Har Svenska kyrkan mist sin sälta?

31 december, 2014

Under 2014 ställde jag mig ofta frågan om vad Svenska kyrkan egentligen står för. Jag har gett mig själv ett nyårslöfte. Under 2015, före 1 november, ska jag hitta svaret på min egen fråga: Har Svenska kyrkan mist sin sälta eller finns det ett rimligt hopp om förändring? Det går inte i längden att älta frågan, utan den måste få ett slutgiltigt svar.
Jag önskar alla mina läsare ett gott slut på 2014 och ett välsignat 2015!

Tankar i natten

Jag har i dag varit drabbad av svårartat tungsinne. En känsla som drabbat mig ofta genom åren, när jag känner att det kanske är dags för uppbrott och söka andra vägar. Tungsinnet började i morse när jag läste Dag Sandahls blogg och dagens inlägg: ”Jag fick en kondom.” Visst hade jag läst om att domkyrkoförsamlingen i Luleå skulle delta i Pride-aktiviteterna och där dela ut kondomer. Jag har skjutit ifrån mig uppgifterna, men i morse kunde jag inte längre blunda utan tog till mig Dag Sandahls text fullt ut. Kondomutdelningen i Luleå berör också mig och är därmed också mitt ansvar. Jag får inte tiga. Det känns tungt, att som lekman i kyrkan få uppleva hur en församling och dess präster reducerar en av de mäktigaste texterna i Bibeln till att symboliseras av en kondom. Om nu församlingen önskade åskådliggöra Jesus kärlek till oss människor med förpackning med text ”störst  av…

View original post 350 fler ord


2014 in review

29 december, 2014

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2014 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

The concert hall at the Sydney Opera House holds 2,700 people. This blog was viewed about 48,000 times in 2014. If it were a concert at Sydney Opera House, it would take about 18 sold-out performances for that many people to see it.

Click here to see the complete report.


Ett av årets glada minnen!

28 december, 2014

För en tid sedan publicerades ett upprop från 380 frikyrkopastorer om flyktinginvandringen och SD:s direkta överdrifter om både storleken och de påstådda problemen som flyktinginvandringen ställer till med. Jag blev mycket glad när jag första gången läste om initiativet. Än gladare blev jag när jag läste uppropet och antalet som undertecknat det. 380 pastorer! Jag upplever att risken är stor att manifestationen faller i glömska och det får inte ske.

Läs och spara texten lättåtkomlig. Ni kan också göra som jag – sprid texten!

http://www.dagen.se/debatt/380-pastorer-flyktingpolitiken-inte-f%C3%B6r-gener%C3%B6s-1.306400

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Ett kort meddelande!

26 december, 2014

Hemma efter annandagens kvällsgudstjänst i Missionskyrkan i Bästdal. Det var knökfullt i kyrkan. Fina psalmer, fina körinsatser av Saron församlingens kör och Norrbo kammarkör.

Nu till det korta meddelandet

När jag åkte hem efter gudstjänsten så slog det mig. Julberättelsen höll i år också. Jag har ingen anledning att vare sig tvivla eller ändra i kyrkans trosbekännelse. Vi firar en verklig händelse! Gud blev människa, född av jungfrun Maria och avlad av den helige Ande. Alla försök att hitta ”naturliga” förklaringar till händelsen för drygt 2000 år sedan känns bara som långsökta tankekonstruktioner.

Även efter den här julen känner jag mig helt övertygad om att kyrkans trosbekännelse är bokstavligt sann. Alla andra förklaringar känns som sagt, konstruerade. Nu kan jag lugnt och tryggt börja vandringen mot påsken!

Gud Jul och ett gott slut på 2014!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Hur många minns hur assimileringen gick till?

20 december, 2014

I dagarna har jag ofta haft anledning, att fundera över vad samhällsdebatten egentligen handlar om. Det finns de som hävdar att Sverige måste återgå till modellen att assimilera invandrare till det svenska. Ja, det låter väl snusförnuftigt och bra, men hur såg assimileringsmodellen ut egentligen.

Jag gräver i minnenas brunn och hittar följande. Jag och min familj kom från Finland till Sundsvall 8 januari 1952. Det har jag berättat om många gånger. Dagen efter traskade jag med pappa till Skönsmons skola, som den förste eleven från Finland. Jag var privilegierad, jag kunde svenska och kände mig som svensk. Så långt allt gott och väl, men jag drabbades av Björn Söders definition av det svenska. Det räckte inte med att jag såg mig själv som svensk, min omgivning skulle också betrakta mig som svensk. Vilket min omgivning inte gjorde. Jag blev förpassad till den finska nationen och fick i och med det en mycket stark finsk identitet. Fortfarande kan jag nästan må fysiskt illa när Finland förlorar mot Sverige i vilken idrott som helst. Oavsett små förtretligheter, så var jag priviligierad. Jag kunde som sagt språket och det kunde ingen ta ifrån mig.

Lika lätt var det inte för de barn som kom åren efter till Sundsvall och Skönsmons skola. De barn som hade oturen att vara i samma ålder som jag, när jag kom, placerades i en skolklass och där satt de tills de lärt sig svenska! Om de nu lärde sig svenska? Men det var ju inget problem, de skulle ju arbeta på Gränges Aluminium, när de vuxit sig stora. På Gränges behövdes inga språkkunskaper. För det var ju så, att de vuxna från Finland behandlades på samma sätt som barnen. De kom till fabriken fick sina arbetskläder, sin lönebricka och ett skåp, där kläder kunde förvaras och sen ut i fabriken! En del lärde sig svenska, andra inte, men det var inget problem. De kunde arbeta.

Jag förstår inte riktigt vurmen för gångna tiders assimileringspolitik. Jag vet inte hur mycket svenskar, om det nu var ambitionen, alla de finnar blev, som kom till Sundsvall på 50-talet. För min del anser jag, i motsats till skilda slag av politiska strömningar och köksbordsfilosofer, att besluten om att barn till invandrare skulle ha rätt till modersmålsundervisning var mycket bra. Rättigheten var human mot barnen och var också på alla sätt ett effektivt sätt att ge barnen kunskaper i svenska, men också kunskaper i alla andra skolämnen. Finska föreningar tuffade till sig och lyckades också på många orter i Sverige utverka sammanhållna finska skolklasser. Jag har inte läst någon rapport, att de skulle ha sämre skolresultat i några ämnen, inklusive svenska, än svenska skolor.

Orsaken till att Björn Söder och köksbordsfilosoferna så starkt argumenterar mot modersmålsundervisningen är inte, att de kunnat visa, att barnen blir sämre på att tala svenska, utan att modersmålsundervisningen tenderar att stärka barnens identitet med den egna kulturen. Lite som Soran Ismails påstående att han känner sig 100% kurd och 100% svensk. Ni vet den där känslan av stolthet som amerikaner känner när de säger att de är svenskamerikaner. Jag är också övertygad om att Sverige, under hela sin påstådda assimileringsperiod, var väl så mångkulturellt som dagens Sverige. Det bildades mängder av finska föreningar, där det talades finska, lästes finska böcker och tidningar, där samhällsutvecklingen diskuterades utifrån den finska invandringens perspektiv. Det dansades finsk tango och sjöngs sånger med molltoner och jag skulle tro att det också frodades fördomar mot det svenska. Alla invandrargrupper hade samma utveckling, det bildades mängder av invandrarföreningar runt om i landet, med kulturella uttryck som inte alltid kunde kallas svenska.

Jag förstår inte problemet. Ur arbetskraftsinvandringens mångfald växer det fram en ny svenskhet eller svensk identitet. om ni så vill. Sverige är inte samma land, vare sig kulturellt eller juridiskt som den var när jag klev av tåget i Sundsvall den där januaridagen 1952 och fick smaka på nått så vidrigt som fläskpannkaka på KP-baren! Av alla dessa möten mellan kulturer växte det fram något nytt och givetvis fortsätter den utvecklingen även i framtiden. Det går kanske inte alltid att säga på vilket sätt förändringen sker, men den sker och det går kanske först i efterhand att notera skillnaden.

Den förändring jag gläds mest åt, så här i efterhand, är förbuden mot aga i skolan och i hemmen. Vilken kulturell landvinning! Förändringen har vad jag förstår ingenting med invandringen att göra, annat än möjligen, den öppenhet för det nya, som invandringen öppnade för.

 


En kort vägledning om hur motioner skall läsas.

17 december, 2014

I början av 60-talet var jag på min första SSU-kurs på Bommersvik. Kursen pågick en vecka och en av föreläsarna var Olof Palme. Det är bara en liten skrytsam sidoinformation! På kursen fick vi lära oss en hel del mötesteknik, lite talarövningar och vår första introduktion i motionsskrivande. Personligen har jag inte ofta använt mig av möjligheten, att genom motioner påverka i politiken, men kunskaperna från den första introduktionen på Bommersvik utvecklades och under många år ledde jag kurser i föreningskunskap, styrelsearbete, protokollskrivande och också i motionsskrivande.

Motionsskrivandets hantverk är i grunden enkelt. Det gäller att formulera ett förslag till beslut. I föreningslivet kallas det för att-satser. Till att-satserna kan det vara lämpligt att tillfoga en förklaring till varför förslaget ställs. Texten kan vara kort eller lång. Den kan vara agitatorisk, men också saklig. Jag brukade på mina kurser förorda att inte bli för långrandig i brödtexten till motionen, utan lägga mycket tankeverksamhet på att-satserna. För oavsett om man skriver en motion till en förenings årsmöte, representantskap, kommunfullmäktige, riksdag eller kyrkomötet, så är det enbart om att-satserna som beslutet tas. Motiven blir aldrig klubbade, de finns bara där som utfyllnad.

Varför tar jag mig tid att skriva om något så elementärt? Skälet är att jag upplever att Kent Ekeroth (SD) i en motion till riksdagen, Reformering av lag om behandling av personuppgifter, mycket skickligt får många debattörer, att ägna tid och argumentationskraft för att bemöta Kent Ekeroths brödtext om nyttan av att kriminalvården får möjligheter att registrera invandrare och även andra generationens invandrare. I sig en intressant diskussion, men nu till det viktiga. Handlar Kent Ekeroths förslag till beslut om kriminalvårdens behov? Döm själva:

”Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att förändra lagarna för att möjliggöra fördjupade statistiska underlag om invandring och personer med invandrad bakgrund.”

Hur jag än läser förslaget till beslut, kan jag inte hitta något som avgränsar registreringen till kriminalvården eller begränsar registret till andra generationens invandrare. Med ett sådant beslut i ryggen skulle registreringen och statistik inhämtningen kunna handla om vad som helst. Inte heller begränsas den fördjupade statiska underlaget till andra generationens invandrare, utan Kent Ekeroth föreslår att det ska gälla personer med invandrad bakgrund. Var upphör en persons invandrar bakgrund? Vi vet efter Björn Söders förklaring om nationer i Sverige, att en person med invandrad bakgrund kan tillhöra en främmande nation i princip i hur många generationer som helst och det oavsett om personen är svensk medborgare eller inte.

Kent Ekeroths manipulativa sätt att skriva motivtexten, påminner om en varning vi fick på en kurs för blivande fackliga ledamöter i bolagsstyrelser. Föreläsaren beskrev hur en styrelse kunde bli manipulerade av en VD. Föreläsaren berättade om ett fall där en VD ville få styrelsens godkännande för att bygga ett nytt kontorshus. Han presenterade för styrelsen en ritning på bygget, men styrelsen fick också studera en detaljerad modell av styrelserummet. Styrelsen studerade med förtjusning  modellen. De godkände VD:s förslag om en ny kontorsbyggnad, men var det inte styrelserummet de godkände? Det andra kom med på köpet.

Visst kan Ekeroths förslag till beslut användas inom kriminalvården, men det kan också användas på många andra sätt. Tänk på FRA-lagen, den skulle vara ett hjälpmedel mot farlig terrorism, men vi vet att den kan och används också i andra syften. Målar jag fan på väggen? Inte då, han har suttit där ett tag nu, mitt målande förutan!

Lyd mitt råd, läs och begrunda förslaget till beslut och lägg inte krut på motivtexten. Den texten blir aldrig en del av propositionsordningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


När människor flyr för sin liv, vem är då jag att säga nej?

13 december, 2014

Så säger syster Karin i Alsike kloster i ett program som sänds i samband med galan för Svenska hjältar. Systrarna på Aliske kloster fick motta priset för årets Livsgärning 2014. Aliske kloster är välkänt för sitt arbete med flyktingfamiljer. Alsike kloster är en Guds rikes ambassad.

När jag satt och såg programmet och gladdes åt att Aliske klostrets nunnor fick priset, tänkte jag mycket på det syster Karin säger: ”När människor flyr för sina liv, vem är då jag att säga nej?” Så enkelt kan sanningen sägas: Vem är då jag att säga nej till människor i nöd och livsfara? Tanken gick ett steg till där i min TV-fåtölj. Den svenska flyktingpolitiken lever inte efter syster Karins motto. Svenska staten har mer ett motto som säger: Vem är då du som kommer och kräver att få komma in i värmen? Dig måste vi noggrant utreda om du verkligen är i behov av skydd! Ett resultat av statens inställning är att människors skyddsbehov underkänns och de skickas tillbaka. Ofta till ett ovisst öde.

Nu i dagarna har vi sett i våra TV-nyheter att många anser att det kommer för många människor som söker skydd. Förslaget är tydligen, vad jag kan förstå, att Sverige på skilda sätt ska försöka hindra att människor står på vår tröskel och vädjar om hjälp. Hur ska jag på annat sätt tolka kritiken mot de många asylsökande? Det innebär, vad jag kan förstå, att färre ges möjlighet att söka asyl och få sitt fall prövat och att de avvisas vid våra gränser, innan de kommit in i landet. Hur avvisningen ska ske är det ingen som säger, men man kan väl förmoda, att det inte anses vara svenska myndigheters ansvar. Människorna är inte asylsökande, för det kan de bara vara om de kommit in i landet. Ett tevligt och byråkratiskt moment 22. Det förklarar också de stora partiernas motstånd mot att öppna fler legala vägar att söka asyl i Sverige. T ex vid någon svensk ambassad och där få sin sak prövad.

Om kravet på att minska antalet asylsökande blir verklighet, då har en stor del av den påstådda svenska humanismen frusit bort i ett iskallt land!

Här ett samtal med syster Karin. Nunnorna på Aliske kloster har i realiteten varit årets hjältar varje år i 35 år. Vilken enorm livsgärning! Jag hoppas ingen missunnar mig glädjen, att berätta att jag varit på Alsike kloster och träffat bl a syster Karin. En minnets högtidsstund!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,