Varför så farligt med särlösningar?

På 80-talet berättade några kvinnliga kamrater, att de inte åkte på fackliga kurser på 70-talet och in på 80-talet. Orsaken var den starka pressen, att alla, i frigjordhetens namn, skulle basta tillsammans. Jag kunde bekräfta att det gick till så. Med de berättelserna i ryggsäcken har inte jag tillhört dem som med darr av indignation på rösten skäller på de kvinnor som vill simma och bada tillsammans med enbart kvinnor.
Frigjordhet i all ära, men om frigjordheten blir ett tvång, då är ingen fri.

VÄNSTRA STRANDEN

Under 1970-talets kvinnorörelse, som faktiskt kom igång först mot slutet av decenniet och mötte hårt motstånd, diskuterades ofta frågan om kvinnors särart i relation till behovet av generella lösningar som skulle gynna kvinnor. Då rörde det sig ofta om huruvida hänsynstagande till kvinnors särskilda behov var progressivt eller ej. Var det något värt med allt kvinnoarbete genom seklen eller borde virkade grytlappar och buljongben förvisas till historiens skräpkammare? På den tiden var också unisexmode vanligt förekommande och långt in på 80-talet var skillnaden mellan barnkläder avsedda för flickor respektive pojkar mycket små, eller obefintliga. Själv bar jag förstås snickarbyxor, träskor, (kunde haft murarskjorta) och snusnäsduk (blå) och mina, manliga vänner hade gärna långt lockigt hår och liknande klädsel. För mig framstod då tankarna på ”särlösningar” för kvinnor som märkliga. Samtidigt fanns de där som orubbliga institutioner utan att jag märkte dem. Idag tycks dock alla särlösningar provocerande.

När jag var…

View original post 443 fler ord

Annonser

2 Responses to Varför så farligt med särlösningar?

  1. Peter T skriver:

    Min fackliga erfarenhet från ett antal år runt 2010 är att av 130 deltagare på kongressen bastade runt 20 män och tre kvinnor.
    I varierande grad av handduksbeklädnad och öldrickande.
    Men det kan vara olika i olika förbund och detta var i en årskongress med könsfördelningen 60/40.

    Men visst behövs särlösningar!
    Jag genomgår just nu ett tolvstegsprogram på kristen grund (Celebrate Recovery) och får höra män öppna sig för varandra på ett sätt som hade varit omöjligt med kvinnliga deltagare. Mansgrupper kan vara ett bra sätt för män att öppna sig för varandra om det man inte törs blogga om.

  2. LeoH skriver:

    Min fackliga erfarenhet slutade 1988. Någon gång efter det hade jag några samtal med kvinnor som berättade om den påpressade frigjordheten på fackliga kurser. Min minnesbild är den, att det var männen på kurserna som hårt argumenterade för gemensam bastu. Jag undrade ofta, misstänksam som jag är, varför detta intresse bland männen, för frigjordhet. Det förekom något liknande inom politiken också, men hur pressande kvinnor upplevt det vet jag inte. Ingen har berättat för mig.
    Oavsett vad, så har aldrig förstått ilskan mot tanken med badtider för kvinnor på kommunens badhus.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: