Märkligt försvar för fosterdiagnostik

11 oktober, 2014

I tidningen Världen idag finns en artikel, ”Abortsyn blir bromskloss i viktig debatt”, som behandlar debatten om fosterdiagnostik. Jag har personligen upplevt oviljan att diskutera de etiska frågor, som en utsortering av ovälkomna barn, ställer oss alla inför. Den ende som tagit sig tid att svara är biskop Ragnar Persenius. Jag är inte riktigt nöjd med innehållet i svaren, men han svarade.

Jag ska inte förlänga inlägget mycket mer. Jag har ju skrivit en hel del i frågan den senast tiden, men jag kan inte undanhålla er ett citat ur artikeln i Världen idag. Så här skriver Malin Lernfelt:, ledarskribent på GP:

”Gemensamt för de två grupperna – antiabortrörelsen och fosterdiagnostikkritikerna – är förmänskligande av något som kan bli – men ännu inte är – en människa. Det är en tunn is de är ute på”

Läs meningen många gånger, som jag har gjort och förklara för mig om jag totalt missförstått andemeningen i det Malin Lernfelt skriver. Så här tolkar jag det som står: Det kan inte vara fråga någon utsortering av människor med t ex Downs syndrom, eftersom det inte är människor, som utsorteras! Gränsen för när ett foster blir människa avgörs av gränserna i svensk abortlagstiftning. Uppfattningen är inte vetenskap, utan enbart ideologi! Håller helt med Marx, när han hävdade att ideologi är falskt medvetande. (Minns inte var jag läste det påståendet, men ingen har hittills protesterat när jag använt mig av påståendet).

Här hittar ni mitt öppna brev till biskop Ragnar Persenius. Här kan ni läsa Ragnar Persenius svar. Här min kommentar till svaret.

KT


En aktuell Palestinabetraktelse

10 oktober, 2014

När Löfven i sin regeringsförklaring meddelade att den nya regeringen avsåg att erkänna staten Palestina så sände det en tryckvåg genom det svenska samhället. Svenska kyrkans utrikeschef Erik Lysén var snabbt ute och uttalade, att Svenska kyrkan var positiv till beslutet. Ett uttalande som lett till mycken kritik. Jag delar den kritiken. Erik Lysén har inte något beslut i kyrkan att stödja sig på, som ger honom eller någon annan i kyrkans ledning mandat att uttala sig i den ena eller andra riktningen med anledning av regeringsförklaringen. När jag nu har sagt detta, så känner jag mig manad, att också säga att ett uttalande från Erik Lysén, som motsatt sig regeringens beslut, att erkänna staten Palestina hade varit felaktigt på samma formella grunder som den positiva reaktionen. Det finns inga beslut i Svenska kyrkan som uttalat sig negativt om erkännande Palestina. Det viktiga är, som jag ser det, att uttalanden vare sig för eller emot har något stöd i kyrkliga beslut.

Självfallet innebär inte min ståndpunkt att vi som enskilda medlemmar inte kan ha ståndpunkter och också argumentera för dem. Jag håller helt med Dag Sandahl när han skriver på sin blogg: ”Jag hör till dem som menar att tron får politiska konsekvenser. Men jag tror att kristna utifrån sin tro kan dra olika politiska slutsatser och att Kyrkans, vårt gemensamma, viktiga bidrag är att formulera de begåvade frågorna till samtiden. Komma med nya perspektiv. Ifrågasätta. Sakgranska. Samla ihop människor av god vilja just till begåvade politiska samtal.”

Några personliga ståndpunkter i den nu aktuella politiska diskussionen är:

1. Regeringen har inte överskridit sina befogenheter som regering att ta beslutet att erkänna staten Palestina. En regeringschef har rätt att i sin regeringsförklaring peka ut färdriktningen för regeringens arbete.

2. Som medborgare, vare sig vi är kristna eller inte, har vi rätten att instämma i regeringens målsättning eller motsätta oss inriktningen. I det kan vi organisera oss och försöka bilda opinion. Jag tillhör dem som välkomnar regeringens beslut. Jag har väntat på beslutet i många år nu. Troligtvis kommer beslutet för sent, men det får jag återkomma i framtiden.

3. Många hävdar att det inte går att erkänna Palestina som stat, på grund av att Palestina inte uppfyller formella krav på en stat. Det går ju att diskutera, men låt mig ta några exempel. I september 2011 lämnade representanter för Palestina in en ansökan till FN om medlemskap för en stat enligt 1967-års gränser med östra Jesusalem som huvudstad. Generalförsamlingen beslöt i november 2012 att bevilja Palestina observatörsstatus som icke-medlem. (På samma villkor som Vatikanstaten.) Röstetalen i generalsförsamlingen var röstetalen 138 för, 9 mot och 41 nedlagda. Sverige tillsammans med övriga EU röstade för, förutom Tjeckien som röstade mot och Storbritannien som la ned sin röst.

31 oktober 2011 röstade Unesco för att erkänna Palestina som medlemsstat. 23 november samma år trädde beslutet i kraft och den 13 december hissades Palestinas flagga tillsammans med de andra nationsflaggorna utanför Unescos högkvarter i Paris.

I september 2011 fick Palestinas representation i Sverige ambassadörsstatus. Om vi ser hur den borgerliga regeringen agerade i Palestinafrågan, är det helt uppenbart att Carl Bildt och åtminstone Moderaterna la grunden till Löfvens beslut att erkänna Palestina som stat. (När nu beslutet kommer rent formellt) Varje steg har jag med glädje noterat, trots att jag någonstans med sorg känner att stegen kommer för sent.

Här står jag i frågan och känner mig hyfsat nöjd och trygg i mina ställningstaganden!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 

 


Jag sökte inte en politisk plattform när jag återvände till Svenska kyrkan!

8 oktober, 2014

Visst har jag många gånger funderat över vad det var jag sökte, när jag gick tillbaka till Svenska kyrkan efter drygt 20 års frånvaro och än mer har jag grubblat över vad Gud ville, när han kallade mig tillbaka. De frågorna har jag inte fullt ut hittat svaren på under de snart 23 åren jag varit medlem av Svenska kyrkan.

Det jag däremot vet med stor säkerhet, är vad jag inte sökte med mitt medlemskap i Svenska kyrkan.

Jag sökte inte en plattform för mitt internationella engagemang. Jag hade ända sedan ungdomsåren haft internationell solidaritet som ett av mina fyrbåkar. Ända från motståndet mot apartheidpolitiken som ung SSU:are i 60-tal. Stöd och solidaritet med Vietnams folk i deras kamp mot stormakten USA:s angrepp. Stöd till folkens frihetskamp i Afrika och Latinamerika. Jag kan göra uppräkningen hur lång som helst. Det viktiga är att medlemskapet i Svenska kyrkan inte var något svar på något behov hos mig, som fick mig att söka mig tillbaka. Jag hade hur många plattformar som helst att aktivera mig i eller att stödja. Vilket jag också gjort genom åren och fortsätter att göra.

Jag har en liknande syn när det gäller försöken att göra Sverige till ett mänskligare samhälle. Med den ambitionen har jag genom åren engagerat mig i olika politiska partier och politiska organisationer. Jag har deltagit i solidaritetsaktioner med strejkande arbetare, tagit ansvar som facklig förtroendevald, suttit i kommunfullmäktige i två kommuner för två olika partier och varit aktiv i kommunala nämnder. Svenska kyrkan tillförde inget nytt eller ny kraft till mitt politiska och samhällsengagemang. Jag fortsatte att sträva på och så har det fortsatt ända till i dag. Den stora skillnaden på ett personligt plan var att jag försökte ha Gud i centrum för allt jag gjorde och att jag bad mer än jag gjort som en sekulär ateist. Det jag också lärde mig, att det inte var så enkelt, att kristna alltid hade likartade politiska uppfattningar. Utifrån vår kristna bakgrund kan vi dra olika politiska slutsatser. Den insikten innebar också att jag inte upplevde det märkligt att jag fortfarande har skilda politiska uppfattningar i förhållande till andra kristna och på ett naturligt sätt delar uppfattningar med människor utan någon speciell tro alls. Fullt naturligt. Hur skulle det annars vara?

Mycket tidigt, efter att jag blev medlem i Badelunda församling i Västerås, framförde jag vid ett antal tillfällen att jag önskade vägledning av församlingen om hur jag skulle vara kristen i min vardag. Vardagen var min familj, mina vänner, mitt arbete och mitt politiska arbete. Jag blev mycket förvånad när jag upplevde, att de flesta jag talade med, inte verkade förstå mina önskemål. Jag fick mer och mer känslan av att jag till mitt tidigare politiska arbete också tillfört medlemskapet i Svenska kyrkan. Den känslan förstärktes av det märkliga förhållandet att politiska partier var med och styrde i kyrkan. Jag fick och har fortfarande känslan av att de politiska partierna anser, att de har uppdraget att missionera sina politiska uppfattningar till kyrkan istället för att kyrkan för ut kyrkans tro till samhället inklusive de politiska partierna. Kyrkans mission kan ju rimligtvis inte vara att sprida det glada budskapet att vi vill höja skatterna eller att vi anser det viktigt att skolan ska vara obligatorisk från 6 år till 18 år. För att ta till två nu aktuella exempel i samhällsdebatten. Jag är för höjda skatter, men inte obligatorisk förskoleverksamhet. Inte heller obligatoriskt gymnasium. Det glada budskapet handlar inte om dagsaktuella politiska ställningstaganden.

På ett personligt plan har jag mer och mer börjat omfatta den lärdom Runebergs dikt om bonden Paavo förmedlar. Paavo gräver allt djupare diken, men av Gud väntar han växten. Den ödmjukheten vill också jag tillägna mig. Mitt samhällsengagemang blir inte fruktbart om jag inte av Gud väntar växten. En bra grund för ett politiskt engagemang! Jag har också lärt mig, att inte vara så dömande av andra kristna. Jag tror det är en stor synd, att dömande hävda att en medmänniska, som bekänner Jesus, inte är kristen. Då säger Jesus, att då kommer jag att dömas med samma mynt. Men den kanske viktigaste insikten jag fått under de år jag varit kristen är högmässans betydelse. Där knäböjer vi, oavsett bakgrund, politiska uppfattningar, ålder, ras, gemensamt inför mysteriet att det finns frikännande och nåd för oss alla. Ingen nämnd och ingen glömd! Vid nattvardsbordet får evangeliet sin storslagna verklighet. Den verkligheten frågar inte efter vad de enskilda runt nattvardsbordet har för uppfattning i frågan om erkännandet av Palestina. Nej, upplevelsen av förlåtelse och nöd ger deltagaren en glädje och vilja att berätta för andra om den underbara händelsen. Ingen kyrklig verksamhet, hur bra den än är, ger samma känsla som en lyckad högmässa! Det är min fasta övertygelse!

Det här måste jag utveckla mer, men då får jag tänka ett varv till. Se inlägget som ett första utkast.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 

 


Morgan Johansson, kalla mig gärna långsint, men jag vill inte glömma!

3 oktober, 2014

Det blev som jag befarade. Löfven utsåg Morgan Johansson till justitieminister. I motsats till Humanisbloggen är jag inte glad.

Jag vill inte glömma hur Morgan Johansson baktalade föräldrarna till apatiska flyktingbarn. Morgan Johansson och Barbro Holmberg försvarade, att Sverige utvisade barn med uppgivenhetssyndrom och inte bara det. De påstod att barnen inte var apatiska utan det kunde misstänkas att det var föräldrarna som manipulerade barnen att uppträda som sjuka eller att föräldrarna genom medvetet vanvård såg till att barnen blev apatiska. Jag har vid ett par tidigare tillfällen hänvisat till en artikel av Anita Goldman i Aftonbladet från den 29 november som behandlar Morgan Johanssons uttalande och syn på föräldrarna till de apatiska barnen. Artikeln uttrycker det jag då kände och fortfarande känner. Många har blivit beskyllda för rasism för mindre graverande uttalanden än de som Morgan Johansson ansåg sig ha rätt att säga.

Jag vill inte glömma efterspelet till Sveriges kristna råds (SKR) påskupprop för en generösare flyktingpolitik. Den 16 maj 2005 överlämnade SKRs presidium 157 251 namnunderskrifter till migrationsministern Barbro Holmberg. Den aktiviteten och resultatet föll inte i god jord hos ministern Morgan Johansson. I SvD och i samtal med ÄB KG Hammar samma år, hävdade Morgan Johansson på fullt allvar, att religionen bör förpassas dit där den hör hemma, nämligen till det privata hörnet. Och att politikerna och vetenskapsmännen bör återta ”makten” och initiativet när det gäller åsiktsbildning och värdefrågor. I sig en märklig åsikt. Politiker får ha åsikter i värdfrågor, bara de inte är kristna! Det ska bli intressant hur samarbetet med Alice Bah Kuhnke kommer att utvecklas.

Jag vill inte glömma hur Morgan Johansson mycket snabbt anslöt sig till Ilmari Reepalus krav på temporärt medborgarskap. Händelsen försvann i mediebevakningen över Håkan Juholts tillkortakommanden. Det blev inte det drev jag hoppats på och också efterfrågade av tidningarna i min blogg Tankar i natten.  Det säger mycket om vad tidningarna bedömer som viktigt och också hur oviktig min blogg är i det stora hela. Tyvärr verkar Morgan Johansson tillhöra de där teflonpolitikerna som ingen skit fastnar på. De kan häva ur sig den ena dumheten efter den andra, utan att medierna verkar bry sig och än mindre partiet. Morgan Johansson kommer att gå långt han!

En liten eftersläng. Var inte Morgan Johansson också en stor vän av FRA? En bra merit för uppdraget som justitieminister! Lite mörkrädd blir jag, om jag ska vara ärlig!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 

 

 


Får fattiga ha mobiler eller rent av en hund?

1 oktober, 2014

Under det senaste året har det diskuterats en hel om de romska tiggarna utanför olika affärer runt om i landet. Jag förstår inte den utbredda irritationen över att tiggarna sitter på marken med en mugg framför sig. Jag kan inte uttala mig om hur det är över hela landet, men här i Hudiksvall är tiggarna mycket passiva i sitt tiggande. De uppmanar inte att någon skall skänka något. De tackar när någon lägger pengar i muggen. Ändå är det många som menar att de ska förbjudas att sitta där utanför affären och tigga. Många ringer till polisen och ber dem att fösa bort tiggarna. Jag är inte psykolog nog, att kunna förklara ilskan. Jag skulle förstå om människor riktade ilskan mot de förhållanden som skapar fattigdom och med det också tiggeri. Nej, vän av ordning och arg skattebetalare riktar ilskan mot tiggarna personligen.
Som en sidoeffekt av ilskan mot tiggarna är kritiken att många av dem tydligen äger en mobiltelefon. Någon som äger en mobiltelefon kan inte vara fattig och då är det omoraliskt att tigga, verkar vara tanken.

Varje gång jag hör kritiken att fattiga tiggare äger en mobiltelefon, tänker jag på Stig Dagerman och hans Dagsedlar. Den sista dagsedel av Dagerman publicerades samma dag som det blev känt att Dagerman avslutat sitt liv 5 november 1954. Den dagsedel som fattigvårdsnämnden ordförande i Sunne herr Åleby fick känna av, var mer än välförtjänt, men ställer oss alla präktiga inför samvetsfrågan, vad vi själva anser vara passande att fattiga får äga. Hund eller mobiltelefon? Eller rent av bägge!

 

Varning för hunden!

Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
Som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut, ity
att annars så köper de valar,
fruktar herr Åleby.

Något måste beslutas:
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant
.

Publicerad i Arbetaren 1854-11-05

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,