För alla er, som följer min blogg, men inte följer vad som händer i Svenska kyrkan, kan läsa artikeln i Kyrkans tidning som jag länkar till. Kort sammanfattning, en präst utnyttjar flickor sexuellt och blir påkommen. Han förklarar sig skyldig och avsäger sig sin prästvigning. Biskopen tvår sina händer och går inte vidare i frågan. Efter 8 år anser prästen som ”avkragade” sig själv, att han nu sonat sitt brott och önskade att domkapitlet i Visby stift ”påkragar” honom. Domkapitlet beviljar enhälligt prästens önskemål.
Så långt känns inte händelseförloppet märkligt alls. Den spontana reaktionen, för de flesta organisationer vid liknande situationer, är att det gäller att skademinimera. Jag kan riktigt höra den tunga suck av lättnad från biskop Koskinen, när prästen erbjöd att ”avkraga” sig själv. Vad domkapitlets ledamöter kände, när prästen kom och önskade ”påkragning” det vet jag inte, men troligen suckade de inte av lättnad. Det är ingen överraskning att beslutet leder till diskussioner för och emot. Hårda ord slungas mot biskop Fasth av bl a Helle Klein. Jag anser nog att Helle Klein borde granska sin egen biskop lika hårt, men här gäller väl det gamla talesättet: att inte bita den hand som föder en! Som så många gånger förr, är frontlinjerna klara.
Diskussionen har många inslag, som förvånar mig, men det som förbryllar mig mest är synen på förlåtelse. Om jag förstår saken rätt anser många debattörer, att kritikerna mot beslutet att ”påkraga” visar ett ickekristligt oförsonligt sinnelag. Vi kristna ska ju ha en förlåtande attityd det är sant. Vi ska förlåta oförrätter så ofta vi kan och lite till. Jesus säger ju mycket tydligt att om vi inte förlåter, då blockerar vi också Guds möjligheter att förlåta oss. Men har den inställningen någon bäring i det här fallet. Nu är ju frågan den, vem ska förlåta vem. Innebar ”påkragningen” att Visby stift förlåter prästen som förgripit sig på flickor? Vad förlåter de i så fall? Hade prästen överhuvudtaget bett någon om förlåtelse? Det vi med säkerhet vet är att prästen inte bett flickorna om förlåtelse eller om han gjort det, om han fått förlåtelse. Frågan påminner mig om ett fall jag läste om för många år sedan. Det handlade om en ung man som blev utesluten ur Jehovas vittnen, därför att han inte förlät en äldstebroder (heter det så inom Jehovas vittnen?) som förgripit sig sexuellt på honom. Den unge mannen visade tydligen ett så oförlåtande sinnelag, att han inte kunde tillåtas vara medlem i en så upphöjd och förlåtande församling, som han tidigare tillhört.
Det är inte orimligt, anser jag, att vi frågar oss, vem ska visa det kristliga sinnelaget i det här fallet och förlåta? Jag kan inte se, att kyrkan skulle vara part i målet. Prästen har inte förgripit sig mot Visby stift. Domkapitlet eller biskopen har ingenting att förlåta. Möjligen borde de be flickorna om förlåtelse för den totala hanteringen av frågan. Har prästen anledning att be mig, som medlem i Svenska kyrkan om förlåtelse? Visst kan han väl göra det, men jag är inte i den positionen att jag kan ge förlåtelse. Jag har inte blivit kränkt. De enda som på världslig nivå kan ge förlåtelse är flickorna som blivit utnyttjade. Om flickorna skulle gett förlåtelse, skulle det i sig, inte innebära att prästen borde blivit ”påkragad.”
Nu till min slutsats. Om prästen i bikt bekänt sina synder, då har prästen, som mottagit bikten, uppdraget från Jesus att förmedla Guds förlåtelse. Innebär det att konsekvenserna av synden då är utplånad? Nej, inte som jag ser det. I vårt fall kan det vara så att konsekvensen av prästens synd, är ett livslångt bortfall av förtroende för honom som präst. Den yttre kallelsen existerar inte längre! Jag vill betona, att jag inte hävdar att Gud straffar en förlåten syndare. Synden är förlåten och bortglömd, men konsekvenserna av synden kvarstår och vi syndare får leva med konsekvenserna och se dem som en del av botgöringen, vilken kan vara livslång. En enkel jämförelse. En massmördare kan gå till en präst och i bikten bekänna och ångra sitt brott. Prästen förlåter på Jesu uppdrag. Syndaren lämnar lättad bikten och tar konsekvenserna av synden. Livstidsdomen, som den världsliga domstolen dömt honom till.
Jag ska inte fega, utan säga min åsikt i fallet. Prästen borde inte blivit ”påkragad”!
Två intressanta blogginlägg. Av Dag Sandahl här och av Carolina Johansson här. Både Dag och Carolina har förmågan att gå på väsentligheterna, konkret och klart.
Läs även andra bloggares åsikter om Visby stift, Förlåtelse, Försoning