Fader Cantalamessa till kurian: Det personliga mötet med Jesus från Nasaret avgörande för varje kristen

Bengt Malmgrens bloggtext griper in i de fastefunderingar jag just nu är inne i. Texten är också en vägledning för det nya steg jag förbereder.
Texten behöver inga ytterligare kommentarer

Bengts Blogg

cantalamessapredikarFader Raniero Cantalamessa, under tre påvar det påvliga hushållets predikant och välkänd från många besök i Sverige har ni inlett sina fastepredikningar för den Romerska kurian. I predikan han höll 27 februari utgick han från påve Franciskus apostoliska maning Evangelii Gaudium (Evangeliets glädje) som jag tidigare skrivit om som ett nyckeldokument för vad påve Franciskus vill åstadkomma under sitt pontifikat. Det är en evangelisk programförklaring som tar sitt fokus i en ny evangelisation för vår tid och anknyter till den tidigare apostoliska maningen av påven Paul VI Evangelii Nuntiandi (Om evangeliets förkunnelse i vår tid).

Grundtanken är att evangeliets vittnesbörd måste förkunnas i ord och handling på ett sätt som är anpassat för vår tid, och att evangelisationen är en uppgift för varje döpt kristen, ej ett företag för specialister.

Det personliga mötet med Jesus från Nasaret

Grunden för att kunna vittna om sin tro är att man själv har haft ett…

View original post 1 215 fler ord

Advertisements

27 kommentarer till Fader Cantalamessa till kurian: Det personliga mötet med Jesus från Nasaret avgörande för varje kristen

  1. klaus skriver:

    Väldigt intressant och inspirerande. Kan förstå om du och andra uppfattar katolska kyrkan som mycket mer tydlig och auktoritativ  (”auktoritär” är något annat) än svenska kyrkan. Då blir det också mer levande och varmt.
    Punkten 2 mot slutet: Uttalar sig SvK någonsin så rättframt om vad som faktiskt är dåligt med den rådande kulturen?

  2. LeoH skriver:

    Nej klaus, inte som kyrka, men enskilda präster, diakoner och medlemmar gör det. Kyrkan tenderar att i alltför hög utsträckning anpassa sig till den rådande kulturen. Det finns många exempel att ta till, men jag nöjer mig med att påminna, att kyrkan ger moralisk legitimitet åt selektiva aborter. Vilket kommer att leda till att det, som i Danmark, inte föds barn med Downs syndrom.

  3. SigridL skriver:

    Cantalamessa kommer till Söderhamn i sommar

  4. LeoH skriver:

    Jag ska vara där!

  5. Andreas Holmberg skriver:

    Leo, hoppas att ”det nya steg du förbereder” handlar om ett nytt evangelisationsinitiativ bland gamla och nya vänner! Inte om att du ämnar bryta nattvardsgemenskapen med andra fattiga syndare (ett steg man förvisso ändå får respektera om det sker av samvetsnöd, precis som vad gäller många missionare på 1800-talet eller lutheraner i vår tid).

    Vad gäller en tidigare fråga du tog upp brukar jag läsa Augustana och Konkordieformeln katolskt, d.v.s. att vi faktiskt till stor del är överens (om allt som inte diskuteras!) med romerska – och för den delen ortodoxa – kyrkan, men på den och den punkten behövs ovillkorligen reformation. (Gäller ofta även Svenska kyrkan själv den dag som idag är – kan man verkligen säga att man lär rättfärdiggörelse genom tro om man aldrig låtsas om pendangläran fördömelse genom otro?). Däremot ger lilla och stora katekesen en (för lekmän och präster avsedd!) god sammanfattning av kristen (inte specifikt luthersk) tro som helhet. ”Det som är reformatoriskt är apostoliskt och därmed katolskt.”

    Gillar f.ö. f. Raniero som person – har hört honom vid en Jesusmanifestation – och till viss del som teolog! Ganska knepigt ändå att kalla Cantalamessa till ett nominellt evangelisk-lutherskt sammanhang (Jesusmanifestationen är en annan sak, den var/är ekumenisk och romersk-katolska kyrkan är medarrangör). Han är ju – liksom t.ex. Peter Kreeft – absolut något av det mest sympatiska som finns på romerskt håll, och hör liksom Kreeft till dem som kan citera Martin Luther (själv citerar jag gärna romerska katoliker som Kreeft Cantalamessa!) men intrycket blir att vi inte bryr oss så mycket om det tridentinska mötets aldrig återkallade (däremot gärna bortförklarade) anathema över dem som trodde/tror på rättfärdiggörelsen av tro utan gärningar, i mina ögon ett anathema även över aposteln Paulus: ”Canon 11. Om någon säger att människor rättfärdiggöres genom blotta tillräknandet av Kristi rättfärdighet… eller om någon säger att den nåd genom vilken vi rättfärdiggöres endast och allenast är Guds barmhärtighet, han vare fördömd. Canon 12. Om någon säger att den rättfärdiggörande tron ej är något annat än förtröstan (på latin fidúcia) på den gudomliga barmhärtighet som förlåter synder för Kristi skull, eller säger att man rättfärdiggöres genom denna förtröstan allena, han vare fördömd.” (Tridentinum, session 6).

    Det kommer f.ö. alltid, Gott sei Dank, att födas barn med Downs syndrom här likaväl som i Danmark, eftersom alla inte gör testerna eller följer underliggande antydningar. Men redan frekvensen aborter i procent av de undersökta och Downs-bekräftade fallen är skrämmande. Våra andliga ledare, såväl nominella som reella, borde tala ännu tydligare klarspråk här. Liksom vi själva.

  6. LeoH skriver:

    Andreas, jag är övertygad om att du nog har rätt om skillnaderna mellan en evangelisk-luthersk teologi och katolsk. Det jag däremot inte riktigt kan förstå är hur Svenska kyrkan skulle vara part i de motsättningarna. Kyrkan själv har ju övergivit det mesta av sina reformistiska rötter.

    Jag har på olika sätt, ibland argsint, ibland raljerande och också hånfullt kritiserat kyrkan de senaste åren. Visst finns det också inlägg med positiva omdömen, det kan jag inte förneka, men den huvudsakliga linjen har varit kritik och strid. Kritiken och striden har oftast inte baserat sig på kunskap, utan mer på känsla. Kanske naturligt, när jag blev kallad vid vuxen ålder och helt utan någon som helst bakgrund i eller erfarenhet av det kyrkliga livet. En nackdel eller svaghet i att ständigt kritisera är att det är svårt att missionera och på ett trovärdigt sätt leda människor till tro, när det inte finns en organisation att hänvisa dem till. (Försöker få till ett blogginlägg om just det dilemmat.)

    Min väg inom Svenska kyrkan har väl inte varit precis rätlinjig, men den 6 mars 2012 skrev jag ett inlägg:
    https://holtter.wordpress.com/2012/03/06/en-frontforskjutning-ar-nog-av-noden/

    I inlägget uttryckte jag en fundering om att lämna SvK. Nu blev det inte så, utan frontförskjutningen blev att jag ungefär ett år efter inlägget anslöt mig till Frimodig kyrka. Det steget ångrar jag inte, tvärtom, men det innebar i egentlig mening bara, att kritiken fortsatte, men nu på ny grund. Det ledde inte till att en positiv avangelisation skulle blivit kraftfullare än tidigare, tvärtom

    Du har rätt, Andreas att det alternativ jag överväger skulle innebära att nattvardsgemenskapen med många vänner skulle upphöra och det känns tungt. Gruppen är liten, Det är ju inte många som kommer till mässa i Bjuråker-Norrbo församling, men vi känner igen varandra. Gudstjänstgemenskapen kan ju ändå fortsätta. Bjuråkers och Norrbo kyrkor finns ju kvar.

    Den här gången tar jag nog steget, trots att det är många dagar, av fastans omprövning och rannsakan, kvar.

  7. Jonas Nilsson skriver:

    Vore kul om f. Cantalamessa blev ”lutheran” när nu Ulf Ekman blev ”katolik”. Tråkigt att båda med sina vittnesbörd utanför sitt sammanhang leder till splittring. Jag tror inte att vi ännu riktigt insett vad splittingen mellan ”lutheraner” och ”katoliker” betyder.
    Bengt Malmgren pekar på Andra Vatikankonciliets hela målsättning: aggiornamento – tidsanpassning. Den har vi levt med sedan 50-talet. Frågan är inte idag hur vi kan anpassa (f Cantalamessa får ursäkta) utan vilken grund som bär. Och där tror jag att Vat II är ute på lika djupt vatten som officiell svenskkyrklig bekännelse. Augustana (http://www.logosmappen.net/bekskrifter/ca/ca_fornamsta.html) förefaller betydligt fastare (den text som anges som nyckeltext för SvK), tredje och fjärde artikeln fokuserar Jesus! (nästan lika fascinerande att första artikeln tar i frågan om Gud!)

  8. LeoH skriver:

    Jonas, jag säger till dig som jag säger till Andreas. Du beskriver säkert mycket korrekt skillnaden mellan luthersk och katolsk teologi. Frågan är om det är svaret på mina funderingar.
    Låt mig säga så här, jag anser att om vi jämför dagens svenska kyrka med den katolska, då faller jämförelsen till den katolska kyrkans fördel. Katolska kyrkan är en kyrka, men det är tveksamt om det går att säga samma sak om Svenska kyrkan.

    När jag läser Svenska kyrkans bekännelseskrifter och Katolska kyrkans katekes jämsides, då uppstår ett intressant fenomen. Svenska kyrkans bekännelseskrifter förklarar inte vad Svenska kyrkan i realiteten tror på. Katolska kyrkans katekes har den fördelen att när jag läser den, då får jag kunskap om vad kyrkan tror på.

  9. Jonas Nilsson skriver:

    Bra klargöranden. Problemet är bara att bestämningen av vad som är en kyrka inte är helt entydig. Räcker det med en biskop och en katekes?
    Poängen för min del är inte att stryka under skillnaden utan att vi faktiskt menar att Augustana är en verklig gemensam knytpunkt, något som vi alltför ofta, alltför snabbt slänger ut med annat som vi menar vara för onyanserat. De tre första artiklarna i Augsburgska bekännelsen (”Svenska kyrkans bekännelseskrifter”) lär man ha varit överens om.
    Jag menar att du inte kan läsa ”Svenska kyrkans bekännelseskrifter” på samma sätt som du läser Katolska kyrkans katekes.
    SKB:s huvuddokument handlade precis inte om vad man bekände som särskild kyrka utan att man just inte lärde något annat, det man var beskylld för. Apologin ger ena sidans försök till precisering av kritikernas fortfarande underkännande.
    En bra botten i SKB är att de tre fornkyrkliga bekännelserna refereras som huvuddokumenten, därefter ”Augustana” benämnd så därför att mötet hölls i Augsburg, jämför den ”nicaeno-konstantinopolitanska trosbekännelsen” (Nicenum).
    Visst finns det kyrkor som upphört att vara kyrkor det vill jag inte förneka. Men vi har en hel del med oss som pånytt format levande församlingar, i kraft av traderandet!
    Jag tror att Cantalamessa skulle kunna skriva under mer än han får.
    Kan du ge ett exempel som du menar att du får kunskap om vad kyrkan tror på genom Katolska kyrkans katekes. Om min tanke håller skulle den i princip rymmas inom det SKB vittnar om. Jag har någon poäng kvar..

  10. Alma-Lena skriver:

    Men Leo, du svarar inte på detta som RKK tydligt tror på och Andreas tar upp: ”Canon 11. Om någon säger att människor rättfärdiggöres genom blotta tillräknandet av Kristi rättfärdighet… eller om någon säger att den nåd genom vilken vi rättfärdiggöres endast och allenast är Guds barmhärtighet, han vare fördömd. Canon 12. Om någon säger att den rättfärdiggörande tron ej är något annat än förtröstan (på latin fidúcia) på den gudomliga barmhärtighet som förlåter synder för Kristi skull, eller säger att man rättfärdiggöres genom denna förtröstan allena, han vare fördömd.” (Tridentinum, session 6).

    Det är ett allvarligt avsteg från evangelium som det presenteras av Paulus, värre än om man går in i en gemenskap som ser sig som så förmer att man inte kan dela nattvarden med andra kristna längre.

    Född katolik behöver man förstås inte tro så här, men går man in i kyrkan som vuxen gäller väl annat?

  11. Rebella undrar skriver:

    Gamla konciliebeslut – däribland det tridentiska – återkallas aldrig. Det är inte så det funkar. Man bara tolkar om den i den nya tidens ljus, ungefär som man gör med bibeltexterna. (Det är väl ungefär så post-reformatoriskt kristna gör som kommer fram till att kvinnor visst kan vara präster.) Att påstå att den som ska bli katolik måste bekänna sig till allt som står i besluten från Tridentinska kyrkomötet låter som en typisk evangelikalsk missuppfattning, i klass med att den som önskar bli döpt som vuxen i Svenska kyrkan måste skriva under på fördömelse av såväl vederdöpare (= större delen av svenska frikyrkligheten, som ju gärna omdömer de som är barndöpta) som papister. Det står ju i SvK:s bekännelseskrifter…

    Men hitta du en katolsk präst att fråga, Leo, så du får veta vad som gäller på den punkten. På samma sätt skulle jag, om jag var du, se till att få veta exakt vad den där formuleringen vid konverteringen eg. betyder. Exakt hur den lyder, och exakt vad den betyder. ”Jag tror på exakt allt vad RKK lär” är säkerligen en förenkling. Hur drar man definitionen, vad är allt som RKK ”lär” – det finns ju läror av olika digniteter.

  12. Rebella undrar skriver:

    Alma-Lena: att det där inte längre gäller framgår i Andra vatikankonciliets skrifter. Begär du att RKK ska återkalla sina gamla konciliebeslut för att se det som upphövt, bör du även kräva av SvK att kasta ut de Schmalkaldiska artiklarna ur bekännelseskrifterna. Jag skrev om det här https://rebellaundrar.wordpress.com/2015/01/30/det-katolska-ordtrolleriet-svar-till-daniel-forslund/

    Leo, om du försöker googlar rätt på upptagningsritualen bör du vara medveten om att det som sajten ”Tidens tecken” lägger upp är den gamla ritualen, före Vat II. Dess karaktär kommenteras t.ex. av historikern Yvonne Maria Werner här http://www.signum.se/archive/read.php?id=935 Det är typisk evangelikal apologetik (eller kalla det antik********m om du vill) att argumentera emot RKK anno 1955 snarare än 2015, och antingen inte låtsas om skillnaden eller beröra den bara med en fotnot.

    Den moderna ordalydelsen för upptagningsritualen hittar jag tyvärr inte.

  13. Rebella undrar skriver:

    Min kommentar härovan ligger i ”malpåse” pga länkar antar jag, vi får se om denna går igenom.
    http://www.katolskakyrkan.se/1/1.0.1.0/608/1/

    Upptagningen innebär att offentligt bekänna att man delar den katolska tron med orden: ”Allt som den heliga Katolska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag”.

    Fetstilningen är min. Det som kyrkan lär och förkunnar är uppenbarat av Gud, alltså. Jag tror nog inte att RKK menar att hela deras lära är rakt av uppenbarad av Gud. Den där meningen är väldigt knivig och jag skulle – alltså, jag har inga som helst sådana planer själv. Men jag skulle ändå uppskatta att få den ordentligt utredd, exakt vad den betyder.

  14. LeoH skriver:

    Ursäkta att jag ibland är sen att reagera, men på söndagar kan det bli lite körigt.
    Jag vill först som sist säga, att jag inte de nödvändiga kunskaperna för att ge svar på tal när det gäller katolska kyrkans tro. Däremot menar jag mig ha rätt när jag hävdar att Katolska kyrkans lära går att både läsa sig till och lära sig. Det visar era många och kunniga kommentarer. Det är inte lika uppenbart vad Svenska kyrkans lära egentligen är. Jag har nu varit medlem i drygt 20 år, och utan att skryta, varit en mycket aktiv medlem. Det är inte många i Bjuråker-Norrbo som nöter kyrkbänken så ofta som jag. Har förtroendeuppdrag i församlingen och i stiftet. Har kyrkoherdevenia i församlingen. Ändå skulle jag inte på djupet kunna förklara vad Svenska kyrkan tror på, om jag fick frågan att leda en studiecirkel i Svenska kyrkans tro och lära. Ni som följt min blogg under ett antal år, vet hur jag kritiserat kyrkan och aldrig fått svar. Vid ett tillfälle skrev jag ett blogginlägg och bad att någon skulle säga att jag hade fel, när jag skrev att Svenska kyrkan accepterar selektiva aborter och det inte var någon ny företeelse. 1951 skrevs ett biskopsbrev där biskoparna stödde steriliseringen av icke önskvärda individer. Då ansåg ett antal (alla ?) biskopar att selektiva aborter kunde vara ett alternativ.

    Kritiken har inneburit att det känns naturligt att jag letar efter ett alternativ.

    Jag gör ett nytt inlägg om en stund.

  15. LeoH skriver:

    Det kanske ska vara på sin plats att kort skriva om de alternativ jag undersöker eller har undersökt. Redan året efter jag klev in i Svenska kyrkan tog jag kontakt med den katolska församlingen i Västerås, men det blev ingen lyckad kontakt. Jag visste inte, som nybliven kristen, vad jag skulle fråga om och kyrkoherden tyckte nog att mina frågor inte skulle leda någon vart. Jag fick några tidskrifter och vi sa hej till varandra.

    För några år sedan hittade jag Heliga Annas ortodoxa församling, vilket ledde till att jag köpte boken ”Den ortodoxa kyrkan” skriven av Kallistos Ware. Församlingen lyder under den serbisk ortodoxa kyrkan och ansvarig för den svenskspråkiga verksamheten i norra Sverige. Den närmsta orten är Leksand.

    För några år sedan fick jag upp ögonen för Nordiskt katolska kyrkan. En ortodox kyrka med västerländsk rit. De närmsta platserna där det finns en församling är Västerås och Stockholm.

    Jag har också tittat på Sankt Pauli katolska församling i Gävle, med Jesu hjärtas kapell i Sörforsa högst 3 mil från Kyrkbyn i Bjuråker. Jag tror att kapellet har mässa tre lördagar i månaden. Den närheten skulle innebära goda förutsättningar för ett regelbundet gudstjänstliv och kontakt med en församling.

    Självfallet finns också Missionsprovinsen med som ett alternativ.

    Självfallet kommer jag att undersöka och förhöra mig om vad eventuella löften innebär vid en övergång. Vad jag förstår så säger den ortodoxa kyrkan att en konvertit ska lova: ”Jag skall godta och förstå den Heliga skrift i överensstämmelse med den tolkning som gjorts och görs av österns heliga ortodoxa katolska kyrka, vår moder.”

    forts följer

  16. LeoH skriver:

    Nu till frågan om tro och gärningar. Jag kan först som sist säga, att ett av mina favoritböcker i Bibeln är Jakobsbrevet. En bok som fökjt mig genom åren är Dietrich Bonhoeffers ”Efterföljelse.” I boken behandlar Bonhoeffer frågan om billig nåd och dyr nåd. Till den billiga nåden räknar Bonhoeffer läran att det inte behövs efterföljelse. Det går inte, menar Bonhoeffer att inte följa kallelsen från Jesus med motiveringen att vi inte behöver handla eftersom vi tror. Troligtvis är det helt mot vad Luther lär.

    Bonhoeffer tar Petrus som ett exempel:att det krävs lydnad för att inse behovet att tro: ”Vägen till tro går genom lydnaden inför Kristi kallelse. Steget måste tas, annars försvinner Jesu kallelse ut i tomma luften. Och alla förmenta efterföljelser, som saknar detta steg som gensvar på Jesu kallelse blir en idealistisk verklighetsflykt:” Bonhoeffer säger också: ”Endast den som tror lyder och endast den som lyder tror.”

    Så här skriver Kallistos Ware: ”Men samtidigt som vi inte kan göra oss ‘förtjänta’ av frälsningen måste vi helt visst arbeta för den, eftersom ‘tron utan gärningar är död” (Jak 2:17)

    Svenska kyrkans lära är en märklig blandning av ohämmad gärningslära och billig nåd, där alla blir frälsta.

  17. Rebella undrar skriver:

    Nej SvK:s lära går nog inte att läsa sig till. Frågan är väl om någon sådan öht existerar – eller rättare sagt, jag anser det ganska uppenbart att svaret på den frågan är ”nej”.

  18. LeoH skriver:

    Reella, jag tror, nej är övertygad om, att du har rätt. Det leder till, vad jag kan förstå, att SvK inte är en episkopal kyrka. Biskoparna ska ju vara trons försvarare, men om det inte finns någon samlad tro att försvara, då är det något annat som ska hålla samman kyrkan.
    Under kyrkans långa historia ända fram till i dag har ett kännetecken för en biskop varit att han ska vara beredd att dö för kyrkans tro och i försvaret av sin hjord. Vi kan se styrkan i en episkopal kyrka när vi tar del av händelserna i Mellanöstern. Där har kyrkan överlevt i ca 1400 år, som minoritet i en iblan mycket fientlig omgivning.
    Utvecklingen var likartad i Sovjetunionen. Jag är övertygad om att en kyrka som den svenska inte skulle klarat av att överleva i en liknande situation. Vi ser ju hur kyrkan sakta mals sönder av den sekulära omgivningen, när det inte finns något fast centrum.

  19. Rebella undrar skriver:

    Luther kallade Jakobsbrevet för ”halmepistel”. Han var inte förtjust i den alls…

  20. LeoH skriver:

    Vilket var olyckligt, för en alltför snäv tolkning av Luthers inställning gör ju efterföljelsen onödig och öppnar vägen till en förkunnelse om billig nåd.

  21. Jonas Nilsson skriver:

    Om du hitintills inte kunnat eller har försökt att få klarhet i vad Svenska kyrkan som bekännande kristen gemenskap har för huvudspår/har för katekesundervisning är det kanske bra att låta det också ta lite tid. Jag har en viss känsla av att svenskkyrkliga kan sätta sig i en studiecirkel om vad RKK eller andra kyrkor ev lär men av någon anledning inte göra detsamma vad gäller den ”egna” kyrkan. Lite förvånad är jag över påståendet att SvK inte skulle ha någon lära?? En reformerad katolsk kyrkolära. Det handlade framför allt om ett visst antal missbruk som man tog avstånd ifrån. Man kan vara snäv i sin förståelse av dem, man kan vara mer inkluderande.
    Christian Braw har precis haft en ganska stor genomgång av Augsburgska bekännelsen i SPT. Den kan vara ett underlag. FFG.se har en serie konferenser med tema som knyter an till 1517.
    Ja, Svenska kyrkan är mer både förr och senare.
    Jag undrar om RKK:s katekes ger besked om selektiva aborter? Det socialetiska arbete som länge funnits i RKK hade ett embryo i den s.k. social-etiska delegationen. Dag Sandahls avhandling ”Folk o kyrka” ger en inblick hur det gick med det arbetet. Lösningen, skriver han, blev 1982 års kyrkomöte. I praktiken hoppades man på att den demokratiska förankringen (som blev det utstuderade ”kyrkopolitiska” arbete) skulle säkra medlemmarnas engagemang. Synoden kom till samma år. Biskop Bertil blev den samlande gestalten. Nu är Frimodig kyrka en del av systemet efter 2000. Kyrklig Samling samlar representanter. Synoden är en medlemsorganisation. Det var dopfrågan och statskyrkosystemet som var de avgörande frågorna vid Synodens bildande. Eftersom de frågorna fått sina principiella lösningar menar många av de gamla att Synoden inte behövs/är motiverad. Mig förefaller det som att problemen kvarstår. I de flesta av de social-etiska frågorna kan man hämta kunskap i andra kyrkor. Men var finner du en klarhet i frälsningsfrågan som den formulerad i Augustana artikel 4?!

  22. Rebella undrar skriver:

    Jonas, ang. SvK:s lära: läs denna artikel av Anne-Louise Eriksson.
    http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=913482 (pdf)
    ”När var och en hör just sitt språk talas. Om den nödvändiga flerstämmigheten”

    Där står ungefär att all teologi borde tolereras utom sådan som är intolerant, och att man måste bort från de där anspråken på sanning och ”rätt lära om Gud”.

    Vad jag vill föreslå är istället ett pragmatiskt teologiskt förhållningssätt som inte frågar efter rätt och fel i bemärkelsen mer eller mindre sanningslikt eller ens kristet, utan istället frågar efter om det är lämpligt eller olämpligt, bra eller dåligt, i bemärkelsen mer och mindre välfungerande.

    A-L E är SvK:s tidigare forskningschef, numera rektor för prästutbildningen.

  23. LeoH skriver:

    Jonas, jag har dröjt med svaret för jag vet inte riktigt vad jag svarar på. Du har självklart rätt i, att jag borde mer aktivt tagit reda på vad kyrkan tror, istället för att nöja mig att förstå det jag såg/ser och nu skylla på kyrkan. Jag borde tagit eget ansvar!

    Låt mig ge en bakgrundsbeskrivning. Jag är döpt in i den Evangeliskt-Lutherska kyrkan i Finland och konfirmerad i Skönsmons församling i Sundsvall 1958.Vid den tidpunkten var jag troende kristen, men inte direkt aktiv. I början på 60-talet försvann min tro. Inga inre strider, tron bara försvann. Jag blev inte ens ateist, utan jag var fullständigt likgiltig för tro.

    När jag 1 advent 1991 fick uppleva det märkliga, att vakna som likgiltig för religion och tro och gå till sängs på kvällen som kristen. När jag ansökte om medlemskap i Svenska kyrkan, innebar det i realiteten att jag gick in i något helt främmande. Ungefär som om jag gått med i Katolska kyrkan. Det ställde sig helt naturligt att utgå från att de präster jag mötte beskrev kyrkans lära Varför skulle de annars vara präster? Att vara präst är ju ett läroämbete! Det intressanta var, vilket också i längden störde, att det verkade som om jag inte behövde ändra ett kommatecken i min socialdemokratiska uppfattning. Det jag hävdade och ansåg som en politiskt aktiv samhällsmedborgare verkade också vara kyrkans tro. Jag har skrivit om den känslan. Trots att det skavde lite här och där, så accepterade jag den förhållandet som om den var sann.

    Med tiden blev det allt svårare att upprätthålla bilden och jag började mer aktivt ta del i kyrkans samtal. Kring 2004 började jag blogga i Aftonbladets bloggportal, men där var det bara bökigt och stökigt, så jag raderade bloggen och alla inlägg och startade om från början i februari 2007 har på wordpress. Alla inlägg finns kvar och den som vill se min utveckling har mycket ofullgånget att studera bl. a i kategorierna ”Tro” och Svenska kyrkan.

    Att gå in i något nytt vid 47 års ålder innebär självklart, att andra som varit en del av det nya i hela sina liv, har ett stort försprång. Försprånget blev i mitt fall större än det hade behövt bli om jag struntat i de präster jag mötte och utvecklat mig på egen hand. T ex läst Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Nu gjorde jag det inte och så är det. Nu står jag tydligen mitt i en diskussion som jag känner igen från diskussioner när jag var politiskt aktiv. T ex hur skulle socialdemokratin bedömas? Jag hävdade att socialdemokratin är det den i sin praktik visar. Det går inte att hitta den ”sanna” socialdemokratin. En organisation känns igen av sin praktik. Om det är lönt att stanna kvar beror sig på den analys en opposition gör t ex vilka krafter finns det som kan bära en en förändring? I vänstern trodde vi länge, att den sunda basen skulle överge den korrupta ledningen. En märklig analys, vilket också visade sig vara felaktig. Basen överger ledningen och går in i passivitet. Partiet har i dag ca 100 000 medlemmar och av dem är det bara en liten minoritet som är aktiv.

    Jonas jag tror att du förstår vart jag komma med mitt långa inlägg. Det går inte att bemöta kritiska synpunkter om Svenska kyrkan, med att den har en sund lära i botten. Jag ser en kyrka som den går och står och det är den enda ”sanna” bild jag har gå efter. Inte heller ser jag någon kraft som skulle vara bärare av en förändring. Därför känner jag det lite konstigt att diskutera Katolska kyrkans katekes ställd mot Svenska kyrkans bekännelseskrifter, som om de vore svenska kyrkans. För mig är Svenska kyrkan en organisation som styrs av sekulära politiska krafter ett förhållande som försvaras av kyrkans präster och biskopar. Jag ser en kyrka som inte skulle acceptera att viga nya präster som fullt ut tror, som kyrkan en gång lärt. Vilket i sin tur innebär, att de krafter som skulle kunna bära en förändring minskar för varje år.

    Jag inser nu när jag läser kommentaren, Jonas att den är för lång och oprecis, men den får stå.

  24. Jonas Nilsson skriver:

    Tack för personligt svar. Jag kan å ena sidan inte säga att min historia är representativ som din verkar vara, å andra sidan är nog vars och ens historia så unik att det inte är värt att dra någon över några andras kammar! Jag tror i grunden inte heller att dagens romerska katekes i först hand är tänkt som informationsunderlag för vetgiriga, dess sammanhang är katekesgruppens och dopundervisningen. Och där råder avgrundsdjup mellan svenskkyrklig medvetenhet om sekulariseringen och europeisk (Antje tycker nog att vi relativt sett är ganska froma!!). En av dem som i SvK mer än andra har velat ta detta på allvar var Erik Petrén. Han skrev en del. Verkade i SPT-redaktionen och var en drivande kraft i Synoden (den krympte när han inte längre ville driva?!).
    I Europa har sekulariseringen varit utgångspunkten sedan 1800-talet, hos oss i Sverige först efter kriget. Det kan väl vara värt att påpeka att SvK gick ut i den sekulära sfären före Rom.. (ursäkta den orimliga sammanblandningen av enheter – det borde någonstans talas om Europas romersk-katolska folkkyrkor). (Och vi fnyser över att tyskarna inte har någon ”riktigt” enhetlig folkkyrka…) Vid förra sekelskiftet sa Rom definitivt nej (med Vatikanum I i ryggen) till den utveckling som tog tag i svenskkyrklig och annan ev-luth prästutbildning (Rebella borde inte vara förvånad..?). Vatikanum II ”anpassade” – till förödelse enligt somliga, till vidare utveckling enligt andra. Påvarna Benedict och Franciskus representerar nog nästan var sin linje..
    Ingen väg till tro kan vägas eller mätas. Var och en har sina frågor, sin kamp och sin välsignelse. Vi vill ha mer – javisst, evangeliet är fullt av löften. Evangeliets löften kan inte förminskas pga av prästerna men i viss mån kan man nog ibland undra om inte den här prästen/biskopen/diakonen faktiskt blockerar välsignelser.
    Jag skulle säga att det svåraste inte är frågan om grund och klarhet utan situationen i församlingarna. För den som upptäcker tro kan det bli outhärdligt i många församlingar (och där tror jag inte att svenskkyrkliga församlingar med nödvändighet är unika). Det som jag uppfattar som ett problem med Roms innevarande självdefinition är att om du kommer fram till att gräset växer bättre på annat ställe så är det inte OK att gå dit med mindre än riktiga samvetskval eftersom de egna anspråken är så stora. De finns en insikt i evangeliskt-lutherskt gudstjänstliv som jag tycker att det är värt att lyfta fram – kyrkan på jorden är inte himmelriket men hör samman med himmelriket genom nådemedlen (den delen av denna predikan utgår).
    Somligas väg i tro handlar om insikter som tvingar till närmast profetisk kritik. Jeremia förbannade sin födelsedag som bekant. Om Cantalamessa väcker och stärker tro (det som är hans uppgift i kurian) är det en välsignelse för Sverige. Om han driver folk till att i första hand byta församling så vet jag inte vart det leder (det som tillsynes fria församlingar verkar ha gjort sedan länge/förra sekelskiftet?). Jag tror att en fördjupad grundfråga handlar om min uppgift i vårt folk och vårt land. Hur verkar jag mest effektivt för evangeliet? Min egen väg verkar i detta fall lite förbryllande. Jag vet inte riktigt var den slutar men det verkar som att jag har några år kvar här på jorden.

  25. LeoH skriver:

    Tack för kommentar Jonas. Jag försökte svara men upptäckte att jag bara upprepade vad jag tidigare sagt. Det kändes tjatigt. Jag lär återkomma senare. Kanske inte här utan i ett nytt blogginlägg.

  26. Alma-Lena skriver:

    Tack för givande samtal! Jonas Nilsson, du har många kloka tankar och argument och du gav mig idén till en djupstudie av bekännelseskrifterna. Sedan tänker jag att de gamla reformatorerna kan vara intressanta inte bara i trosbekännelsen, då speciellt Luther förstås, även i kortare form -vi har ju också en katekes där (ja två förstås, en stor och en liten), Precis som RKK.

  27. Jonas Nilsson skriver:

    Obs Stora katekesen till för teologisk reflektion. ”Lilla” tänkt för folk som bara frågar efter undervisning med ett ständigt personligt tilltal: allt gäller ”mig”. Men ingen är formellt antagen som bekännelsedokument (brukar vara en högkyrklig kommentar…) Obs att vår ”lilla” saknar en allmän reflektion om Gudstro, det som delvis finns i Stora och i Augsburgska artikel 1. Dagens romerska börjar i frågan om vad tro är. ”Lilla” katekesen tänks först ta upp vad Gud förväntar sig av människan därefter vad tron svarar på den förväntan, vidare Herrens bön, dop o nattvard. 1993 års kyrkomöte försökte också datera upp sig med en ”Stor” o ”Liten” bok men meningarna är delade hur långt de bidragen leder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: