Djävulen

22 februari, 2015

Jag har ända sen jag blev kristen för drygt 20 år sedan, varit helt klar över att djävulen, satan eller den onde existerar som en fristående kraft.
Det som tog tag i Carolinas blogginlägg, är hennes beskrivning av djävulen. Det är ingen figur med bockfötter och horn, utan det är en vän, kamrat, villolärare som lägger armen om mig och säger förledande: Skulle väl Gud ha sagt? Minns hur argsint Jesus avvisar Petrus försäkran om att Golgata inte behöver vara en nödvändighet. Jesus känner igen Satan i Petrus ord. Vi får inte heller glömma, att Satan kan tolka bibeln bättre än vad de flesta människor kan. Satan vet meningen och sanningen med Guds plan för mänskligheten.
Vi ska inte heller varna för den förledande rösten hos andra, utan också vara vaksamma mot hur vi själva agerar och säger. Det kanske är jag som förleder en medkristen, med: ett ”Skulle väl Gud ha sagt? Det var en helt annan tid och andra värderingar. Nu vet vi ju bättre!”

Rambling thoughts

Temptation_of_ChristDet pratas inte så mycket om Djävulen längre och det är inte så vanligt att tro på Djävulens existens, i alla fall inte som ett konkret väsen. Det finns de som menar att detta är precis vad Djävulen vill, när vi slutar tro på ‘honom’ får han härja fritt.

Ondska är ett sätt att se på¨Djävulen, som upphov till då. Johannes kallar någonstans Djävulen för lögnens fader, det fick mig att tänka inte bara på regelrätta lögner men även på lögnaktiva liv, liv som inte är i samklang med Livet själv men som hela tiden slingrar sig, livslögner. Det som vill locka oss bort från det Sanna livet. People of the lie. Men också på hur svårt det kan vara att urskilja det onda, frestelsen, ofta klär den sig i förvillande dräkt.

Det var kanske därför jag tyckte om den här bilden. Många bilder av Jesus frestas i öknen målar…

View original post 189 fler ord


Sann gemenskap

18 februari, 2015

”för att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skulle visa omsorg.”  (1 Korinthierbrevet 12:25)

Många söker gemenskapen av fruktan för ensamheten. De tvingas ut bland människorna, därför att de inte  står ut med att vara ensamma. Även kristna, som inte kan klara sina personliga problem på egen hand och kanske fått bittra märken av ensamheten, hoppas på hjälp av gemenskapen med andra människor.” (Liv i gemenskap)

Sann gemenskap blir inte resultatet då vi kommer till andra för att fly undan våra bekymmer och vår ensamhet. Då kommer vi som fordringsägare och blir snart besvikna över att inte få våra behov fyllda. I stället bör vi söka oss till andra för att vandra tillsammans, dela glädjen, gåvorna och svårigheterna – i en gemensam strävan att göra världen bättre.

BÖN: Herre, låt min längtan efter gemenskap växa fram ur en uppriktig önskan att tjäna andra i Kristi kropp och få betjänas av dem i och ömsesidig uppskattning.

Andakt hämtad för den 18 februari ur ”Fånga dagen med Dietrich Bonhoeffer.” Sammanställd av Charles Ringma.


Kondomer störde koncentrationen vid mässan i dag

15 februari, 2015

När jag deltar i församlingens gudstjänster eller mässor och inte tjänstgör som kyrkvärd försöker jag sjunka in i gudstjänsten och låter mig inte störas av yttre faktorer. Det innebär inte frånvaro, utan stark närvaro. Jag hör vad som sägs och deltar aktivt, där församlingen förväntas delta. Ibland kan det hända, inte ofta, att jag drabbas av klarsyn och min förståelse av tron tar ett skutt uppåt. De stunderna lever jag länge på!

Det började bra i dag. När jag klev in i Norrbo kyrka blev jag glatt välkomnad av kyrkvärden Anders. Vi utbytte några kloka åsikter och jag och satte mig förväntansfullt i bänken. Gudstjänsten inleddes med pampig procession av kören och sen var allt i gång! Allt gick helt förträffligt ända fram till, när kyrkvärden Ove började läsa dagens episteltext. Ni vet den där mäktiga texten ur Paulus Första Korinthierbrev.  Det där avsnittet som avslutas med: ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” Jag drogs abrupt ur min gudstjänstbubbla redan när Ove läste de första orden i episteltexten. Jag såg framför mig hur domkyrkoförsamlingen i Luleå delade ut kondomer vid den senaste Pride-paraden med texten ”störst av allt är kärleken!” Jag satt där i kyrkbänken och kände hur ilskan kom tillbaka! Jag mindes hur jag reagerade då jag hörde nyheten och hur upprörd jag blev, när jag insåg att Svenska kyrkan nog accepterade domkyrkoförsamlingens tolkning av vad som kännetecknar Guds kärlek. För tystnaden från våra biskopar var, som jag brukar säga öronbedövande! Jag skrev ett blogginlägg där jag gav biskop Ragnar Persenius en uppmaning:

”Som lekman i Uppsala stift vill jag att min andliga ledare, biskop Ragnar, kommer ut och tar avstånd från domkyrkoförsamlingens agerande. Om biskopen anser att han inte kan ta avstånd, då bör han förklara, för en vetgirig och nyfiken  lekman, vad den nya teologin bottnar i och hur den förhåller sig till Bibeln och kyrkans bekännelseskrifter.” Uppmaningen kvarstår.

Redan vid evangelieprocessionen och läsningen av dagens evangelieläsning hade jag så sakteligen klivit tillbaka in i min gudstjänstbubbla och kunde också nöjd och glad ta mig till kyrkkaffet!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Undrar vad jag kommer att hitta nu när jag studerar ”Svenska kyrkans bekännelseskrifter.” Svenska kyrkans själ?

12 februari, 2015

För en tid sedan berättade jag att jag köpt ”Svenska kyrkans bekännelseskrifter.” Det har inte varit någon stuns i studierna, men de senaste veckorna har det tagit fart. Inspirationen är nog, att jag samtidigt läser ”Katolska kyrkans katekes.” Jag har också plockat fram Kallistos Wares ”Den ortodoxa kyrkan,” som jag köpte i augusti 2011. Jag använder Wares ”Den ortodoxa kyrkan” som referens till det jag hittar i de två böcker jag studerar. Med hjälp av den helige Ande kommer jag nog fram till resultat.

När våren utvecklas kan jag ta mig till Dalarna och besöka Heliga Annas ortodoxa församling och förhoppningsvis få ett samtal med en präst kring alla de frågor jag har om den ortodoxa traditionen. Än lättare blir det att få kontakt med Katolska kyrkan. Jesu Hjärtas kapell i Sörforsa är ju högst 3 mil bort. Jag utgår från, att jag i bägge fallen får besked om vad kyrkorna tror på, vilket är mycket viktigt för mig, som ni nog vid det här laget förstått.

Den stora svårigheten är Svenska kyrkan. Jag hittar nog många präster som kan förklara vad som står i ”Svenska kyrkans bekännelseskrifter,” men det är ju inte det jag är ute efter. Vad jag förstår och känner, är att Svenska kyrkans biskopar, präster och kyrkostyrelsen inte längre erkänner sina egna bekännelseskrifter. Det vore väl i sig inget problem om SvK skulle kunna presentera en enhetlig och dagsaktuell bekännelseskrift, som jag och andra kunde ta ställning till, men någon sådan skrift finns inte. Varje präst är fri att uttala sig om vad kyrkans tro och lära är och det är ju säkert trevligt för den enskilda prästen, men det känns lite osäkert för en sökande lekman. Frågan i rubriken kvarstår. Vad hittar jag när jag flitigt studerar ”Svenska kyrkans bekännelseskrifter”? Ett historiskt dokument, utan någon nutida relevans eller finns det ett litet hopp om att skrifterna ändå på något outgrundligt sätt avslöjar Svenska kyrkans själ?

KT

 


Jag har anledning att be om ursäkt!

10 februari, 2015

För ett par dagar sedan rebloggade jag ett inlägg ”Är det lönt att tro på Jesus?” från bloggen efterkristus.nu.  Samma dag läste jag ett inlägg av Rebella undrar: Gud i lådan. Inlägget eller rättare sagt bilden i inlägget gav mig många associationer, men då orkade jag inte skriva ett inlägg, utan gjorde en dumhet. Jag kopplade ihop ”Är det lönt att tro på Jesus?” och ”Gud i lådan,” utan någon som helst förklaring till varför jag gjorde det och hur jag påverkats av bilden. Här.

Det var mycket dumt gjort av mig, vilket också Rebella påtalade. I en kommentar i natt skrev Rebella:

”Jag känner mig ganska kluven eftersom du, genom att länka till mig, på nåt sätt kopplar efterkristus-inlägget till mig och mitt blogginlägg. Jag förstår det inte. Ärligt så känns det lite… passivt-aggressivt, att rikta något mot mig men inte förklara vad det är så jag inte kan försvara mig. Du kan rimligen inte veta vad jag tänkte på när jag lade upp det blogginlägget.

Katekesen innehåller väsentligt mycket mer än kristendomens grundstenar. Annars hade den knappast behövt vara så tjock.

Jag anser inte att män och kvinnor är ontologiskt olika.
Jag anser inte att preventivmedel är en synd.
Jag anser inte att min lott som kvinna är att antingen föda sjuttioelva barn eller gå i kloster.

Härmed sätter jag punkt, då du tydligen inte har lust att förklara vad du menar varför fortsatt diskussion för min del inte kan bli annat än skuggboxning. Nästa gång du länkar till något av mina inlägg ber jag dig att förklara vad du menar – eller låta bli. Annars tycker jag, banne mig, att du inte är sjysst.”

Jag svarade:

”Rebella, jag får tydligen skriva mitt blogginlägg ändå. Jag associerade bilden i ditt blogginlägg till situationen och diskussionen i Svenska kyrkan. Jag anser som du säkert märkt, att SvK är på fullt språng från sina egna bekännelseskrifter. Jag såg framför mig ett inlägg där jag lite raljerande skulle försöka visa på den nya teologi som SvK:s sk kallade andliga ledare står för. T ex omtolkningen av Paulus berömda ord ”störst av dem är kärleken” som pekar mot Jesus och SvK:s tolkning att en kondom symboliserar kärleken och Jesus. (jag har skrivit ett blogginlägg om det.) Det är mycket som Svenska kyrkan försöker knö in in i teologilådan! Självklart borde jag insett att vare sig du eller någon annan kunde veta vad jag tänkte skriva och vilket samband min rebloggning av ”Är det lönt att tro på Jesus?” Den tankelapsusen ber jag om ursäkt för.”

Sån är min förklaring, men ingen kunde rimligen veta. Jag kunde med några korta meningar förklarat vad som komma skulle. I svaret till Rebella är ursäkten lite väl lam, men jag vet inte hur jag ska uttrycka det kraftfullare. Jag gjorde fel och borde insett att det blev fel.


Är det lönt att tro på Jesus?

8 februari, 2015

Jag sitter här vid datorn och funderar på ett inlägg med anledning av rebellas senaste inlägg. Den väckte många tankar, men jag vet inte om jag får till det. Jag rebloggar Jonas Nordéns inlägg, som en aptitretare.
https://rebellaundrar.wordpress.com/2015/02/07/gud-i-ladan/

efterkristus.nu

I tider då vi kanske ser eller upplever lite av Herrens direkta ingripanden och gärningar, i våra egna liv eller i samhället i stort, är risken stor att frågor och tvivel uppstår. Vi kan undra: Vad är det egentligen för mening med att följa Jesus? Vad har jag ut av att tro på Honom?

View original post 373 fler ord


Vi behöver lite till mans förlåtelse!

5 februari, 2015

Under några dagar har en förkylning så sakteligen tagit musten ur mig. Hade stora planer på skriva några blogginlägg, men också svara på vänliga kommentarer, men det har inte velat sig riktigt. Jag får vara glad att jag orkat med min dagliga andakt med stöd av Den Svenska bönboken, utgiven 1933 och nytryckt 1988. Varje gång jag läser dagens andaktstexter, dels på morgonen och dels på kvällen sänder jag en tacksamhetens tanke till min vän Karl Åkerblom, som gav mig bönboken som gåva på julnatten vid korset i Hassela.

I dag vid morgonandakten läste jag högt för mig själv en text av Luther:

”Inför dig, allsmäktige Gud, bekänner jag mina jag, arma syndiga människa, mina många synder, mina världsliga tankar och onyttiga ord, mitt dåraktiga och blinda liv, min stora kärlek till mig själv. Jag har alls inte varit så from som jag tyckts. Jag har hellre lyssnat till mina begär än till den helige Andens trogna varningar. Allt detta grämer mig och jag ångrar det av hjärtat. Jag söker dig, eftersom nådens tid ännu varar. Förlåt mig för Jesu Kristi skull. Gör mig viss om din förlåtelse, så att jag jag får kraft att dö från mig själv, leva efter din vilja och vänta min Frälsares återkomst:
Amen”

När jag avslutat min morgonandakt, kändes det inte onaturlig att jag tänkte på Dan Sarkars bok, ”Men då kom nåden springande.” Jag har berättat om mina intryck vid läsningen av boken, här!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,