Kan verkligen sanningen vara konservativ?

Jag har från och till fått påpekanden om att jag skulle tillhöra en konservativ del av Svenska kyrkan. Påpekandena blev mer omfattande, när jag blev medlem i Frimodig kyrka och också kandiderade till stiftsfullmäktige i Uppsala stift. Det är inte så, att jag känner mig kränkt över att bli kallad konservativ, men jag har vid några tillfällen markerat att jag inte känner mig över hövan konservativ. När jag deltar i gudstjänsterna i Bjuråkers och Norrbos kyrkor och hör om den den tro som gudstjänsterna och församlingens präster förmedlar, då känner jag mig inte konservativ, utan mer som en lojal medlem, som omfattar kyrkans lära. När jag återkom till kyrkan 1991, vände jag mig med stort förtroende till prästerna i församlingen. Det tog många år innan jag insåg, att fråga präster inte alltid är en säker väg till förståelse och kunskap om kyrkans lära. Jag fick med tiden inse, att om kyrkan har ett läroämbete, så är den gisten och i mångt och mycket fallfärdigt. I stor utsträckning har jag, i mångt och mycket, fått tillskansa mig en förståelse på egen hand. Jag ska försöka beskriva några av de trossatser jag anser vara sanna och oomkullrunkeliga.

1. Gud är en objektiv sanning, som inte påverkas av vad vi tror eller inte tror. Jag kan inte, med min tro bidra till något nytt i Guds existens. Det är Gud som skapar tro hos mig eller erbjuder mig att tro. Jag kan acceptera eller förkasta erbjudandet.

2. Gud är treenig, Fader och Son och Ande. Det har han visat oss genom sin son Jesus Kristus. Det är kyrkan som varje söndag förmedlar insikten om Guds sanna natur, som en treenig Gud i kyrkans trosbekännelse. Jag tror bokstavligt på bekännelsen, det tog sin tid.

3. Jag är också helt övertygad om att Fadern skapade allt till och genom Sonen.

4. Att Jesus var sann Gud och sann människa och ingen profet, som vår nuvarande ÄB verkar anse.

5. När Jesus hävdar att han är Vägen, Sanningen och Livet, lider han inte av mänsklig hybris, utan uppenbarar kallt och nyktert en objektiv verklighet. En följd av Jesus beskrivning av sig själv är missionsbefallningen till apostlarna innan himmelsfärden: ”Åt mig har getts all makt i himmel och på jorden, Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” Det går inte, hur mycket en del önskar det, att bortse från att Jesus säger ”alla folk.” Jesus nämner inga undantag. (Jag hoppas också att ingen präst i någon förnyelseyra döper barn i Skaparens, Befriarens och Livgivarens namn. Ett sådant dop är inte giltigt i någon kristen kyrka.)

6. Till sist för den här gången. Jesus dör på korset för våra synders skull. Förklaringarna kan skilja sig åt mellan kyrkor, men det är helt klart att Jesus dör för vår skull och genom sin död öppnar han en direktväg till Gud. En väg som tidigare varit blockerad av synden.

Det finns med all säkerhet en hel del jag glömt, men de här 6 punkterna är de som jag ofta återkommer till i mina enskilda andakter och bönestunder. De är  fullständigt sanna, inte bara i någon subjektiv mening, utan i fullständig objektiva mening, som vi av nåd fått av Gud! Kan dessa gåvor sägas vara konservativa i någon förståelig mening av ordet? Allt detta är ju sanningar, som om och om igen förmedlas av kyrkan. Det är inte fråga om gammal kunskap, utan är färskvara som vi kan äta och dricka varje dag om så är!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

18 Responses to Kan verkligen sanningen vara konservativ?

  1. klaus skriver:

    Jag tror också på samtliga de sex punkter du beskriver, och det tror jag att sådana som Micael Grenholm, eller Alma-Lena också gör trots att varken de själva eller andra skulle kalla dem ”konservativa”.
    Kartan är mycket mer komplex än bara spänningsfältet liberal -konservativ.
    Själv beundrar jag ”vänsterkristna” till skillnad från ”högerkristna” som jag uppfattar som utan medkänsla och förtjusta i pengar.
    Kartan är komplex.

  2. Alma-Lena skriver:

    Du har rätt Klaus! Jag tror absolut på dem, alla sex, men de flesta uppfattar nog mig som vänsterkristen, precis som Micael. Besynnerligt att de tror att Leo är konservativ, Guds rike är det mest radikalt omvandlande och icke-konserverande som finns.

  3. kyrkis skriver:

    En god sammanfattning av det vi tror och bekänner!

  4. LeoH skriver:

    Jag håller med er alla tre konstigt vore det annars. Men ändå har jag känslan av att i kyrkliga sammanhang anses mina övertygelser som konservativa. För det kan väl inte vara så enkelt, att förklaringen ligger i att jag tillhör Frimodig kyrka? Jag tror nog att det finns en reell motsättning mellan min ev. konservativa inställning och en förment modernistisk uppfattning. Det bästa exemplet är Seglora Smedja, där en av grundarna anser att kyrkan exkluderar människor om vi framhärdar i att hävda att Jesus är vägen, sanningen och livet. Eller var det liknelsen att det finns bara en herde och en grind.
    En ytterligare orsak till varför jag/vi blir sedda som konservativa är breddningen av betydelsen av vad ekumenik är. Numer räknar många församlingar, präster och biskopar att ekumenik omfattar också andra religioner än den kristna. Ett försök att sudda ut skillnaden mellan religioner, som självfallet undergräver missionsbefallningen apostlarna fick av Jesus.

    Sen finns ju självfallet den politiska dimensionen. Visserligen blev jag från och till kallad höger-Leo och arbetarliberal, då det begav sig, men det lustiga är att den enda gång jag blivit utesluten ur en vänsterorganisation (Sundsvalls FNL-grupp), var skälet vänsteravvikelse! 🙂 Trots det har jag politiskt mycket gemensamt med de strömningar som brukar kallas vänster. De kristna, som har politiska ställningstaganden som står till höger, får jag dela nattvardens gemenskap på söndagarna och politiskt diskutera med under veckorna. I de diskussionerna kan jag vara enig med hedningar, agnostiker, kristna, men också med människor med en annan gudstro än den jag har.

  5. Gråskägg skriver:

    Till de sex punkterna ovan kan väl läggas en om uppståndelsen också. Den verkar ju också uppfattas lite si och så i vår kyrka. Jesus omtalas ju ofta av präster endast i ett dåtidsperspektiv. ”På Jesu tid…” är inte bara ett sätt att uttrycka sig utan har också blivit ett sätt att tänka.

  6. Alma-Lena skriver:

    Jag säger som Klaus, kartan är komplex, en girig mammonit som röstar på M kan ju tycka att vi ska ha gemenskap med muslimer på samma sätt som med pingstvänner. Då sätter jag ner foten. Vi ska naturligtvis dela livet i kärlek med muslimer, men denna arianska sekt är inte längre kristen alls utan förnekar korset och då är det inte möjligt att på ett meningsfullt sätt fira mässa tillsammans och ingen muslim vill göra det heller i så fall är det en muslim som redan är kristen.

    Jag har hört vittnesbörd från människor som kommit till tro på Jesus i det slutna Saudi-Arabien och Uzbekhistan så Gud bryr sig om alla människor, en läste till och med Koranen och mötte Jesus där. Men de är inte längre muslimer och hotades till livet av sin släkt så de flydde till andra länder där man får vara kristen.

    Seglora Smedja har en märkligt stark position i SvK, bloggare betalda av en församling i Stockholm, men jag vägrar tro att majoriteten av de aktiva i SvK håller med om att ”kyrkan exkluderar människor om vi framhärdar i att hävda att Jesus är vägen, sanningen och livet.” är det så är ju SvK ingen kristen kyrka längre.

    Jag tycker inte alls det är elakt att säga att Jesus är vägen, hur kan någon tycka det? Om vägen till frälsning är gemenskap med kärleken själv är det bara elakt att påstå att det är okej att ta en helt annan väg som leder fel. Gud kunde valt att inte ge oss en enda chans till gemenskap men nu finns den och den vägen är inte svår att gå: ”mitt ok är milt, min börda är lätt” säger Jesus.

    Sedan kan själva vägen till Jesus se olika ut: någon finner honom i läsandet av Koranen, någon gör det på Laestadianvis i ett bönemöte, någon gör det ensam i en tropisk regnskog och någon genom möten med kristna som inte sviker sin uppgift utan berättar om Jesus-det är nog det vanligaste. Det finns nog lika många vägar till Jesus som människor, men ”var än den går, den går till Gud.”

    Elakt är det att undanhålla denna frälsningsväg för andra. Jag tänker på Pagnol-filmatiseringen ”Jean de Florette” där Papet och hans brorson Ugolin driver en familjefar i döden och hans familj på flykt i misär pga av att de täppt till och dolt en källa på gården för att få gården för sig själva. (se filmen, den är så vacker!)

    Så gör vi kristna om vi inte berättar om Jesu kärlek och korsets kraft utan behåller allt för oss själva.

  7. LeoH skriver:

    Helt rätt Gråskägg!

  8. LeoH skriver:

    Alma-Lena, det är så bra sagt, att det är bara att ta till sig!

  9. Andreas Holmberg skriver:

    Leo, jag vill (som så ofta) stämma in i det du skriver. ”Konservativ” är ett begrepp som alltid måste definieras. Konservativ i förhållande till vad då? Konservativ i Edmund Burkes mening? Konservativ i förhållande till glasnost och perestrojka (Bresjnev, Andropov och Tjernenko var väl jättekonservativa)? I förhållande till nyliberalismen?

    Instämmer i din och kyrkans gemensamma trosbekännelse. Punkt 4 i din uppräkning kan dock behöva diskuteras. För enligt vår kyrkas tro (se t.ex. 1878 års katekesutveckling) är Jesus verkligen vår högste Profet. Men om Jesus kan vi i enastående mening säga det han själv sa om Johannes Döparen: ”Mer än en profet är han.” Han är vår Profet, Överstepräst och Konung. Han är både Förkunnare (se t.ex. Bergspredikan!), Försonare och Furste. Det som på katekesspråk kallas ”Kristi trefaldiga ämbete”.

    Så när jag häromveckan samtalade med en muslim i ”fredagsbastun” hade jag inga problem med att instämma i att Jesus är en profet. Men, tillfogade jag, han är så mycket mer än så. Se t.ex. Hedborns julpsalm som försvann ur psalmboken 1986:
    http://www.missionspsalmboken.blogspot.se/2012/05/fullbordat-ar-det-loftesord.html

  10. LeoH skriver:

    Andreas, dina kommentarer är alltid så tänkvärda! Nu fick jag något att fundera över. Hur orden används är viktigt!

  11. klaus skriver:

    ”Konservativ” leder tankarna till politiska värderingar samt passar dåligt ihop med den radikala och frigörande dimensionen av kristendom. Kan man använda ord som ”klassisk kristendom” i stället, eller något  annat?
    Jag tror som förut att det behövs en mix av traditionsbevarande och och frihetlighet för att det ska bli bra. Jag håller helt med Alma i det hon skrev, och liberal kristendom är för mig en återvändsgränd och ett dike.
    Det finns dock ett dike på andra sidan vägen också, när det allra viktigaste blir bevarandet. Då blir det legalism av det och rigid ideologi som påven sa. Man kan börja dyrka reliker och traditioner och system mer än Jesus. Då tynar kärleken bort.
    De kristna kan inte bara sluta sig inåt utan bör då och då lyssna till erfarenheter och upptäckter gjorda av resten av mänskligheten: allt från astronomi till psykologi till politiskt tänkande. Allt ska provas och det goda behållas,  även sådant som uppkommer i det sekulära samhället. Och givetvis stå för Jesus i allt detta. Så ser jag det. Gud är inte bara de kristnas Gud, utan allas. Han finns med lite överallt vare sig människor ser det eller inte.
    Katoliker verkar vara bättre på att både behålla sin integritet OCH kommunicera med samhälle,  vetenskap, kultur än vad både SvK och frikyrkan förefaller att göra här hemma. Den ena släpper integriteten och den andra vägrar självtillräckligt att kommunicera.

  12. LeoH skriver:

    Jag har sagt det tidigare, att du i mycket har rätt. Jag har ändå känslan av att du inte riktigt beaktar att makten i SvK inte ägs av kyrkan, som i den katolska kyrkan. I SvK ligger makten hos sekulära partier. Det är inte en världslig makt som kyrkan lierar sig med, vilket katolska och ortodoxa kyrkor kan göra. SvK är uppbyggd på att sekulära partier finns direkt i de beslutande organen. Det förhållandet påverkar också den inomkyrkliga striden. För mig är det ett stort problem att jag inte kan erkänna legitimiteten i de beslut som kyrkomötets partipolitiska majoritet beslutar om. Jag menar att jag bedriver ett försvarskrig och då kan djupa skyttegravar vara av nöden. Skyttegravar som jag kanske inte behövde gräva i en annan kyrka.

  13. kyrkis skriver:

    Lyssnade idag till ett föredrag av Annika Borg. Hon är bitskare i skrift än i tal. Hon talade om debattklimatet i kyrkan. Om hur en liten klick på ca 20 personer, som känt varandra sen studietiden och ofta är släkt eller ingift släkt med varandra, styr Svenska kyrkan. Andra som inte tillhör denna krets accepteras bara om de håller med. Hon berättade om hur hon själv vid ett tillfälle plötsligt inte fanns… en fruktansvård upplevelse.
    Hon menade också att gapet mellan den kyrkliga eliten(biskopar, biskopsmöte, kyrkomöte, stiftsapparater) och den lokala nivån( församlingspräster, kyrkoråd, församlingsråd och lekmän) blir allt större. De där uppe lever i teorier som är främmande för folket på golvet.

    Uttrycket ”klassisk kristendom” har fått slagsida. Så många har velat göra anspråk på att tillhöra den kategorin att det blivit ett skällsord. Ett sätt att utdefiniera meningsmotståndare. Från alla håll liksom.

  14. LeoH skriver:

    Det föredraget skulle jag velat höra. Annika Borg var i Delsbo för en tid sedan och då missade jag henne. Sjuk!
    Kyrkis, du beskriver situationen i kyrkan mycket träffande. Gapet mellan den lokala nivån kommer ytterligare att växa storpastoraten har satt sig. Det ska bli intressant att se hur församlingarna skall överleva när de avlövats allt inflytande. De har inte ens rätten att välja sina egna företrädare!
    De politiska partierna insåg att de tappade inflytande lokalt och då skapade de en nivå till, som blir lättare att kontrollera.

  15. Klaus skriver:

    Det där med att poltiska partier ”äger” kyrkan på det sättet är ju helt pompom.

  16. Klaus skriver:

    Jag menar att jag håller med dig. Det är absurt.

  17. kyrkis skriver:

    Det var inte min beskrivning, utan Annikas.

    Men visst känner man av att man inte platsar i de översta lagren. Inte ens på stiftsnivå. För nåt år sen for vi som var konfirmandteamet i min dåvarande församling på en samling just för konfirmandteam. Vi var stolta över vårt arbete, mängden konfirmander och våra tre hängivna unga ledare.
    Men det skulle vi inte ha varit, Där fick vi höra att det var en skam att stiftet inte tog itu med de församlingar som hade endast fem unga ledare. Man förfasade sig över det dåliga arbete som detta var en följd av,
    Vi for hem ganska stukade vill jag påstå.

    För så där är det ju. Verkligheten i våra församlingar vill ingen se. Därför ser man varken det goda eller det dåliga. Egentligen. Vi hade 75% konfirmandmedverkan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: