Längtan efter det magnifikt omoderna

Carolina Johansson är något viktigt på spåret. I vart fall känner jag igen mitt eget sökande.

Rambling thoughts

Det är kanske inte det mest lyckade att länka till artiklar som man inte läst. Det bekymrade mig så till den grad att jag tog mig tid idag vid lunch att gå till biblioteket där jag kopierade Fokus långa (sid 22-32) artikel om katolicismen.

Den börjar och slutar på Jesu Moder Marias kloster vid Mariavall i Tomelilla, som får mycket plats, och däremellan finns en relativt utförlig historisk beskrivning av den katolska kyrkan i Sverige, samt då intervjuer med konvertiter i syfte att besvara artikelns bärande fråga: Varför söker sig människor till det katolska kyrkan?

Jag vet inte om texten egentligen ger något definitivt svar, men strukturen är på sitt vis talande. Det är ett bra grepp att rama in frågeställningen i klostermiljö, ska man söka svar, och i den mån som texten besvarar frågan, är det i dess början med tidebönen (‘Skönheten stärks av att de späda kvinnorösterna är…

View original post 619 fler ord

Annonser

14 Responses to Längtan efter det magnifikt omoderna

  1. Andreas Holmberg skriver:

    Jo men här är jag absolut med dej, Leo! Jag har alltid precis som Luther känt en fascination för den odelade kyrkans tro och lära – och t.o.m. varit villig att (av goda ekumeniska skäl) t.v. stryka orden ”och Sonen” efter ”som utgår av Fadern” i Nicenum – inte för att jag inte med de romerska katolikerna tror att Anden utgår även av Sonen, utan för att Jesus säger ”Sanningens Ande som utgår av Fadern” och för att ortodoxerna blev ledsna när trosbekännelsen ändrades utan hänsyn till dem. Fascinationen delar vi med lågkyrklige predikantläraren P A Ahlberg som i sina betrakelser (en för morgon och en för kväll) i ”Biblisk Skattkammare” gärna – likt Luther – citerar kyrkofadern S:t Basilios eller påven S:t Gregorius den store eller S:t Bernhard eller S:t Augustinus o.s.v. Även när det gäller psalmer och hymner vill jag ha så mycket som möjligt från olika tider och platser så länge det inte strider mot Guds ord eller går utöver vad skrivet är (1 Kor. 4:6). Den allmänneliga (trosbekännelsens katolska) kyrkan och den helige Anden manifesterar sej på så många olika härliga sätt. Men vi må pröva andarna liksom vi må rannsaka oss själva. Varken S:t Rosenius, S:t Lina Sandell eller 1800-talspåvarna hade någon befogenhet att hitta på nya läror. Och vem har skrivit en mer strålande glädje- och påskhymn än 400-tals-Prudentius ”Sjung i himlens ljusa höjder”: http://www.friapsalmboken.blogspot.se/search/label/Sjung%20i%20himlens%20ljusa%20h%C3%B6jder ? Och vem en mer strålande nattvardshymn än 1200-tals-Tomas ”Sion, upp, din Konung hälsa” http://www.friapsalmboken.blogspot.se/search/label/Sion%20upp%20din%20Konung%20h%C3%A4lsa

  2. Thorsten Schütte skriver:

    Magnifikt omodern – ja det är en bra beskrivning av den känslan jag får när jag bevittnar en katolsk mässa, drogs på påsksemestern i Belgien & Luxemburg in i kyrkornas dunkel för att tända ett ljus, lyssnar på Bachs h-moll-mässa o s v. Och andra kyrkor och samfund kan kännas vara i lä här. Men jag kan inte bygga min kyrkotillhörighet bara på den känslan, utan på helheten för var jag befinner mig här och nu, i världen och i församlingen. Och då väcker ”det katolska” snarast en längtan efter att kunna ta in det där, inkluderar det där jag står.

  3. LeoH skriver:

    Andreas, lova att du inte helt upphör med att kommentera här på min blogg.

    Jag kan inte tala för Carolina, utan bara för mig. Lite förenklat mötte jag mitt egna Damaskusväg, när jag blev kallad till tro. Jag kom inte till kyrkan och sökte tro, utan jag hade den när jag anlände till Tomaskyrkan. Problemet var i grunden att kyrkan inte mötte min tro, utan gav svar på helt andra frågor än de jag ställde eller objektivt sett hade behov av att få svar på. Nånstans kände jag att jag hamnat fel, när jag tog kontakt med katolska församlingen i Västerås och klantade till det ordentligt, utan att riktigt förstå hur. Hade jag hanterat mötet med större fingertoppskänsla, då kanske jag inte behövt stå i den situationen som jag nu står i.

    Det finns i egentlig mening inga hinder att Svenska kyrkan möter troende sökare med en magnifik omodernitet, men SvK väljer medvetet en annan väg. De väljer att möta den sökande med ett lismande bejakande och många vänder sig bort och kanske blir katoliker eller ortodoxa.

    Det jag sökte och söker är det som varit ”omodernt” i alla tider. Jag skrev för länge sen ett blogginlägg (som jag inte hittar nu) där jag tackade för att Paulus inte kom till apostlamötet och sa att människor vill inte tro på det vi säger. Vi måste förenkla läran så att tidens människor kan förstå den.

    Nu under fastan funderade jag att skriva ett inlägg, där jag frågade hur jag skulle motivera en icketroende att komma till Svenska kyrkan. Jag skrev inte inlägget, för jag kunde för mitt liv inte komma på något skäl. Samtidigt var det också en tydlig signal till mig själv.

    Här är också orsaken till att det är så lätt att vi talar förbi varandra.

  4. LeoH skriver:

    Andreas, det var det här inlägget jag for efter. Kristen tro har aldrig varit något för moderna människor. Inte då och inte i dag. När kristen tro anpassar sig till den ”moderna människan” då dör den.

    https://holtter.wordpress.com/2011/11/13/en-tanke-dok-upp-helt-oforhappandes/

  5. Jonas Nilsson skriver:

    Men hallå, 2015 i Sverige måste tanken om den romersk-katolska kyrkan som ett yttryck för en odelad kyrka något nyanseras! (1951 – 1989 okej). Res lite längre än till Gävle, gå lite längre än till Stockholm innerstad, till Södertälje t.ex., res till Jönköping..
    Med tanke på att de orientaliska kyrkorna är en självklar viktig del av dagens svenska kristenhet räcker det inte längre ens att gå tillbaks till 1054.
    Jag kan spetsa till tanken något och säga att om det är någon kyrkogemenskap som uttryckligen sagt sig vilja ”anpassa” sig så är det den gemenskap som följer Vat II, ”aggiornamento” var nyckelordet. Givetvis var avsikten att anpassa tidlösa sanningar men sanningen är väl att vad som ffa anpassats var Vat I, 1870-tal. Augustana är mer tidslös! Okej om man kommer fram till att Augustana är fel eller för lite för behoven men jag tycker att det kan vara rimligt att kolla lite mer vad man har innan man skickar iväg det..
    Ett litet exempel är den sk ”religionsdialogen”, den orsakade den senaste kyrkosplittringen i början på 80-talet då Piussällskapet kom till. Mpr är en västanvind.. Jag tror inte att biskop Anders Arborelius själv skulle kommit på tanken att sätta en Buddhabild på altaret (som dåvarande påven gjorde) men jag tror heller inte att biskop Anders skulle gått därifrån. Alltså – om man frågar efter kyrkolära finns det en hel del att studera. Frågar man efter fungerande församling då blir det något annat. Problemet är väl bara ett en romersk församling väljer man bara en gång. Sedan förväntas man inte fundera eller kommentera mera, annat än vad som gäller.
    Det finns något som kallas teologisk modernism (liksom modernism i allmänhet, i konst och litteratur). Den teologiska modernismen representerades inte minst av/bland romerska teologer, inspirerade av somliga protestanter tror jag. De bannlystes under första hälften av 1900-talet. De satte programmet för Vat II. Jag säger inte att allt de teologiska modernisterna förde fram var fel. Men föreställningen om att det inte skulle finnas modernism i Rom, den är fel. (det finns somligt som är rätt och fel, tror jag)

  6. klaus skriver:

    Leo, jag tycker att du går alldeles för långt, hamnar i det andra diket, när du så kategoriskt fnyser åt moderna människor.

    Du har rätt i din kritik mot överdriven, ängslig anpasslighet. Kyrkan, likt en människa, måste ha ett mått av integritet,  och självrespekt. Inte skämmas som en stackars tonåring för allt som inte följer konvention och trend. Men det finns andra typer av anpassning och tillmötesgående som inte innebär ängslig anpasslighet och som är bra och nödvändig. Att pröva sig fram gällande kompletterande kommunikationsformer t ex, men också vad gäller en dialog mellan kyrka, vetenskap, kultur och filosofi för att bara nämna några (och där är nog RKK mycket bättre än andra kyrkor).

    Om kyrkan är som en person så finns det alternativ till det fånigt anpassliga och det styvnackat självtillräckliga, och det är en balanserad människa som BÅDE har sin integritet OCH ett tillmötesgående. Sådana finns. Lägg gärna till genuint intresse för det mänskliga, humor och en grundläggande ömhet också. Påven verkar vara en sådan person, men också sekulära personer kan vara sådana.

    Varför skulle inte Gud kunna medverka i humanistiska sammanhang? Jag menar hur vi ser på, och behandlar, barn, kvinnor och djur? Finns det inga andra viktiga källor för det djupt värdefulla, för nya insikter, för god utveckling, än bibel och kyrka? Upphörde f.ö. Traditionen, RKK:s, redan alldeles i början av kyrkans historia, eller pågår traditionsbildning ännu?
    Och varför finns det teologer om det inte finns någon möjlighet till ny förståelse och nya insikter? Det skulle vara som trädgårdsarbete på asfalt. Meningslöst.

    Om Jesus, Gud och den helige ande är Levande och inte konserverad böckling (bäst före 300 e kr) så tror jag ju att Gud är med i olika sammanhang även där man inte tror eller förstår det.

    Och anpassning – kyrkan har då varit anpasslig i långt värre sammanhang än avseende sekulär humanism. Man har slickat diverse potentater i rumpan genom historien och gissa om RKK varit inblandade i sådant fursteslickande. Långt värre än sekulär humanism.

    Är inte en del av grejen med inkarnationen en alldeles enorm anpassning till människosläktet?  Gud kunde ha hållt sig på sin kant och bevarat sin eminenta höghet, men då hade han inte haft kärlek och bara varit en ljudande malm. Han ansträngde sig något alldeles enormt för detta tillmötesgående till den tidens samtida människor som levde i sin samtida kultur. Och han umgicks med allsköns typer och gick på fester. Och jag tror att han tyckte om dessa människor, inte bara på ett kosmiskt sätt utan på ett mänskligt sätt.

    Rätt ofta får jag intrycket av konservativa högerkristna (det är inte du, jag vet!) att de har en gud som ”är Kääärleeeken” säger de, men som egentligen inte tycker om människor, eller djur heller för den delen. Tragikomiskt. Märklig kärlek. Kääärleeek men inte tycka om.

    Du har rätt när du identifierar det ena diket, men ramla inte i det andra.

    Och gällande vissa  aspekter på temat Gud och det mänskliga så läs gärna Magnus Malms bok Ett hjärta större än världen.

  7. Jonas Nilsson skriver:

    Bryter koden och kommenterar citatet ”Man har slickat diverse potentater i rumpan genom historien och gissa om RKK varit inblandade i sådant fursteslickande. Långt värre än sekulär humanism.”
    Det är ganska grovt. Intressant att det kan vara ett citat av såväl en romersk-katolik som lutheran. Oftast brukar anklagelsen om fursteslickande dock drabba lutheraner med exemplet Vasa men jag tror det är historiskt korrekt att säga att det inte var där det började. Det var en poäng med reformationen att inte biskopen också skulle vara furste..
    Men jag har svårt för tanken om inkarnationen som en anpassning till människosläktet, om man inte glömmer/tänker bort att Gud själv skapat det..
    Jo, Gud går på fest men jag tror inte att det var första gången med Jesus i historisk gestalt.
    Jag tror att NT framför allt berättar om att Jesus gick på fest för att ta bort allt det syndiga och perverta på festerna för att ta det upp på korset och bära bort det. Det stora ligger i att det var Gud själv som gjorde det på sig för vår skull, för att vi skulle få leva som friade och älskade utan allt det där emellan. Poängen blir inte att det gudomliga blir mänskligt (det var det ju från början!) utan att det mänskliga kan bli frälst och gudomligt genom Jesus.
    Fest med Jesus i frid!

  8. LeoH skriver:

    Klaus, tillåt mig en något irriterad fråga. När har jag ”fnyst” åt vare sig moderna, eller omoderna för den delen, människor?
    Möjligen fnyser jag åt en kyrka som försöker gömma sig bakom ”moderna människor” när den ändrar på grundläggande lärosatser. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit att människor får tvivla, men att kyrkans uppgift är att stå för kyrkans lära och inte stryka mina tvivel medhårs.

    Ett exempel är domkyrkoförsamlingen i Luleå som delade ut kondomer med påskriften ”Störst av allt är kärleken” oerhört modernt, men likaväl fruktansvärt fel budskap från en församling, vars kyrkoherde är viceordförande i Domkapitlet, som har att ta ställning till om någon präst avviker från den sunda läran. Jag hr inte hört ett ord av kritik från kyrkans biskopar som har att försvara kyrkans lära. Den moderniteten fnyser jag åt och anser inte att jag hamnat i något dike.

    I samband med ÄB-valet var frågan om jungfrufödsel på tapeten och en krönikör på dagens Seglora skrev att det inte var udda att ha en modern syn på jungfrufödsel. T o m jag, som inte är alltför bevandrad i religionshistoria vet att ifrågasättandet av jungfrufödseln inte är en ”modern” företeelse, utan har tidigt funnits med kristendomens historia. Jag skrev ett inlägg och fick min misstanke bekräftad:
    https://holtter.wordpress.com/2013/10/22/nu-vet-jag-hur-gammal-det-moderna-perspektivet-pa-jungfrufodseln-ar/

    Kristen tro och dess bekännelse har i alla tider utmanat den ”moderna människor” men kyrkan gav inte efter utan lärde som Gud uppenbarat sig för oss.

    Klaus, om du nu inte anser mig vara högerkristen, som är en politisk bestämning och inte en beskrivning av någon fromhetstradition, varför tar du då på ett sarkastiskt sätt upp dem i ett samtal med mig?

    Min kristna tro är lika lite konservativ än då apostlarna berättade om uppenbarelsen. De var ju där! Varför skulle jag börja ifrågasätta deras vittnesmål och börja tro att kondomer bäst symboliserar Jesu kärlek?

  9. LeoH skriver:

    Jonas, jag är mycket intresserad av historia och kan bekräfta sanningen i det du skriver. Jag är övertygad om, på goda historiska grunder, att alla kyrkor av betydelse alltför ofta varit anpassliga till makten. Så långt är vi eniga (tror jag). För mig var det en aha-upplevelse när jag upptäckte att så sent som 1951 ansåg svenska kyrkans biskopar att det var helt rätt med tvångssteriliseringar av misshagliga individer och det fanns också biskopar som ansåg att selektiv abort på samma grunder kunde vara tillåtet. Så visst, anpasslingar har kyrkorna ofta varit.

    Det som möjligen skiljer, är att kyrkorna som anpassade sig till makten, inte ändrade något i själva läran, när de slickade makten i ”rumpan.” Den kritik jag har mot Svenska kyrkan är att den så totalt anpassar sig till tidsandan och skyller sin anpassning på människorna. Jag menar att kyrkan sviker, inte bara sitt uppdrag, de sviker också människorna. Det jag möjligen kan ha fel i är, att jag anser det vara en medveten förvrängning av vad kristen tro innebär. Biskoparna och prästerna (som är bärare av ett läroämbete) vill förändringen! Som sagt. jag kan ha fel, men jag vill inte satsa mer tid på den möjligheten.

  10. Klaus Seigel skriver:

    Jag är ledsen, det var inte alls menat så grovt som det blev i skrift.
    ‘När kristen tro anpassar sig till den ”moderna människan” då dör den’. Skrev Leo och det var det jag blev arg på och uppfattade som ett slags fnysning åt en viss människotyp. Jag kunde ha uttryckt mig bättre.

    Jag menar att det är skillnad på ”ängslig anpasslighet” och en annan typ av anpassning som en person eller kyrka med god integritet och självrespekt kan göra för att kunna kommunicera med, göra sig förståelig för människor UTAN att göra sig själv orätt. Jag skrev att jag tycker att Leo har rätt som reagerar på exv kondomerna, men att det finns en risk för ett motsatt dike.

    Vi har haft århundraden med kyrka och präster som har varit i det diket; svartrockarna, fördömarna, fariseerna.

    Att jag tog upp de ”högerkristna” är för att jag starkt ogillar när kyrkan blir sig själv nock. Och detta med ett slags anti- allt som sker utanför kyrkan (en konservativ kyrka).

    Jag är inte för kondom-kyrkan, jag ville egentligen mest säga att det finns en motsats till den som är illa den också. Man måste hitta en balans.

  11. Jonas Nilsson skriver:

    Men argumentet i Augustana är just att man inte är något annat. Augustana är mer tidlös än dagens romerska katekes.
    Dagens ”anpassning” handlar väl i första hand om ämbets- och homofrågorna, eller? Jag tror att begreppet ”sekularisering” måste komma med. De(n) nuvarande romerske biskopen i Sverige verkar bestämt säkrare i att reflektera traditionellt teologiskt (så är han också en from dominikan!) liksom många präster, men de får rätta sig liksom de svenskkyrkliga om de säger fel, senast Växjös katolske präst. Det är likaså ett faktum att KM inte har haft kompetens att ändra någon lära om vare sig ämbete eller äktenskap. Vissa samarbetsovilliga exkluderas f.n. men man tror man kan fortsätta ändå. Även om fler och fler undrar över kravmärkningen.
    Det finns tyvärr inga andra som kan förändra mänskligt att döma, än kyrkans medlemmar. En intressant eftertanke är vilka makter som garanterade Roms oföränderlighet? (Jfr skiftet mellan Vat I och Vat II.) I SvK uppenbart ännu de större partipolitiska grupperna.

  12. klaus skriver:

    Är fortfarande ledsen över hur jag uttryckte mig… 😦

    Om jag försöker vara mer koncis då?:

    Anpassning:
    Om jag är förälder till ett barn så måste jag på flera olika sätt anpassa mig till barnets förutsättningar och inte så sällan till barnets behov.  Man kan göra detta utan att bli larvig, utan att ”anpassa sig till döds” som det heter. Man behöver inte uppge sin vuxenhet för detta. Det finns sund anpassning och det finns osund.

    Ingen kommer till Gud utom via Jesus, Gud steg ner till oss för att vara såsom oss – finns det verkligen ingenting av anpassning till mänskliga förutsättningar i detta nedstigande?

    (Kanske är själva ordet ”anpassning” så negativt laddat i dessa sammanhang att det inte går att använda? Kanske någon synonym vore bättre)

    Modernitet: Allt modernt eller sekulärt är inte ont och dåligt eller mot Gud. Man måste pröva frukterna.

  13. LeoH skriver:

    Jag är med så lång vad gäller anpassning till barn. Självfallet ska vi vuxna ta hänsyn till barnets utvecklingsnivå, när vi uppfostrar dem. Den anpassningen innebär inte, som jag ser det att vi menar att barnen har rätt i det gör. De flesta föräldrar försöker ge barnet en bild av vad som är rätt och fel. Förväntningarna att barnet ska förstå växer med barnets ålder. Men normen fanns där redan när barnet var alldeles nyfött.

    Detsamma gäller människan. Gud insåg före all tid hur det skulle gå, när människan försökte bli frälst genom lagen. I planen ingick att Gud skulle bli människa och genom Golgata öppna för människan en direktväg till Gud. En väg som tidigare varit blockerad av synden. I den meningen ”anpassade” sig Gud till människans nivå. Däremot upphävde inte Gud lagen. Inte heller upphävde Gud synden.

    Ett exempel, I Matteus 19:6-9 säger Jesus: ”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt. De frågade ‘Varför har i så fall Mose bestämt att mannen skall skriva ett skilsmässobrev för att skilja sig?’ Han svarade: ‘Därför att ni är så förstockade tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så. Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.”

    Här ser vi hur Gud ser på äktenskapet och vad som är synd. Frågan kan hanteras pastoralt på skilda sätt. Katolska kyrkan har hårdare syn än t ex ortodoxa kyrkan som vad jag förstår kan acceptera upp till fyra skilsmässor med hänvisning till att människan är svag. Anglikanska kyrkan accepterar tydligen också skilsmässor men vi vet vad kyrkan krävde av prins Charles och hans Camilla innan kyrkan vigde dem till äktenskap. De fick offentligt be om förlåtelse och då inte av människorna utan av Gud.
    Det viktiga i sammanhanget är, att vare sig ortodoxa kyrkan eller den anglikanska kyrkan lär ut, att skilsmässa inte är en synd. I den Svenska kyrkan är det här en ickefråga.

    Ungefär så resonerar jag. Jag upplever att du blandar pastoral hänsyn med vad kyrkan i alla tider lärt oss vara synd. I Svenska kyrkan har det gått så långt att det här med syndabekännelse och förlåtelse är så arbetsamt för människorna, att det bästa vore att inte tala om det överhuvudtaget. Det tog sig uttryck i förslaget till ny handbok, där syndabekännelse (och därmed också förlåtelsen) enbart skulle vara obligatorisk vid högmässa, vid andra gudstjänster eller mässor skulle den vara frivillig.

    De pastorala hänsynen kan kanske skilja från tid till annan, men synden avskaffas inte lika lätt som DN på sin avskaffade djävulen och helvetet. De existerar fortfarande i högsta välmåga. Svenska kyrkan lär ut, som jag ser det, billig nåd, Istället för den dyra nåd Gud betalade ett högt pris för.

    Nu blev det långt, men till sist Klaus. Gräm dig inte för mycket över ord i hastigt mod!

  14. klaus skriver:

    Ok förstår dig lite bättre. Hur du menar.
    Jag blir rörd av din sista mening. Tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: