Hur många minns hur assimileringen gick till?

I dagarna har jag ofta haft anledning, att fundera över vad samhällsdebatten egentligen handlar om. Det finns de som hävdar att Sverige måste återgå till modellen att assimilera invandrare till det svenska. Ja, det låter väl snusförnuftigt och bra, men hur såg assimileringsmodellen ut egentligen.

Jag gräver i minnenas brunn och hittar följande. Jag och min familj kom från Finland till Sundsvall 8 januari 1952. Det har jag berättat om många gånger. Dagen efter traskade jag med pappa till Skönsmons skola, som den förste eleven från Finland. Jag var privilegierad, jag kunde svenska och kände mig som svensk. Så långt allt gott och väl, men jag drabbades av Björn Söders definition av det svenska. Det räckte inte med att jag såg mig själv som svensk, min omgivning skulle också betrakta mig som svensk. Vilket min omgivning inte gjorde. Jag blev förpassad till den finska nationen och fick i och med det en mycket stark finsk identitet. Fortfarande kan jag nästan må fysiskt illa när Finland förlorar mot Sverige i vilken idrott som helst. Oavsett små förtretligheter, så var jag priviligierad. Jag kunde som sagt språket och det kunde ingen ta ifrån mig.

Lika lätt var det inte för de barn som kom åren efter till Sundsvall och Skönsmons skola. De barn som hade oturen att vara i samma ålder som jag, när jag kom, placerades i en skolklass och där satt de tills de lärt sig svenska! Om de nu lärde sig svenska? Men det var ju inget problem, de skulle ju arbeta på Gränges Aluminium, när de vuxit sig stora. På Gränges behövdes inga språkkunskaper. För det var ju så, att de vuxna från Finland behandlades på samma sätt som barnen. De kom till fabriken fick sina arbetskläder, sin lönebricka och ett skåp, där kläder kunde förvaras och sen ut i fabriken! En del lärde sig svenska, andra inte, men det var inget problem. De kunde arbeta.

Jag förstår inte riktigt vurmen för gångna tiders assimileringspolitik. Jag vet inte hur mycket svenskar, om det nu var ambitionen, alla de finnar blev, som kom till Sundsvall på 50-talet. För min del anser jag, i motsats till skilda slag av politiska strömningar och köksbordsfilosofer, att besluten om att barn till invandrare skulle ha rätt till modersmålsundervisning var mycket bra. Rättigheten var human mot barnen och var också på alla sätt ett effektivt sätt att ge barnen kunskaper i svenska, men också kunskaper i alla andra skolämnen. Finska föreningar tuffade till sig och lyckades också på många orter i Sverige utverka sammanhållna finska skolklasser. Jag har inte läst någon rapport, att de skulle ha sämre skolresultat i några ämnen, inklusive svenska, än svenska skolor.

Orsaken till att Björn Söder och köksbordsfilosoferna så starkt argumenterar mot modersmålsundervisningen är inte, att de kunnat visa, att barnen blir sämre på att tala svenska, utan att modersmålsundervisningen tenderar att stärka barnens identitet med den egna kulturen. Lite som Soran Ismails påstående att han känner sig 100% kurd och 100% svensk. Ni vet den där känslan av stolthet som amerikaner känner när de säger att de är svenskamerikaner. Jag är också övertygad om att Sverige, under hela sin påstådda assimileringsperiod, var väl så mångkulturellt som dagens Sverige. Det bildades mängder av finska föreningar, där det talades finska, lästes finska böcker och tidningar, där samhällsutvecklingen diskuterades utifrån den finska invandringens perspektiv. Det dansades finsk tango och sjöngs sånger med molltoner och jag skulle tro att det också frodades fördomar mot det svenska. Alla invandrargrupper hade samma utveckling, det bildades mängder av invandrarföreningar runt om i landet, med kulturella uttryck som inte alltid kunde kallas svenska.

Jag förstår inte problemet. Ur arbetskraftsinvandringens mångfald växer det fram en ny svenskhet eller svensk identitet. om ni så vill. Sverige är inte samma land, vare sig kulturellt eller juridiskt som den var när jag klev av tåget i Sundsvall den där januaridagen 1952 och fick smaka på nått så vidrigt som fläskpannkaka på KP-baren! Av alla dessa möten mellan kulturer växte det fram något nytt och givetvis fortsätter den utvecklingen även i framtiden. Det går kanske inte alltid att säga på vilket sätt förändringen sker, men den sker och det går kanske först i efterhand att notera skillnaden.

Den förändring jag gläds mest åt, så här i efterhand, är förbuden mot aga i skolan och i hemmen. Vilken kulturell landvinning! Förändringen har vad jag förstår ingenting med invandringen att göra, annat än möjligen, den öppenhet för det nya, som invandringen öppnade för.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: