Det är Gud som förlåter synder, kyrkan enbart förmedlar Guds förlåtelse eller har jag återigen förstått frågan fel?

För alla er, som följer min blogg, men inte följer vad som händer i Svenska kyrkan, kan läsa artikeln i Kyrkans tidning som jag länkar till. Kort sammanfattning, en präst utnyttjar flickor sexuellt och blir påkommen. Han förklarar sig skyldig och avsäger sig sin prästvigning. Biskopen tvår sina händer och går inte vidare i frågan. Efter 8 år anser prästen som ”avkragade” sig själv, att han nu sonat sitt brott och önskade att domkapitlet i Visby stift ”påkragar” honom. Domkapitlet beviljar enhälligt prästens önskemål.

Så långt känns inte händelseförloppet märkligt alls. Den spontana reaktionen,  för de flesta organisationer vid liknande situationer, är att det gäller att skademinimera. Jag kan riktigt höra den tunga suck av lättnad från biskop Koskinen, när prästen erbjöd att ”avkraga” sig själv. Vad domkapitlets ledamöter kände, när prästen kom och önskade ”påkragning” det vet jag inte, men troligen suckade de inte av lättnad. Det är ingen överraskning att beslutet leder till diskussioner för och emot. Hårda ord slungas mot biskop Fasth av bl a Helle Klein. Jag anser nog att Helle Klein borde granska sin egen biskop lika hårt, men här gäller väl det gamla talesättet: att inte bita den hand som föder en! Som så många gånger förr, är frontlinjerna klara.

Diskussionen har många inslag, som förvånar mig, men det som förbryllar mig mest är synen på förlåtelse. Om jag förstår saken rätt anser många debattörer, att kritikerna mot beslutet att ”påkraga” visar ett ickekristligt oförsonligt sinnelag. Vi kristna ska ju ha en förlåtande attityd det är sant. Vi ska förlåta oförrätter  så ofta vi kan och lite till. Jesus säger ju mycket tydligt att om vi inte förlåter, då blockerar vi också Guds möjligheter att förlåta oss. Men har den inställningen någon bäring i det här fallet. Nu är ju frågan den, vem ska förlåta vem. Innebar ”påkragningen” att Visby stift förlåter prästen som förgripit sig på flickor? Vad förlåter de i så fall? Hade prästen överhuvudtaget bett någon om förlåtelse? Det vi med säkerhet vet är att prästen inte bett flickorna om förlåtelse eller om han gjort det, om han fått förlåtelse. Frågan påminner mig om ett fall jag läste om för många år sedan. Det handlade om en ung man som blev utesluten ur Jehovas vittnen, därför att han inte förlät en äldstebroder (heter det så inom Jehovas vittnen?) som förgripit sig sexuellt på honom. Den unge mannen visade tydligen ett så oförlåtande sinnelag, att han inte kunde tillåtas vara medlem i en så upphöjd och förlåtande församling, som han tidigare tillhört.

Det är inte orimligt, anser jag, att vi frågar oss, vem ska visa det kristliga sinnelaget i det här fallet och förlåta? Jag kan inte se, att kyrkan skulle vara part i målet. Prästen har inte förgripit sig mot Visby stift. Domkapitlet eller biskopen har ingenting att förlåta. Möjligen borde de be flickorna om förlåtelse för den totala hanteringen av frågan. Har prästen anledning att be mig, som medlem i Svenska kyrkan om förlåtelse? Visst kan han väl göra det, men jag är inte i den positionen att jag kan ge förlåtelse. Jag har inte blivit kränkt. De enda som på världslig nivå kan ge förlåtelse är flickorna som blivit utnyttjade. Om flickorna skulle gett förlåtelse, skulle det i sig, inte innebära att prästen borde blivit ”påkragad.”

Nu till min slutsats. Om prästen i bikt bekänt sina synder, då har prästen, som mottagit bikten, uppdraget från Jesus att förmedla Guds förlåtelse. Innebär det att konsekvenserna av synden då är utplånad? Nej, inte som jag ser det. I vårt fall kan det vara så att konsekvensen av prästens synd, är ett livslångt bortfall av förtroende för honom som präst. Den yttre kallelsen existerar inte längre! Jag vill betona, att jag inte hävdar att Gud straffar en förlåten syndare. Synden är förlåten och bortglömd, men konsekvenserna av synden kvarstår och vi syndare får leva med konsekvenserna och se dem som en del av botgöringen, vilken kan vara livslång. En enkel jämförelse. En massmördare kan gå till en präst och i bikten bekänna och ångra sitt brott. Prästen förlåter på Jesu uppdrag. Syndaren lämnar lättad bikten och tar konsekvenserna av synden. Livstidsdomen, som den världsliga domstolen dömt honom till.

Jag ska inte fega, utan säga min åsikt i fallet. Prästen borde inte blivit ”påkragad”!

Två intressanta blogginlägg. Av Dag Sandahl här och av Carolina Johansson här. Både Dag och Carolina har förmågan att gå på väsentligheterna, konkret och klart.

Läs även andra bloggares åsikter om Visby stift, Förlåtelse, Försoning

Gemensam bön för Syrien och Irak – 29 mars/Palmsöndagen

En lämplig bön på palmsöndagen!

Diakonibloggen

Sveriges kristna råd och Svenska missionsrådet uppmanar sina medlemskyrkor och medlemsorganisationer att under palmsöndagen gemensamt be för situationen i Mellanöstern.

Treenige Gud, Fader och skapare av allt,
Vår medvandrare i Jesus Kristus,
Vår hjälpare, den heliga Andens vind.
Vi ropar, hela din skapelse ropar:

Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.

Hör våra böner för systrar och bröder i Syrien och Irak som plågas, förtrycks och dödas.
Vi står vanmäktiga när barn, kvinnor och män utsätts för obegripligt våld och övergrepp.

Hör våra böner för de miljontals barn, kvinnor och män som är på flykt, för familjer som skiljs åt, för kristenheten i Syrien och Irak som går mot utplåning.

Vi lider med systrar och bröder av annan tro utsatta för samma våld.
Vi vill se ett slut på orättfärdigheten, kom med försoning!

Led oss till rättvisa och fred.

Vi ber i vår vanmakt när vi ser detta hända…

Visa originalinlägg 101 fler ord

Tranströmer till minne

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ur diktsamlingen, ”För levande och döda” 1989

Varför Israel inte har evig, gudomlig rätt till Gaza och Västbanken

Under en stor del av mitt vuxna liv har jag, i mina ställningstaganden, när det gäller Israel-Palestina konflikten , utgått från en strikt sekulär inställning. Sen jag blev kristen har jag i grunden inte ändrat mitt förhållningssätt.
När jag tidigare möjligen hörde teologiska förklaringsmodeller till konflikten, så hade de argumenten ingen tyngd för mitt ställningstagande. Numer kan jag inte lika lätt slå dövörat till, utan har känt mig tvungen att lyssna till de teologiska argumenten. Jag blev t ex mycket brydd när Stefan Swärd hävdade att vi som kritiserade Israel var anhängare av ersättningsteologi. Jag vet fortfarande inte vad den teologin innebär och vad den har med Israel-Palestinakonflikten att göra. Jag har försökt under ett antal månader att få ned mina tankar på pränt, men inte lyckats. Mest på grund av bristande teologiska kunskaper.
När jag misslyckas att med egna ord beskriva hur jag förstår en fråga, då brukar jag ta hjälp av andra. Det får återigen bli Micael Grenholm. Jag valde Micael, därför att han förstår den teologiska kulturen där frågan diskuteras och självfallet också för att han utvecklar och bekräftar mycket av det jag också tänkt, men inte lyckats sammanfatta. Visserligen är det lite vanskligt att ta till andras ord, för risken är givetvis stor att jag i min okunnighet inte riktigt förstått vad Micael Grenholm säger. Jag tar risken och ger er Grenholms undervisning! Håll till godo!

Hela Pingsten

Vad Bibeln egentligen säger

Gazakriget fortgår, människor dör som flugor och tre fjärdedelar av dem har två saker gemensamt: de är civila och de är palestinier. Här i Sverige pågår parallellt med detta ett informationskrig och en intensiv debatt om huruvida vems skulden för alla civila dödsoffer. Nu under eftermiddagen har Livets Ord haft Israelmöte med Israels ambassdör, vilket jag har kommenterat på Twitter, i Dagen har Diakonia kritiseratstvå dagar i rad för att inte ta avstånd från Hamas trots att de gjort detflera gånger om. Det finns så mycket att säga om detta men jag tänkte prata istället om elefanten i rummet, teologin som väldigt många kristna Israelvänner står för men inte så gärna pratar om under denna konflikt:

Läran att staten Israel måste ta över Gaza och Västbanken för att Jesus ska komma tillbaka.

Den här läran, som ofta kallas kristen sionism, har förespråkats…

Visa originalinlägg 284 fler ord

Leverera vapnen direkt till IS och skicka fakturan till Saudiarabien!

En, möjligen illvillig, fundering med anledning av en artikel i DN. Artikeln kan kanske lugna alla de som kritiserat regeringens hantering av det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Sverige och regeringen kanske inte avsagt sig krämarmentaliteten. Vapenförsäljningen kanske fortlever med oförminskad styrka! Kan kanske trösta de kritiker, som oroat sig över att Saudiarabien är förbannade på Sverige.

För det är väl för mycket att hoppas på, att regeringen säger nej till affären mellan Saudiarabien och SAAB?

Läs även andra bloggares åsikter om Saudiarabien, Vapenexport, IS

Mindre än 50 år gammal konfirmandbok ger klara signaler – Ett gästinlägg

Gästinlägget är skriven av min gode vän Andreas Holmberg. Ni hittar Andreas här.

Påskvänner!

Det är ganska intressant att jämföra olika tider och förkunnelser (det är kanske historieläraren i mej som engagerar sej!). Nu sitter jag med ett konfirmandmaterial (Verbum 1968) som heter ”Kyrkans lära” (bara titeln säger ju en del!) och är skrivet av biskop Gert Borgenstierna i Karlstad och docent Åke W Ström. Äldre material brukar ju ofta citeras mest som bevis på forna tiders mossighet, och någon kanske tycker att även mina citat är sådana bevis, men jag undrar när Svenska kyrkan slutade stå upp för sin lära. I konfirmandsammanhang men även i förkunnelse och vid biskopsval. Någon gång under min livstid har det uppenbarligen skett, men när?

Hör här Verbums konfirmandbok från 1968:

Apropå andra budet:
En farlig form av lögn och bedrägeri är falsk lära, t.ex. då man påstår, att ödet eller stjärnorna regerar världen, att Gud bara bryr sig om vår själ och inte om kroppen, att alla människor utan undantag får evigt liv vad de än trott på, att allting är gott och väl bara man varit skötsam i människors ögon och gjort så gott man kunnat. Den som påstår att detta är kristendom använder Kristi namn fel.  (s. 23).

Apropå femte budet:
Tre sätt att döda behöver man särskilt varna för i vår tid:
Att skada eller döda människor på grund av vårdslöshet i trafiken, t.ex. genom fortkörning, rattfylleri.
Att döda ett litet barn innan det är fött. Det kallas abort och är lika illa som att döda en levande människa (utom i de fall då läkare säger att barnet måste tas bort för att moderns liv skall kunna räddas). Även om några ungdomar brutit mot sjätte budet så att de fått barn innan de är gifta, får de inte göra det onda värre genom att också bryta mot femte budet.
Att döda svårt sjuka eller mycket gamla människor. Det kallas eutanasi (eller numer ofta dödshjälp) och är straffbart. Det är orätt att förkorta någon människas liv, ty Gud ensam skall bestämma hur länge vi ska leva. Varje människas liv är en viktig och oersättlig nådatid, som hon skall använda till att komma närmare Gud och vara till glädje för medmänniskorna.

Apropå de yttersta tingen:
Men hela Nya testamentet lär oss också, att de som under jordelivet avvisat Jesus och inte erkänt hans herradöme, blir straffade. Gud vill ingen syndares död, och han släpper ingen, förrän han uttömt sina möjligheter att i kärlek vinna människan till sig. Men han tvingar ingen, och den som inte vill följa hans kärleks kallelse och ta emot hans frälsning, rår Gud inte på. Just den frihet Gud gett oss för med sig risken att för alltid komma bort från Gud (Joh. 12:48).

Och då är frågan: vilket kyrkomötesbeslut, vilket biskopsmötesbeslut, vilken deklaration över huvud taget har förändrat Svenska kyrkans (inte Kyrkans!) lära så, att det nu är fullständigt comme il faut att även som biskop öppet lära allas slutliga frälsning. Det där som i våra bekännelseskrifter och i en konfirmandbok från 1968 stämplas som falsk lära? Det där som är helt OK som hopp och som bön – i enlighet med Guds egen vilja – men som (förekommer det även inom EFS?) som förkunnelse är lika farlig, ja, ännu farligare än motsvarande ”allt-står-väl-till-lära” i klimat- och kärnvapensammanhang.

Reclaim the church! Reformation 2017

KT

Kung Salman är kränkt!

Sveriges utrikesminister har tydligen i ett tal kritiserat att en bloggare i Saudiarabien fått ett tvådelat straff. Dels ett fängelsestraff och dels ett piskningsstraff, bestående av 1000 rapp fördelade att utdelas med 50 rapp varje fredag. Margot Wallström har inte bara kritiserat straffet, utan också kallat straffet medeltida. Kung Salman har tydligen blivit kränkt. Jag är inte helt klar över om kungen är kränkt över att Margot Wallström kritiserat straffet eller att hon kallat straffet för medeltida.

Jag är inte förvånad att kung Salman känner sig kränkt, det är väl aldrig trevligt att bli satt vid skampålen. Däremot är jag väl lite förvånad över att Arabförbundet tydligen också känner sig kränkt. Men det som verkligen förvånar mig är, alla kommentarer från ledarskribenter, politiska förståsigpåare och några kristna röster här i landet, som verkar hylla principen att en svensk regering eller en enskild regeringsledamot inte får kritisera länder, med namns nämnande, för brott mot humanism och mänskliga rättigheter. En mycket märklig princip, enligt min mening. Påminner lite om krigsåren, då varken regering, ledarskribenter eller kuplettförfattare fick kritisera Tyskland. I dag är det tydligen tabubelagt att kritisera Saudiarabien.

När jag läser kritiken mot att Margot Wallström talat klartext påminner jag mig en teaterföreställning för oerhört många år sedan. Pjäsen hette ”Herr Puntila och Matti hans dräng.” I pjäsen förekommer en en diplomat som med jämna mellanrum hävdar principen, att om inga namn nämns, då har ingenting sagts! Då behöver ingen förlora ansiktet, utan allt fortsätter som tidigare.  Jag brukar fortfarande efter alla dessa år säga: ”Jag nämner inga namn men jag pekar.” Jag anser att en sådan princip är rutten och tycker att de som kritiserar Margot Wallström borde tala ur skägget och säga vad de verkligen anser. Det militära samarbetet med Saudiarabien borde förlängas och att svenska regeringen, och kanske också medierna, skall tiga om brott mot mänskliga rättigheter. För vi vet hur diktatorer är, förr eller senare får regeringen eller näringslivet på skallen för alltför vildvuxen kritik i medierna. Det gäller att vara lojal och följsam! Vi måste med gemensamma krafter motverka allt som kan hota handeln med diktaturer.

Risken är stor att den förmenta klokheten blir en skrämmande verklighet. Vi har under en längre tid sett hur marmeladryggen blir allt vanligare bland våra medier och debattörer.

Läs även andra bloggares åsikter om Saudiarabien, Kung Salman, Arabförbundet, Margot Wallström

I dessa onda tider är ändå inte allt nattsvart!

I kväll blir det ingen lång utläggning, utan jag vill lite stillsamt glädjas åt att Sverige säger upp det militära samarbetsavtalet med våldsbejakande extremister, som Saudiarabien faktiskt är. Samarbetsavtalet var en skamfläck för Sverige som nation och det är fullständigt obegripligt att en socialdemokratisk regering på sin tid skrev på ett avtal om militärt samarbete med Saudiarabien. Än obegripligare har förklaringarna, att Saudiarabien är en samarbetspartner i kampen mot terrorismen, varit.

Glädjen över att det militära samarbetsavtalet inte förlängs grumlas ändå lite, när uppsägningen inte behöver innebära att vapenexporten till Saudiarabien upphör. Men i kväll unnar jag mig att vara glad. Kritiken av den svenska krämarmentaliteten när det gäller vapenförsäljningen får jag ta upp i morgon.

Läs även andra bloggares åsikter om Saudiarabien, Våldsbejakande extremism, Vapenexport

En sen morgonandakt

Alldeles nyss, efter en rejäl sovmorgon, avslutade jag min morgonandakt. I ”Den svenska bönboken” stod det i dag följande:

”Käre Fader, bevara din församling för otrogna och okunniga präster, som inte fått kallelsen. Ge istället din kristenhet rättrådiga lärare och själasörjare. Skänk dem av nåd din helige Ande och ge dem sådan kunskap om ditt heliga ord, att de visar oss den rätta vägen. Låt dem inte förlora det levande intresset eller gripas av oföretagsamhet utan gör dem brinnande av kärlek till församlingen och till själarna. Låt dem tala bättringens ord, så att de sovande eller likgiltiga blir väckta, och dem makt att trösta de bekymrade. Ge dem till slut den trogna tjänarens lön i ditt eviga rike.” Habermann

KT

 

Fader Cantalamessa till kurian: Det personliga mötet med Jesus från Nasaret avgörande för varje kristen

Bengt Malmgrens bloggtext griper in i de fastefunderingar jag just nu är inne i. Texten är också en vägledning för det nya steg jag förbereder.
Texten behöver inga ytterligare kommentarer

Bengts Blogg

Fader Raniero Cantalamessa, under tre påvar det påvliga hushållets predikant och välkänd från många besök i Sverige har ni inlett sina fastepredikningar för den Romerska kurian. I predikan han höll 27 februari utgick han från påve Franciskus apostoliska maning Evangelii Gaudium (Evangeliets glädje) som jag tidigare skrivit om som ett nyckeldokument för vad påve Franciskus vill åstadkomma under sitt pontifikat. Det är en evangelisk programförklaring som tar sitt fokus i en ny evangelisation för vår tid och anknyter till den tidigare apostoliska maningen av påven Paul VI Evangelii Nuntiandi (Om evangeliets förkunnelse i vår tid).

Grundtanken är att evangeliets vittnesbörd måste förkunnas i ord och handling på ett sätt som är anpassat för vår tid, och att evangelisationen är en uppgift för varje döpt kristen, ej ett företag för specialister.

Det personliga mötet med Jesus från Nasaret

Grunden för att kunna vittna om sin tro är att man själv har haft ett…

Visa originalinlägg 1 215 fler ord