Är det verkligen så, att det är det kyrkliga sammanhanget, som avgör hur bindande ett löfte eller bekännelse är?

När jag den 7 april skrev här på bloggen, ”Första steget är taget!” fick jag många intressanta reaktioner. De kommentarer jag lyssnade till, var varningarna om vad jag var tvungen att lova eller skriva under på, om jag jag fullföljde min ansökan om att bli upptagen i den Katolska kyrkans gemenskap. När jag deltog i min första mässa i Jesu Hjärtas kapell var det helt andra frågor jag ställde till fader Damian än vilka bekännelser jag var tvungen att avge vid upptagandet. Jag tänkte, som jag brukar göra i liknande situationer, jag avvaktar. Tids nog får jag väl svaren. Jag fortsatte med att studera och hittade ganska snart den bekännelse, som jag förväntas avge vid upptagningen. Bekännelsen lyder:

”Allt som den heliga Katolska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag.”

Jag kan inte se, att bekännelsen i sig är orimlig. Om Katolska kyrkan ser sig som en legitim arvtagare till apostlarnas tro och lära och ser sig som Kristi kropp, då är det logiskt sett ingen orimlig bekännelse de förväntar sig att en konvertit skal avge. När och om jag kommer så långt, har jag inga svårigheter att avge den önskade bekännelsen. Det som möjligen förvånar mig är den enorma tyngd många av mina kristna vänner lägger på betydelsen av bekännelsen. Kan det bero sig på, att många upplever att tillhörigheten i t ex Svenska kyrkan inte kantas av löften och bekännelser? Så är det inte!

Det första löftet, där jag varit inblandad var vid mitt dopet. Jag minns inte vad som sas vid mitt dop i Jakobstad 1944. Möjligen det som sägs vid dop i dag i Svenska kyrkan. Vid dopet säger prästen efter att församlingen gemensamt läst trosbekännelsen:

”Vill ni/du att ert barn skall döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap?” Föräldrarna förväntas svara ”Ja.” Jag vet inte med mig, att jag någonsin har hört, vare sig kristna eller ickekristna, varna föräldrar för att låta döpa sin barn med hänvisning till doplöftet.

Mitt nästa löftestillfälle var vid konfirmationen i Skönsmons kyrka 1958. Vid konfirmationstillfället ställde säkert vår konfirmationspräst, Carl-Filip Ullner, frågan efter den gemensamma läsningen av trosbekännelsen:

”Detta är den tro som ni är döpta till. Vill ni med Guds hjälp leva i denna tro och visa den i kärlek till Gud och till era medmänniskor?” Som konfirmander förväntades det att vi svarade ”Ja.” Lika här som vid dopet. Jag vet inte med mig, att jag skulle ha hört av vare sig kristna eller ickekristna, som varnat ungdomarna för konfirmationslöftet. Det känns som om löftena inte skall tas på allvar, utan att det räcker med att det är vackert. Min bestämda uppfattning är att det blir svårt för kyrkan att upprätthålla högtidligheten vid dop om inte ens kyrkan verkar ta det på allvar. När känslan av högtidlighet försvinner, då försvinner också föräldrarnas motivation att låta döpa sina barn. Vi ser redan en sån utveckling.

Vi som ofta deltar i Gudstjänster vet att varje gudstjänst innebär att vi lovar och bekänner. Vi bekänner våra synder och får förlåtelse. När kyrkan hävdar, med stor bestämdhet, när GT och episteltexterna har blivit lästa: ”Så lyder Herrens ord!” Då svara vi: ”Gud vi tackar dig!” Detsamma gäller vi evangelieläsningen. Prästen säger: ”Så lyder det heliga evangeliet!” Församlingen svarar: ”Lovad vare du, Kristus!” Här är det fråga om att kyrkan säger och församlingen bekräftar utsagan. Det är ju också en bekännelse, som vi med ord bekräftar. I varje gudstjänst ber vi Herrens bön och gemensamt läser vi trosbekännelsen. Det aktiva kyrklivet innebär en ständig och oavbruten bekännelse. Vi kan ta det på allvar eller inte, men vi kan inte förneka att vi ständigt lovar. Det händer, även mig, att jag tvivlar och då vill jag komma till kyrkan med mitt tvivel och då möta någon som i sin tur lovat att förvalta ordet rätt och riktigt. Så här lovar präster och biskopar vid sin vigning (kanske det är enbart vid biskopsvigning, möjligen är det fråga om en annorlunda formulering vid prästvigningar): ”Vill du stå fast i kyrkans tro, försvara den och tillse att Guds ord blir rent och klart förkunnat så som det är oss givet i den heliga Skrift  och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse och att sakramenten blir rätt förvaltade?” Jag har, allteftersom min tro växt, mer och mer insett att jag tror helhjärtat på det mesta kyrkan lär i gudstjänsten. Däremot har min misstro till hur präster och biskopar lever upp till sina löften också växt. Kanske i samma takt. Kan det tänkas finnas ett samband?

Nå det får vara hur det vill med den saken. Jag ser inga problem med att bekänna, när det blir aktuellt: ”Allt som den heliga Katolska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag.” Det är också viktigt i sammanhanget, att jag med stor tillförsikt kan utgå från att kyrkans präster tror och bekänner samma sak.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Advertisements

11 kommentarer till Är det verkligen så, att det är det kyrkliga sammanhanget, som avgör hur bindande ett löfte eller bekännelse är?

  1. Rebella undrar skriver:

    Just, så var det. Allt som RKK ”förkunnar vara uppenbarat av Gud”. Finns det möjligen något RKK lär som man inte förkunnar vara uppenbarat från Gud? Eller finns delar man måste omfatta, och andra delar där det finns lite töjmån… det är en lurig formulering. Själv skulle jag aldrig kunna skriva under på Humanae Vitae – en skrift som förvisso glatt ignoreras av massvis med katoliker, ofta med deras prästers goda minne.

    Håller med om diskrepensen mellan hur vanliga svenskar ser på exv dop- eller konfirmationslöften i gamla Svenska kyrkan och i den romerska. Det är ju annorlunda med sånt som är Främmande. (Jag var nog den enda i min konfirmandgrupp som otrivdes med att säga en massa saker som jag inte menade.)

    Jag tror det finns rätt stor variation på vad och hur präster tror i RKK också. Somliga blir besvikna på sin präst för att den är för liberal, andra för att den är för stelbent. Man behöver inte surfa katolska anonyma diskussionsforum särskilt länge för att råka på bägge delarna, men den gemensamma plattformen är säkerligen tydligare och jag tror det spelar roll att RKK är van vid att vara s.a.s. paraplykyrka med många inriktningar under samma tak. Prästerna har kanske tränat på att inte trampa troende av olika slag på fötterna, på det sätt som svenskkyrkliga präster och även biskopar gör i förbifarten rätt ofta. Jag tror att katolska präster och särskilt biskoparna på ett annat sätt är till för att samla och stå för det gemensamma. Som jag förstår det är det i ganska hög grad det du söker. Var bara viss om att det under taket även ryms väsentligt mycket flummigare saker än KG Hammar… fast du lär inte få höra dem från predikstolen.

  2. Andreas Holmberg skriver:

    Väl skrivet, Leo! Det är absolut inte fel eller konstigt att ha en bekännelse. Apostolicum och Nicenum har vi tillsammans med romersk-katolska kyrkan, och vi kan bara be om och kämpa för att denna vår gemensamma bekännelse ska tas på fullt allvar av allt fler, särskilt av präster och biskopar i Svenska kyrkan. För det förblir ju ett problem för dej som svensk och kristen, även om du konverterar, om folk som ger sej ut för att vara kristna ledare säger något annat än de allmänkyrkliga (katolska i verklig mening) bekännelserna.

    ”Allt som den heliga Katolska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag.” OK. Det behöver absolut inte vara orimligt i och för sej. Men till det vi nu vet ska bekännas inom just den Romersk-katolska kyrkan hör att Maria hel och hållen, inte bara den del hon delade med sin son, och alltifrån sin tillblivelse var fullkomligt fri från synd (varför inte också hennes mor och far då måste ha varit det förtäljer inte den fromma logiken). Och här är åtminstone jag bunden av Skriftens klara ord och S:t Paulus´ utsaga i Rom. 3:23: ”Här görs ingen åtskillnad. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror.” Och i Rom. 5:12: ”Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, och så nådde döden alla människor därför att de alla syndade.” Rom. 5:19: ”Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga.” T.o.m. Jesus blev ju behandlad och straffad som en syndare, då han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä – så läran om Marias syndfrihet innebär att hon är den enda människan genom historien som både fötts och dött syndfri (ursäkta, då kunde hon så klart inte dö, vilket ju är syndens lön, utan måste per nödvändighet ha tagits upp till himlen kroppsligen och fullt frisk, vilket ju också slogs fast 1950 i strid mot bra många fornkyrkliga traditioner om Marias avsomnande och grav et c). Dogmen om Marie syndfrihet strider alltså, i motsats till Marie himmelsfärd som ”bara” saknar skriftstöd, som jag ser det flagrant mot Skriften. Jfr även – förlåt Leo och Maria att jag upprepar detta! – hur hon efter att ha farit från Jerusalem utan sonen grälar på Guds Son som om det var HAN som gjort fel – och hur hon tillsammans med övriga familjen försöker ta hem den i deras ögon sinnesrubbade Guds Son när han börjar sin offentliga verksamhet. Högst mänskligt och i den meningen inte konstigt alls – men knappast syndfritt heller! Därmed faller förstås i mina ögon även dogmen om påvens ofelbarhet ex cathedra som tillkom 1870, bl.a. för att göra slut på alla tvivel om 1854 års dogm.

    Att Maria även i praxis (men även jag vördar henne som benådat helgon och som Gudsmoder!) får en jämfört med NT (den allra äldsta traditionen!) osund position i RKK – och flera andra kyrkor – är sedan inte konstigt, även om det förvånar mej att inte fler reagerat på de genanta Maria-antifonerna (som inte alls bara innehåller ”bön om förbön”) och Maria-hymnerna (som förväntas avsluta en redig mässa). Jag förstår C S Lewis, som hålls så högt av många (även katoliker) men som på frågan om varför han inte konverterade till romersk-katolska kyrkan svarade: ”På grund av era två hädelser: den om Maria och den om påven.” (se George Sayers: Jack).

    Är då inte många förment ”lutherska” biskopar idag mer heretiska än så? Jo. Men jag behöver Gud ske lov inte tro och bekänna deras villoläror – som trots allt inte gjorts till kyrkoläror även om somligt kodifierats under rubriken ”ordningsfrågor” – och kan med gott samvete stå kvar och verka för åter-formation, på sikt även återförening med romersk-katolska och ortodoxa kyrkor. Jag känner samma längtan som du, Leo, att återförenas redan nu. Men att först bekänna sej till allt påven proklamerat och sedan verka för en justering av Maria- och påvedogmerna skulle vara fräckt i överkant. Så jag avstår. Kan du svälja dogmerna får det vara din ensak, även om jag ser dem – trots deras fromma motiveringar – som högst riskabla för den andliga hälsan (om än jag kanske inte likt Lewis kallar dem ”hädelser”). Och då har vi ändå inte kommit in på Roms beskrivning av rättfärdiggörelsen här i tiden, som jag skulle önska hade varit (även den) mer i enlighet med just Romarbrevet och dess sola fide… att vi sedan en dag ska dömas och ”rättfärdiggöras” efter våra gärningar ändrar inte den bilden.

    Jag är glad att du i varje fall inte lämnar kristen tro. Broder!

  3. LeoH skriver:

    Jag vet inte riktigt hur jag ska förstå din sista mening, Andreas. ”Jag är glad att du i varje fall inte lämnat kristen tro, Broder!” Vad syftar ”varje fall” på? Jag skulle kunna säga, att det är lättare att vara ateist i Svenska kyrkan än kristen. Det kanske är för att kunna fortsätta vara kristen, som jag lämnar kyrkan? Så kan det vara.

    Nå strunt i det. Jag säger det igen, som jag tjatat om så smått. Mellan åren 1958 och året då jag blev kristen igen 1991 läste jag, det är jag ganska säker på, inte en enda kristen skrift. Det jag minns är konfirmationens genomgång av lilla katekesen. Det var i realiteten det Lutherarv jag bar med mig när jag återinträde i kyrkan. Trots att jag var med och ledde en Luthercirkel i vår församling blev jag inte någon ideologisk lutheran. Jag konstaterade att Luther i grunden var en god katolik. I den meningen är jag nog hyfsat trolös mot teserna om endast tro, endast skriften och endast nåden. Den ”trolösheten” var jag inte ensam i kyrkan, vad jag kan förstå.

    Det här innebar, att när jag mötte i en diskussion på Kyrkpressen.fi påståendet att det är kyrkan som gett Bibeln dess auktoritet så fann jag tanken intressant. Tanken hade jag inte mött i Svenska kyrkan. Bibeln kan inte förstås som något utanför kyrkan. Jag gick länge och funderade över påståendet och allteftersom kändes den helt rimlig.Nå, som du kanske vet, så har jag närmat mig den katolska kyrkan via ortodoxin och där mötte jag återigen tanken. Så här skriver Kallistos Ware:

    Bibeln är det högsta uttrycket för Guds uppenbarelse för människosläktet, och de kristna måste alltid vara ett ‘Bokens folk’.Men om de kristna är ett Bokens folk, är Bibeln en folkets bok. Den får inte ses som nånting överordnat kyrkan utan är någonting som lever och förstås inom kyrkan (varför man inte får skilja Skriften och traditionen). Det är från kyrkan som Bibeln ytterst härleder sin auktoritet, för det var kyrkan som ursprungligen bestämde vilka böcker som skulle ingå i den heliga skrift. Det är bara kyrkan som kan tolka den Heliga skrift med auktoritet.”

    Den här inställningen har under flera år varit mer levande för mig än den protestantiska inställningen. Det går inte att bortse från traditionens roll, när sammanställningen av Bibeln sammanställdes. Det har funnits många genom historien som hävdat att treenigheten inte så där rakt av kan hittas i Bibeln, men den odelade kyrkan som sammanställde Bibeln hade också mandatet att fastställa vad som är en kristen tolkning av Gud. Trosbekännelserna accepterades brett, att vi i dag kan säga att vad en kyrka måste tro på för att överhuvudtaget få kalla sig kristen. Det här är ett exempel på samspelet mellan Skriften och traditionen. Jag anser det vara rimligt.

    Det här är min teologiska utgångspunkt. Jag kunde också tillföra, utan att överdriva, att katolska kyrkan är mer trogen Bibeln än vad t ex Svenska kyrkan är. Trots arvet från Luther med Sola Scriptura.”
    För min personliga del accepterar jag katolska kyrkans lära om Maria och har inte heller haft några problem med att sjunga (som vanligt i andanom) med i den avslutande Mariapsalmen.

    Ju mer jag tänker efter, så var jag helt rätt ute, när jag sökte kontakt med Katolska församlingen i Västerås. Oturligt nog sabbade jag, i mitt oförstånd, mötet. Jag var nog katolik redan då.

    Natten är sen, så jag orkar inte med någon korrekturläsning. Du får ta det som det är. 😉

  4. LeoH skriver:

    Rebella, jag är i grunden inte orolig. Katolska kyrkan är en bred rörelse och det skulle den inte vara om bekännelsen till kyrkan skulle vara så entydig som många befarar. Som jag förstår saken, så går inte katoliker i allmänhet omkring och är rädda att de bryter mot löften. Och det beror inte enbart på att de flesta är döpta in i kyrkan som barn. Katolska kyrkan har också konfirmation, vilket räknas som ett sakrament om jag förstått saken rätt. I konfirmationen bekräftar konfirmanderna sitt dop och den bekräftelsen lär väl vara lika allvarlig som den bekännelse som jag avlägger som konvertit. Men allt det där får jag svar på under processens gång.

  5. Jonas Nilsson skriver:

    Precis som du reflekterar Leo så undervisades det en gång ivarjefall i Göteborgs stifts veniatkurser. Det är så att jag hör Erik Petrén m.fl. ”Ju mer jag tänker efter, så var jag helt rätt ute, när jag sökte kontakt med Katolska församlingen i Västerås. Oturligt nog sabbade jag, i mitt oförstånd, mötet. Jag var nog katolik redan då.”
    Min oförskämda poäng är att du blir mindre katolik i dagens romerska kyrka än i den svenska därför att den svenska har en klarare bekännelse. Jag menar inte att den därmed är den definitiva eller enda möjliga bara kort och gott starkare. Men du eller en tänkt katolik kan inte blanda ihop en kyrka på den Augsburgska bekännelsens grund med ”protestantiska” kyrkor i allmänhet vilket är regel i ett offentligt samtal (därför skulle jag inte komma med i ett sådant?). Obs de definitivt olika nyanserna i olika katolska kontexter. Innan du kan jämföra ev bekänneslelöften är det kanske rimligt att ha läst de bekännelser som är uttalade såsom ”svenskkyrkliga”: Apostolicum, Nicenum, Athanasianum. Som komplement till dessa Augustana. Det är en kär slitfråga hur mycket av SKB i övrigt som präster förväntas svära på. (Konkordieformeln var inte minst dokument för blivande präster.)
    Förvisso inte praktiserat idag. Därför blir reseavståndet för att finna en rimlig mässa ett tyngre argument i mina ögon. Om inte biskopsmötet ser till att säkerställa mässor (obs prostars och kyrkoherdars ansvar) i våra städer och/eller ordna med ett par motsvarande katolskt/ortodoxa stift inom SvK kommer hon att implodera som hon nu gör.
    Men försöken att mena att bekännelseformuleringarna inte är så farliga kommer ändå tillbaks, förr eller senare, mot frågan vad du faktiskt förväntas bekänna. Därför är bekännelsefrågorna värda ett studium! (Mitt problem är kanske att jag inte lett någon Luthercirkel!)
    Fö är det stor skillnad på att ha sagt sitt ja i dopet och blivit döpt mot att inte ha gjort det. Relativisera inte bort det också.

  6. LeoH skriver:

    Jag har tydligen misslyckats igen. I mitt inlägg försökte jag, tydligen taffligt, att visa att det avges löften i Svenska kyrkan. Jag ville också visa att jag tog alla dessa bekännelser på allvar och upptäkte då att kyrkan troligen inte tar sin bekännelse på lika stort allvar som jag gör.

    Det är fullt möjligt att mitt val borde stå mellan ett evangeliskt-Lutherskt sammanhang och den Katolska. Ett samtal på den grunden kan jag acceptera. Men det innebär inget argument mot att jag lämnar Svenska kyrkans sammanhang.

    Jonas, när du skriver: ”Fö är det stor skillnad på att ha sagt ja i dopet och blivit döpt mot att inte ha gjort det. Relativisera inte bort det också.” Den anklagelsen bör du nog belägga, för jag ser den som illvillig.

  7. Rebella undrar skriver:

    Leo, ja uppenbarligen finns det många sätt att vara katolik och exv Gunnel Vallquist lyckades bevisligen. (Jag har f.ö. fantastiskt svårt att köpa sola scriptura.)

    Känns det som att det är på väg åt rätt håll kan jag bara gratulera.

  8. LeoH skriver:

    Tack, Rebella!

  9. Jonas Nilsson skriver:

    Som jag uppfattade din text argumenterade du för att vi visst givit löften och att det är rätt och viktigt. Du kan också lova i gudstjänsten. Jovisst, men frågan är väl vad vi lovar. Nu tror jag förvisso att man kan jämföra den romerske konvertitens löften med doplöften eftersom de faktiskt är så genomgripande just vad gäller definitionen av vad som är en kristen kyrka. Alla andra tidigare ev löften sätts ju inom parentes, i praktiken oberoende av kyrka man kommer ifrån. (Jo jag vet att där finns en skala av bättre och sämre kyrkor.) Enklaste vore väl att säga att vad det handlar om är att man lovar trohet mot biskopen i Rom? (Det finns fler kyrkogemenskaper att ansluta till för upplysnings skull.) Ligger det befriande i att alla andra alternativ bara liksom försvinner?
    Det finns en kritik mot dopfrågan just därför att man menar att folk lovar utan att mena eller ens förstå vad man lovar. Är det en sådan kritik min illivillighet bottnar i?
    Den gamla skräcken var väl att man just förnekade sitt Guds verk i dopet med omdop eller konvertering till Roms definitioner (för att få tillträde till mässan).
    Att lova lydnad mot en viss kyrkas ordningar är väl en sak (det anses ju nästan implicerat i dagens dopfråga!) men att svära på olika kyrkors dagsaktuella bekännelseformuleringar drar jag mig för. Dina löften har gjort och kommer att göra skillnad.

  10. LeoH skriver:

    Jonas,när jag läste din avslutning: ”Fö är det stor skillnad på att ha sagt sitt ja i dopet och blivit döpt mot att inte ha gjort det. Relativisera inte bort det också.” så upplevde jag att du riktade uppmaningen till mig, vilket jag inte ser som en orimlig tolkning, när meningen dyker upp i en kommentar till mitt blogginlägg. Om meningen inte var riktad till mig personligen, kan du bortse från min undran.

  11. Rebella undrar skriver:

    Angående löften och bekännelser finns mycket att skrämma någon som ev. funderar på en övergång från RKK till lutheranismen med. Här vad en ”icke-konvertit”, tillika teolog, från baptismen till lutheranismen skriver.
    http://blogs.abo.fi/phagman/2014/04/24/en-icke-konvertering/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: