Makthavare sluta spela oskyldiga!

30 augusti, 2015

De senaste åren har den som så önskat, kunnat läsa om hur människor på flykt, i risiga båtar, försöker ta sig till Europa, många dör! Andra riskerar sina liv gåendes på vägar, andra dör i slutna lastbilar i Österrike. De här berättelserna och bilderna handlar om skeenden i hela världen och drabbar också andra delar i världen mycket hårdare än vad Europa drabbas. Att det förhåller sig så, är en sanning, som i egentligen mening inte går att diskutera. Det bara är så!

Vi vet också hur våra makthavare reagerar. De uttrycker avsky, sorg och förtvivlan över det som sker och lovar krafttag mot människosmugglarna. Men låt oss stanna upp och tänka efter och ställa oss frågan, varför sker det som sker? Här sitter en minnesgod och illvillig individ, som minns hur det gick till, att människor dör på världens hav, eller på grusiga vägar eller kvävs i lastbilar eller containrar. Sätt er till rätta och luta er bakåt och blunda. Låt minnet föra er tillbaka ett antal år. Minns ni hur mängder av flyktingar kom till Arlanda? Ofta utan ordentliga identitetshandlingar. Staten och myndigheterna upplevde det här som oerhört arbetsamt och ville ha ett slut på flyktingar på flygplatser, hamnar och gränsstationer. När vi nu sitter här och blundar, minns säkert många vilket genialt uppslag våra makthavare fick. ”Vi privatiserar flyktingmottagandet! Vi tar och beslutar att alla transportföretag får betalningsansvar för alla som inte har godkända identitetshandlingar!” Beslutet resulterade i att det under många år satt flyktingar på världens flygplatser för de kom inte vidare! Efter det beslutet fanns egentligen bara en legal väg att ta sig till Sverige. Med illegala transportföretag. Det är transportföretagen som är illegala, inte människorna på flykt. Nu planeras nya krafttag och nu motiveras det med humanitära skäl. De illegala transportföretagen ska stoppas, med militärmakt om så krävs.

Jag upplever det skamligt hur tyst makthavarna talar om konsekvenserna av sina tidigare och kommande beslut. Inte sägs det många ord om vad som ska hända med flyktingarna. Det ges inga legala vägar att ta sig till Sverige och Europa. Är det någon som tror att flyktingströmmen minskar på grund av omänskliga byråkratiska beslut? Självfallet inte. Människor på flykt kommer att ta ännu större risker, till ännu större kostnader för att ta sig till det de upplever som möjlig trygghet. Vi kommer även i framtiden se makthavare gråta krokodiltårar över mänskligt lidande. Jag ser det så här. Eftersom rätten att söka asyl är en mänsklig rättighet, då måste vi skapa legala förutsättningar för människor att utöva sin mänskliga rättighet. Att hänvisa människor på flykt till kriminella ogärningsmän, vilket staterna i Europa och Sverige gör, innebär att vi måste se den obehagliga sanningen i vitögat. Sverige önskar inte att de vackra orden skall bli verklighet!

Nu när vi kommit så här långt i våra funderingar, är det bara att öppna ögonen och säga till våra makthavare:

”Vi ser vad ni håller på med, trots era vackra ord! Vi kräver att ni lever upp till humanitet och rimlig mänsklighet och underlättar för människor på flykt, att på legala vägar kunna söka asyl i Sverige och Europa! Det är en skam att ni inte redan beslutat så, men gör det nu! Alla bortförklaringar är uttömda!”

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Det kanske inte är mitt bord längre?

28 augusti, 2015

Så här på fredagskvällen före öl och TV har jag en kort fundering med anledning av de fem prästerna i Stockholms domkyrkoförsamling. De menar att Svenska kyrkan skall vara modig och öppna sig för dialog med andra trosriktningar än den kristna. Det finns, vad jag förstått, flera vägar till Gud och vi måste öppna oss för dialog. På många sätt en vacker tanke, som ändå måste diskuteras och analyseras. Många har gjort det och det blir nog inte bättre av att jag också ger mig in i den debatten.

Ju mer jag tänker innehållet i debattartikeln, desto intensivare pockar en vag tanke på att bli uttryckt. Frågan är: Leder, enligt domkyrkoprästerna, Missionsprovinsens tro till Gud? Jag ställer frågan, till viss del illvilligt, men ändå med stort allvar. Missionsprovinsen, i motsats till Islam och Judendomen, delar en gemensam trosbekännelse med Svenska kyrkan. Missionsprovinsen åberopar, vad jag förstår, samma evangeliskt-luthersk grundsyn, som SvK också i högtidliga stunder bekänner. Så har långt tror jag inte många skulle hävda att jag har fel.

Och ändå lär inte många av Svenska kyrkans församlingar, om ens någon, upplåta sina församlingshem till andakter anordnade av Missionsprovinsen. Jag tror inte att Svenska kyrkans församlingar skulle upplåta grusgången till kyrkporten, för andakter organiserade av Missionsprovinsen. Vi vet också att präster i Svenska kyrkan, som hörsammar inbjudan att leda gudstjänst inom Missionsprovinsen hotas med avkragning. Jag som lekman och nyligen lämnat Svenska kyrkan undrade då och undrar fortfarande. Efter vilka kriterier sätter Svenska kyrkan sina gränser, till vilka en inbjudan om dialog skall erbjudas?

Jag upprepar frågan. Med stöd av ovanstående vill jag gärna ha svar på frågan: Leder inte Missionsprovinsens tro, enligt Svenska kyrkan, till Gud?

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Var martyriet ett felaktigt val?

26 augusti, 2015

Jag har de senaste dagarna ägnat mig åt studier av Justinus Martyren, Apologi för de kristna, Andra apologin och berättelsen om Justinus Martyrium. Boken är utgiven på Artos & Norma bokförlag, i översättning av Sven-Olav Back. Jag har inte de språkkunskaper som krävs för att bedöma kvalitén på översättningen, men jag förstod vad som stod där och det är väl bra nog. En nyttig och givande bok för alla oss utan alltför djupa teologiska kunskaper. Boken påminde mig också om att jag kastat bort mycket dyrbar tid på läsning av meningslösa böcker i min ungdom. Jag hinner inte i kapp 30 års försummelser! Jag får återigen påminna mig om, att det inte är någon idé att gråta över förspillda tillfällen.

Så här alldeles efter att jag lagt ifrån mig boken är det tre frågor jag funderar över. Justinus skrev sin apologi 150 e Kr. Det kändes oerhört spännande att ta del av Justinus förklaringar och försvar av kristen tro. Vad jag kan förstå är den kristna tron, som vi känner den, i det stora hela, på plats. Evangelierna finns där och även alla delarna i den kommande trosbekännelsen. Möjligen kanske den helige Ande inte riktigt finns på plats. Visserligen skriver Justinus om den profetiska Anden, men jag känner inte igen den Anden med den helige Ande jag läst om i Katolska Kyrkans Katekes. Det kan säkert någon, mer kunnig än jag, förklara.

När Justinus Martyren beskriver ordningen i Kyrkans gudstjänster känner jag igen mig. Förbluffande likt en mässa i en apostolisk kyrka. Jag citerar:

”På solens dag (som den kallas) samlas alla, både de från städerna och de från landet. Apostlarnas hågkomster eller profeternas skrifter föreläses så långt tiden räcker. När föreläsare slutat talar föreståndaren: han förmanar och uppmuntrar oss att följa dessa goda ord. Därefter reser vi oss alla tillsammans och ber.
När vi har avslutat bönen bärs ett bröd samt vin och vatten fram, som jag redan nämnde. Föreståndaren uppsänder på samma sätt böner och tacksägelser efter förmåga och folket instämmer med sitt ‘Amen”
Efter vad jag förstår var det tydligen en allmänt vedertagen uppfattning att brödet och vinet var Jesu kött och blod.

Bokens tredje del, den som berättat om rättegången mot de heliga martyrerna Justinus, Charitons, Charitos, Euelpistos, Hierax, Paions och Miberianus är oerhört gripande i all sin sakliga enkelhet. De blivande martyrerna verkar ha varit väl förberedda för, att en dag stå inför stadsprefekten i Rom och bli utfrågad om sin tro. De svarar ärligt och öppet hur de blivit kristna. Var och en svarar utan tvekan att de är troende kristna. Till slut blir de uppmanade till att offra åt gudarna, vilket troligen kunde räddat dem. Dagens kloka kristna kanske säger, att skvätta lite vin på gudarna kan väl inte skada?
”Prefekten Rustcus sade: Låt oss äntligen komma till saken, detta nödvändiga och trängande ärende. Kom nu alla tillsammans och offra endräktigt åt gudarna.
Justinus sade: Ingen förståndig människa lämnar gudsfruktan och övergår till gudlöshet.”

Det gripande med berättelsen bortsett från sakligheten är, att det sker i byråkratisk tysthet. Hur många sådana här vardagliga händelser mötte kristna i romarriket vid den här tiden? I tysthet vägrade enskilda människor modigt, att böja sig, blev piskade och avrättade!

Och ändå – den kristna kyrkan växte och växte!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Det kan bli problem för lekfolket i Svenska kyrkan

22 augusti, 2015

Domprost Hans Ulfvebrand har säkert ställt till det för lekfolket i Svenska kyrkan. Jag tar ett exempel från gudstjänsten 4.e söndagen i påsktiden. Den söndagen läser kyrkan, den andra årgången ur Johannesevangeliet:

”… Tomas sade: ‘Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?’ Jesus svarade: ‘Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig…”

Hur ska den gudstjänstfirande församlingen svara, enligt domkyrkoförsamlingen i Stockholm,  när prästen säger: ”Så lyder det heliga evangeliet.” Det förväntas att församlingen skall svara: ”Lovad vare du, Kristus.”  Är det rimligt att lova Jesus, om det är Johannes som lagt ord i Jesus mun? Vore det inte lämpligare att församlingen utbrister i ett: ”Lovad vare du, Johannes?”

Får vi inom en snar framtid läsa, att Domkyrkofördamlingen i Stockholm och stiftets biskop Brunne, verkar för att stora delar eller kanske hela Johannesevangeliet stryks ur Bibeln? Det var sådana här funderingar som till slut ledde till att jag lämnade Svenska kyrkan och sökte mig till Katolska kyrkan. Det kändes oerhört psykiskt arbetsamt, att uppleva en verklighet i gudstjänsten och en totalt motsatt verklighet utanför gudstjänsten.

Visst är jag intresserad, trots att jag lämnat SvK, av ett förklarande svar, men jag tror att den gudstjänstfirande församlingen är än mer intresserad än jag. Visa den respekten, biskopar, för kyrkans medlemmar och ge en rimlig förklaring och svara samtidigt på frågan: Är Jesus vägen, sanningen och livet?

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Vet ni vad? Det står inte muslimer i kö och önskar fira gudstjänst med Svenska kyrkan!

19 augusti, 2015

Debattartikeln, ”Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner” skriven av fem präster i domkyrkoförsamlingen Stockholm, kan säkert vara veckans snackis i några veckor. Jag tänker avhålla mig från polemik kring innehållet i debattartikeln. Det har andra gjort så bra, att jag nog inte skulle tillföra något nytt och väsentligt. Ni hittar repliker om ni letar, men jag länkar till en replik, ”Försåtlig ton i Storkyrkoprästernas debattartikel” av Sofia Lilly Jönsson  i tidskriften Evangelium. Jag nöjer mig med ett par korta synpunkter och ett hyfsat långt citat ur Katolska kyrkans katekes.

När jag läste debattartikeln ställde jag mig frågan, som jag många gånger ställt, när jag läst liknande debattartiklar. Vilka riktar sig alla dessa artiklar till och hur ser problemet, som mängder av artikelförfattare försöker hitta lösning på? Jag har varit hyfsat aktiv i Svenska kyrkan, både på församlingsnivå och stiftsnivå. Jag har varit politiskt aktiv i drygt 50 år. Många möten med människor har det blivit och definitivt inte bara kristna människor. De torde kanske varit i minoritet i alla mina möten genom åren. Under 90-talet var jag en oerhört obehörig lärare i samhällskunskap, historia och livsåskådning på Tärna folkhögskola i Sala. I den rollen mötte jag människor med skilda bakgrunder bl a religiösa. Och kan ni förstå? Inte en enda gång har jag hört anklagelser från vare sig muslimer, judar eller människor med annan trosuppfattning, att de upplever sig uteslutna eller utestängda för att kristna anser att Gud är treenig och att kristna anser att Jesus är vägen sanningen och livet. Jag upprepar, inte en enda gång! Tvärtom, jag har ofta blivit rättad av någon muslim, för att jag missförstått något i den kristna läran. (Det hände ganska ofta de första åren som kristen på 90-talet.)
Jag har inte heller under alla dessa år mött krav från muslimer om att för utnyttja församlingshem till fredagsbönen och definitivt inte någon störtflod av önskemål om gemensamma gudstjänster. Fromma muslimer vet att en kristen gudstjänst sker i Jesu namn, vilket de respekterar, men inte kräver att vara delaktiga av. Möjligen kan det finnas behov av gemensamma samlingar för att visa behovet av fred och vänskap, men sådana samlingar kan sällan sägas vara gudstjänster. Nå, det får vara hursom med det, men det är ju ändå så, att om jag ska ”våga öppna dörren” då vore det väl intressant att få veta vilka är det som vill in och vilka uttryck tar sig den viljan. Jag frågar, för jag upplever inte, att debattförfattarna beskriver ett reellt problem. I vart fall inte hos muslimer eller judar. Det vore bra för debatten om alla som önskar öppenhet från Svenska kyrkan kunde visa konkret hur problemet ser ut och presentera för oss de personer som önskar eller känner ett trängande behov av, att Svenska kyrkan upplåter sina lokaler och kyrkor till andra religioner, och att vi har gemensamma gudstjänster med andra trosutövare än kristna. Ni får ursäkta mig, men jag upplever inte önskemålen som trovärdiga. Okey då, självfallet är önskemålen reella hos debattförfattarna, men inte har de visat att det är ett allmänt önskemål bland troende i andra trossamfund.

Jag ska avstå från det långa citatet från Katolska kyrkans katekes. Jag vågar trots min korta kontakt med Sankt Pauli Katolska församling i ryggen, att inte kan de fem prästerna i domkyrkan åberopa, att Katolska kyrkan skulle ge stöd åt deras tankar. Självfallet skall jag fråga fader Damian, församlingens kyrkoherde hur han ser på innehållet debattartikeln. Jag vet svaret, men ändå. Tills jag redovisar det svaret får ni hålla till godo med Thomas Idegards svar. Fader Damians svar lär inte skilja sig alltför mycket.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Kyrkans katekes om frihet och nåd

18 augusti, 2015

Jag har de senaste dagarna, i mina studier i Katolska Kyrkans katekes, fastnat i funderingar kring vår fria vilja i förhållande till nåden. Jag upplever att det finns en nyansskillnad i synen på nåden mellan katolska kyrkans syn och t ex Svenska kyrkans syn på nåden. Utan att gå in i någon hård polemik med Svenska kyrkan, så upplever jag att den rent allmänt förordar billig nåd. Vi människor behöver inte en efterfråga nåden, den är oss automatiskt given. Det är nog en av orsakerna till, varför det finns starka krafter som vill, att bön om syndernas förlåtelse inte ska vara alltför framträdande i gudstjänsterna. Den ska inte behöva vara ett obligatoriskt inslag i gudstjänsterna. Synen på nåden innebär också, att det inte behövs någon förståelse för behovet av omvändelse. Allt det där är ju redan fixat av Gud!

Så här beskriver Katolska Kyrkans katekes förhållandet mellan den fria viljan och nåden:

1742. ”Frihet och nåd. Kristi nåd gör sig på intet sätt till konkurrent med vår frihet, när denna motsvarar det sinne för sanningen och det goda som Gud har ingjutit i människohjärtat. Tvärtom; den kristna erfarenheten vittnar särskilt i bönen om att ju mer vi lär oss lyssna till det nåden vill få oss att göra, desto mer mer växer vår inre frihet i styrka och vår säkerhet inför prövningar – liksom inför tryck och tvång från yttervärlden. Genom att arbeta med nåden som medel fostrar den helige Ande oss till andlig frihet för att göra oss till sina fria medarbetare i sitt verk i Kyrkan och världen: Allsmäktige och barmhärtige Gud driv bort ifrån oss allt som skadar oss, och låt oss utan hinder till kropp och själ, i frihet göra det goda som du har berett åt oss.”

Jag avstår från några mer omfattande slutsatser, men jag upplever att jag tidigare sett på nåden som en slutpunkt, där enbart nåden kvarstår efter alla tillkortakommanden i livet. Katekesen pekar mot nåden som alltid närvarande och att jag kan be Gud om nåden, att här och nu kunna sätta min vilja i samklang med Guds vilja.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Att dra avundsjukekortet är härskarteknik

16 augusti, 2015

De besuttna har i långeliga tider beskyllt de fattiga för avundsjuka. Det gjordes på 1800-talet. Det gjordes på 1900-talet och fortsätter in i 2000-talet.
Men okey då. Jag missunnar de rika deras rikedomar!


Jag tror Danmarks utrikesminister skulle trivas i Norge!

14 augusti, 2015

Jag har under dagen väntat att det skulle dyka upp dementier på uppgiften att Mobarak skall utvisas efter mer än tio år i Norge. Enligt uppgifter i Åsa Linderborgs krönika är anledningen till varför Mobarak skall utvisas, att hans föräldrar ljög om varifrån familjen kom. Vid det tillfället 2002 var Mobarak 10 år. Nu när han gått i skola i Norge, gift sig och fått barn, då skall han utvisas på grund av föräldrarnas lögn. (Jag vet inte om de verkligen ljög, utan går på norska statens motivering).

Kan det verkligen vara en rättssäker hantering, vare sig juridiskt eller moraliskt, att straffa Mobarak för något hans föräldrar är ansvariga för? Vad skulle den 10-åriga parveln gjort 2002? Skulle han berättat för myndighetspersonen att föräldrarna for med osanning? Det verkar vara, åtminstone i mina ögon, ett orimligt krav på ett barn. Efter alla dessa år straffas Mobarak för föräldrarnas brott. Jag hittar inte ord för vad man skall kalla ett sådant rättsligt förfarande för. Ruttet rättssystem verka lite futtigt.

Jag tror inte ens den vän av ordning, som försvarar de mest bisarra beslut,  kommer i det här fallet att försvara norska statens beslut. Ja förutom Danmarks utrikesminister  då, Han verkar tillhöra gruppen som försvarar vilka dårskaper som helst. I morgon läser vi säkert i nyheterna hur utrikesministern berömmer Norge. Landet där det tas rejäla rasistiska och främlingsfientliga beslut.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


IKEA-morden: var det verkligen bättre förr?

13 augusti, 2015

Jerlerups blogg är helt suverän. Jag vet inte hur ofta jag gjort en ilsken runda i huset efter att ha läst hans senaste blogginlägg, men å andra sidan har jag lika ofta gjort en glad liten runda i huset, när jag läst något som Jerlerup skrivit. Det är väl så en levande och utmanande blogg ska vara.
Håll till godo. En mycket tänkvärt blogginlägg. Läs för allan del statestiken han länkar till.

Den arga sossen!

Min mamma är lite lustig ibland. Hon anser att Sverige blivit så våldsamt på sista tiden. När hon ska beskriva sitt ”utopia” är det den fredliga tiden då hon var 12-16 år gammal. Då var världen fredlig anser hon, inga krig och inga grymheter och det skedde inget våldsamt i Sverige. Hon föddes 1927. Alltså kan ni själva räkna ut att det var mellan 1939 och 1943…

Debattören Patrik Engellau lider av samma problem som min mamma. Han har en artikel i Det Goda Samhället om IKEA-morden där han drömmer sig tillbaka till ett idealt utopia. Sverige förr var ett lugnt och tryggt ställe enligt honom. Ett ”där man kan lita på myndigheter, man kan lita på media, där det som står i tidningen är sant, där det visserligen förekommer ljugande skojare bland makthavare, men där de snart avslöjas och den goda ordningen återupprättas… Ett ställe där man kunnat lita på…

Visa originalinlägg 508 fler ord


En PK-gubbes funderingar

12 augusti, 2015

Med jämna mellanrum uppstår det märkliga debatter i samhället och här på internet. Den senaste diskussionen handlar om det rimliga i, att marknadsför beigefärgade plåster som varande hudfärgade. Fronterna är likartade från andra diskussioner. En grupp blir oerhört förorättade över påpekande att det finns andra hudfärger än beige. Jag tor, lite amatörpsykologiskt, att ilskan orsakas av att personerna innerst inne inser att kvinnorna, som påpekade det absurda i marknadsföringen, har rätt. Det är samma reaktion som kvinnorörelsen möter. Har inte jämställdheten inte gått för långt? Blir de aldrig nöjda? Ska det verkligen anses som rasism, att hävda att beige är synonymt med hudfärgat. Nu har väl PK-folket gått för långt. säger vän av rätten, att säga att jorden är platt!

När man som jag, varit deltagare i samhällsdebatten i drygt 50 år, då innebär det att jag deltagit i många sådana här diskussioner genom åren. Ofta har jag väl fått på tafsen för att vara för PK, men oftast har jag ändå i slutändan fått rätt!

Raskt förflyttar jag mig i minnet till Skönsmons skolgård. Det är 50-tal och vi pojkar spelar kula. (Märkligt nog så minns jag inte att någon flicka spelade kula.) Nu var det så. Ett uttryck som var vanlig, när vi pojkar spelade kula, var gliringen att någon var ”kuljude.” Vi som förlorade våra kulor tog ofta till skällsordet, på dem som alltid hade stora fulla kulpåsar när kulsäsongen tog slut. Ett märkligt uttryck, så nära efter kriget och det kan ju inte varit så, att vi pojkar hittade på uttrycket. Självklart hade vi fått den från vuxenvärlden. Jag skulle gärna vilja träffa någon,som skulle våga hävda, att det vi pojkar sa inte var antisemitism. Vi var inte medvetna om det själva, men de flesta lärde sig, att så uttrycker man sig inte om man vill bli betraktad som en civiliserad människa. Tyvärr finns det de, som aldrig växte ifrån barndomens antisemitism, utan fortsatte med att hävda att det låg i judens natur att samla på sig andras kulor. Här kan jag höra en ilsken röst i bakgrunden: ”Får man inte längre säga att judar ofta är rika, utan att riskera att bli beskylld för att vara rasist?”

Ett bgrepp som på sin tid var omstritt, var ordet lapp. Jag tror att den striden är över nu, men det var ett problem för många, när det inte ansågs korrekt, att tala om lappar. ”Vadå, vi har väl alltid sagt lappar? Det finns t o m ett landskap som heter Lappland. Argumenten var många och många framhärdade länge med att tala om lappar, men i dag tror jag inte att många har problem med att säga same. För mig var frågan enkel. Om nu en folkgrupp anser att storsamhället använder ord som känns förnedrande, då är det väl rimligt att jag möter gruppen med respekt och åtminstone erkänner det namn de har på sig själva, oavsett vad jag känner.
Det är ju ofta så, att när vi pratar om någon, då har vi också bilder av hur personen eller gruppen är. När det gäller samer, så hörde jag så sent som tidigt 90-tal på en campingplats i Härjedalen, berättelser om hur samer fraktade renar till järnvägsspåren för att kunna plocka staten på gigantiska ersättningar för påkörda renar. Jag tror att mycket av det pratet finns kvar. För ni vet hur det låter: ”Alla vet ju hur det är, men politikerna vill inte ta i frågan!” Och så nickar många snusförnuftigt och håller med. Visst liknar det rasism oavsett om det är en PK-gubbe som hävdar det.

Resonemangen kring begreppet zigenare är likartad. Jag har växt upp med berättelser om zigenarhövdingar, zigenarprinsessor, att zigenare inte alls är så fattiga, som de säger att de är. Zigenare är hästskojare och allmänt tjuvaktiga. Många av de här historierna var för det mesta, om inte alltid, rena påhittehistorier. Men ni vet: ”Alla vet hur det egentligen är!” När det gäller behandlingen av romer, som vi efter  många diskussioner, lärde oss att säga, var odiskutabelt rasistisk. Romer drevs från kommun till kommun. Polismakten såg till att lagen om vistelsetid för romer i landets kommuner upprätthölls. Romska barn fick rätt till skolgång först på 60-talet. I dag ser vi samma skeende upprepa sig, men nu på europeisk nivå. Krav om tiggeriförbud, krav om att romer skickas tillbaka och tal om kriminalitet. För som alla vet: ”Romer är kriminella, förutom att de är lata och arbetsovilliga!” För min personliga del ser jag ingen förbättring, när det gäller romernas situation. Trots att vi rent allmänt accepterat att kalla romer för romer och inte insisterar att kalla dem zigenare, så har deras situation inte förbättras. Nu gömmer vi dem under beteckningar som tiggare eller EU-migranter, vilket lett till att människor blir upprörda när de anklagas för rasism. ”Vi talar inte om romer. Vi talar om tiggare, som ett problem. Hur kan det bli rasism?” På 50-talet talades det om vagabonder, arbetsskygga, lösdrivare eller vad det var och det är väl inte rasism?
I mina pessimistiska stunder tror jag att slaget är förlorat. Jag har i dag funderat över vad de tyskar kände, som försökte motverka antisemitismen i Tyskland på 30-talet, när den folkliga antisemitismen bara växte och de insåg att slaget var förlorat. Ville de gå och hänga sig eller hittade de tröst i att de ändå i grunden hade rätt oavsett vad majoriteten ansåg? Det tragiska är, att historien inte lär oss något, utan vi gör om samma misstag gång på gång. Varje gång med samma självgoda attityd.

Visst kan det, med den bakgrunden, kännas lite futtigt att ta en diskussion om att beige inte innebär hudfärgat, hur många det än är som hävdar att så är det. Oavsett om jag är en politiskt korrekt gubbe, så måste sanningen ändå sägas. Beige är inte synonymt med hudfärgat. Förneka det den som kan och samtidigt tror att ni behåller er intellektuella  heder intakt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,