslutat ett viktigt möte om hur kyrkan pastoralt skall möta människor i skilda familjesituationer. Mötet har tagit ett dokument och nu har biskoparna åkt hem för funderingar och reflektioner, för att eventuellt ta ett beslut om ett (?) år.

    Med en sådan strategi sker förändringar i kyrkans lära och praxis på kyrkans egna villkor och där också jag som aktiv lekman har en plats.

  8. LeoH skriver:

    Det är som Dag Sandahl brukar skriva. Vi kristna drar utifrån vår kristna tro olika politiska slutsatser. Jag drar mina, andra drar sina. Politiska åsikter skall bemötas politiskt och bara för att jag har en gemensam syn på nattvarden med någon innebär ju inte att vi behöver ha en gemensam syn på invandringspolitiken i Sverige.
    Den lätta slutsatsen verkar många ta till. Både icketroende och troende.

  9. Klaus skriver:

    Mitt (fjärran ifrån) intryck är att katolska kyrkan är bättre på att hantera motsättningarna mellan bevara och förändra.

  10. LeoH skriver:

    Det mitt intryck också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: