Dagens andakt med Bonhoeffer/Ringma 29 november

29 november, 2014

Jesus kallade till sig dem och sade: ”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv för många.” (Markus 10:42-45)

Att följa Kristus

”Kallelsen till efterföljelse är alltså till ett direkt förhållande till Jesus Kristus.” (Efterföljelse)

Dagens lärjungar till Jesus av Nasaret vandrar inte på Galileens stigar. Vi kristna vandrar i dag många olika vägar. En del håller sig till politiken, andra arbetar som missionärer, en del har ett ”världsligt” yrke, andra en ”andlig” kallelse. Allt är lika viktigt och värdefullt om det grundar sig på en önskan att handla som Kristus skulle ha gjort.

Ord att tänka på: Frågan är inte vilken väg vi ska vandra utan vem vi följer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Det här med ligor

28 november, 2014

Jag tar tacksamt mot hjälp av Micael Grenholm. Det vore också mycket bra om många inom Svenska kyrkan tog del av Grenholms kunniga inlägg. Det skulle säkert innebära ett bättre samtalsklimat i många församlingar.

Hela Pingsten

Bild från Nyheter 24 Bild från Nyheter 24

En av de absolut vanligaste frågorna vi som hjälper hemlösa EU-migranter får, är om det inte är så att de utnyttjas av kriminella ligor – att mystiska maffiaorganisationer tar stora delar av de pengar som migranterna lyckas tigga sig till. Det kräver mer än en kort svar, så här kommer ett långt blogginlägg.

Rapporterna om att de som tigger skulle vara offer för kriminella ligor dök upp väldigt snart efter att de tiggande EU-migranterna dök upp i slutet av 00-talet, något som skapade stora rubriker i sensationspressen. Expressen intervjuade polisen Glenn Nilsson på rikskrim 2009 som sa: ”Givetvis finns det enskilda tiggare med hemvist i Sverige. Men de är i klar minoritet. Min uppfattning är att de flesta är organiserade och att de kommer från Bulgarien eller Rumänien.” 2010 intervjuade GT Lars Christensen på Citypolisen i Göteborg: ”Det man borde upplysa folk om är att det förvisso…

View original post 2 454 fler ord


1:a vardagen efter domsöndagen

24 november, 2014

I går tjänstgjorde jag som kyrkvärd på en ekumenisk familjegudstjänst i Norrbo kyrka. Varje år delar församlingarna i Bjuråker och Norrbo ut barnbiblar till de i bygden som fyllt sex år. På grund av svårigheter att hitta en bra söndag, fick det tydligen bli domsöndagen. Pessimistisk, som jag alltför ofta är, trodde jag inte att det skulle bli så mycket om dom i gudstjänsten. Men se, jag fick helt fel! Jag hade inte räknat med pastorn i Betel, Norrberg Martin Bergerståhl! In kommer pastorn klädd som fotbollsdomare, med visselpipa, med ett gult och rött kort i bröstfickan.

Predikan börjar med ett förhör av kyrkoherde Lena Funge i Bibelkunskap, vilket gick mycket bra. Vad jag minns endast två gula kort! Martin avslutar den delen med att fråga om vi trodde, att vi måste kunna allt i Bibeln, för räknas som goda kristna? Martin svarade på frågan själv med ett nej. Vi behöver inte kunna allt som står i Bibeln. Det är domarens sak att kunna hela regelverket, spelarna på plan skall med ägna sig åt att spela och ha roligt. Domaren kan reglerna och ibland bryter spelarna så mycket mot reglerna, att han måste varna med ett gult kort och om regelbrottet är mycket stort, kanske domaren måste ta till det röda utvisningskortet.

Efter lektionen om hur reglerna för fotboll hanteras under en match, berättar Martin om Jona, som fick Guds uppdrag att ta sig till staden Nineve för att varna befolkningen om att de måste ändra sitt sätt att leva, annars kunde det gå illa. Ni som läst Bibeln eller gått i söndagsskola vet att Jona inte var alltför pigg att åta sig uppdraget från Gud, men efter en hemsk storm och tre dygn i fiskens buk insåg Jona att det nog var bäst att ta på sig uppdraget. Han gick runt och visade det gula varningskortet för befolkningen och förklarade reglerna och sa, att de inte ändrade sin livsstil och blev snälla mot varandra så kunde gå illa. Och kan man tänka sig, folket tog fasta på varningarna och ändrade sig! Martin Bergerståhls  predikan må ha varit riktade till yngre deltagare i gudstjänsten, men en gubbe, snart 71 år, hade också mycket stor behållning av Martins predikan. Inte bara behållning, utan jag kunde också se hela predikan som god undervisning en domsöndag!

Oavsett hur duktiga fotbollsspelare vi än är, behöver vi en domare som kan reglerna och vågar varna oss när det behövs. Om vi inte lyssnar till varningarna, utan tror att vi kan reglerna bättre än domaren, det finns såna fotbollsspelare, då men först då kanske det röda kortet kommer fram!

Som avslutning vill jag återigen puffa för Dan Sarkars bok: Men då kom nåden springande. Jag har skrivit om boken tidigare här. Sarkar skriver:

”Det finns inte en centimeter av oss, inte ett gram av oss som kommer att komma in i himmelen. Och det är inte Gud som har dömt oss till helvetet. Det har vi själva gjort.

Vi är förlorade.

Men se, då kommer nåden springande. Plötsligt stiger nämligen Domaren ned från sin tron och säger: Älskade unge! Så du har ställt till det. För dig – och för mig. Men nu ska du se vad jag har gjort för att reda upp det här.”

Det är i hoppet om nåden jag lever. Det innebär inte att jag inte tar till mig de varningar, som Martin predikade om. För slutar jag lyssna är risken stor att kontakten med Gud bryts och då har jag kanske självmant dragit på mig det röda kortet, trots att Gud inte vill det.

Under gårdagen hann jag inte, av skilda anledningar, reflektera över gudstjänsten, men så här dagen efter med tid till reflektioner, inser jag, att jag fick uppleva, trots misstänksamhet, en fullödig domsöndags gudstjänst! Tack för det Martin!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Jag kanske borde sluta att skriva blogginlägg. Det kan ju hända att jag påverkar någon!

20 november, 2014

Det händer alltid, när frågor om abort eller frågor om dödshjälp är aktuella, att någon med stort allvar och ofta också med stor vrede hävdar, att troende människor inte skall få påverka samhället. Genom åren har jag mött t ex domaren i vår högsta domstol, Göran Lambertz som hävdar att troende inte ens ska får yttra sig i frågan om dödshjälp. Mellan mitt möte med Göran Lambertz, december 2008 och dagens skribent, Jimmy Fredriksson som i en artikel GT, ”Religion har inget hem i vården”. I artikeln hävdar artikelförfattaren i grunden detsamma som Göran Lambertz. Troende har ingen hemortsrätt i sjukvårdsdebatten.

Varje gång jag möter argumenten om begränsning av troendes rätt att delta i samhällsdebatten, ställer jag mig frågan, om inte vi, vilka då? Jag ser mig om i dagens samhälle och i mitt hyfsat långa samhällsengagemang. Vilka besitter de höga kvalifikationskraven för att t ex delta i sjukvårdsdebatten? Låt mig börja med det jag har personlig erfarenhet av. Vilka högre kvalifikationer har socialdemokrater, vänstersocialister, kommunister, anarkister för att fatta moraliska beslut inom vården? Självfallet är frågan lika giltig när det gäller, liberaler, nyliberaler, socialliberaler, konservativa, fascister  och nazister. Har de högre moraliska principer att luta sig mot än vad troende har? Jag har inte glömt ateisterna! Vad jag förstår och hävdar är, att alla de uppräknade åsiktspaketen inte är annat än tro. Vad skulle de annars vara? Naturgivna? Visst låter det enkelt? Det finns tro som inte bör påverka samhället och det finns åsikter som har rätt att påverka samhället. Men vad grundar sig anspråken på?

Låt mig vara så ofin, att jag problematiserar något. Att jag utgår från mig själv, skall inte tas som att jag anser mig vara alltings mått. Om vi börjar tidigt 60-tal. Jag tog mina första stapplande steg i SSU. Åren gick och jag gick till VPK via Sundsvalls FNL-grupp, förbundet Kommunist blev med tiden min nya hemvist. Med tiden blev det en återgång till VPK och slutligen SAP. Under hela den här resan var jag samtidigt också ateist. Jag torde varit en mycket beslutspotent samhällsindivid!

Nå, det tar inte slut med det här. Åren mellan 1991 – 2004 var jag både kristen och socialdemokrat. Nu börjar det brännas! Sjönk mina aktier på beslutsmarknaden under de åren? Sen 2005 definierar jag mig enbart som kristen, som tar ställning i samhällsfrågor dit min tro och mitt förstånd leder mig. Nu torde det vara helt klart. Jag är diskvalificerad att delta i samhällsbesluten! Men låt mig återigen problematisera!

Det märkliga är att under alla de skilda perioderna av mitt liv har jag burit med mig ett moraliskt åsiktspaket vad gäller aborter, utsortering av människor, startpunkten för starten av det mänskliga livet och dödshjälp. Det åsiktspaketet i de frågorna har varit hyfsat likartade genom åren. Jag har aldrig varit abortförespråkare. Inte heller har någonsin försvarat vare sig tanken eller praktiken att sortera bort foster med icke önskvärda egenskaper. Tanken på att sjukvården skulle ställa upp på aktiv dödshjälp har alltid varit mig fullständigt främmande. Jag minns ett telefonsamtal 1991 när jag arbetade som partiombudsman i Västerås. En man, som led av en obotlig sjukdom frågade om socialdemokraterna kunde tänka sig att driva frågan om dödshjälp. Det samtalet var inte trevlig, men jag kunde inte hålla med honom. Det gick bara inte. Inte ens till priset av  en förlorad röst! Visst går det att se, att jag varit lite vacklande genom åren i min argumentering, när jag försökt få politiska ställningstaganden att stå i överensstämmelse med mina moraliska övertygelser. Jag har inga exempel på hur jag resonerat före 2007, då jag började blogga 2007. Här ett exempel från oktober 2008, där budskapet inte är helt entydig.

Vilka slutsatser drar alla de som hävdar att troende människor inte skall påverka samhället, men om det nu skulle hampa sig så, att en ateist har likartad syn som en troende. vad händer då? Blir ateisten diskvalificerad att delta i samhällsdebatten? På vilken grund i så fall?

Eftersom vi kristna också är samhällsvarelser, bör vi med frimodighet delta i samhällsdebatten och hävda de åsikter vi står för. Visserligen är vi, lika lite som anhängarna till politiska trosövertygelser eniga i allt, men det behöver inte innebära att vi tiger!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 

 

 


Vad säger karln egentligen?

18 november, 2014

Jag har de senaste åren följt kyrkomötet på webben. En del år mer intensivt eller som i år lite mer sporadiskt. Oavsett hur mycket tid jag lagt ner på att följa, har jag alltid råkat höra Bo Hansson ÖKA yttra sig. Självfallet ifrågasätter jag inte Bo Hanssons rätt att yttra sig och då säga vad han helst önskar. Eftersom jag lyssnar, då vill jag givetvis ändå förstå det som sägs, oavsett vem som säger vad.

I dag blev jag som sagt återigen förvånad och tror nog att Bo Hansson höjt insatsen i min minnesbank av, för mig oförklarliga, yttranden. Under debatten om kyrkans identitet gjorde sig Bo Hansson sig tolk för två uppfattningar som fick mig som lekman att baxna!

Bo Hansson drog sig inte för att hävda att Paulus skulle vara en företrädare för det positiva med en kyrka med en vag identitet. Beviset för att Paulus skulle vara ett exempel på en positiv vaghet, värd att ta efter, är enligt Bo Hansson, Paulus tal inför areopagen i Athen. Jag har under de år jag varit kristen, om några veckor blir det 23 år, sett Paulus ingång till berättelsen om Jesus inför areopagen som en pedagogisk finess, för att få grekerna att lyssna. Som en före detta folkhögskolelärare ansåg jag det föredömligt av Paulus, att utgå från något som grekerna kände till i sin egen verklighet. Tänk vad fel jag haft, enligt Bo Hansson! Enligt Hansson visade Paulus på en principiell vaghet, eftersträvansvärd för Svenska kyrkan i dag! Vi var en grupp i vår församling som studerade Apostlagärningarna, med en del nedslag i Paulus brev, under ett antal terminer. Studiecirkeln besökte på en studieresa i Paulus fotspår, areopagen i Athen. Jag tror jag kan göra mig till tolk för hela studiegruppen, att vi nog inte ser Paulus som vaghetens förebild, utan en apostel som var mycket bestämd om vad som var sant och riktigt! Paulus drog sig inte för att med stor bestämdhet hävda, att det han lärde ut, kom direkt från Gud. Paulus vag? Var hämtar Bo Hansson allt ifrån?

I samma anförande hävdade Bo Hansson den, för mig, mycket förvånande uppfattningen, att alla vi som bokstavligt tror på jungfrufödseln som en biologisk realitet, hävdar att Jesus är en klon! Jag förstår inte hur Bo Hansson får till det. En klon är ju en exakt kopia av en enskild individ och då är det väl rimligt att anta att Jesus skulle varit en fysisk kopia av Maria. Vi som läser trosbekännelsen gemensamt, högt och ljudligt, varje söndag i gudstjänsten, vet att Jesus är avlad av helig Ande och född av jungfrun Maria. Att födelsen var biologisk står väl ändå utom varje tvivel. Vad jag förstår, och nu är jag kanske illvillig, är att Bo Hansson förnekar eller inte vill se den helige Andens roll i Guds plan för vår frälsning. Det får vara hur det vill med den saken. Jag för min del håller mig till kyrkans trosbekännelse och jag hoppas att kyrkan i sin kontakt med människor också håller sig till det kyrkan lär enligt sina egna bekännelseskrifter. (Vilka jag håller på och läser!)

Till min stora förvåning möttes Bo Hanssons märkliga resonemang av applåder och uppskattande skratt. Visst är det lustigt, Paulus är vag och Jesus är en klon! I stridens hetta lämnar vissa debattörer huvudet hemma i byrålådan!

Heder år Fredrik Sidenvall FK, som bemötte inlägget och också reagerade på applåderna och skratten.

I morgon blir det inte mycket tid att följa kyrkomötet, men kanske någon timme på slutet. Beror sig på hur länge sammanträdet med kyrkorådet tar.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 


En resa (eller var det två?) och en bok.

14 november, 2014

För några dagar sedan fick jag mitt beställda exemplar av Dan Sarkars bok ”Men då kom nåden springande” utgiven på förlaget GAudete. Jag beslöt att läsa boken på tåget till sammanträdet med stiftsfullmäktige i Uppsala den 13 november. Boken låg där på mitt skrivbord och såg frestande ut, men jag var ståndaktig och avstod från att börja läsa.

Torsdagen kom och jag fick stiga upp klockan 5 för att hinna få i mig lite frukost innan jag tog mig till bussen i Delsbo klockan 6.15. Jag var på plats i god tid. Bussen kom och jag kunde inte hålla mig längre. Jag plockade fram boken ur ryggsäcken och började läsa. Den stora tröttheten jag känt när jag klev på bussen (är inte van att kliva upp så okristligt tidigt) försvann efter att jag läst några sidor av boken. Höll nästan på att missa att stiga av bussen vid järnvägsstationen. Läsandet fortsatte ända fram till Uppsala. Väl framme var det bara att placera boken i ryggsäcken och börja tänka på fullmäktigesammanträdet. Jag kan väl säga så här, hoppas ingen tar illa vid sig, men sammanträdet var en dålig ersättning för boken!

Nu är så väl ordnat att alla sammanträden tar slut, så även sammanträden med stiftsfullmäktige. Jag tog mig till stationen, beställde en kaffe och en bamsig saffransbulle och fortsatte att läsa där jag slutat på morgonen. Klev på tåget och i höjd med Gävle kunde jag slå ihop boken och börja fundera. En tanke som kommit smygande flera gånger under läsningen hade varit, varför var det ingen som stoppade en liknande bok i min hand när jag för 23 år sedan blev kallad tillbaka till kyrkan. Då skulle jag kanske sluppit många irrfärder under de första åren som nykristen. Det första som kan sägas är att ”Men då kom nåden springande” är en utmärkt bok för en nyfiken människa som vill tränga in i vad kristen tro egentligen innebär eller som det står i baksidestexten: ”Gud är kärlek – en evig kärlek mellan Fadern och Sonen och Anden i en enhet så stark att inget förmår bryta den eller skilja dem åt. Och lika intensivt älskar Gud människan. Gud bjuder in oss till sin kärleksgemenskap – oss, en handfull jord som Han gett liv. Gud är kärlek och människan finns till för att bli älskad och älska.” 

Med den inledningen i ryggen tog Dan Sarkar mig på en hissnande andlig resa med många: ”Ja, så är det! Att jag inte tänkt på det! Kan det verkligen vara möjligt?” och många fler känsloutrop under läsningen. Jag har inte lärt mig att recensera böcker, därför avstår jag. Jag ska ändå ta tre exempel med bäring i i de tre utropen.

Det första är ett citat från sidan 14 i boken: ”Därför är det viktigare för Kyrkan än för den enskilde kristne att omfatta rätt lära på alla punkter: den enskilde befinner sig alltid på resa, utvecklas, upptäcker mer och lär bättre känna den Gud som Kyrkan vittnar om – och behöver därför inte ‘köpa hela paketet’ på en gång, medan Kyrkan måste vara tydlig med vilken Gud det är hon bekänner, så att hon inte för någon vilse.” Så är det!

Det andra utropet kan exemplifieras med: ”Med himmelriket är det som när en skatt ligger gömd i en åker och en man hittar den, gömmer den igen och i sin glädje går och säljer allt han äger och köper åkern.” Författaren kommenterar: ”Jesus är skattsökaren, du är skatten.”  Så har jag inte tänkt, men så är det nog! På korset gav ju Jesus allt just för mig!

Det tredje exemplet får bli: ”Fast i verkligheten kommer nog Jesus inte hinna säga så mycket till varje människa på domens dag. Förmodligen kommer Han bara gå fram till dig, lägga armen om dina axlar och när vaktänglarna från Heavens´s Angels försöker hindra dig från att ställa dig i himmelrikets VIP-kö, tittar han bara på dem med stort leende och säger: Det är lugnt – Han är med mig! Det här är mitt barn, min vettlöst, vanssinigt, ofattbart, besinningslöst älskade unge…” När jag drabbas av tvivel, vilket jag alltför ofta gör, då gäller det alltid just det här. Kan Gud verkligen älska mig?

Jag hoppas att Dan Sarkar eller någon annan gör en bra studiehandledning till boken. För boken är som gjord för gemensamma samtal i en studiecirkel, säger jag som före detta ABF-ombudsman!

Jag kanske kommer att glömma när resan till sammanträdet med stiftsfullmäktige ägde rum, men jag kommer inte glömma den andliga resan som Dan Sarkar bjöd mig på. Resan gav en liten men tydlig korrigerande puff i rätt riktning. Det behöver vi som kristna.

Men glöm inte att nåden möter oss springande. Där finns inga tveksamheter!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 


En jagande hyenaflock utser med säker blick det svagaste offret!

12 november, 2014

En kommentar till ett av mina blogginlägg påminde mig om en krönika i Aftonbladet, ”Skuggdrevet mot Bah Kuhnke blev konkret” skriven av Ronnie Sandahl. När jag läste krönikan påminde jag mig ett program jag sett häromdagen i NatGeo Wild om hyenor. Hyenor är inte bara asätare, utan mycket duktiga jägare. När de stöter på en zebraflock i mörkret kan de omedelbart identifiera den svagaste zebran i flocken och koncentrerar sig just på den individen i den fortsatta jakten. Offret har sällan en chans!

Jag kan mycket väl tänka mig, när den nya regeringen tillträdde, att det klurades på medieredaktionerna om vilken regeringsledamot var den svaga länken. Självklart var MP, som ett nytt oprövat regeringsparti, av största intresse. Ett första försök gjordes mot Romson, men det bar inte riktigt, trots att hennes tillkortakommanden var större än obetalda TV-licenser. Mycket snart vändes intresset mot den mest oprövade av alla MP-ministrarna, Alice Bah Kuhnke! Hon hade allt som kunde ligga till grund för ett drev. Hon tillhörde inte den gängse smeten av mediefolk, kulturpersonligheter och politiker utan erfarenheter utanför partipolitiken. Till råga på allt hon var kristen också. Inte bara det, hon var troende kristen till råga på allt!

Hyenaflocken hade nu utsett offret! Det började med lite jabbande med vänstern om att hon varit programledare i TV för ett barnprogram. Hennes arbeten inom olika sektorer i samhället hade plötsligt inget värde, utan sågs nästan som en belastning. Tacka vet de politiska journalisterna alla dessa politiker, som aldrig klivit ur politiken, utan lever och frodas i alla sina aktiva år i den politiska sfären med en hyfsad pension att luta sig mot, när åren kommit ikapp. Allt det här saknar Bah Kuhnke. Utnämningen till kulturminister måste ha kommit som en överraskning, vilket märks i hennes brist på tvärsäkra svar från journalister. Det ses som en svaghet, som måste kritiseras och det hårt också! Förutom krönikan jag länkat till, vill jag också låta Birger Schlaug komma till tals: ”Gustav och Åsa är inte alls några skitstövlar…Långt därifrån,”

Trots att inlägget blir för långt vill jag peka på två potenta tjurar i regeringen, som hyenaflocken kan ge sig i kast med. Den första är självaste regeringschefen. Än är det inte klarlagt vilken roll Stefan Löfven exakt spelade, när han bidrog till att SAAB fick den lukrativa orden på dyra Jas-plan till Sydafrika. Mycket tyder på att Stefan Löfven hade rollen av nyttig idiot.

Den andra tjuren är Morgan Johansson. Hur kommer det sig att han så helskinnad klarat sig från sin del i hanteringen av de apatiska barnen. Johansson baktalade barnens föräldrar och försvarade att apatiska barn utvisades som kollin ur landet. Morgan Johansson har inte heller behövt stå till svars för sin åsikt om att bevilja temporärt medborgarskap till invandrare. Inte heller behöver Morgan Johansson stå till svars för sitt försvar av massavlyssning av svenska medborgare. Avser Sverige att följa EU-domstolens beslut att inte godkänna datalagringsdirektivet?

Om inte det här är tillräckligt för en hungrig hyenaflock, så finns det säkert fler frågor som är lämpade för drevjournalistik. Men å andra sidan, hyenor vet att det blir att lägga sig hungrig om flocken jagar alltför potenta tjurar!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,