Interkommunion (delad nattvard) ur katolskt perspektiv

29 september, 2015

Läs Bengt Malmgrens blogginlägg och läs artikeln han länkar till. Katolska kyrkans syn på eukaristin är, som jag förstår det, väl förankrad både i Traditionen och Skriften.

Bengts Blogg

Många har svårt att förstå Katolska kyrkans restriktiva inställning till interkommunion. Men Katolska kyrkan liksom med Rom unierade östkyrkor och de Ortodoxa kyrkorna är eniga om att interkommunion inte är ett medel för kristen enhet utan en manifestering av kristen enhet.

Kommuniteten vid stiftelsen Berget har som vi hört sökt ledning på olika vägar hur man kan uppnå kommuniongemenskap med Katolska kyrkan. I det syftet har man besökt Troskongregationen i Rom 2013 och i våras hade man besök från Troskongregationen på Berget tillsammans med biskop Anders och p Fredrik Emanuelson från Stockholms Katolska stift (p Fredrik är ekumenisk rådgivare åt kommuniteten).

Ett resultat av dessa möten med Troskongregationen är en text, Interkommunion ur katolskt perspektiv som nu finns översatt till svenska och publicerad i Stiftelsen Bergets tidskrift UNUM nr 3 2015 ss 8-13.  Det är en pedagogisk och klar text som jag rekommenderar åt alla som vill sätta sig in i Katolska…

View original post 47 fler ord

Annonser

Några melankoliska tankar, som förvånande nog blir riktigt positiva i slutändan!

27 september, 2015

Härom dagen satte jag mig i min TV-fåtölj och slog på apparaten. Hamnade i ett debattprogram, som jag försöker undvika, men jag hann höra och se hur en kvinna gav uttryck för en gammal sanning, som uttrycks på många sätt: ”Lagen som är lika för alla, förbjuder så väl rika som fattiga att sova under broarna, att tigga på gatan eller att stjäla bröd.” Kvinnan menade att ”vi” inte heller fick slå upp tillfälliga bosättningar hur som helst. Vilket i sig är sant, men jag tänkte där i min TV-fåtölj: Jag hoppas verkligen att det inte bara är lagen som förhindrar ”oss” att bo i tältläger och skraltiga skjul. För det går väl inte omkring mängder av svenskar som avundsjukt betraktar tiggares läger och suckar: Varför får de och inte vi?

Ovanstående tankar leder naturligt till nästa melankoliska tanke, den om var hjälpen gör störst nytta. De senaste veckorna har jag läst och hört i olika medier, det tänkvärda att det är bättre för tiggarna här, att de får hjälpen i sina hemländer. Tanken i sig är inte orimlig, men tanken ger ingen vägledning i mitt dagliga liv. Hur ska jag göra nästa gång jag fredagshandlar på ICA i Delsbo. Ska jag gå fram till kvinnan som sitter där med sin mugg och säga? ”Du, de där korvörena du fått tidigare, får du inte längre. Jag skickar dom till Rumänien istället. Det hjälper dig bäst där!” Jag vet inte, jag skulle nog känna mig som en lort om jag försökte mig på den strategin. Många som tjatar den uppfattningen till mig, skänker varken pengar i muggen eller skickar pengar till Rumänien. Många av dem som skänker pengar i muggen ger också bidrag till hjälporganisationer i tiggarnas hemländer. Många av dem gör också omfattande volontärinsatser. Så ser min verklighetsbild ut och jag tror på goda grunder att den är sann!

Hunnen så här långt i tankarna, började de mer positiva ta överhanden. Jag tänkte, om nu det inte är lagen, som hindrar svenskar att tigga och bo i tillfälliga ruckelbosättningar, vad är det då? Jo, om detta kan jag ge besked, för jag och min släkt har varit med.

Orsaken till att människor i Sverige, men också i Norden i övrigt, inte behöver åka Europa runt och tigga eller försöka hitta någon liten plätt i bo på, åtminstone några dagar, har sin förklaring. Förklaringen är den svenska och nordiska arbetarrörelsens mycket målmedvetna  och lyckosamma strävan, att forma ett välfärdssamhälle. När vi blir sjuka, arbetslösa eller gamla, ja t o m när vi själva kanske till stor del har skuld till vår sociala situation, lämnar oss staten inte helt skyddslös. Vi kan klaga på, vilket vi bör göra, nivåerna i det ekonomiska skyddsnätet, de är ändå så stora att vi inte behöver söka oss till andra länder och tigga till vårt levebröd. Det är alltså inte några inre moraliska styrkebälten som gör att vi inte tigger. Vi har med gemensamma krafter byggt ett samhälle, där vi kan behålla en viss värdighet även under svåra förhållanden. Den staten och det samhället kom inte till av sig självt, utan alla framgångar baserar sig på vår förmåga att organisera oss politiskt för att lösa gemensamma problem. Den reformistiska arbetarrörelsen hade sina förtjänster! Det är det bara glatt och stolt notera. Vi får hoppas att vi återigen klarar av att formulera de problem vi upplever och skapa en organisation som löser problemen. Det har gått en gång, varför inte en gång till. Arbetarrörelsens framgångar var inte ett resultat av vi spottade på de mest utsatta, utan gemensamt skapdes ekonomiska förutsättningar till att lösa problemen.

Kan vara värt att komma ihåg i dessa skattekverulansens dagar!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Den som letar hittar ofta något annat än det han söker

25 september, 2015

Jag har ägnat en stor del av dagen att leta ett inlägg, som jag är övertygad om att jag skrivit, men det vill sig inte. Det verkar vara en dröm. Jag har nog inte skrivit inlägget eller så skrev jag den före februari 2007. Då hade jag, en nu raderad, blogg på Aftonbladets bloggportal. Om jag fortfarande i morgon anser det viktigt, att skriva det jag då skrev, då får jag väl försöka återskapa inlägget.

Inget letande är förgäves. Med jämna mellanrum plockade jag fram olika inlägg och då hittade jag det här inlägget från augusti 2012. Blogginlägget i sig är inte av någon större tyngd. Har skrivit några som varit lite bättre strukturerade, men i inlägget citerar jag, som så många gånger, Dietrich Bonhoeffer. Så här skrev han i ”Efterföljelse”:

”Petrus vet att han inte kan gå ut ur båten på eget initiativ. Det första steget skulle betyda hans undergång. Därför ropar han: ‘Säg åt mig att komma till dig på vattnet’, och Kristus svarar: ‘Kom.’ Kristus måste alltså kalla på honom. Endast på hans ord kan Petrus ta steget. Detta rop är hans nåd som kallar Petrus ur döden in i lydnadens nya liv. Nu däremot, när Kristus har kallat, måste Petrus stiga ur båten för att komma till Kristus. Detta första steg i lydnad visar sig alltså vara uttryck för tron på Kristi ord. Men om vi av detta skulle dra slutsatsen att det första steget inte är nödvändigt, eftersom tron redan finns där, skulle vi komplett ha missförstått vad tron är för något. Tvärtom måste vi våga hålla fast vid att steget i lydnad är nödvändigt att ta, innan man kan tro. Den som inte lyder kan inte tro.”

Bonhoeffer visar pedagogiskt på sambandet mellan tro och lydnad. Jesus kallar och vi har bara att slänga benen över relingen! Det går bra, så länge blicken och koncentrationen är på Jesus, men så fort vi börjar flacka med blicken, vilket vi ständigt tenderar att göra, då sjunker vi och har bara att återigen be om hjälp och få förlåtelse.

Se där, jag hittade en skatt, när jag letade!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Första läsningen av Katekesen är klar!

24 september, 2015

Det var mycket som stod mellan

1.Gud är oändligt fullkomlig och helig i sig själv. I sin godhet beslöt han att skapa människan, för att hon skulle få del av hans eviga liv. Därför är han alltid och överallt nära människan. Han kallar henne och hjälper henne att söka honom, lära känna honom och av all sin kraft älska honom. Han kallar alla människor, som synden skilt från varandra, till enheten i sin familj, Kyrkan. Han gör det genom sin Son, som han har sänt som Frälsare och Räddare, då tiden var fullbordad. I honom och genom honom kallar han människorna att bli hans barn i den helige Ande och få hans saliga liv till arvedel.

Och

2865. Genom detta slutliga ”Amen” uttrycker vi vårt ”Fiat” till de sju bönerna: ”Må det ske så…”

Det vore en gigantisk överdrift, om jag vågade hävda, att jag förstått det mesta av det jag läst. Jag tror det vore orimligt för mig, att ens ha det som ambition. För det räcker ju inte med att ha läst eller kunna memorera det som står, det gäller ju också att förstå. För ett antal år sedan skrev jag ett blogginlägg där jag funderade kring Jesus missionsbefallning och när Jesus säger ”och lär dem att hålla de bud jag har gett er.” Jag upplevde, att det jag i bästa fall lärt mig, var att memorera buden, men hur jag skulle hålla buden, den kunskapen var det sämre med.

I dag, när jag lagt Katekesen ifrån mig, är jag tryggare än vad jag tidigare har varit. Jag är inte utelämnad till att ensam tolka och förstå, utan jag har en Kyrka, som bistår mig. Katekesen jag studerat är ju Katolska kyrkans katekes och jag kan alltid gå till Kyrkan och få en auktoritativ förklaring till det som jag funderar över. I den meningen är jag aldrig utlämnad till ensamhet med mina frågor. Det innebär självfallet, i sin tur, att jag måste acceptera Kyrkans suveränitet när det gäller tolkning av läran eller som jag kommer att bekänna när/om jag blir upptagen i Kyrkans gemenskap:

”Allt som den heliga Katolska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag.”

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Att tolka påve Franciskus

22 september, 2015

I väntan på att jag får till det blogginlägg jag planerat för i dag, bjuder jag på Bengt Malmgrens bloginlägg. Bengt har under många år varit, för mig, en viktig källa till kunskaper när det gäller den Katolska kyrkan. Dagens blogginlägg bekräftar också det jag senast i lördags fick lära mig i undervisningen av fader Damian i Jesu Hjärtas kapell i Sörforsa.

Bengts Blogg

popeusajusticeIdag inleder påve Franciskus sitt besök i USA. Han kommer att tala i kongressen, inför FN och besöka en internationell familjekonferens i Filadelfia. Republikaner är inte lätta att handskas med ens för påven. Även om de anser att USA skall vara ett kristet land och säger sig stå för kristna värden blir de mycket arga om han talar om vårt ansvar för miljön eller om negativa aspekter av kapitalism. Då offras sanningen, då är det opinionsläget och vem som kan värva mest röster som gäller. Inte bara om påven, också om president Obama påstås de mest spektakulära saker, t.ex. att han är muslim. Det spelar ingen roll vad som är sant, tycker tillräckligt många att det är så, så är det dagens sanning. Det är detta tecknaren i Atlanta Journal-Constitution Mike Luchovic anspelar på i sin skämtbild ovan.

Men påven är varken socialist eller miljöpessimist. Han är i högsta grad katolik när han manar oss människor…

View original post 340 fler ord


Hur går det med det där katolska?

20 september, 2015

Fick frågan från en vän för en tid sedan och jag svarade: Det går bra! Det blev inte mycket mer sagt i ämnet, utan samtalet gick över på andra frågor. Efter avslutat samtal har jag funderat över frågan, för visst var frågan intressant. Hur går det med det där katolska? Ja, hur ser läget ut?

När jag den 7 april i år berättade i ett blogginlägg att jag sökt medlemskap i Katolska kyrkans och några veckor senare berättade att jag begärt utträde ur Svenska kyrkan, fick jag en hel del varningar från vänner. Dels var det varningar av teologisk art, men också varningar om att jag hamnat i ett församlingslimbo, mellan två församlingar. Jag uttryckte då en stark förhoppning om att jag inte skulle hamna mellan två församlingar, utan att jag skulle tillhöra den katolska församlingen i Gävleborg, trots att jag formellt inte var upptagen i Kyrkan. Min förhoppning har infriats! Jag är en aktiv deltagare i mässan. Jag läser texter och förböner. Jag har deltagit som talare vid församlingens evangelisationsmöte på Stora torget i Gävle. Jag känner att jag kan bli en del i ett pågående församlingsbygge, som fader Damian leder. Kort sagt jag är en del av S:t Pauli församling, trots att jag inte är upptagen i Kyrkan. Den processen får ta den tid det tar och under tiden säger jag med stolthet, att jag är katolik! Det viktigaste är den nära känslan av tillhörighet!

När det gäller de läromässiga varningarna, jag fick när jag tog beslutet, finns det mycket att säga om, men jag avstår. Jag studerar Katolska Kyrkans Katekes i lugn takt, för jag vill inte bära lära mig vad där står, utan jag vill förstå vad kyrkan säger. Jag kan berätta, att jag aldrig riktigt förstod, vad det innebar att vara högkyrklig fundamentalist, som biskopar i Svenska kyrkan, men också andra hävdade, att jag var. I dag när jag nästan läst hela Katolska Kyrkans Katekes och inte hittat något jag står i någon avgörande motsättning till, inser jag, att självfallet anser Svenska kyrkans biskopar att jag fortfarande är en högkyrklig fundamentalist. Den stora skillnaden är, att jag behöver inte längre förstå vad de menar, men hur säger de det till företrädare för Katolska kyrkan?

I den meningen är det en oerhörd lättnad, att slippa känna sig avvikande, som det ofta hände i Svenska kyrkan, när jag berättade att jag t ex trodde bokstavligt på Kyrkans trosbekännelse eller att kyrkans bekännelseskrifter borde få en mer central roll i Kyrkans tro och liv. Nu kan jag sitta vid kyrkkaffet i Jesu Hjärtas kapell och så där i förbigående säga, att Jesus är Vägen, Sanningen och Livet och alla nickar ett självklart bifall till påståendet. Ett liknande bifall är inte självklar vid ett svenskkyrkligt kyrkkaffe, där var risken alltid stor att jag framstod som avvikare.

Som en sammanfattning kan jag säga, att det där katolska går väldigt bra!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Erfarenheter från åren med Jesusmanifestationen: Glädje och förundran

19 september, 2015

Jag rebloggar Bengt Malmgrens erfarenheter av Jesusmanifestationen. Jag har stort förtroende för Bengt Malmgrens bedömningar.

Bengts Blogg

jm12banner

Som rapporterats i veckan har ledningsgruppen beslutat att lägga ner Jesusmanifestationen. Eftersom jag var med i ledningsgruppen flera år och var deltagare ännu fler år vill jag gärna dela med mig av några minnen i ord och bild.

När jag fick höra om Jesusmanifestationen var min första reaktion bejakande och entusiasm. Detta evenemang vill jag vara med i. Att tillsammans med kristna bröder och systrar samfundsövergripande i firande och bön offentligt samlas kring det centrala i vår tro – självklart gläds jag åt något sådant.

Karin Wiborn o Anders Arborelius i bönevandringen genom Stockholms city, Jesusmanifestationen 2013. Foto: Sten-Gunnar Hedin Karin Wiborn o Anders Arborelius i bönevandringen genom Stockholms city, Jesusmanifestationen 2013. Foto: Sten-Gunnar Hedin

Initiativet kom från början från pastor Stanley Sjöberg (Pingströrelsen) och hans vision var framförallt att samla och alla de många kristna invandrargrupper som fanns runtom i Sverige å att hela det kristna Sverige kunde synliggöras och att vi kan hämta inspiration från varandra. Det var från början och förblev…

View original post 574 fler ord