Första steget är taget!

7 april, 2015

Jag vet att några av er som följer min blogg, är lite nyfikna på hur mina fastefunderingar avlöpt. Till alla er kan jag meddela att jag i dag har skickat en ansökan till Sankt Pauli Katolska församling i Gävle, om att bli upptagen i Katolska kyrkans gemenskap. Jag tror att alla som läst min, ibland mycket frustrerade, kritik av Svenska kyrkan inte blir överraskade. I det här inlägget vill jag bara påminna om två blogginlägg: ”Anders Wejryd, vill du att jag lämnar Svenska kyrkan?” Skriven 30 maj 2014. (I ett senare blogginlägg undrade jag om inte frågan var felställd. Jag kanske borde frågat, vill jag vara kvar?) Det andra inlägget är: ”Har Svenska kyrkan mist sin sälta” skriven 12 juni 2014. Då för ett år sedan går det att se, hur en uppiggande ilska så sakteligen byts mot ett mer deprimerat tonfall. Som det känns just nu så känns det inte befogat med några längre och mer utförliga motiveringar till mitt steg. Det jag tidigare sagt känns tillräckligt, men osvuret är bäst. Som en följd av min ansökan till Sankt Pauli Katolska församling har jag också i dag avsagt mig de förtroendeuppdrag jag har i församlingen och i stiftet.  Trots att jag under en övergångsperiod kvarstår som medlem i Bjuråker-Norrbo församling.

Jag är fullt medveten om att det första steget är mitt steg. Nu återstår de viktiga följdstegen. Det kan ju vara så att kontakten med Sankt Pauli församling, av skilda anledningar inte leder till upptagande i församlingens gemenskap. Jag har nog berättat, hur snöplig min kontakt med Katolska församlingen i Västerås avlöpte 1992. Utan att närmare gå in på vad som hände, men så mycket kan jag väl säga, att efter ca 10 minuter stod jag utanför kyrkoherdens expedition med en broschyr i handen och ingen överenskommelse om att träffas igen. Insåg långt i efterhand, att felet var mitt och jag borde ha förnyat kontakten.  Det borde gå bättre i dag. Jag har längre och framförallt en djupare erfarenhet av att vara kristen i dag, än då 1992. Nu har jag också plöjt stora delar av Katolska kyrkans katekes, vilket torde innebära att jag kan ställa lite intelligentare frågor i dag, än det jag lyckades prestera 1992.

Till sist. För att motverka alla eventuella undringar om motsättningar i Frimodig kyrka, vill jag mycket bestämt säga, att det definitivt inte finns något agg till Frimodig kyrka från min sida. Jag har trivts och känt mig hemma i organisationen. Frimodig kyrkas medlemmar har en förmåga att få t o m en surguppe som mig att skratta. Frimodig kyrka delar mycket av min kritik av Svenska kyrkan, men de flesta drar inte de slutsatser som jag gjort och det har jag stor respekt för.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Varför blanda in kyrkan?

5 april, 2015

Läser i Kyrkans tidning om TV-programmet Tro, Hopp och Kärlek. Programmet handlar om hur tre präster och en pastor söker kärleken. Jag har inga problem med att präster deltar i allehanda program som publikforskare tror ska locka tittare. Jag inser också att TV:s publikanalytiker har helt rätt. Programmet kommer att locka tittare!

Det jag har lite svårt att förstå är att deltagarna från Svenska kyrkan, på oklara grunder, anser att deras deltagande skall gagna kyrkan på något sätt. Jag får intrycket att de ser deltagandet i programmet som missionerande. En av deltagarna, Kristin Molander, säger:

– ”Jag gör det här för kyrkans skull och för mig, i den ordningen. Det här är ett nytt sammanhang för kyrkan och kan jag bidra genom att visa på ett kristet förhållningssätt så vill jag göra det.”

Som sagt, jag har inga problem med att präster deltar i nöjesprogram i TV, men att hävda att det görs för kyrkans skull eller att kyrkan finns i ett nytt sammanhang, enbart för att ett antal präster deltar i programmen, anser jag lite långsökt.

Men, visst jag kan ha fel. Det har hänt förr.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Påskafton: I dödsriket

5 april, 2015

Det här inlägget borde jag rebloggat före midnatt, men ändå, en mycket tänkvärd påskfundering!

Rambling thoughts

imgres Det finns inte så många bilder på Jesu förehavanden på Påskafton. En del beskriver Påskafton som en ingen-dag i den kristna historien. Ett sorts vakuum. Jag läste faktiskt just det på en kristen blogg idag.

Man kan se Påskafton som den frånvarande Gudens dag. Gud dog. Idag är han i sin grav. Snart uppstår han.

Fast det är inte det enda sättet att se påskafton, som viktig endast i imperfekt och futurum. Man kan i presens fråga sig: Men var är han då? Vad gör han?

Vår trosbekännelse ger en ledtråd. Nederstigen till Dödsriket.

Kanske är påsken allra mest hoppbringande för de som befinner sig i Dödsriket, dit han nederstiger med evighetens ljus, det ljus som världen sökte släcka. Kanske är Påskafton tvärtom en allting-dag i den kristna historien, även om den inte firas alls, inga Gudstjänster för Jesus i Dödsriket, men snart midnattsmässa, för han kom ju tillbaka.

imgres Men…

Visa originalinlägg 111 fler ord


Jesu död är en förebild för oss, Stilla Veckan – del 7

4 april, 2015

efterkristus.nu

Själva kärnan i det kristna budskapet är alltid vad Gud har gjort med och i Kristus, utanför oss och för vår skull. Hur vår Skapare handlar med oss ”medan vi ännu var syndare”, som Paulus uttrycker det. Men sedan kommer frågan hur vi tillägnar oss det som Gud har gjort för oss, och vad det får för konsekvenser för oss. Det finns nämligen en kristen livsstil som korset bör leda oss till, där Jesu korsdöd får fungera som en förebild för oss kristna.

Visa originalinlägg 1 019 fler ord


#långfredag

3 april, 2015

Nu blir det tyst på den här bloggen fram till uppståndelsedagen!

1 april, 2015

I år har jag inte riktigt landat i påskkänslan, utan låtit ovidkommande frågor mentalt störa stilla veckan. Från och med i morgon ska jag inte tillåta mig störas!

Glad uppståndelsedag!