Frimodig kyrka, var försiktig med att använda stororden

31 juli, 2015

Jag läste för en stund sedan ett inlägg på Frimodig kyrkas hemsida på Facebook. Jag tolkar texten så, att Frimodig kyrka sätter en gräns för hur länge det går att vara medlem i Svenska kyrkan. I inledningen av inlägget står det:

”Nu är gränsen nådd! Om präster tvingas, i strid mot klassisk kristen tro, att viga samkönade äktenskap ‘är gränsen nådd. Om beslutet går igenom stryps vägen för de som vill tjänstgöra som präster inom svenska kyrkan.”

Ska inlägget tolkas så, att stora delar av Frimodig kyrkas medlemmar skulle lämna Svenska kyrkan om väjningsrätten togs bort? Jag har svårt att tro, att Frimodig kyrka kan enas om en sådan gräns. Många kommer säkert att lämna av den anledningen, men minst lika många kommer att säga till dem som lämnar. ”Det är inte kört än!” Med den erfarenhet jag har av politiskt rävspel, så är väjningsrätten inte bara hotad, utan den kommer vara avskaffad, troligtvis före nästa kyrkoval. S är tydligen inte riktigt beredd att ta striden nu, men kyrkogruppens ledning har lagt in en mycket synlig varning. Om det skulle visa sig att det blir alltför många pastorsadjunkter som inte kan, av samvetsskäl, viga samkönade par, då är socialdemokraterna beredda att avskaffa väjningsrätten. Enligt socialdemokraternas förklaring, som det inte sas så mycket om på kyrkomötet då beslutet togs, var tanken med väjningsrätten, att de befintliga prästerna skulle få sitta i orubbat bo. Tanken var definitiv inte att det skulle ske en nyrekrytering av präster som åberopade väjningsrätt.

Visst finns det en gräns, men den gränsen är det svårt att kollektivt fastställa. Utvecklingen torde bli, att människor lämnar enskilt, när den personliga orken och lusten försvinner. För det är ju inte så, att det finns några synliga tecken på att Svenska kyrkan kommer att ändra färdriktning. Inte så länge partier och politiska ”fromhetsriktningar” har makten i kyrkan. Ett ytterligare problem med att säga var gränsen går, är att den som säger så, får med jämna mellanrum förklara varför de inte lämnar, när gränsen finns där.

Vänner, tro mig, när jag säger att mina synpunkter är vänskapliga. Frimodig kyrka för en rättfärdig kamp inom Svenska kyrkan. Det arbetet fortsätter jag, trots att jag nådde min gräns för en tid sedan, att be för!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

Om öppna dörrar och snubbel i portgången

29 juli, 2015

Jag återger en artikel till av Anne Ramberg. Jag tror det är nödvändigt att försvara rättssäkerheten, när vi ser hur krafter vill relativisera vad som menas med rättssäkerhet.
Håller också med Anne Ramberg, att visst kan det stiftas nya lagar, men de nya lagarna kräver samma juridiska hantering av rättssäkerheten, som alla de nuvarande lagarna. Brotten skall vara bevisade och fastslagna i en oberoende domstol.

Anne Rambergs blogg

I sin iver att försvara sina tidigare intagna ståndpunkter i viktiga rättssäkerhetsfrågor har Ivar Arpi nu författat ännu en ledare i ämnet. Den är rätt lång. Jag motstår frestelsen att bemöta Arpis alla skevvända insinuationer och fattar mig därför kort och  hänvisar till mina tidigare inlägg.
Låt mig först konstatera att Arpi i stor utsträckning slår in öppna dörrar. Men likväl lyckas han snubbla på tröskeln. Arpi och jag är helt ense om att det i världen finns mycken ondska värd att bekämpa. Det kan handla om oacceptabel förföljelse av judar, om ISIS eller om annat.

Man kan välja att straffbelägga beteenden som man anser vara icke godtagbara. Men när man överväger detta bör man förstås beakta några viktiga saker. Behövs ny lagstiftning eller räcker den vi har? Om inte: Hur bör brottsrekvisiten utformas för att vara tillräckligt precisa och bevisbara? Om man sedan tycker att vi behöver ny lagstiftning och…

View original post 185 fler ord


Vilka borde skämmas över sällskapet?

27 juli, 2015

I helgen hade tydligen Jimmie Åkesson en surströmmingsfest för särskilt inbjudna vänner. Det finns det egenligen inget att säga om. Glada fester mår vi alla bra av! Festers betydelse kan inte överskattas! Så här i efterhand har det visat sig, att Jimmie Åkesson bjöd sina vänner på en spelning av bandet Ultima Thule. Nu sker något, enligt min uppfattning, märkligt. Att Ultima Thule spelar på festen ska tydligen vara oerhört komprometterande för Jimmie Åkesson och SD.

Enligt min enkla uppfattning, borde det vara tvärtom. Att spela på en fest på inbjudan av Jimmie Åkesson borde vara oerhört komprometterande för bandet. Nu är det ju bevisat, att Ultima Thule är det främlingsfientliga, rasistiska och högerextrema musikbandet, som många hävdat genom åren. Nu går det inte att komma med några bortförklaringar längre!


Jag och männen i släkten Wallenberg tillhör inte samma ras och hör sen!

26 juli, 2015

Den uppmärksamme läsaren av det jag skriver här på bloggen och Facebook, vet att jag inte är någon större vän av företeelsen, att använda ras som förklaringsmodell för allehanda motsättningar i samhället. Just nu tänker jag på påståendet, att det skulle finnas någon intressegemenskap mellan alla världens medelålders vita män. Det räcker tydligen att säga: ”han är en vit medelålders man” och alla ska tydligen direkt förstå vad den mannen står för. Struntprat, säger jag ilsket, för jag förstår ingenting. Det spelar ingen roll om det är påstådda vänstermänniskor, som häver ur sig dumheten. Rasteorin tillhör inte den socialistiska idétraditionen.

Låt mig ta det från grunden. Jag är född och uppväxt i en arbetarfamilj. Min pappa arbetade en stor del av sitt vuxna liv på Gränges Aluminium i Sundsvall. Min mamma var fabriksarbetare i Finland och städerska när vi flyttade till Sundsvall. Den sociala grunden gav en viktig kulturell och politisk grund för hur jag förklarat och förstått samhället. En ytterligare grund för min förståelse av verkligheten var självfallet alla berättelser om hur min morfar och mormor byggde fackförening och arbetarrörelse i norra Finland. När jag sen efter ett misslyckat försök bli en lärd man på Sundsvalls högre allmänna läroverk, fick fast anställning på Gränges Aluminium stod jag i en mycket fast kulturell och politisk/ideologisk mylla. I den myllan fanns ingen från släkten Wallenberg. Deras och min rastillhörighet gav ingen gemensam identitet. Vi tillhörde inte ens samma ras!

Tidigt fick jag också en insikt om att det gällde att bredda vyerna. Det gick inte i längden, att tro att insikter dyker upp så där ur tomma luften. Det gäller att studera och reflektera! Många böcker blev lästa, många filmer och teaterföreställningar såg jag under åren. Till det tillkom samtal med kamrater, politisk och fackligt arbete och mycket mer. Inte var det några män ur familjen Wallenberg, som slogs på samma sida, där jag befann mig. Under de här åren läste jag en rapport om en strejk här i Sverige nån gång i början av förra seklet. De strejkande hade fått ett stödtelegram och lite pengar från arbetare på Nya Zeeland, som hört talas om strejken i Sverige och snabbt insåg att här behövdes det uttryckas stöd! Här handlade det inte om solidaritet mellan medelålders vita män. Det var fråga om klassolidaritet!

Ett sista, men också ett mer närliggande exempel. i augusti 2012 sköts 28 strejkande gruvarbetare till döds av sydafrikansk polis. Jag skulle inte bli förvånad om någon med dagens fjantiga rasanalyser skulle säga, att svarta män sköt andra svarta män till döds och ingen skulle förstå någonting. Sanningen är, att det var 28 arbetare som sköts ihjäl av gruvbolaget, regeringen och polis. Det korrekta påståendet förklarar vad som skedde. Den klassiska motsättningen, arbete och kapital. Att jag känner solidaritet och sörjer med de strejkande arbetarna, sitter som gjutet i mitt sociala DNA. Ett DNA som är färgblind!

Teorier om någon slags identitets gemenskap mellan medelålders vita män är tankelättja!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

 

 


Jag är svensk, men kanske lite finne också?

23 juli, 2015

Av skilda anledningar har jag haft anledning att fundera över frågan om svensk kultur. Om Mona Sahlin sagt att det inte finns någon svensk kultur, så har hon givetvis fel. Visst finns det, inte bara en, utan flera svenska kulturer. De som hävdar att det finns en enhetlig svensk kultur har också fel. Det är det som jag försöker visa i mitt inlägg från mars 2007.
Ivar Lo-Johansson hävdade på sin tid att Moberg hade fel i sin svenska historia, när han glömde att det fanns ett folk under bönderna. Drängar och pigor t ex. Klasserna i Sverige hade skilda kulturer och värderingar. I den meningen har Sverige alltid varit mångkulturellt.

Den senaste tiden har jag fått ytterligare skäl att fundera över det här med svensk kultur, nu när jag vill bli upptagen i Katolska kyrkan. Jag firar mässa i Jesu Hjärtas kapell i Sörforsa och orsaken till att det finns ett katolskt kapell i Sörforsa är det det i slutet av 1800-talet flyttade in yrkesarbetare från Böhmen, Österrike, Ungern, Irland och andra länder i Europa till Sörforsa
De hade ett behov av ett katolskt kapell och i början på 1900-talet invigdes det katolska kapellet. Det känns skönt att delta i mässan och känna tacksamhet till alla de arbetare från stora delar av Europa som byggde kapellet.
I dag är kapellet en del av Katolska församlingen i Gävle och vår kyrkoherde fader Damian är född i Nigeria.
Visst är vi en del av den svenska kulturen? Samtidigt som församlingen är en del av en världsvid kyrka. Det känns skönt att delta i mässan, där stora delar av världen är närvarande och ändå veta att detta är helsvenskt!

Tankar i natten

Under de senaste åren har det talats och debatterats mycket kring frågan om den svenska identiteten och behovet av att alla i Sverige samlas kring något gemensamt. Förslag om att hitta någon gemensam kulturell identitet har varit många. Samling kring en gemensam litterär kanon var ett stort diskussionsämne förra året. Samling kring historien är ett nytt förslag. Vi sitter här med rynkade pannor och grubblar över hur vi ska kunna integrera invandrare och människor med invandrarbakgrund till något svenskt. I botten finns en känsla av att något gått förlorat. Det är den känslan SD spelar på och kanske rent av bidrar till att de kommer in i riksdagen vid nästa val.

Det finns en stor myt om det, historiskt sett, enhetliga Sverige. Ett Sverige med gemensam värdegrund, en enhetlig etnisk bakgrund och en gemensam historia. (Och en gemensam TV-kanal kan jag lite skämtsamt tillägga.) Men är myten sann? Har vi…

View original post 383 fler ord


Tio saker som vuxna människor borde veta men som uppenbarligen måste förklaras.

22 juli, 2015

En nyttig morgonläsning för oss som deltar, aktivt eller passivt, i åsiktsspridningar på t ex Facebook.

Frågor på det?

  1. Fakta och åsikter är inte samma sak.

Om du kommer med ett felaktigt påstående, till exempel ”Månen är gjord av ost” och någon påtalar detta, är inte ”du kan inte säga att jag har fel för jag tycker så” ett godtagbart försvar, eftersom du inte framfört en åsikt utan ett påstått faktum, som visat sig vara fel. Det är visserligen din demokratiska rätt att framstå som en idiot, men det ger dig inte rätt i sak. Exempelvis så är påståendet ”Mikael Persbrandt är världens genom tiderna bästa skådespelare” en åsikt som jag inte skulle hålla med om själv, men som rent tekniskt inte är ”fel” eftersom alla har rätt till sin åsikt. Däremot så är ”Mikael Persbrandt har vunnit tre Oscarsstatyetter” ett felaktigt påstående.

  1. Yttrandefrihet innebär inte att du har rätt att sprida åsikter oemotsagd.

Många verkar tro att när någon protesterar mot en åsikt så kränker det yttrandefriheten. Det…

View original post 1 090 fler ord


En del plikter väger tyngre än andra

20 juli, 2015

När jag i ett blogginlägg den 7 april skrev, att jag tagit första steget i min vandring till den Katolska kyrkan, fick jag många kommentarer här på bloggen, på Facebook, men också i det som tydligen sägs vara den riktiga världen. Många kommentatorer önskade mig lycka till, andra beklagade steget och återigen andra ansåg, att steget innebar att jag måste ta till mig allt det som Katolska kyrkan hävdar vara sant. Motsvarande krav på bindande löften finns inte i Svenska kyrkan, vilket är sant. Jag söker inte heller den friheten. Svenska kyrkans biskopar och präster är, vad jag förstår, inte bundna till några löften och då kan självfallet inte lekfolket heller vara bundna till några trosföreställningar. Här kan det självfallet dyka upp motsättningar mellan mig och Katolska kyrkan i den kommande processen. Jag är ändå övertygad om, på goda grunder, att Katolska kyrkan inte har krav på att jag i allt ska vara enig med med kyrkans biskopar och präster. Den som inte vill tro att det förhåller sig så, kan ju ta del av hur påve Franciskus bemöts i vissa katolska kretsar. Katolska kyrkan fråntar mig inte ansvaret, att utifrån Katolska kyrkans tro, på ett självständigt och personligt sätt vittna om min tro. I det uppdraget, som lekman, är det en stor trygghet, att veta vad kyrkan i grunden tror på. Den insikten är, enligt min mening, ingen tvångströja.

Katolska kyrkans katekes, skriver när det gäller lekfolkets roll i kyrkan, bl. a:

907 ”I enlighet med sin plikt, sin kompetens och det anseende de åtnjuter har de rätt och ibland också plikt att ge Kyrkans herdar del av sina åsikter om det som rör Kyrkans väl och låta denna åsikt komma till andra kristna människors kännedom, i det att de tar tillbörlig hänsyn till trons integritet och den vördnad som tillkommer Kyrkans herdar, till den allmänna nyttan och respekten för personens värdighet.”

Så här långt i mina studier av Katolska kyrkans katekes känner jag, att jag inte har missbedömt friheten i Katolska kyrkan. Självklart innebär inte friheten, att jag kan hävda, att Muhammed ger lika sann bild av Gud som Jesus gör. Att hävda det skulle innebära att jag inte tar hänsyn till den kristna trons integritet, utan gör tron till mina personliga önskningars och nyckers fånge.

Självklart har mina studier gett fler insikter, de kommer jag allteftersom att redovisa, men jag ville med det här inlägget lugna alla dem som oroat sig över, att min önskan att bli upptagen i Katolska kyrkans gemenskap skulle inskränka min tankefrihet. Den oron är obefogad!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,