Var martyriet ett felaktigt val?

Jag har de senaste dagarna ägnat mig åt studier av Justinus Martyren, Apologi för de kristna, Andra apologin och berättelsen om Justinus Martyrium. Boken är utgiven på Artos & Norma bokförlag, i översättning av Sven-Olav Back. Jag har inte de språkkunskaper som krävs för att bedöma kvalitén på översättningen, men jag förstod vad som stod där och det är väl bra nog. En nyttig och givande bok för alla oss utan alltför djupa teologiska kunskaper. Boken påminde mig också om att jag kastat bort mycket dyrbar tid på läsning av meningslösa böcker i min ungdom. Jag hinner inte i kapp 30 års försummelser! Jag får återigen påminna mig om, att det inte är någon idé att gråta över förspillda tillfällen.

Så här alldeles efter att jag lagt ifrån mig boken är det tre frågor jag funderar över. Justinus skrev sin apologi 150 e Kr. Det kändes oerhört spännande att ta del av Justinus förklaringar och försvar av kristen tro. Vad jag kan förstå är den kristna tron, som vi känner den, i det stora hela, på plats. Evangelierna finns där och även alla delarna i den kommande trosbekännelsen. Möjligen kanske den helige Ande inte riktigt finns på plats. Visserligen skriver Justinus om den profetiska Anden, men jag känner inte igen den Anden med den helige Ande jag läst om i Katolska Kyrkans Katekes. Det kan säkert någon, mer kunnig än jag, förklara.

När Justinus Martyren beskriver ordningen i Kyrkans gudstjänster känner jag igen mig. Förbluffande likt en mässa i en apostolisk kyrka. Jag citerar:

”På solens dag (som den kallas) samlas alla, både de från städerna och de från landet. Apostlarnas hågkomster eller profeternas skrifter föreläses så långt tiden räcker. När föreläsare slutat talar föreståndaren: han förmanar och uppmuntrar oss att följa dessa goda ord. Därefter reser vi oss alla tillsammans och ber.
När vi har avslutat bönen bärs ett bröd samt vin och vatten fram, som jag redan nämnde. Föreståndaren uppsänder på samma sätt böner och tacksägelser efter förmåga och folket instämmer med sitt ‘Amen”
Efter vad jag förstår var det tydligen en allmänt vedertagen uppfattning att brödet och vinet var Jesu kött och blod.

Bokens tredje del, den som berättat om rättegången mot de heliga martyrerna Justinus, Charitons, Charitos, Euelpistos, Hierax, Paions och Miberianus är oerhört gripande i all sin sakliga enkelhet. De blivande martyrerna verkar ha varit väl förberedda för, att en dag stå inför stadsprefekten i Rom och bli utfrågad om sin tro. De svarar ärligt och öppet hur de blivit kristna. Var och en svarar utan tvekan att de är troende kristna. Till slut blir de uppmanade till att offra åt gudarna, vilket troligen kunde räddat dem. Dagens kloka kristna kanske säger, att skvätta lite vin på gudarna kan väl inte skada?
”Prefekten Rustcus sade: Låt oss äntligen komma till saken, detta nödvändiga och trängande ärende. Kom nu alla tillsammans och offra endräktigt åt gudarna.
Justinus sade: Ingen förståndig människa lämnar gudsfruktan och övergår till gudlöshet.”

Det gripande med berättelsen bortsett från sakligheten är, att det sker i byråkratisk tysthet. Hur många sådana här vardagliga händelser mötte kristna i romarriket vid den här tiden? I tysthet vägrade enskilda människor modigt, att böja sig, blev piskade och avrättade!

Och ändå – den kristna kyrkan växte och växte!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

15 Responses to Var martyriet ett felaktigt val?

  1. Rebella undrar skriver:

    Det är nog allmänt vedertaget att transsubstantiationen, att bröd och vin bokstavligen är Kristi kropp och blod, är en teologi som kom till på 1200-talet. Transsubstantiationsläran är ”formulerad under tidig medeltid efter kontroverser om hur pass konkret Kristi närvaro i nattvarden skall uppfattas (som rent symbolisk eller som fysiskt reell)”, enligt Nationalencyklopedins artikel författad av Anders Piltz. Några hundra år senare började en viss hr Luther tjafsa om samma sak igen.

    Hur man såg på nattvardsfirandet före dess vet jag inte. Kanske väldigt olika?

  2. LeoH skriver:

    Du har säkert rätt, för du kan din religionshistoria. Jag tyckte det var intressant att läsa vad en kristen, som inte var vare sig präst eller teolog, ansåg sig ha lärt av kyrkan. Så här skriver han år 150 i sin apologi för de kristna:

    ”Vi tar nämligen inte emot detta som vanligt bröd eller vanlig dryck, utan liksom Jesus Kristus vår frälsare blev kött genom ett Guds ord, och för frälsnings skull fick både kött och blod, så har vi också blivit lärda att den föda som har välsignats genom den bön som består i ordet från honom är denne människoblivne Jesu kött och blod. Ur denna föda får vårt blod och vårt kött sin näring enligt den förvandling som sker.”

    Jag anser nog att Justinus upplever att blivit lärd att det sker en förvandling av bröd och vin till kött och blod. Det här sker i Rom kring 150 och torde varit praxis i ett antal år eftersom Jusinus hävdar att han blivit ”lärd.” Det kan också vara ett exempel på att en tradition kan verka i många hundra år innan det blir en dogm.

    Justinus citerar Matteus, Markus, Lukas, men också Johannes när han skriver om Logos som var hos Gud. Trots det blev inte innehållet i NT fastslagen förrän några hundra år efteråt. Det kan ju också förklara varför biskopen av Rom var den starkaste försvararen av kyrkans tro mot allsköns avvikelser i öst.

  3. Peter T skriver:

    Ignatios av Antiokia (Apostoliska fäderna, Verbum) argumenterar för att man inte ska söka martyriet, men glädjas om det sökt upp dig.
    Den stora inomkyrkliga debatten runt 150 (bl.a.Tertullianus) handlade om man skulle förlåta dem som offrat till avgudarna inför dödshot och låta dem upptas i dörsamlingen igen efter botgöring.
    Tankar ganska långt från den synkrwtism domprosten i Stockholm gav uttryck för nyligen.

  4. LeoH skriver:

    Bonhoeffer skriver nånstans, att vi inte ska söka ett värdigt ändamål, utan böja oss ner och ta korset som finns där och följa den dit den leder oss.
    Det är klokt tänkt om martyrium. Det är inget vi ska söka, men vårt kors kanske leder oss dit och då bör vi vara beredda.

  5. Staffan skriver:

    LeoH, stämmer detta med att ”Efter vad jag förstår var det tydligen en allmänt vedertagen uppfattning att brödet och vinet var Jesu kött och blod”.
    Frågan kan tyckas uttjatad, och positionerna väl befästa. Men, det finns ju i Bibeln inte minsta antydan om att vinet och brödet förvandlades. Var det inte istället så att Jesus vid den sista nattvarden sa att brödet och vinet symboliserade hans kropp och blod – inte att de omvandlades till hans kropp och blod.
    Jesus säger också i Johannes 6 att man får evigt liv genom att tro på honom – inte genom att äta hans kött.
    Och hela denna transsubstantiationslära vilar på teorier som Aristoteles utarbetade som handlade om materia och dess yttre och inre egenskaper. Här finns det många argument som talar mot dessa teorier, byggda både på observation och sunt förnuft. Här förefaller Kyrkans inställning vara att omvandlingen ”måste accepteras i tro, hur den sker ska vi inte nyfiket fråga efter”.

  6. LeoH skriver:

    Du kanske har rätt Staffan. Jag för min del anser att Katolska Kyrkan har rätt. Den Lutherska uppfattningen accepterade jag när jag var medlem. Såg inte det som någon större kyrkoskiljande fråga till vare sig den katolska eller ortodoxa kyrkan. Nå, det var int det jag ansåg vara intressant i Justinus Martyrens apologi för de kristna. I sitt försvar för de kristna beskriver han vad han lärt sig i kyrkan. Jag tar citatet en gång till:

    ”Vi tar nämligen inte emot detta som vanligt bröd eller vanlig dryck, utan liksom Jesus Kristus vår frälsare blev kött genom ett Guds ord, och för frälsnings skull fick både kött och blod, så har vi också blivit lärda att den föda som har välsignats genom den bön som består i ordet från honom är denne människoblivne Jesu kött och blod. Ur denna föda får vårt blod och vårt kött sin näring enligt den förvandling som sker.”

    Justinus beskriver, enligt mitt förstånd, något helt annat än en symbohandlig. Om det skulle visa sig att Justinus tolkat trospraxis, i Rom kring 150, fel, får jag småskämmas över att jag övertolkat det han skriver, men det i sig ändrar inte min uppfattning av omvandlingen av bröd och vin till Kristi kropp och blod.

    Det slår mig, att Justinus berättar att församlingen i Rom, åtminstone där kring 150, firade högmässa varje söndag.

  7. Peter T skriver:

    Om man vill läsa en ännu tidigare skildring av nattvardsfirande i urkyrkan rekommenderas didache.se.

    Det skulle vara ganska naivt att tro att vi 1900 år senare skulle kunna göra en mer sann tolkning av Jesu ord om nattvarden än man gjorde år 100.

  8. Alma-Lena skriver:

    Bra att du påminner oss om att det inte går att kompromissa sig runt valet mellan Gud eller Mammon, Guds rike eller världen/Kejsarens rike. Jesus säger ju inte att vi inte BÖR tjäna Gud och Mammon, han säger att vi inte KAN tjäna Gud och Mammon.

    Vi förstår nog alla att martyriet inte var ett fritt val utan en följd av att det inte går att välja bort Guds rike när man en gång fått erfara hur det är att leva där.

  9. Andreas Holmberg skriver:

    Tack för recensionen! Ja, treenighetsteologin var inte i alla delar fullt utvecklad på 100-talet, inte heller transsubstantiationsdogmen. Ingen av begreppen finns ju i Bibeln, även om själva saken, åtminstone vad Treenigheten beträffar, är fullt närvarande. En konvertit som om en vecka ska berätta för våra konfirmander om vad det innebär att vara kristen hade f.ö. ingen koll på ”treenigheten” när Migrationsverket förhörde honom. Hans omvändelse höll på att bli dissad, när han äntligen kom på att det var ”Fadern, Sonen och Anden” dom menade. (Ungefär som när jag skulle göra antagningsprovet på kantorslinjen i Mellansel och under frukosten undrade vad det där ”funktionsanalys” var för något konstigt. ”Tonika, dominant och subdominant” sa dom andra och då visste jag precis och plockade massor av poäng på det senare under dagen – det är svårt med terminologin ibland, även när den egentliga kunskapen faktiskt finns där).

    Både luthersk och romersk lära är den allmänkyrkliga – och fornkyrkliga – att brödet och vinet i nattvarden verkligen blir Kristi kropp och blod. Vad kontroversen gällde var a) huruvida man verkligen kan säga att vi i mässan offrar Kristi kropp och blod på nytt i ett ”oblodigt offer” åt Gud (jfr påskpsalmen ”Vi här ett heligt offer FÅR”); reformatorerna godkände bara att vi (enligt NT:s uttryckssätt) bär fram oss själva till ett ”levande och heligt” offer åt Gud samt att vi bär fram ”lovets offer”, vårt tack och vår lovsång för det offer Jesus en gång för alla har burit fram. Och b) – fast det nog sågs som mindre viktigt – huruvida brödet och vinet fortfarande – också! – var bröd och vin eller rakt av ”transsubstansierat”. Varken romerska katoliker eller reformerta tycks som lutheranerna ha kunnat acceptera att brödet och vinet efter instiftelseorden BÅDE kan vara bröd och vin (”brödet som vi bryter”) OCH Jesu kropp och blod. Men i den delen ligger lutherska och romerska teologer närmare varann än de reformerta.

    Kul förresten att Martin Luther får ett torg i Rom – på adventisternas initiativ! http://www.dagen.se/martin-luther-ger-namn-%C3%A5t-torg-i-centrala-rom-1.387647

  10. LeoH skriver:

    Andreas, det fanns mycket i boken som var intressant och det är troligt att jag skriver minst ett inlägg till. Förutom berättelsen, om Justinus och de andras martyrium som grep mig oerhört, det var så många både kristna och andra möte döden i Sovjetunionen och Tyskland, i byråkratisk tystnad, blev jag tagen av att jag tyckte mig se hur traditionen arbetar.
    När det gäller nattvarden, då har jag inga svårigheter att se, när prästen lyfter oblaten och kalken se Jesu kropp och ana hans blod. Det är inte ett bit bröd jag sneglar på och intalar mig själv att det symboliserar Kristi kropp. Det är Kristi kropp och det har bibliskt stöd!

  11. Staffan skriver:

    LeoH, Visst kan jag ha fel och katolikerna rätt i denna fråga. Och jag vill också säga att jag har en djup respekt och känner sympati med dem som tar emot nattvarden som en helig beröring av Kristus i sina liv. Inget fel i att överbetona nattvardens innebörd, hellre det än att på ett ytligt och slarvigt sätt ta emot brödet och vinet. Något jag reagerat mot många gånger i våra kyrkor.
    Men detta med, enligt katolsk teologi, att det sker en förvandling av brödet och vinet, kan jag inte dela. Det finns f ö även framstående teologer inom den katolska kyrkan som har protesterat mot en sådan uppfattning. Citerar ur en artikel av Stanley Sjöberg: ”Professor emeritus Bengt Hägglund berättar i sin bok ”Teologins historia”, att kyrkofadern Aurelius Augustinus undervisade om brödets och vinets symboliska betydelse. Fler ledande teologer genom olika perioder, delade samma förståelse. ”De yttre elementen är symboler för ett inre, blott i tron uppfattat skeende”, skrev 800-talets katolske teolog Paschasius Radbertus. Han var lärofader till bland annat Ansgar som kom med kristendomen till Sverige! Så här sa han: ”Brödet betecknas såsom Kristi lekamen på ett figurligt sätt i samma mening, som då Kristus talar om sig själv såsom livets bröd eller som det sanna vinträdet.”

  12. Rebella undrar skriver:

    Leo, jag kan alls icke min religionshistoria. Jag kan spridda bitar här och var och kan ha fel i mycket. Det är många saker som det finns olika uppfattningar om, och just att skilja mellan huvudlinjer – vad de flesta inom fältet accepterar – och mer marginella åsikter är den självlärdes akilleshäl. Jag vet att den åsikt jag beskrev existerar men kan för lite för att enkelt rota upp mer om det (och är kanhända inte heller tillräckligt motiverad).

  13. LeoH skriver:

    Rebella och Staffan, min förståelse av Justinus beskrivning av eukaristin skall inte tas för att det bevisar att min uppfattning av nattvarden skulle vara rätt. Jag är övertygad om att det är kristi kropp och blod jag tar del av i mässan. Det sker en omvandling. Jag böjer inte knä i Sörforsa för en brödbit.
    När jag läste Justinus apologi, som inte är skriven för kristna, utan till kejsaren, där han förklarar varför kristna inte är brottslingar. Att i en sådan skrift se en till synes självklar förklaring, att Justinus blivit lärd att det sker en omvandling är intressant. Än intressantare blir det, att han beskriver en praxis i Rom.

    Det är också sant, att framträdande biskopar pläderade för alternativa uppfattningar t ex att Jesus inte var av samma väsen som fadern. Trots att trosbekännelsen antogs på 300-talet tror jag inte att jag har fel om jag säger att uppfattningen om treenigheten var allmänt utbredd i Kyrkan redan på 100-talet, troligtvis redan tidigare.

    Som sagt, jag fick en förståelse hur traditionen föregår de formella besluten.

  14. Andreas Holmberg skriver:

    Staffan, jag är som sagt överens med Leo om att brödet och vinet verkligen blir bärare av Kristi sanna kropp och blod, även om jag inte delar den fullt utvecklade ”transsubstatiationsläran” där brödet och vinet inte längre – samtidigt – är verkligt bröd och vin. Man bör vara medveten om att viss polemik mot ”förvandlingen” innebär polemik mot läran om att nattvardens bröd och vin inte längre är bröd och vin, inte mot läran att de samtidigt på ett övernaturligt men samtidigt fysiskt, på-tagligt, sätt verkligen är Kristi kropp och blod. (Jag säger gärna att nattvardselementen förvandlas, vilket jag tror att de gör, förut var de ju ”bara” bröd och vin, men man bör som sagt vara medveten om vad diskussionen i vissa fall gäller).

    Att nattvardselementen – också! – är symboler är för mej inga problem, lika lite som att Jesus – också! – är en profet (jfr tidigare samtal här på bloggen). Problemet uppstår när man vill göra dem till symboler enbart. Lutheraner och romerska katoliker bekänner att nattvardselementen – liksom det renande dopvattnet – sakramentalt förvandlas till det de symboliserar, och därigenom går utöver den blotta tecken-funktionen (men inte eliminerar den)!

    Både treenigheten och nattvardsläran finns ju väl belagd i Nya Testamentet, som dock inte är någon dogmatik. (Den som inte skiljer på nattvarden och vanlig mat försyndar sej på Herrens kropp och blod, fastslår ju Paulus upprört).. Annars hade jag, Leo, inte känt mej bunden av någon tradition i världen. (Ordet föregår traditionen som föregår dogmatiken, skulle jag uttrycka det, om man nu inte likt bl.a Ireneus med Traditionen åsyftar just det noga traderade profetiska och apostoliska ordet).

    Båda sakerna är dock ”djupa saker”, som tant Elma i Luleå sa, och presenterade som mysterier. Att uttrycka och fixera dogmerna är inte alltid det lättaste, och beträffande treenigheten har vi ju fortfarande en schism med öst (där romersk-katoliker och lutheraner dock står på samma sida) i frågan om huruvida Anden utgår även från Sonen. Vi har dock ett gemensamt filoque i den världsvida, verkligt katolska kyrkan, och det är att Anden tillika med Fadern OCH SONEN tillbedes och äras! Låt oss göra det! Halleluja!

  15. Staffan skriver:

    Andreas, respekterar din syn på nattvarden. Är ingen teolog, men kan genom att läsa Bibeln, inte alls dela den katolska synen.
    Mycket enkelt: Den katolska synen innebär väl att det är en pågående offergudstjänst där Lammet (Kristus) verkligen blir offrat varje gång eukaristin firas. Men Jesus har framburit ett enda syndaoffer för alla tider, och han har satt sig på Guds högra sida. Genom ett enda offer har han för alla tider gjort dem som helgas fullkomliga. Och där synderna är förlåtna behövs det inte längre något syndoffer. Och ett av Hebreerbrevets genomgående teman är att Jesu offer är utfört en gång för alla och därför aldrig mer behöver upprepas.

    Slutligen – delar fullt ut dina avslutande rader. Längre än så kommer vi nog inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: