Försvar av historisk-liturgiska gudstjänster

De senaste dagarna har vi kanske fått uppleva starten till en förnyad diskussion om gudstjänstformerna. Micael Grenholm har skrivit ett inlägg i Dagen, ”Gudstjänstens plats är gatan.” Micael har följt upp debattartikeln i Dagen med ett blogginlägg: ”Historisk-liturgiska gudstjänster är inte vägen framåt.”  Jag avser inte att med mitt inlägg alltför aktivt ta del i diskussionen. De som känner mig vet att jag är en stor vän av högmässan och dess former. Högmässan kan säkert kritiseras och det finns säkert också andra former för gudstjänsten. Möjligen ställer jag mig lite frågande till motsättningen gudstjänster på gatan och gudstjänster i skilda slag av gudstjänstlokaler. Jag kommer med stort intresse följa debatten.

Det jag skulle vilja ta upp, när det gäller historisk-liturgiska gudstjänster är deras roll i tider av förtryck. Jag fick en intellektuell förståelse kring den frågan när jag 2011 läste Kallistos Wares bok ”Den ortodoxa kyrkan.” Några av er minns säkert hur jag imponerades av boken. I boken beskriver Ware, bland mycket annat, hur kyrkans förtrycktes av den militanta ateismen i Sovjetunionen. Ware skriver: ”Biskopar och präster kunde inte ägna sig åt välgörenhet eller socialt arbete. Besök av sjuka belades med med stränga restriktioner. Själavård i fängelser, sjukhus och psykiatriska kliniker var omöjlig. Församlingspräster kunde inte organisera någon ungdomsverksamhet eller studiecirklar. De kunde inte bedriva katekesundervisning eller hålla söndagsskola för barn. Den enda undervisning de kunde ge sina församlingsmedlemmar var genom predikningar under gudstjänsterna.”  Det som höll samman kyrkan var predikningarna och liturgin. Efter den insikten blev jag än större vän av högmässan!

Förra sommaren fick jag stark känslomässig förståelse av historisk-liturgiska sammanhang, när nyheten att alla kristna var fördrivna från Mosul, att det för första gången sen århundraden tillbaka inte hölls en mässa i Mosul. När jag i de dagarna började fundera över de kristnas situation i Syrien och Irak, slogs jag av det historiska perspektivet. I ca 1400 år hade de kristna levt i minoritet i en omgivning, som i bästa fall var likgiltig till de kristna, vilket med jämna mellanrum förbyttes till ren förföljelse och martyrium. Vad gjorde att de kristna kyrkorna överlevde? Givetvis Guds nåd, men också fasthållandet vid liturgin. I liturgin fick församlingen söndag efter söndag bekräftelse på att de var under Jesus beskydd och eukaristin bekräftade att de blev delaktiga av Kristi kropp och blod.

Micael Grenholm, visst är det viktigt med mission och evangelisation, men om pannkakskyrkor, utdelning av kaffe och bullar eller smörgåsar inte har sitt centrum i mässan blir inte aktiviteterna långvariga i tid. Jag vill också passa på att säga att mässan också bidrar till sammanhållningen i kyrkan. Det är svårt, att efter att ha knäböjt gemensamt med andra vid altaret och tagit emot Jesu kropp och blod, resa sig upp och vara fientligt inställd mot någon jag delat mässans bröd och vin med.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Advertisements

4 kommentarer till Försvar av historisk-liturgiska gudstjänster

  1. Micael Grenholm skriver:

    Hej Leo! Tack för omnämnandet 🙂

    Absolut kan de interna mötena vara det sammanhållande kittet i förföljelsetider, samma sak skulle jag säga gäller husförsamlingsrörelsen i Kina som växer explosionsartat trots svår förföljelse, när människor samlas i hem och på andra naturliga platser för att be, läsa Bibeln och fira nattvard. De får där också kraft och inspiration till att dela sin tro med vänner, familj och främlingar så att fler blir frälsta.

    Samma sak skulle jag säga om urkyrkan – de överlevde förföljelse också som husförsamlingsrörelse. De ledde människor till tro i vardagen och bad tillsammans i interna möten. Så ska kyrkolivet fungera, in och ut.

    Så jag kan hålla med till hög grad, men jag ser inga problem med att avvika från Svenska kyrkans mässordning eller ens Basileios liturgi, helt enkelt för att det som dög för apostlarna duger åt mig – en inte särskilt bestämd mötesordning men med tydliga uppdrag för hela livet, såsom evangelisation, Herrens måltid, hjälp till fattiga, Andens gåvor och bön.

    Gud välsigne dig!

  2. Alma-Lena skriver:

    Tack, Leo. Håller helt och hållet med dig här. Liturgi=det folket gör för Gud är det som fyller på de kristnas gemenskap. ordet användes först av grekisktalande judar om synagogsgudstjänsten och när jag läser Apostlagärningarna slås jag av attd e alltid går till synagogan först och deltar i gudstjänsten där. Vår gudstjänstform är dessutom så lik alla andra att jag lätt hänger med i mässans delar i främmande länder trots att jag inte behärskar språket där och faktiskt även om det är en gren av kyrkan som jag inte är van vid.

    Gatumöten var inet den första försmaöingens gdstjänst. det normala i Apostlagörningarna är inte aeropag-möten utan synogogsmöten och en gång hyr Paulus in sig i Tyrannos lärosal. Pannkakor på gatan var inte normen.

    Jag förstår inte alls motsättningen detta antngen eller. Vi behöver både ock. dessutom känner jag många som tycker gatuevangelisation är påträngande och obehagligt, det appellerar inet alls på dem. Däremot går de gärna på gudstjänster, gärna så liturgiska som möjligt. Tex even song i Cambridges många kyrkor, har en stor attraktionskraft på syskon i hoppet. Så Grenholm har fel i att männsikor som inte är troende bara vill ha pannkakor på gatan.Människor är olika och Gud älskar alla, liturginördar såväl som pannkaksfreak.Jag tror ju att en kristen behöver både ren tillbedjan (mässan) och utåtriktad aktivitet. Men ska vi nå alla får vi inte utesluta det ena.

    Det som är äkta och angeläget når in till människors längtan, om de märker att gudstjänsten är angelägen för oss kristna då dras den sökta människan dit.

  3. LeoH skriver:

    Tack Alma-Lena! Jag ska försöka få till en kommentar till Micael. Får se om jag får till det.

  4. Jonas Nilsson skriver:

    Insiktsfullt Alma-Lena. Ett intryck av gudtjänstlivet på NT-tiden utifrån tänkt judiskt perspektiv ger Odebergs Korintierbrevskommentar. Problemet är inte att vi inte kan fira mässan på gatan, det sker allt som oftast. Problemet är snarare just bristen på kunskap i vad som är gudtjänstfirandets angelägna ryggrad och vad som är adiafora. Pannkakor i sig är adiafora. Kyrkohistoriskt, för det är också MH, så ligger väl montanismen närmast. Anden blåser vart den vill, ja, men utan Ordet och mässan (inkarnerad och förvandlad), visste vi ingenting.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: