Jag är svensk, men kanske lite finne också?

Av skilda anledningar har jag haft anledning att fundera över frågan om svensk kultur. Om Mona Sahlin sagt att det inte finns någon svensk kultur, så har hon givetvis fel. Visst finns det, inte bara en, utan flera svenska kulturer. De som hävdar att det finns en enhetlig svensk kultur har också fel. Det är det som jag försöker visa i mitt inlägg från mars 2007.
Ivar Lo-Johansson hävdade på sin tid att Moberg hade fel i sin svenska historia, när han glömde att det fanns ett folk under bönderna. Drängar och pigor t ex. Klasserna i Sverige hade skilda kulturer och värderingar. I den meningen har Sverige alltid varit mångkulturellt.

Den senaste tiden har jag fått ytterligare skäl att fundera över det här med svensk kultur, nu när jag vill bli upptagen i Katolska kyrkan. Jag firar mässa i Jesu Hjärtas kapell i Sörforsa och orsaken till att det finns ett katolskt kapell i Sörforsa är det det i slutet av 1800-talet flyttade in yrkesarbetare från Böhmen, Österrike, Ungern, Irland och andra länder i Europa till Sörforsa
De hade ett behov av ett katolskt kapell och i början på 1900-talet invigdes det katolska kapellet. Det känns skönt att delta i mässan och känna tacksamhet till alla de arbetare från stora delar av Europa som byggde kapellet.
I dag är kapellet en del av Katolska församlingen i Gävle och vår kyrkoherde fader Damian är född i Nigeria.
Visst är vi en del av den svenska kulturen? Samtidigt som församlingen är en del av en världsvid kyrka. Det känns skönt att delta i mässan, där stora delar av världen är närvarande och ändå veta att detta är helsvenskt!

Tankar i natten

Under de senaste åren har det talats och debatterats mycket kring frågan om den svenska identiteten och behovet av att alla i Sverige samlas kring något gemensamt. Förslag om att hitta någon gemensam kulturell identitet har varit många. Samling kring en gemensam litterär kanon var ett stort diskussionsämne förra året. Samling kring historien är ett nytt förslag. Vi sitter här med rynkade pannor och grubblar över hur vi ska kunna integrera invandrare och människor med invandrarbakgrund till något svenskt. I botten finns en känsla av att något gått förlorat. Det är den känslan SD spelar på och kanske rent av bidrar till att de kommer in i riksdagen vid nästa val.

Det finns en stor myt om det, historiskt sett, enhetliga Sverige. Ett Sverige med gemensam värdegrund, en enhetlig etnisk bakgrund och en gemensam historia. (Och en gemensam TV-kanal kan jag lite skämtsamt tillägga.) Men är myten sann? Har vi…

View original post 383 fler ord

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: