Undrar vad jag kommer att hitta nu när jag studerar ”Svenska kyrkans bekännelseskrifter.” Svenska kyrkans själ?

För en tid sedan berättade jag att jag köpt ”Svenska kyrkans bekännelseskrifter.” Det har inte varit någon stuns i studierna, men de senaste veckorna har det tagit fart. Inspirationen är nog, att jag samtidigt läser ”Katolska kyrkans katekes.” Jag har också plockat fram Kallistos Wares ”Den ortodoxa kyrkan,” som jag köpte i augusti 2011. Jag använder Wares ”Den ortodoxa kyrkan” som referens till det jag hittar i de två böcker jag studerar. Med hjälp av den helige Ande kommer jag nog fram till resultat.

När våren utvecklas kan jag ta mig till Dalarna och besöka Heliga Annas ortodoxa församling och förhoppningsvis få ett samtal med en präst kring alla de frågor jag har om den ortodoxa traditionen. Än lättare blir det att få kontakt med Katolska kyrkan. Jesu Hjärtas kapell i Sörforsa är ju högst 3 mil bort. Jag utgår från, att jag i bägge fallen får besked om vad kyrkorna tror på, vilket är mycket viktigt för mig, som ni nog vid det här laget förstått.

Den stora svårigheten är Svenska kyrkan. Jag hittar nog många präster som kan förklara vad som står i ”Svenska kyrkans bekännelseskrifter,” men det är ju inte det jag är ute efter. Vad jag förstår och känner, är att Svenska kyrkans biskopar, präster och kyrkostyrelsen inte längre erkänner sina egna bekännelseskrifter. Det vore väl i sig inget problem om SvK skulle kunna presentera en enhetlig och dagsaktuell bekännelseskrift, som jag och andra kunde ta ställning till, men någon sådan skrift finns inte. Varje präst är fri att uttala sig om vad kyrkans tro och lära är och det är ju säkert trevligt för den enskilda prästen, men det känns lite osäkert för en sökande lekman. Frågan i rubriken kvarstår. Vad hittar jag när jag flitigt studerar ”Svenska kyrkans bekännelseskrifter”? Ett historiskt dokument, utan någon nutida relevans eller finns det ett litet hopp om att skrifterna ändå på något outgrundligt sätt avslöjar Svenska kyrkans själ?

KT

 

Annonser

27 Responses to Undrar vad jag kommer att hitta nu när jag studerar ”Svenska kyrkans bekännelseskrifter.” Svenska kyrkans själ?

  1. Rebella undrar skriver:

    Där står bland annat att påven är antikrist. Någonstans tror jag inte riktigt att alla de som hojtar om SvK:s bekännelseskrifter tänker på just den paragrafen. Med andra ord torde det inte finnas någon som köper allt däri.

  2. Gunnel skriver:

    Du skriver, Leo, att varje präst är fri att uttala sig om vad kyrkans tro och lära är. Kolla upp detta noga med vad som lovas vid prästvigningen inför Gud och församlingen! Jag har varit ute på nätet i kristna sajter sen år 2000 och frågat och frågat. En präst lovar inför Gud och församlingen att hålla sig till bibelns lära vid prästvigningen. Formuleringen kommer jag inte ihåg ordagrant men även frikyrkans pastorer lovar detta vid avskiljningen.

    Det är verkligen dags att protestera, när några visat respektlöshet inför den trosbekännelse som finns. Bibeln lära är mycket koncentrerad i trosbekännelsen.

    Guds välsignelse i din kamp! Dina bloggar har betytt mycket för mig, som inte kan någon politik…Din långa resa tillbaka till kyrkan har gjort mig glad.

    Gunnel

  3. LeoH skriver:

    Gunnel, tack för din uppmuntran!

    Biskopsmötet 2014 antog bl a följande:

    Andra prästlöftet:
    Fasthet i tron och förvaltningen av
    sakramenten
    Vill ni stå fasta i kyrkans tro,
    rent och klart förkunna Guds ord,
    så som det är oss givet i den heliga Skrift
    och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse,
    och rätt förvalta sakramenten?

    Jag har lärt mig att efter sitt ”ja” är det upp till varje präst att göra sin egen tolkning av vad de egentligen lovat.

  4. LeoH skriver:

    Rebella, för min personliga del upplever jag inte att jag hojtar. Däremot erkänner jag, att jag stillsamt, men envetet efterlyst vad Svenska kyrkan, som kyrka tror på. Lutherska kyrkor inkl. Svenska kyrkan och katolska kyrkan har i samtal enats om ett antal satser där det finns gemensam syn, utan att till alla delar ändrat på respektive kyrkors syn. Självfallet innebär sådana överenskommelser att många av de tidigare bedömningar om varandra nyanseras eller ändras.
    Vi får inte glömma den mycket omfattande motreformation som katolska kyrkan inledde i spåren av reformationen. Motreformationen var inte enbart riktad utåt utan innebar också en mycket stor inre reformering.

    Men som jag tidigare sagt, möjligen hojtat, att jag vill veta vad kyrkan tror. Inte vad enskilda prästers enskilda uppfattningar. Jag har i samtal upptäckt att jag bättre kan förklara vad den ortodoxa traditionen tror på, än vad jag kan förklara vad Svenska kyrkan egentligen tror på, Det känns lite märkligt, minst sagt..

  5. klaus skriver:

    Men du är väl ingen sökare? Du vet väl väldigt bra vad du tror på (traditionell kristendom uppfattar jag det som). Vad är det skulle vilja ha mer av och på vilket sätt?
    Du har kanske skrivit om just detta tidigare, ber om ursäkt i så fall.

  6. LeoH skriver:

    Inte behöver du be om ursäkt Klaus, men jag får erkänna att jag inte vet vad klassisk kristendom eller konservativ kristendom i grunden innebär. Begreppen antyder att det finns en modern kristendom och jag har inte riktigt förstått vad det skulle kunna tänkas vara.
    Vid senaste stiftsfullmäktige, berättade fullmäktigeordföranden att brukar läsa mina blogginlägg, men att han ibland ansåg dem vara för högkyrkliga. Jag berättade för en kamrat vad jag hört och erkände att jag vet inte vad det innebär att vara högkyrklig.

    Jag upplever att jag är en sökare. I den meningen att jag fortfarande efter drygt 23 år som kristen inte riktigt vet vad sanningen är. Och det känns viktigt, för sanningen ska ju göra oss fria.

  7. klaus skriver:

    Det kanske inte är så lätt att hitta sanningen på den här sidan evigheten. Om det vore lätt så skulle det inte finnas denna mängd av olika teologier och åsikter som nu finns.
    Minns inte om det var Augustinus  eller Herrnhutare som sa: In essentials unity, in non-essentials liberty, in all things love.
    Och herrnhutarna hade en definition på essentials som jag som oskolad inte minns, men nog kändes det som ”klassisk kristendom”. Du kan ju kolla själv.
    Om du tänker och känner att du fått ett rimligt grepp om ”essentials” kan du efter det bara följa ditt hjärta och kanske pröva dig fram lite, vara en sökande gäst under en tid?
    Att tro att man ska kunna resonera sig fram till Sann Kristendom tror jag inte på och jag ifrågasätter nyttan med perfektionism i dessa sammanhang. ”Good enough” finns det ett uttryck om föräldraskap och jag anser att ”Good enough” är tillämpligt även i detta sammanhang.
    Den stora sanningen kommer att inträffa för dig, men inte genom resonemang och inte så länge vi alla ser dunkelt såsom i en spegel.

  8. Alma-Lena skriver:

    Åh, Klaus, you made may day, som så ofta förr! Så sant, så klart, ord direkt ur den himmelska förälderns hjärta. De porlar som friskt vatten, en fjällbäck om våren.

  9. klaus skriver:

    Oj…tack snälla Alma..

  10. LeoH skriver:

    Klaus, jag tror inte heller att det går att resonera sig till vad sann kristendom är. I sökandet efter sanningen måste jag/vi alltid ha hjälp av den helige Ande. Samtidigt är det också viktigt att påminna sig om att kristen tro inte bara är en känsla. Det finns en uppenbarelse att förhålla sig till och med hjälp av den helige Ande kan vi komma långt i förståelse.

    Den process kyrkan genomgick under de första århundradena och som sammanfattas i evangelierna, epistlarna och trosbekännelsen var en stegvis utveckling till förståelse eller sanningen om du vill. I den processen hade kyrkan hjälp och stöd av den helige Anden.
    Jag tror att kyrkan i varje generation, och definitivt vi som enskilda personer, måste leva den processen om och om igen.

    Jag har också med åren alltmer börjat uppskatta läsartraditionens fråga, när någon ville komma med nytolkningar: ”Var står det skrivet?” Frågan ställdes också till försvararna av gamla tolkningar.

  11. klaus skriver:

    Ok. Nej att känslor skulle avgöra menar jag inte, det behövs en balans av olika saker.

  12. Alma-Lena skriver:

    Läsartraditionen är väl just den vi lever i, åtminstone Klaus och jag. men man tänker ju sig främst vad som står skrivet i Bibeln. Jag tror inet Klaus talar om känslor utan om den realitet som Pauls beskriver så som Klaus citerar, att vi inte kan få full kunskap här och nu. Men vi kan tillsammans komma närmare den hela sanningen om vi följer Jesus som är sanningen.

  13. LeoH skriver:

    Vad jag förstår är helt eniga! Eller har jag uttryckt mig otydligt?

  14. Alma-Lena skriver:

    Nej, det har du inte, Ville bara understryka att ”läsare” av den gamla stammen inte studerade så mycket teologi utan med själva Bibeln. Dessutom är ju läsare superduperlågkyrkliga så jag fattar inte detta snack om ”högkyrkliga” jag ahr till och med hört mängder av turister från södra Sverige säga att laestadianer är högkyrkliga. Vilket skämt! Det verkar som om de tror att alla som tar tron på allvar är högkyrkliga från frälsis till Laestadianer. Många som är verkligt stelt högkyrkliga tar ju inte alls Bibeln på samma djupa allvar som en superlågkyrklig ”stiftare” eller pingstvän.

    Jag tror alltså de kallar dig ”högkyrklig” för att slippa säga ”fúndamentalist”, som de väl inser är pejorativt, medan högkyrkligt låter lite snällare men med bibehållen nedsättande ton.

  15. LeoH skriver:

    Vad jag förstår av diskussioner jag deltog i på Kyrkpressen.fi för ett antal år sedan, fanns det inte någon större förståelse, bland präster som deltog, för tanken att det vid sidan av Bibeln också fanns en tradition av stor vikt. Till en början var jag också böjd att avvisa en sådan tanke, men med tiden har jag fått en större förståelse för tanken. Den utvecklingen innebar att jag fick större förståelse för tanken att tillhöra en reformkatolsk tradition.
    Samtidigt som jag känner stor samhörighet med allvaret hos frikyrkofolket.
    Samtalen/diskussionerna på Kyrkpressen.fi bidrog också till att jag lärde mig lyssna för att förstå. Några gånger blev jag varnad för den andra utgången!

  16. Alma-Lena skriver:

    Jag tycker det är viktigt med traditionen men den måste alltid prövas mot Bibeln. Traditioner kan vara helt och hållet mänskliga och måste prövas precis som profetior och undervisning. Proberstenen måste vara summan av Guds ord och församlingens samlade erfarenhet. Men utan den heliga Ande och varandra kan vi inte skilja agnarna från vetet. Dessutom kan vi aldrig nå full visshet , kunskap här, vi ser dunkelt som i en antik kopparspegel. Tron är nämligen visshet om ting vi inte kan se.

    En traditon som saknar allt stöd i Bibeln måste inte vara felaktig, men ju mer långtgående slutsatser traditionen drar desto mer måste den stämma med det som redan står skrivet. Avlatshandel och Marie syndfrihet är saker som saknar allt bibelstöd och får väldigt långtgående konsekvenser. Alltså är det inga traditioner att omfamna utan de bör göras obsoleta.

  17. Rebella undrar skriver:

    Leo, ”hojtar” var ganska vårdslöst skrivet av mig – och syftade inte på dig i första rummet. Däremot är det väldigt vanligt bland de som pratar om hur SvK förändrats att peka just på bekännelseskrifterna. Samtidigt torde ytterst få av dem ställa upp på att påven är Antikrist, vilket jag tycker bör stämma till eftertanke. Vad menar man att bekännelseskrifterna är. Får man välja och vraka bland det som där står? Oj ja, varför? Om nej, varför inte? Framför allt antar jag att de behöver tolkas. Luther skrev det där med Antikrist i ett rätt trängt läge, han var akut hotad av exkommunicering vilket skulle medföra att han av den världsliga makten förklarades fredlös. Utan stöd av några tyska prinsar hade han troligen inte överlevt. Man kan väl förstå att han och övriga protestanter skrev i viss affekt.

    Om vi ska tänka på sånt när vi tolkar bekännelseskrifterna kan man nog tolka dem på väldigt många sätt. Vem avgör då när de inte längre följs, osv. Jag menar inte att bekännelseskrifterna är något att rycka på axlarna åt men man kanske behöver komplicera en liten smula vad de är, och inte är. Det görs sällan eller aldrig. Man säger bara att SvK inte följer bekännelseskrifterna och det tycks mig ganska inkonsekvent då man knappast själv heller gör det. Man får väl ta och peka ut exakt vad som inte följs, i så fall.

  18. LeoH skriver:

    Tro mig Rebella, jag tog inte illa vid mig av ordet ”hojta.” Jag är mer av sorten ihärdig tjatare. Jag kan älta mina favoritfrågor hur länge som helst. Vilket jag gör när det gäller Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Som jag ser det är bekännelseskrifterna kyrkans. Om det behövs ändringar, då är det kyrkans sak att göra ändringarna. Om vi nu ser till prästlöftena, som jag redovisar delar av här ovan, är det ju så att löftena är givna till Gud och inte till biskopen som ställer frågan. Det är inte orimligt, att delar av bekännelseskrifterna borde ändras, men nu gör inte kyrkan det. Vilket lämnar fältet fritt för godtycke. Med nuvarande praxis, vill jag hävda, utan några större överdrifter, att Svenska kyrkan saknar en samlad beskrivning av sin tro. Jag har märkt av den här vagheten, när jag ska försöka förklara vad Svenska kyrkan står för. Efter drygt 20 års medlemskap, så kan jag ärligt säga, att så illa är det. Jag är ändå en mycket aktiv lekman i kyrkan.

    Jag har också upplevt det intressanta att jag har bättre på fötterna när det gäller att förklara vad den ortodoxa traditionen står för, än när jag försöker förklara Svenska kyrkan. Självfallet vet jag inte hur varje enskild medlem i ortodoxa kyrkan tror.

    Efter att jag läst in mig på Katolska kyrkans katekes, då kanske jag i samtal med viss säkerhet kan säga, vad Katolska kyrkan tror och anser. Lika där jag kommer inte veta vad enskilda katoliker anser. För att kunna det, då krävs ett umgänge med troende katoliker.

    Till sist. Jag anser det också märkligt, att så många präster och biskopar (en majoritet?) som anser att bekännelseskrifterna inte längre är aktuella, inte föreslår ändringar i formuleringar eller strykningar av hela avsnitt i skrifterna. År efter år fortsätter de att avge sina vigningslöften med fingrarna i kors bakom ryggen. Det förhållningssättet är ett svek mot lekfolket.

  19. Rebella undrar skriver:

    Att SvK saknar en samlad beskrivning av sin tro är säkertligen korrekt.

    Jag tror faktiskt inte att man ändrar i bekännelseskrifterna, någonsin. Inte mer än vad man ändrar i gamla konciliebeslut eller påvliga utsagor. Jag tror inte att det funkar så. Men jag kan ha fel – vi borde fråga någon som vet. Men vem vet, som kan svara…?

  20. LeoH skriver:

    Du har säkert rätt Rebella i dina slutsatser. Svenska kyrkan har ingen gemensam tro. Mina förklaringar om vad Svenska kyrkan är, smäller lika högt som någon annans. Det är också förståeligt att SvK har lite svårt att hantera frågan om mission. Det är ju lättare att tala om alla aktiviteter, än om kyrkans tro. Som det nu ser ut, är SvK mer kongregationalistisk än vilken frikyrka som helst. I SvK är det inte frågan om fristående församlingar, utan varje präst och biskop är fri att forma kyrkans lära. Med vissa mycket bestämda undantag. Det jag i min naivitet inte förstår att blivande präster och diakoner kan acceptera att spela med i ett narrspel och avge löften, de inte avser att hålla.

    Bland medlemmarna finns liknande strömningar, men de är ärliga och hymlar inte. Efter ett dop för många år sedan fick jag uppleva hur en av föräldrarna säger, när vi går ut ur kyrkan: ”Jaha, det här var sista kyrkobesöket på mycket länge!” Jag frågade häpet: ”Jag tyckte mig mig höra att du svarade ja, när prästen frågade: Vill ni att ert barn skall döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap?” Jag fick inget svar. Troligen för att hon inte förstod min undran.

    Jag dömer inte, att kyrkans medlemmar tar lätt på de löften de avger i kyrkan, men lite mer kan man väl förvänta sig av kyrkans andliga ledarskap. Prästämbetet är ett läroämbete, men vad ska prästerna lära ut?

    Ortodoxa kyrkor, katolska kyrka och Missionsprovinsen (för att ta några exempel) må ha sina fel, men de tror.

  21. Rebella undrar skriver:

    Bekännelseskrifterna är historiska dokument. Det är inte där du ska leta. Vad du ska jämföra med RKK:s katekes är SvK:s dito – och någon sådan har man valt att inte sammanställa.

    Jag rekommenderar
    http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=913482
    ”När var och en hör just sitt språk talas. Om den nödvändiga flerstämmigheten” av Anne-Louise Eriksson. Länken går till en pdf. A-L E är tidigare forskningschef i SvK och numera rektor för den nya enhet som ersatt pastoralinstituten, hon är alltså ansvarig för prästutbildning. I artikeln sjungs pluralismens lov.

  22. Rebella undrar skriver:

    Annan läsning som är rimligare än Konkordieboken etc. är förmodligen ”Vad står Svenska kyrkan för?” och ”Stora Boken om kristen tro”. Se http://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkom%C3%B6tets_bek%C3%A4nnelsekommitt%C3%A9

  23. LeoH skriver:

    Du har nog rätt Rebella, jag lägger bekännelseskrifterna åt sidan några veckor och koncentrerar mig på skrifter där kyrkor försöker beskriva vad kyrkorna tror.

    Jag har t o m två ex av ”stora boken om kristen tro i bokhyllan” Jag har använt boken vid två tillfällen. Jag deltog i en cirkelledarutbildning kring boken i början på 90-talet. Det bidde inga studiecirklar i Badelunda församling, vilket nog var tur. Jag hade som nybliven medlem i kyrkan inte de kunskaper som krävdes för att leda cirklar. Boken satte inte heller några bestående intryck.

    Det andra tillfället när jag återigen kom i kontakt med boken var för några år sedan, när jag var med och ledde en vuxenkonfirmationsgrupp i vår församling. Vi utgick från ”Stora boken. Återigen, den satte inga spår, men upplevde att jag hade mer på fötterna då, än i början på 90-talet.

  24. Andreas Holmberg skriver:

    Men så hemskt! Vad synd att jag aldrig läste det här i februari! Att Rebella fick dej attSå klart att Svenska kyrkans bekännelseskrifter är relevanta för vad som är ”Svenska kyrkans själ”. Särskilt då Stora och Lilla katekesen, som uttryckligen vill ge kontentan av bekännelsen – som jag menar vara fullständigt katolsk/allmänkyrklig i enlighet med devisen: det som är reformatoriskt är apostoliskt och därmed katolskt. Liksom de tre fornkyrkliga trosbekännelserna och, skulle jag som amatörhymnolog vilja tillägga, både vår fornkyrkliga och evangeliska/reformatoriska psalmskatt sådan vi har den i vår psalmbok. Jag kommer aldrig i livet att gå med på att den multikulturella kyrkogemenskap som vi tack vare flyktingar och invandrare har kring Jesus också i Njutångers kyrka skulle få sitt sanna uttryck i K-G Hammars eller Ann-Louise Erikssons liberalteologiska dravel, även om dessa bör läsas för att allvaret i kyrkoledningens svek ska bli uppenbart. Och jag vägrar i sten att erkänna liberalteologerna som vare sej den romerska kyrkans eller den lutherska reformationens sanna arvtagare som liksom skulle ha rätt och legitimitet att ta över Svenska kyrkan, dess barn och konfirmander helt och hållet. De anspråken får aldrig accepteras, om än vi liksom du Leo måste inse och erkänna de taskiga förutsättningarna. Även av ”utanförstående” iakttagare måste Svenska kyrkans – och de politiska partiernas! – kris påtalas, påtalas och påtalas. En mer aggressiv propaganda från romersk-katolskt och övrigt ”frikyrkligt” håll är i många avseenden DET BÄSTA STÖD Svenska kyrkans fotfolk kan få i det här läget. T.o.m. påven borde vara mindre artig!

  25. Rebella undrar skriver:

    Andreas, du menar att av dig utvalda delar av SvK:s bekännelseskrifter är viktiga. Ingen anser det idag som viktig luthersk bekännelse att påven är antikrist – eller?

    Man kan ha olika åsikter om hur viktiga bekännelseskrifterna är för SvK men om man plockar godbitarna ur dem och kastar bort det man inte vill ha bör man väl även tillåta andra att göra samma. Just att det finns så många olika åsikter om bekännelseskrifterna tyder onekligen på att deras status inte är självklar…

  26. LeoH skriver:

    Andreas, du och jag kan vara goda exempel på hur svårt det är att enas om, när det är lämpligt att lämna Svenska kyrkan. Låt mig ta ett exempel från min mer sekulära tid.

    I samband med folkomröstningskampanjen bildades det inom socialdemokratin en organisation som kallade sig SAFE. Den var emot kärnkraften. En av de tongivande i organisationen hette och heter Lasse Karlsson. Lasse var lärare på Runöskolan en LO-skola. Lasse fråntogs rätten att undervisa och omplacerades till skolans bibliotek. Där satt han och var en kritisk, men i grunden en lojal socialdemokrat.

    När jag och många andra med mig några år in på 80-talet började återinvandra till socialdemokratin, sa Lasse: Det är märkligt, att här har jag blivit kritiserad i åratal, för att jag inte lämnat partiet, men nu när jag tänker lämna blir jag omkullsprungen i dörren av alla som vill in!

    Visst borde kyrkor och samfund vara lite mer uppkäftiga mot Svenska kyrkan, men viljan saknas. Jag påminner mig diskussionen i HT om vinets vara eller inte vara i nattvarden. Då klev det in besserwissrar från frikyrkor som hävdade att Tomas och Pär hade helt fel, när de försvarade traditionen med vin och menade att de inte hade någon fullmakt att ändra det kyrkan lärt sen begynnelsen.

  27. Jonas Nilsson skriver:

    Hittade också fram till denna nyhet – att LeOH läser bekännelseskrifter! När det gäller Romerska katekesen så är väl Stora och Lilla SKBs motsvrigheter. Augustana kan väl bara jämföras med konciliedokumenten?
    Håkan Sunnliden förefaller vilja göra SvKs texter rättvisa. Han har reda på att det är skillnad mellan dem (som jag nog tillåtit mig påpeka förr). Ju mer jag funderar över dessa saker ju mer övertygad (gäller bara att hålla på tillräckligt länge!) blir jag om att det är Augustanadokumentet som är den kyrkliga dokumentet framför andra. Som av en händelse är det vår kyrkas senaste egentliga bekännelsedokumentet!! Jo, vi ska också tro på de senaste publikationerna från kyrkomötet men det brukar ta lite tid att övertyga. Somligt hinner bli gammalt ganska snabbt.
    Frågan blir som alltid – hur implementera i våra dagar, i våra trakter? Sakligt sett förefaller romerska katekesen lyckas bäst, men på vilken grund? Jag tror inte att det är de olika bekännelsedokumenten som (förargergligt nog?) avgör våra vägval utan om där finns tillgång till någon form av näring för att överleva. Blir det totalkrav på alkoholfritt och glutenfritt som sätter spiken i kistan för svenskkyrkligt kyrkoliv? Jag tycker att kyrkoherdarna borde vara skyldiga att kunna informera om var i pastoratet det firas mässa med traditionella element, om inte annat får väl någon komminister komma hem med sakramentet! Jag hörde en variant där man hade två kalkar!??
    Fö ska vi väl börja med Apostolicum, Nicenum o Athanasa? Den som tvivlar på Roms ändring av Nicenum behöver kanske inte ens läsa CA?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: