Det är Gud som förlåter synder, kyrkan enbart förmedlar Guds förlåtelse eller har jag återigen förstått frågan fel?

För alla er, som följer min blogg, men inte följer vad som händer i Svenska kyrkan, kan läsa artikeln i Kyrkans tidning som jag länkar till. Kort sammanfattning, en präst utnyttjar flickor sexuellt och blir påkommen. Han förklarar sig skyldig och avsäger sig sin prästvigning. Biskopen tvår sina händer och går inte vidare i frågan. Efter 8 år anser prästen som ”avkragade” sig själv, att han nu sonat sitt brott och önskade att domkapitlet i Visby stift ”påkragar” honom. Domkapitlet beviljar enhälligt prästens önskemål.

Så långt känns inte händelseförloppet märkligt alls. Den spontana reaktionen,  för de flesta organisationer vid liknande situationer, är att det gäller att skademinimera. Jag kan riktigt höra den tunga suck av lättnad från biskop Koskinen, när prästen erbjöd att ”avkraga” sig själv. Vad domkapitlets ledamöter kände, när prästen kom och önskade ”påkragning” det vet jag inte, men troligen suckade de inte av lättnad. Det är ingen överraskning att beslutet leder till diskussioner för och emot. Hårda ord slungas mot biskop Fasth av bl a Helle Klein. Jag anser nog att Helle Klein borde granska sin egen biskop lika hårt, men här gäller väl det gamla talesättet: att inte bita den hand som föder en! Som så många gånger förr, är frontlinjerna klara.

Diskussionen har många inslag, som förvånar mig, men det som förbryllar mig mest är synen på förlåtelse. Om jag förstår saken rätt anser många debattörer, att kritikerna mot beslutet att ”påkraga” visar ett ickekristligt oförsonligt sinnelag. Vi kristna ska ju ha en förlåtande attityd det är sant. Vi ska förlåta oförrätter  så ofta vi kan och lite till. Jesus säger ju mycket tydligt att om vi inte förlåter, då blockerar vi också Guds möjligheter att förlåta oss. Men har den inställningen någon bäring i det här fallet. Nu är ju frågan den, vem ska förlåta vem. Innebar ”påkragningen” att Visby stift förlåter prästen som förgripit sig på flickor? Vad förlåter de i så fall? Hade prästen överhuvudtaget bett någon om förlåtelse? Det vi med säkerhet vet är att prästen inte bett flickorna om förlåtelse eller om han gjort det, om han fått förlåtelse. Frågan påminner mig om ett fall jag läste om för många år sedan. Det handlade om en ung man som blev utesluten ur Jehovas vittnen, därför att han inte förlät en äldstebroder (heter det så inom Jehovas vittnen?) som förgripit sig sexuellt på honom. Den unge mannen visade tydligen ett så oförlåtande sinnelag, att han inte kunde tillåtas vara medlem i en så upphöjd och förlåtande församling, som han tidigare tillhört.

Det är inte orimligt, anser jag, att vi frågar oss, vem ska visa det kristliga sinnelaget i det här fallet och förlåta? Jag kan inte se, att kyrkan skulle vara part i målet. Prästen har inte förgripit sig mot Visby stift. Domkapitlet eller biskopen har ingenting att förlåta. Möjligen borde de be flickorna om förlåtelse för den totala hanteringen av frågan. Har prästen anledning att be mig, som medlem i Svenska kyrkan om förlåtelse? Visst kan han väl göra det, men jag är inte i den positionen att jag kan ge förlåtelse. Jag har inte blivit kränkt. De enda som på världslig nivå kan ge förlåtelse är flickorna som blivit utnyttjade. Om flickorna skulle gett förlåtelse, skulle det i sig, inte innebära att prästen borde blivit ”påkragad.”

Nu till min slutsats. Om prästen i bikt bekänt sina synder, då har prästen, som mottagit bikten, uppdraget från Jesus att förmedla Guds förlåtelse. Innebär det att konsekvenserna av synden då är utplånad? Nej, inte som jag ser det. I vårt fall kan det vara så att konsekvensen av prästens synd, är ett livslångt bortfall av förtroende för honom som präst. Den yttre kallelsen existerar inte längre! Jag vill betona, att jag inte hävdar att Gud straffar en förlåten syndare. Synden är förlåten och bortglömd, men konsekvenserna av synden kvarstår och vi syndare får leva med konsekvenserna och se dem som en del av botgöringen, vilken kan vara livslång. En enkel jämförelse. En massmördare kan gå till en präst och i bikten bekänna och ångra sitt brott. Prästen förlåter på Jesu uppdrag. Syndaren lämnar lättad bikten och tar konsekvenserna av synden. Livstidsdomen, som den världsliga domstolen dömt honom till.

Jag ska inte fega, utan säga min åsikt i fallet. Prästen borde inte blivit ”påkragad”!

Två intressanta blogginlägg. Av Dag Sandahl här och av Carolina Johansson här. Både Dag och Carolina har förmågan att gå på väsentligheterna, konkret och klart.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

9 Responses to Det är Gud som förlåter synder, kyrkan enbart förmedlar Guds förlåtelse eller har jag återigen förstått frågan fel?

  1. Hej Leo , när jag studerade engelska i Cambridge , kom jag ihåg en lektion vi pratade om orden sin och crime. I vissa länder och kulturer sammanfaller de men inte alltid. Otrohet är en synd för kristna men inte ett brott enligt nuvarande svenska lagstiftning. Stöld däremot är både en synd och ett brott. Men går jag till en präst och begär syndernas förlåtelse för min synd att har stulit innebär inte detta inte att jag blir lagförd för mitt brott vid den profana domstolen.
    Prästen är dömd för sitt brott i domstol, men jag tvivlar att om han hade jobbat som ungdomsledare i en kommunalbefattning fått tillbaka sin tjänst.

  2. LeoH skriver:

    Det kan också vara så att ett brott inte behöver vara en synd.

  3. Tack för ditt omdöme Leo! Just i detta fall eller i fall när det gäller just sexuellt utnyttjande kan jag själv tycka att jag spårar ur – blir för upprörd och har svårt att förhålla mig.

  4. Jonas Nilsson skriver:

    Begreppet ”på” o ”avkragad” är olyckliga. Det är alldeles för lätt att bli ”avkragad” däremot kommer den undan alldeles för lätt som ev ”klarar” sig. Förvisso finns sådant som omöjliggör prästerlig tjänst, ev kan reaktionerna på denna ”påkragning” antyda att vederbörandes ”bot” kanske inte var så seriös? Jag kan tycka att där borde finnas någon form av givet påföljdsystem där det i vissa fall finns chans att backa ur till annan tjänst. En sak är säker – det borde omöjliggöra vidare kyrklig ”kärriär”. Biskop med äktenskapsbrott i bagaget borde inte vara möjligt, om det ens är det.

  5. Rebella undrar skriver:

    Teologin lämnar jag därhän men rent mänskligt har du så rätt. Det är en sak som jag brukar säga, att ingen människa kan förlåta oförrätter begångna mot andra, så jag skäms lite över att jag inte hittat det självklara på egen hand i detta fall. Det resoneras ofta rätt grötigt i det här fallet tycker jag. Saker blandas ihop.

    I och för sig kan man väl säga att prästen ifråga har gjort sin kyrka en oförrätt då han sabbat folks förtroende för densamma. Det är ändå rätt märkligt att fokusera på den när huvudoförrätten är en annan och så mycket värre.

  6. klaus skriver:

    Hur kan synden bli bortglömd när man dagligen måste leva med dess konsekvenser?

    Jag har för mig att Jesus säger till lärljungarna ungefär; det som ni binder/löser på jorden blir också bundet/löst i himlen. Jag kan minnas fel, men skulle denna utsaga ha betydelse i detta i så fall?

  7. Rebella undrar skriver:

    Reblogga detta på Rebella undrar och kommenterade:
    Om den av- och påkragade prästen. Om vem som har rätt att förlåta en oförrätt.

    Läsvärt.

  8. LeoH skriver:

    Tack för era kommentarer. De gläder mig!

    Jag började svara, men upptäcker, att jag skriver i tomme. Det var bäst att radera och kanske göra en pigg och glad nystart i morgon.

  9. Andreas Holmberg skriver:

    Håller med dej, som så ofta, Leo. Som förälder till en flicka som snart är i konfaåldern blir jag så vansinnigt arg på såna här präster och ungdomsledare. Sen kan jag i o f sej fundera om det är tiden (7 år) jag finner för kort, eller om jag faktiskt finner förseelsen ur-bota. Jag menar – skulle jag faktiskt kunna medge återinträde i tjänst efter, säg, 25 år med offentlig ånger och reservationslös bön om förlåtelse (till tjejerna och sin egen svikna familj) och självutgivande socialt arbete i typ kommunen plus gott andligt ledarskap ”oss syndare emellan” utan några anmärkningar? Eller är förtroendet definitivt förbrukat åtminstone på det prästerliga området oavsett om det gått 7, 17, 27 eller 37 år sedan förbrytelsen?

    Lutar spontant åt det senare, men kan samtidigt tänka mej det förra. Fast 7 års bot- och prövotid (varav bara 5 år utan kontaktförsök med de utsatta tjejerna) känns som en alldeles för kort tid. Vill man verkligen riskera att göra sej medansvarig för nya förförelsekonster? (Nån slags naturlig blyghet eller ”spärr” verkar ju uppenbart saknats hos den här familjefadern – jfr hur Rom alldeles för länge skickade runt pedofilpräster till nya orter och offer).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: