Hur går det med det där katolska?

Fick frågan från en vän för en tid sedan och jag svarade: Det går bra! Det blev inte mycket mer sagt i ämnet, utan samtalet gick över på andra frågor. Efter avslutat samtal har jag funderat över frågan, för visst var frågan intressant. Hur går det med det där katolska? Ja, hur ser läget ut?

När jag den 7 april i år berättade i ett blogginlägg att jag sökt medlemskap i Katolska kyrkans och några veckor senare berättade att jag begärt utträde ur Svenska kyrkan, fick jag en hel del varningar från vänner. Dels var det varningar av teologisk art, men också varningar om att jag hamnat i ett församlingslimbo, mellan två församlingar. Jag uttryckte då en stark förhoppning om att jag inte skulle hamna mellan två församlingar, utan att jag skulle tillhöra den katolska församlingen i Gävleborg, trots att jag formellt inte var upptagen i Kyrkan. Min förhoppning har infriats! Jag är en aktiv deltagare i mässan. Jag läser texter och förböner. Jag har deltagit som talare vid församlingens evangelisationsmöte på Stora torget i Gävle. Jag känner att jag kan bli en del i ett pågående församlingsbygge, som fader Damian leder. Kort sagt jag är en del av S:t Pauli församling, trots att jag inte är upptagen i Kyrkan. Den processen får ta den tid det tar och under tiden säger jag med stolthet, att jag är katolik! Det viktigaste är den nära känslan av tillhörighet!

När det gäller de läromässiga varningarna, jag fick när jag tog beslutet, finns det mycket att säga om, men jag avstår. Jag studerar Katolska Kyrkans Katekes i lugn takt, för jag vill inte bära lära mig vad där står, utan jag vill förstå vad kyrkan säger. Jag kan berätta, att jag aldrig riktigt förstod, vad det innebar att vara högkyrklig fundamentalist, som biskopar i Svenska kyrkan, men också andra hävdade, att jag var. I dag när jag nästan läst hela Katolska Kyrkans Katekes och inte hittat något jag står i någon avgörande motsättning till, inser jag, att självfallet anser Svenska kyrkans biskopar att jag fortfarande är en högkyrklig fundamentalist. Den stora skillnaden är, att jag behöver inte längre förstå vad de menar, men hur säger de det till företrädare för Katolska kyrkan?

I den meningen är det en oerhörd lättnad, att slippa känna sig avvikande, som det ofta hände i Svenska kyrkan, när jag berättade att jag t ex trodde bokstavligt på Kyrkans trosbekännelse eller att kyrkans bekännelseskrifter borde få en mer central roll i Kyrkans tro och liv. Nu kan jag sitta vid kyrkkaffet i Jesu Hjärtas kapell och så där i förbigående säga, att Jesus är Vägen, Sanningen och Livet och alla nickar ett självklart bifall till påståendet. Ett liknande bifall är inte självklar vid ett svenskkyrkligt kyrkkaffe, där var risken alltid stor att jag framstod som avvikare.

Som en sammanfattning kan jag säga, att det där katolska går väldigt bra!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Advertisements

20 kommentarer till Hur går det med det där katolska?

  1. Thorsten Schütte skriver:

    Kristen fundamentalism är mest ett modern, amerikanskinspirerat och protestantiskt fenomen. Dagens RKK kan inte anses vara fundamentalistisk, innan 2:s Vatikankonciliet fanns vissa sådana drag, dock.
    Fundamentalism för mig är när bokstavstron utökas från t ex trosbekännelsen även till bibeltexter som i sin hela natur är allegoriska eller poetiska, såsom skapelseberättelsen. Då får vi kreationister och liknande fenomen som ger mig allergiska utslag.

  2. LeoH skriver:

    Det finns säkert många definitioner på fundamentalister, Thorsten, men definitionen på fundamentalism bland Svenska kyrkans biskopar, präster och diakoner är oerhört mycket bredare än din beskrivning.

  3. Andreas Holmberg skriver:

    Det är ju bra att du fortsätter läsa och reflektera, Leo. För jag antar att processen inte är irreversibel.

    Jag vill inte vara taskig, men är nyfiken på om du (som jag uppfattat som evangelisk kristen) inte längre alls reagerar när du läser sånt som följande (eller har Kyrkans tidning verkligen grovt förvanskat påvens uttalande?): http://www.kyrkanstidning.se/utrikes/paven-aborter-far-forlatas

    Eller följande passus om avlaten i KKK (romersk-)katolska kyrkans katekes: ”1478 Det är kyrkan som förmedlar avlaten. Hon ingriper i kraft av den fullmakt att binda och lösa som hon har fått av Kristus till förmån för en kristen människa och öppnar för henne skatten som utgörs av Kristi och helgonens förtjänster för att förmå barmhärtighetens Fader att efterskänka de timliga straff som hennes synder förtjänar.”

    (Bara det där med att nämna ”Kristi och helgonens förtjänster” i samma andetag…).

    Men hur som helst får du gärna läsa texter och leda förböner även i EFS-sammanhang (även fortsättningsvis). Vi får väl kalla det en lokal, ekumenisk Jesus-manifestation!

  4. LeoH skriver:

    Påve Franciskus har inte ändrat Kyrkans syn på aborter. Det han säger är att aborter kan förlåtas på en lägre nivå än tidigare. Aborter kan förlåtas även nu. Det är samma fenomen som när det påstods att påve Franciskus skulle ändrat i Kyrkans syn på skilsmässa, Äktenskap har kunnat annulleras även tidigare, men det påven säger är att processen bör avsevärt förenklas.

    Jag tror Andreas, att det vore mer konstruktivt om du visade på var Svenska kyrkan i sin tro och praktik är bättre än Katolska kyrkan. Ta aborter t ex de behöver inte förlåtas, för SvK anser det inte vara någon synd, det är en mänsklig rättighet. Detsamma gäller uppsökande av misshagliga foster för avlivning. Kom ihåg Persenius svar på mitt öppna brev.

    Du ska inte dra några förhastade slutsatser av min beskrivning av mitt församlingsengagemang. Det var mer ett svar till din tidigare farhåga att jag skulle hamna i ett församlingslimbo. Vilket jag då inte trodde och som de här månaderna visat att jag fick rätt.

  5. Rebella undrar skriver:

    Bra att du trivs och känner dig hemma, Leo.

    Ja det finns säkert många sätt att använda ordet fundamentalist. Ett av de vanligare är förmodligen ”en kristen med en bokstavligare grad av tolkning än jag själv omfattar”. Därmed blir den beteckningen inte särskilt konstruktiv, utan mer som ett skällsord. På liknande sätt finns det väldigt många sätt att använda ordet ”liberalteologi”; väldigt ofta betyder det förmodligen ”en kristen med en mindre bokstavlig grad av tolkning än den jag själv omfattar”. Jag önskar ofta att de som använder något av dessa två ord ville förtydliga vad de egentligen menar.

  6. Thorsten Schütte skriver:

    Spot on, Rebella. Och får man ungefär lika mycket skäll att vara ”fundamentalist” och ”liberal”, då har man nog en ganska sund och balanserad position.

  7. LeoH skriver:

    I det stora hela håller jag nog med dig Rebbela, när det gäller begreppen fundamentalism eller liberalteologi. Jag har genom åren försökt undvika att använda dem själv. Tror nog att jag vid något tillfälle syndat i det fallet.
    Jag är nog mer inne på att söka sanningen, för den är inte relativ enligt kristen tro. En motsättning som finns är den mellan dem som tror att Gud uppenbarat sig genom Jesus för oss och dem som förnekar eller förminskar uppenbarelsen. I den diskussionen, anser jag, att det finns en oomkullrunkelig sanning. Inte i första hand på grund av att det står i Bibeln, utan för att Bibeln beskriver en sanning!

  8. Alma-Lena skriver:

    Det kan inte hjälpas, jag är för mycket läsare för att någonsin följa i dina spår, Leo, jag kan bara inte jämställa Jesu förtjänst med helgonens tex, men jag är glad att du har det bra. Det är rätt åt dig!

  9. LeoH skriver:

    Det är som det är med det Alma-Lena. Det känns skönt att du gläder dig åt att jag har det bra.

  10. Andreas Holmberg skriver:

    Du ska inte dra några förhastade slutsatser av mina frågor – eller av Ragnar Persenius’ svar på ditt öppna brev, Leo! Jag tycket ju att du ställde för enkla frågor – om du fick vara kvar med din syn på aborter, vilket du ju skulle få! – men det innebär ju faktiskt inte, om vi nu ska vara rättvisa, att Persenius anser att en abort aldrig är någon synd som behöver Guds förlåtelse!

    Påve Franciskus har naturligtvis inte ändrat Kyrkans syn på aborter; det påstod varken jag eller Kyrkans Tidning. (OK, själva rubriken var som så ofta alltför tillspetsad, men det är inte rubriken i KT som fick mej att reagera, utan själva texten som såvitt jag förstår återger Vatikanens utspel riktigt). ”Det han säger är att aborter kan förlåtas på en lägre nivå än tidigare”. Ja, är inte detta märkligt nog? Liksom detta att det ska kunna gå för sej under ett visst år (för att fira Rosenius?). Liksom detta att det låter som om det bara vore kvinnor som gör sej skyldiga till aborter, när det så ofta är män som orsakar dem indirekt genom påtryckningar eller direkt genom själva utförandet. När Alma-Lena eller en hel laestadianförsamling förkunnar att den som försyndat sej ”får tro sina synder förlåtna i Jesu namn och blod”, så ska ingen som gjort sej medskyldig till en fosterfördrivning få tro sej vara förlåten förrän saken hänskjutits till biskopsnivå – med undantag för 2016 då även ”vanliga präster”, i varje fall om de är romersk-katolska, får meddela syndernas förlåtelse (i varje fall åt romerska katoliker).

    Som du vet, Leo, är jag ingalunda någon anhängare av Svenska kyrkans ledning och nuvarande (sedan 30-talet) styrelseskick. Men man kan knappast heller säga att ”Svenska kyrkan” rakt av ser aborter som en mänsklig rättighet. Oas-rörelsen, EFS, ELM-BV, Kyrkliga Förbundet och stora delar av den laestadianska väckelserörelsen är t.ex. också fortfarande en – viktig! – del av Svensk kyrkan. (Jfr Anders Gunnarsson som ömsom, med viss rätt, klagar över den ”protestantiska” splittringen, och ömsom, med påföljande orätt, tror sej kunna beskriva ”den protestantiska läran” – samma dilemma har ju f.ö. Peter Kreeft i den avslutande delen av ”Till den kristna trons försvar”, där han tycks tro att t.ex. lutheraner har samma sakramentssyn som de kalvinister han själv tillhörde, och där han plötsligt genom att även bunta ihop anglikanerna med alla möjliga slags ”protestanter” även dissar C S Lewis i bokens sant katolska huvuddel citerat lika frenetiskt som gillande.

    Den stora skillnaden, Leo, är ju att jag inte behöver tro att min kyrkas ledning, liksom ingen präst eller biskop ö.h.t, är höjd över all kritik. Jag medger ju villigt påvens och romerska kyrkans förtjänster, i frågan om fosterfördrivning i allmänhet t.ex., men du är ju nu närmast förpliktigad att ta din kyrkoledning i försvar vad den än kommer med. Vem träder fortsättningsvis upp mot Petrus när han p.g.a. människofruktan ger oriktiga instruktioner (se Apg)? Men jag är tacksam, och det vet du, för all välbehövlig kritik som Svenska kyrkans ledning – och i föreommande fall jag själv ;o)! – kan få från romerskt-katolskt och ortodoxt håll.

    Tack för – som vanligt – givande meningsutbyte! Gud välsigne!

  11. Andreas Holmberg skriver:

    (forts): Rätt ska vara rätt (1): Petrus hade inte givit några ”instruktioner” om att inte längre äta tillsammans med hedningarna, han bara föregick med dåligt exempel när han slutade äta tillsammans med dem – för att de som kom från Jakob inte skulle förfäras över hans nya, evangeliska sedvänja (trots den särskilda uppenbarelse Petrus fått inför besöket hos Cornelius). http://www.logosmappen.net/uppbyggelse/luther/sgal/gal2/gal2_11.htm . I varje fall tog han tydligen i stor ödmjukhet emot den förebråelse om försyndelse och hyckleri som kom från ”hedningarnas apostel” – den enligt egen utsago störste bland syndare, inte ens värd att kallas apostel! – och förebrådde inte Paulus tillbaka utan kallade honom istället framgent med helgonens ödmjukhet ”vår käre broder” och bekräftade hans brevs kanoniska ställning bland ”Skrifterna” http://www.bibeln.se/las/2k/2_pet#q=2+Pet+1%3A1-3%3A18

    Och rätt ska vara rätt (2): eftersom påven ju även enligt romersk-katolsk uppfattning är en syndig och felbar människa (ofelbarheten gäller ju bara ytterst sällsynta ex cathedra-uttalanden som de senaste 6 påvarna aldrig har gjort) så är han ju i normalfallet inte höjd över all kritik, utan du kan ju – som du vet – känna dej fri att, förutom goda klargöranden av vad påven faktiskt sagt resp. inte sagt, kritisera även vissa påvliga uttalanden – t.ex. det om hur och när syndernas förlåtelse får förkunnas för ångrande kvinnor som gjort abort. (Paragrafer i själva katekesen om ”Kristi och helgonens förtjänst” är kanske känsligare?).

    Men alla väljer förstås sina strider, och det är inte alls konstigt om du eller t.ex. Henrik Engholm och Ulf Ekman just nu är lite för entusiastiska för att komma med någon kritik av det nya sammanhanget. Det finns ju i alla grupprocesser något som kallas smekmånadsfas, och det behöver inte vara något ont i det (för att allvarlig kritik ska tas emot på rätt sätt behöver den ju dessutom uppfattas som broderlig, och för att den ska uppfattas som broderlig behöver man nog ha varit med en längre tid i det nya sammanhanget). Mer oroväckande är faktiskt – ur min synvinkel sett – när även EFS-pastorer, högkyrkliga och andra som hittillis inte valt er väg också verkar helt kritiklösa mot såväl påven som ”konversionslitteraturen”. Då ger man ju faktiskt sina läsare intrycket att ”vår egen gård är bara skit medan gräset är grönt på grannens tomt” och leder dem indirekt dit. (Istället för att visa till de gröna ängar för själen för själen som genom Guds nåd finns även här). Kallas inte det att kacka i eget bo? Eller är det trots allt en tillämpning av skriftordet ”den man älskar, den agar man”?

    Guds frid, Leo! Vi kanske skulle förbereda ett upplysande (mer än upplösande) offentligt samtal under ”reformationsåret” 2017 om varför en lämnat och en stannat kvar i Svenska kyrkan. I varje fall jag skulle – i folkbildningssyfte – vilja ha med någon ”från båda sidor” det året. Men idén förutsätter ju förstås att du då inte valt att ”backa konversionsprocessen” eller att jag inte valt att inleda en egen! Skulle du däremot ha backat medan jag blivit (eller nästan blivit) romersk katolik kan vi köra som planerat i alla fall ;o) ! Och hursomhelst vill jag gärna både skramla nycklar och ha lokala jesusmanifestationer på gator och torg i Hudiksvall, gärna redan 2016! Vi höres!

  12. Andreas Holmberg skriver:

    Oj vad jag skrev långt! (Där liknar jag – utan alla jämförelser i övrigt! – Paulus mer än Petrus). Vill bara tillägga att Petrus kanske ändå – åtminstone enligt oss som tror att Petrus skrev bägge petrusbreven – ger Paulus en liten vänlig pik när han skriver att det i dennes brev finns ”somligt som är svårt att förstå”, t.o.m. för Petrus(?), och det kan han ju ha rätt i, se http://www.bibeln.se/las/2k/2_pet#q=2+Pet+3%3A15f

    Men nu ska jag fara till andakt på äldreboende och sedan konfirmandträff!

  13. LeoH skriver:

    Ja Andreas, den här gången blev det verkligen långt. Jag ska inte ens försöka ta mig an helheten.
    Först, jag anser det lite märkligt att du anklagande kritiserar Katolska kyrkan för den formella gången för förlåtelse av aborter. Visst kan det te sig märkligt, men det känns, lite som en övermaga kritik, när vi betänker att Svenska kyrkan inte förlåter alls, eftersom SvK inte anser abort vara en synd. Skulle någon komma till en präst i Svenska kyrkan och vilja bikta synden att ha genomgått en abort, då skulle prästen börja leta tecken på en dold kamera eller mikrofon och räddhågset börja fundera om ÄB sitter i andra ändan och fördömande lyssnar. ”det är nog bäst att säga, att det inte finns någon synd att förlåta och hänvisa den biktande till en terapeut!”

    Jag tror också det är kontraproduktivt att hänvisa till minoriteter som bevis att jag har fel i min uppfattning. OAS, EFS eller laestadianer är inte Svenska kyrkan. Svenska kyrkan har ett kyrkomöte i dessa dagar och vad där beslutas blir Svenska kyrkans uppfattning. Minoriteter är intressanta, vid en bedömning om deras framtida styrka eller vilken realism det finns i att de ska ändra organisationens uppfattning. Eftersom jag lämnat, då förstår alla vilken bedömning jag gör. Andreas om 30 år kanske du kan säga, att Leo hade fel, det gick att ändra färdriktningen, men det kommer du inte kunna säga under min resterande livstid.

    Till sist ett par petitesser, men ändå på ett personligt plan viktiga frågor. Du säger att jag i mitt öppna brev till +Ragnar ställde för enkla frågor Så här skriver du: ”Jag tycket ju att du ställde för enkla frågor – om du fick vara kvar med din syn på aborter, vilket du ju skulle få!” Det vet jag. Vore jag så satanist skulle jag få vara kvar i SvK, men nu ställde jag inte den frågan. Jag ställde frågan, om jag hade fel enligt Svenska kyrkans tro och lära, vilket jag enligt +Ragnar inte hade. Du ansåg i en kommentar att jag ställde för snälla frågor, som fick bli ett gästinlägg den 23 sept 2014.

    Den 30 maj 2014 ställde jag en fråga till Anders Wejryd, ”vill du att jag lämnar Svenska kyrkan?” I ett senare inlägg gjorde jag om frågan till ”vill jag vara kvar i Svenska kyrkan?” Den sist frågan har fått sitt svar ett år senare.

    Nu till sist, tack för erbjudandet till ett offentligt samtal, men jag kan inte riktigt förstå vilken roll jag skulle ha i det samtalet. Vad ska jag som katolik ha för synpunkter på om Svenska kyrkan är Luthersk eller inte. Det är den inte och Katolska kyrkan har mer rätt, i dagens läge, än Svenska kyrkan.

  14. Alma-Lena skriver:

    Leo, jag måste få protestera, trots att jag nästan är en karbonkopia av dig i de flesta åsikter. Svenska kyrkan tillsäger visst syndernas förlåtelse även för abort. Bikten är ett sakrament och ett mycket framhävt sakrament inom laestadianismen här i norr. Kanske inte alla präster själva ser abort som synd men den som ber om avlösning för sin abort får den, jag har vänner som varit med om just detta även om jag själv aldrig gjort abort.

    Andreas undrar dock mest över den märkliga tanken som framgick i artikeln, att syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod inte gäller någon annanstans än i RKK just i fallet abort. Och då oftast bara om biskopar är biktpart men just ett speicellt år gäller även andra präster (diakoner? nunnor? munkar?). Varför?

    Och varför bara kvinnor som begått abort, är de alla jungfruföderskor? Menar DU, jag frågar inte din kyrka, utan dig,att den som fått sin avlösning av en protestantisk medmänniska inte kan bli förlåten? Gäller detta då endast kvinnor som gjort abort eller även andra synder?

  15. LeoH skriver:

    Alma-Lena. till nu har jag varit övertygad om att Svenska kyrkan har två sakrament. dopet och nattvarden. Mina källor kan ha fel, men de är ganska många. Däremot är jag hyfsat säker på att Svenska kyrkan inte anser abort vara synd, när inte ens uppspårning av foster med defekter är synd, tvärtom Svenska kyrkan genom Koivisto Bylund, har ju gett legitimitet åt abort av foster med Downs syndrom. Jag vet också att det finns präster som inte delar SvK:s officiella syn, men dessa präster är inte Svenska kyrkan. En motion till årets kyrkomöte:
    http://frimodigkyrka.se/wp-content/uploads/2015/08/Svenska-kyrkans-syn-p%C3%A5-abort-och-of%C3%B6ddas-m%C3%A4nniskov%C3%A4rde.pdf

    Om mannen uppmuntrat eller rent av genom påtryckning varit delaktig i en abort, då har han också syndat. Och har all anledning att gå till bikten. Ett möjligt problem kan vara om mannen avråder men kvinnan beslutar att trots det genomföra aborten. Där har hon lagstöd.

    Vad jag vet, men jag kan ha blivit lärd felaktigt även i den här frågan, så kan inte en ”protestantisk medmänniska” enligt kyrkoordningen ge avlösning. Det var en de första frågor jag fick lära mig i min första studiecirkel i Badelunda församling 1992. Jag har heller aldrig fått avlösning av någon annan än en präst. Här finns självfallet en fråga att ställa till fader Damian i min fortsatta undervisning. Vilken status, enligt Katolska kyrkan, har avlösningen av en luthersk präst?

  16. […] kring ett av Leos senaste blogginlägg https://holtter.wordpress.com/2015/09/20/hur-gar-det-med-det-dar-katolska/#comments har blivit intressant. Jag droppar en faktakommentar som går lite vid sidan om själva […]

  17. Andreas Holmberg skriver:

    Skrev tidigare i kväll en replik i fem-sex stora stycken om möjligheten att under reformationsjubileet 2017 häva de politiska partiernas ohemula ockupation som i stor utsträckning deformerat det som reformerats – samt om påverollen och lämplig eller möjlig kritik av olika slags påvliga uttalanden (från såväl entusiastiskt påvetrogna kristna som s.k. protestantiska med i många fall ännu sämre ”överhuvuden”). En replik som jag dock tror att jag någon gång ska publicera på min egen blogg istället, för att inte verka kapa din eller verka förutsätta att du ska orka läsa och svara på allt möjligt. (Jag gör det kanske i ett inlägg om fler konverteringar än din pågående och olika reaktioner på dem så det inte verkar onödigt Leo Holtter-fokuserat eller verkar kräva just din tid och kommentar 😉

    Tack i alla fall för att du ändå på något sätt försökte ta dej an huvudsaken i mina senaste (alltför) långa kommentarer, Leo! Del 2 av 3 var ju mest en rättelse eller ett förtydligande av själva poängen i alltför snabbskrivna del 1. Ursäkta att ett sakfel ändå blev kvar – riktigt SÅ snälla frågor ställde du ju inte till Persenius utan i så fall snarare till Wejryd! Å andra sidan kan som sagt Persenius svar, oavsett hur frågan ställdes, knappast heller rättvisligen anföras till stöd för påståendet att aborter enligt Svenska kyrkan ”inte behöver förlåtas, för SvK anser det inte vara någon synd, det är en mänsklig rättighet. Detsamma gäller uppsökande av misshagliga foster för avlivning”. Själv tror jag att Ragnar är villig att avlösa/förkunna syndernas förlåtelse för både män och kvinnor som gjort sej medskyldiga till en provocerad abort, men jag frågar honom gärna. I varje fall är han nog inte rädd för ÄB. Så rädd är inte min kyrkoherde heller – jag garanterar! Men tyvärr är din tillspetsning av läget inte HELT utan fog, det erkänner jag lika villigt som sorgset! Det FINNS alltför många medie- och politikerrädda präster (och biskopar), även om Alma-Lena kanske sluppit de flesta.

    Roligt att också just hon är med här! Jag kommer just från Norrbotten där vi firade min 70 år fyllda mor. Alma-Lena har nyligen fått begrava sin, men vi tror oss ha rätt att inför tillstundande Alla helgons dag betrakta bådas våra mödrar som verkliga helgon, helgon för Jesu skull och i en tro som var verksam i kärlek. Och jag vet till min glädje att varken du Leo eller påven vill neka oss den ”utnämningsrätten”, eller att förkunna syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod för uppriktigt ångrande syndare. (Jag antar f.ö. att den påvliga föreskriften om absolution bara gäller romersk-katolska medlemmar, som exkommunicerats eller annars skulle exkommuniceras p.g.a. bekännelse av just nämnda synd, men kolla ändå gärna upp svaret på Alma-Lenas fråga vid tillfälle!).

    Den yttersta domen är ju ändå Herrens, vare sej vi eller påven gått honom lite i förväg med större eller mindre anspråk på ofelbarhet och urskiljningsförmåga. Och långt blev visst det här (igen), men det kunde alltså ha varit värre ;o)! Guds frid, käre Leo (och Alma-Lena)! Och en god och välsignad natt (vilket jag tror att ni redan har)!

  18. LeoH skriver:

    Andreas, jag skrev, som du säkert kommer ihåg, en kommentar i dagens inlägg apropå att hitta fem fel:
    ”Det personliga behovet kommer att försvinna och mitt förhållande till Svenska kyrkan kommer att hamna på samma nivå som jag bemöter andra samfund. Det kommer att ske naturligt eftersom jag insett på den här knappa halvåret att kunskaper om en organisation är en färskvara. Jag börjar inse att min kritik av t ex Svenska kyrkan byggt på felaktiga grunder. Jag har kritiserat en halmgubb tycks det! ;)”

    Bäst före datum för mina kunskaper, när det gäller Svenska kyrkan är helt klart, 7 april 2015. Efter den 7 april har jag inte tillfört något nytt till min kritik av Svenska kyrkan, när jag förklarat varför jag lämnat SvK. Trots att min kritik är känd och ofta också uppskattad, så har jag sett att du, men också andra, känner behov av att försvara Svenska kyrkan med att peka ut fel och brister i Katolska kyrkan. Den striden och diskussionen söker jag inte. Jag, för min del, måste inse, att jag inte har något ansvar för utvecklingen i SvK, utan med varm hand överlämna ansvaret för SvK:s utveckling till er som fortfarande är medlemmar.

  19. Alma-Lena skriver:

    Tack Andreas, att du uppskattar min närvaro här och att du också förstått att mamma var precis den sortens helgon som du beskriver att din nästintill jämngamla mamma är. Hoppas hon får ett långt jordeliv innan hon får fira himmelsk födelsedag!

  20. […] kring ett av Leos senaste blogginlägg https://holtter.wordpress.com/2015/09/20/hur-gar-det-med-det-dar-katolska/#comments har blivit intressant. Jag droppar en faktakommentar som går lite vid sidan om själva […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: