En kort kvällsfundering

11 juni, 2015

I går när jag skrev mitt blogginlägg ”Sankt Maximilian Kolbe, min extra vän i himlen” citerade jag vers 5 ur psalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt.” För femtioelfte gången funderade jag varför verserna 4 och 5 nästan aldrig sjungs i gudstjänster. Samma fundering har jag ofta också haft, när det gäller andra psalmer. När frågan dök upp för första gången i en gudstjänst, slog jag ifrån mig frågan med, att det säkert fanns ett praktiskt svar: gudstjänsten blir för lång om vi sjunger för många verser. Förklaringen kändes inte då och känns inte nu heller, som tillfredsställande. Det har ofta slagit mig, att eftersom psalmerna är en helhet, så försvinner själva budskapet som psalmförfattaren tänkt sig, när vi inte tar del av helheten. Psalmer är ju, som jag ser det, viktiga delar av gudstjänstens undervisning, som går förlorad när inte hela psalmen sjungs.

Visst kan vissa psalmer vara långa, kanske alltför långa, innan psalmens teologiska höjdpunkt dyker upp. Höjdpunkterna är självfallet personligt färgade. Jag tänker ofta på psalm 272 ”Nu gläd dig, min ande, i Herran” texten är skriven av E. Billing. I den psalmen är det vers 10, som får mig att känna barnslig tacksamhet,  och jag förstår också, att tjänstgörande präst drar sig att sätta upp psalmen på psalmtavlan. Så här lyder versen, som fick mig, att ända in i hjärteroten förstå och inse Guds stora nåd.

”O Jesus, den frid som vi alla/begära, blott finnes hos dig.
I mörker vi famla och falla,/så snart du ej lyser vår stig.
Min tro är en flämtande gnista,/din segrade än i det sista.
O Herre, så tro du för mig.”

En församling, som sjunger den versen lite då och då, skulle underlätta prästers uppgift att undervisa i predikan. Vi har en Gud, som vi trosvisst kan vända oss till, när vår egen tro sviktar och be, att Jesus ska tro även för oss! Det är evangelium det!

Så vilken är förklaringen till att det så sällan sjungs alla verser om antalet verser är fler än tre?

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Sankt Maximilian Kolbe, min extra vän i himlen!

10 juni, 2015

Jag minns inte riktigt när jag första gången läste eller hörde talas om Maximilian Kolbe. Troligtvis sent 80-tal. Jag minns att jag blev mycket imponerad över berättelsen, men som det ofta är, så försvinner sådana minnen in i glömskan. För några månader sedan blev jag påmind om Maximilian Kolbes existens. I en predikan i Norrbo kyrka berättade Bengt Wiklund mycket levande om Maximilian Kolbes levnadsöde. Jag kan inte säga, för det vet jag inte, att intet öga var torrt under predikan, men jag kan med säkerhet säga att på fjärde bänk till vänster (sett från kyrkporten) satt en som grät!

När jag för några veckor sedan lämnade Svenska kyrkan och ansökte om att bli upptagen i Katolska kyrkans gemenskap, var det inte konstigt att jag började tänka på helgonet Maximilian Kolbe. Tankarna om att jag hade en speciell relation med Sankt Maximilian stärktes när jag läste i en sida, 25 frågor och svar om katolsk tro, där helgonen beskrevs som våra extra vänner i himlen. Den extra vännen är för min del, Maximilian Kolbe! (Jag rekommenderar sidan jag länkat till. Svaren är på en nivå som vi som inte är alltför skolade i teologi kan ta till oss. Trots sin enkelhet är inte svaren förenklade.) Nå, vem var då denne Maximilian Kolbe? Jag citerar Wikipedia:

”Maximilian Kolbe hade blivit internerad i nazisternas koncentrationsläger Auschwitz 1941, bland annat för att ha gömt judar. Han hade fångnummer 16670.[1] Under sommaren hade en fånge lyckats fly, och kommendanten beordrade då att tio interner skulle dösvältdöden som straff. En av de tio utvalda, Franciszek Gajowniczek, skrek i högan sky: ”Hur skall det gå för min fru och mina barn? Nu får jag aldrig se dem mer”. Kolbe erbjöd sig då att ta Gajowniczeks plats, vilket han också fick.

De tio dödsdömda fångarna placerades i en källare med jordgolv. Kolbe sjöng psalmer för de andra, uppmuntrade dem och badtillsammans med dem. Efter två veckor var bara Kolbe och tre medfångar kvar i livet; de dödades då med en giftinjektion.[2][3]

Franciszek Gajowniczek (1901–1995) överlevde Auschwitz och gjorde därefter till sin livsuppgift att sprida information om Kolbes offer och verksamhet i lägret. När Maximilian Kolbe helgonförklarades av påven Johannes Paulus IIPetersplatsen den 10 oktober1982, var Franciszek Gajowniczek närvarande.”

Jag kommer inte ha några svårigheter att årligen minnas hans födelsedag. Det finns två uppgifter dels den 7 januari och dels den 8 januari. Eftersom jag själv fyller år den 8 januari, så får det också vara Maximilian Kolbes födelsedag! Jag vill också betona ordet ”extra” i ”extra vän” i himlen. Det innebär alltså inte att jag bytt vän i himlen. Jesus är fortfarande vännen med stort V! Jag avslutar det här långa inlägget med att citera vers 5 i psalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt” psalm 201. Versen uttrycker hur jag sett och fortfarande ser på mina himmelska relationer:

”Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt:
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.”

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


En tidig morgonandakt

9 juni, 2015

Klockan passerade midnatt, men kroppen kände sig inte beredd att gå till vila. Jag tog fram andaktsboken: ”Fånga dagen med Dietrich Bonhoeffer. Nu för tiden brukar jag ha en andakt mitt på dagen med Bonhoeffer. I dag fick det bli en mycket tidig morgonandakt istället.

”Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.” (Hebreerbrevet 13:15-16)

Att leva som kristen

”Det står allt mer klart att den mest brännande frågan för kyrkan i dag är: Hur kan vi leva ut kristenlivet i vår tid?” (Efterföljelse)

En del människor tror att den mest brännande frågan är: ”Hur ska vi förkunna den kristna tron i vår tid?” Det är en viktig fråga, men det finns det som är mer angeläget – att leva det kristna livet. Förkunnelse som inte backas upp av livsstil är praktiskt taget värdelös. Att trovärdigt leva som kristen betyder inte att leva iett kyrkligt getto, utan att leva mitt i livet med alla dess påfrestningar. Det betyder att söka Guds vilja både när det gäller existentiella frågor och när det gäller politik och ekonomi. Det innebär också att man försöker arbeta fram lämpliga strategier för sina engagemang.

Ord att tänka på: Gärningar talar högre än ord. Livsstilen måste understryka förkunnelsen för att den ska ha relevans.

En kort personlig fundering: Det finns en märklig konsensus i samhället, att kristen tro inte ska få påverka politiska beslut. Jag är inte och vill inte vara en del av den enigheten. Dietrich Bonhoeffer och Charles Ringma har helt rätt!

Undras om kroppen känner sig beredd till att sova.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Hej Tobias Billström du är ett hot mot yttrandefriheten o jag är så tacksam

7 juni, 2015

I går skrev jag ett inlägg, där jag försökte stå upp till försvar för Samar Al Naher mot Tobias Billgrens krav på att hon skulle visa tacksamhet för att hon fått stanna i Sverige:
https://holtter.wordpress.com/2015/06/06/en-kuggfraga-sa-har-pa-nationaldagen-vilka-far-uttrycka-kritiska-asikter-om-sverige/
I dag rebloggar jag Anna Skanérs inlägg.
Skälet till att jag skrev mitt inlägg och nu rebloggar är att jag vill ställa mig solidarisk mot berättelser som visar på kränkningar i barndomen. Både Samar Al Naher och Anna Skanér är trogna sina barndomsupplevelser och jag vore en okristlig skitstövel om jag inte lyssnade.
Svaret på berättelserna är inte att de skulle haft det värre i Långtbortistan, utan vi har att ta ställning till berättelserna här och nu.

RosenRasande

Hej  #@Tobias Billström, jag blir så glad över ditt sätt att uttrycka dig. Äntligen har jag förstått varför din partiledare för några år sedan sa att vi som varit utsatta för vanvård inte kunde förvänta oss någon ersättning. Det skulle bli orättvist, sa Reinfeldt i tidig morgonsändning. Men det är inte Tobias Billström när dina kapitalvänner försöker sno mina skattepengar eller anlitar dyra advokater för att få fortsätta utnyttja systemet.

Minns du att Maria Larsson var på väg till Sverige för att sedan tvingas in i era beslut. Ditts parti och Centerns. Nu förstår jag mer om varför. Vi gamla barnhems- och fosterbarn skulle självklart vara tacksamma över några icke förpliktande ord i Stadshuset av er talman. Egentligen Tobias var det väl så att vi fick skylla oss själva att vi inte föddes i dina kretsar utam i familjer med dysfunktionella o sociala svårigheter. Jag tror vi alla…

Visa originalinlägg 555 fler ord


En kuggfråga så här på nationaldagen. Vilka får uttrycka kritiska åsikter om Sverige?

6 juni, 2015

Många inser redan här att jag tänker på Samar Al Naher och hennes krönika, ”Jag vill ha en ursäkt och inte en ceremoni” i Aftonbladet. Innehållet i krönikan är intressant, men som så ofta är reaktionerna till det skrivna ännu intressantare. Men först lite bakgrundsfakta: Samar Al Naher kom, som flykting till Sverige 1989 tillsammans med föräldrarna. Vid den tidpunkten var hon ca 7 år. Åren har gått och nu är Samar Al Naher 33 år med en lyckosam, som jag förstår, utbildning i bagaget. Hon har varit studieombudsman på SSU-förbundet, politisk sekreterare i Stockholms stadshus och vikarierat som ledarskribent på Aftonbladet. Så här på avstånd går det väl inte säga annat än att Samar Al Nahar är en rekorderlig medborgare i Sverige. Troligtvis också med kunskaper i samhället lite utöver genomsnittet, men det verkar ändå inte räcka.

I sin krönika skildrar hon sina barndomsupplevelser av att vara flykting och asylsökande i Sverige. Hon ställer behandlingen som asylsökande i förhållande till medborgarceremonierna runt om i landet och menar att hon borde fått en ursäkt för behandlingen som asylsökande i stället för ceremonier, som hon upplevde som ett hån. I grunden ville inte Sverige ha henne och hennes familj här. Det är den upplevelse hon välformulerat beskriver och med en känsla som bär alla kännetecken för en mycket stark personlig upplevelse. I vart fall hade jag inga svårigheter, trots att upplevelserna inte är mina egna, att sätta mig in i hennes känsla av frustration och ilska. Den var och är befogad, enligt min uppfattning.

Självklart har krönikan mötts av många reaktioner och givetvis finns åsikterna om att hon är fel person att föra fram sådana åsikter. Hon borde tigit! Jag kan väl till nöds acceptera de där åsikterna, att invandrare bör tiga och inte kritisera Sverige. Jag har mött dem ända tillbaka till tidigt 50-tal. De första åren i Sverige innebar, t o m på skolgården, att viss kritik inte fick sägas av en invandrare. Och då ska vi minnas att jag flyttade från Finland med svensk identitet! Det som däremot är irriterande och rent av en förolämpning, är när en av riksdagens talmän, Tobias Billström skriver förmanande till Samar Al Nahar, ”Visa lite tacksamhet.” Att tillhöra talmansgruppen, det är inte kattskit det! Det är enbart kungen som i status slår en talman. Nu har en av talmännen tydligt och ljudligt sagt till Samar Al Nahar, du är inte någon riktig svensk, trots ditt medborgarskap. Du ska vara tacksam att du överhuvudtaget får vara här. Du ska inte kritisera! Vad det inte det Samar Al Nahar bittert skrev:

”Vilket hån, ärligt talat. Grattis du fick ett svenskt medborgarskap. Du klarade eldprovet och helvetesprocessen och förnedringen som asylprocessen många gånger innebär, som den gången när du tvingades röntga tänderna för att bli åldersbedömd. Grattis du blev inte tillbakaskickad till den plats du flytt ifrån. Grattis för att du inte blev en av de tusentals flyktingar som Sverige tvångsutvisar till farliga länder varje år.”

Varje invandrare måste inse, enligt Tobias Billström, att det är skillnad på medborgare och medborgare. Man blir inte en fullvärdig medborgare bara för att någon får medborgarskap i Sverige. För det är väl ingen som tror att en ”riktig” svensk skulle fått samma förmanande ord från en talman, när de kritiserar Sverige, som Samar Al Nahar fått sig till livs.

En del medborgare skall vara tacksamma, andra får vräka ur sig vilket strunt som helst!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


En recension som håller än

5 juni, 2015

Varje år, vid den här tiden, upplever vi hur åsikterna om nationaldagen kolliderar. Jag tillhör dem som lite då och då kritiserat både nationaldagsfirandet och hävdat att nationalsången är ett pekoral. För mig finns bara en naturlig och folkligt förankrad nationaldag och det är midsommarafton. Sill, färskpotatis och en snaps och gärna en jordgubbstårta till efterrätt! Allt med text och musik av Evert Taube. Se där ett nationaldagsfirande som definitivt inte utesluter någon. Alla är välkomna in i gemenskapen. Gemenskapen är färgblind!

Jag har i dag läst ett antal diskussionsinlägg kring det här med nationaldagen och nationalsången och vill å det bestämdaste tillbakavisa påståendet, att den kritiska hållningen skulle vara ett sent påkommet infall av en formlös vänster, Miljöpartiet och IS-krigare. Svensk arbetarrörelse på 1800-talet och långt in på 1900-talet var fullständigt likgiltig för Skansennationalismen! För min personliga del fick jag min fostran in i arbetarrörelsen från två skilda håll, dels den finska traditionen genom min mamma och mormor och dels i studier av och deltagande i svensk arbetarrörelse. I bägge i dessa traditioner fanns inget utrymme för den överhetsnationalism Dybecks text ger uttryck för.  Inte var ”Du gamla, du fria” någon sång vi sjöng i tidigt 60-tal. Inte ens på Svenska flaggans dag.

Nu till recensionen. Så här skrev Dybeck om sin egen sång 1845:

”Visan är med ytterst få förändringar i den harmoniska behandlingen alldeles sådan, som utgifvarna wid eller straxt efter aftonunderhållningarne i slutet af år 1844 på ett för tillställaren af nämnda aftonunderhållningar (alltså Dybeck själv) obekant sätt öfverkommit densamma. De högst medelmåttiga orden till denna visa, af utgifvarna öfversatta på en ännu sämre tyska, voro, så som endast för tillfället författade, aldrig emnade att i tryck allmängöras. Tilltaget lärer af hvarje rättänkande menniska ogillas.”

Inte illa sammanfattat!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Allt blir vid det gamla!

4 juni, 2015

När socialdemokraterna gick till kongress, var det många som uttryckte förhoppningar om att kongressen skulle besluta, att partiet avstår att ställa upp som parti i kommande kyrkoval. Förhoppningar orsakades av att det till kongressen inkommit ett antal motioner med det kravet. Jag hyste inga förhoppningar. Det skall mycket till att socialdemokraterna frivilligt skulle avstå från den positionen i svenskt samhällsliv. Att delta som nomineringsgrupp ger inte bara inflytande, men också hyfsat med pengar till partiet. Partiet tänker inte helt pragmatiskt, utan partiets självbild är ju den, att det Socialdemokratiska partiet skulle stå för så fina värderingar, att det inte får riskeras, att de värderingarna inte även i framtiden skulle få vara förhärskande i Svenska kyrkan. Det räcker inte med vad Jesus i förmedlar i evangelierna. Nej, det krävs lite mer av ideologiskt hopkok, för att det ska bli bra! Enligt S, vill säga. Jesus kanske har en annan uppfattning!

Det som störde mig under många år som medlem i Svenska kyrkan, var den fega tystnaden från präster och biskopar. (Det slipper jag nu, när jag lämnat.) Stilla accepterar de, att bli styrda av sekulära partier och också vara beroende av samma partier, för att kunna göra karriär i kyrkan. När jag sitter här och tänker på situationen inom Svenska kyrkan påminner jag mig en beskrivning om hur det går till inom den ortodoxa världen. Ungefär så här beskrev författaren det. Vid biskopsmöten eller koncilier får representanter för lekfolket delta i diskussioner och samtal, men när besluten skall tas, då får lekfolket träda tillbaka och biskoparna fattar besluten. Jag tänkte då, när jag läste hur det gick till i en episkopal och apostolisk kyrka och jag tänker också nu, att det är helt annorlunda i Svenska kyrkan. Biskoparna får delta i debatter vid kyrkomöten, men när det ska beslutas, då får biskoparna träda tillbaka och låta ledamöterna i kyrkomötet fatta besluten.

Nå, jag ska inte bli mer långrandig. Jag rekommenderar att ni läser ledaren i dagens KT: ”Behovet av kontroll bakom S kyrkoengagemang.”

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Det händer att en dikt, så där plötsligt, blir personlig

3 juni, 2015

I dag har jag från och till läst dikter av Tomas Tranströmer. Det går inte att sitta och sträckläsa, utan det får bli en dikt lite grann i förbifarten. Det händer att en dikt kan kännas personlig, mest i själva tonfallet, och plötsligt får känslan jag gått och burit på en förklaring.

Efter någons död

Det var en gång en chock
som lämnade efter sig en lång, blek, skimrande kometsvans.
Den hyser oss. Den gör TV-bilderna suddiga.
Den avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna.

Man kan fortfarande hasa fram på skidor i vintersolen
mellan dungarna där fjolårslöven hänger kvar.
De liknar blad rivna ur gamla telefonkataloger –
abonnenternas namn uppslukade av kölden.

Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta.
Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen.
Samurajen ser obetydlig ut
bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.

Tomas Tranströmer Dikter och prosa 1954-2004 Diktsamlingen Klanger och spår 1966


Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.

2 juni, 2015

Jag kom att tänka på orden av Paulus i Romarbrevet 5:8, när jag såg bilden på Lars Gårdfeldt från regnbågsmässan i Norrala kyrka. Av någon, för mig outgrundlig, anledning kan jag inte kopiera bilden med medföljande text. Ni får använda er av länken.

http://www.helahalsingland.se/halsingland/soderhamn/regnbagsmassan-avslutade-soderhamn-pride

I en av bilderna, i bildserien, ser vi Lars Gårdfeldt i predikstolen med följande bildtext: ”Gud hör inte all bön, menar Lars Gårdfeldt. Han hör inte den som pratar om enfald, bara om mångfald.” Jag mådde faktiskt fysiskt illa i går kväll, när jag läste citatet för första gången. Det är en märklig Gudsuppfattning Lars Gårdfeldt sprider från predikstolen. Efter vad jag förstår hävdar Gårdfeldt att Gud utesluter en grupp människor för att de har så felaktiga åsikter, att de definitivt och slutgiltigt är uteslutna ur den kärleksfulla nåden. De har så fel, att Gud inte ens lyssnar på deras böner! Jag ryser av obehag när jag ser vad jag skriver!

Jag ställer mig frågan om Gårdefeldt verkligen menar, att det finns människor som inte omfattas, på grund av sina åsikter och handlingar, av den nåd Luther och Svenska kyrkans bekännelseskrifter talar om. Om jag förstått Luther och Svenska kyrkans tradition rätt, så lär kyrkan att vi inte kan genom egna gärningar göra oss förtjänta av frälsning. Enbart genom Guds nåd är räddningen möjlig. Den uppfattningen förkastar Lars Gårdfeldt, om jag förstår honom rätt. Enligt honom måste vi göra oss förtjänta av nåden för att ens bli hörda, när vi vänder oss till Gud med våra böner. Hade jag råkat vara i Norrala kyrka när Lars Gårdfeldt predikade, då hoppas jag att haft modet (jag är i grunden mycket feg), att resa mig upp och högt ropat: Tro inte på den mannen. Han är villolärare! Gud älskar oss alla och hör alla våra böner oavsett om vi gjort oss förtjänta av det eller inte!

Till sist vill jag rekommendera för läsning: ”Men då kom nåden springande” skriven av Dan Sarkar och utgiven förlaget GAudete. Boken passar sig för enskild läsning, men jag tror den kommer bäst till sin rätt i en studiecirkel. Oavsett hur ni studerar boken kommer ni att få en mild men effektiv vaccination mot att gå vilse bland allehanda hemsnickrade gärningsläror .

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Greider är besviken!

1 juni, 2015

Göran Greider har skrivit en artikel i svt-opinion, i vilken han berättar att han är besviken. Den socialdemokratiska partikongressen levererade inte önskvärda beslut. På ett plan förstår jag Greiders besvikelse, men på ett annat plan är besvikelsen fullständigt obegriplig. Jag kan inte tro att Göran Greider ens i sina vildaste drömmar kan ha trott på något annat än det som blev resultatet. Som Greider själv sammanfattar: ”Jag sökte förändring men fann (s)tatus quo, jag är besviken.” Om den sammanfattningen skall spegla en ärlig känsla, då borde förväntningarna backas upp av några tecken som kunde tolkats som en vilja till förändring. Vad jag kan se, så här i efterhand, så fanns det inga sådana tecken före kongressen. Det mesta blev väl som väntat? Eller…?

Jag är möjligen lite förvånad över beskrivningen i artikeln att partiet verkar stå still. Tidigare år har det mer låtit som om partiet alltid rört sig högerut. Under mina politiskt aktiva år, tänkte jag ofta över vänsterkritiken att partiet, ända sen någonstans 1917, alltid rör sig högerut. Jag funderade dels om det fanns någon gräns för högervandringen och dels över det faktum att vänstern alltid följer med i högersvängen. Vi verkar ha nått vandringens slutpunkt. Partiet är i ett status quo-läge. Det ska bli intressant att se hur länge ett parti kan stå i stand-byläge, utan att falla samman. Problemet är nog, att vilken riktning partiet än tar i framtiden, splittras partiet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,