Första läsningen av Katekesen är klar!

Det var mycket som stod mellan

1.Gud är oändligt fullkomlig och helig i sig själv. I sin godhet beslöt han att skapa människan, för att hon skulle få del av hans eviga liv. Därför är han alltid och överallt nära människan. Han kallar henne och hjälper henne att söka honom, lära känna honom och av all sin kraft älska honom. Han kallar alla människor, som synden skilt från varandra, till enheten i sin familj, Kyrkan. Han gör det genom sin Son, som han har sänt som Frälsare och Räddare, då tiden var fullbordad. I honom och genom honom kallar han människorna att bli hans barn i den helige Ande och få hans saliga liv till arvedel.

Och

2865. Genom detta slutliga ”Amen” uttrycker vi vårt ”Fiat” till de sju bönerna: ”Må det ske så…”

Det vore en gigantisk överdrift, om jag vågade hävda, att jag förstått det mesta av det jag läst. Jag tror det vore orimligt för mig, att ens ha det som ambition. För det räcker ju inte med att ha läst eller kunna memorera det som står, det gäller ju också att förstå. För ett antal år sedan skrev jag ett blogginlägg där jag funderade kring Jesus missionsbefallning och när Jesus säger ”och lär dem att hålla de bud jag har gett er.” Jag upplevde, att det jag i bästa fall lärt mig, var att memorera buden, men hur jag skulle hålla buden, den kunskapen var det sämre med.

I dag, när jag lagt Katekesen ifrån mig, är jag tryggare än vad jag tidigare har varit. Jag är inte utelämnad till att ensam tolka och förstå, utan jag har en Kyrka, som bistår mig. Katekesen jag studerat är ju Katolska kyrkans katekes och jag kan alltid gå till Kyrkan och få en auktoritativ förklaring till det som jag funderar över. I den meningen är jag aldrig utlämnad till ensamhet med mina frågor. Det innebär självfallet, i sin tur, att jag måste acceptera Kyrkans suveränitet när det gäller tolkning av läran eller som jag kommer att bekänna när/om jag blir upptagen i Kyrkans gemenskap:

”Allt som den heliga Katolska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag.”

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

8 Responses to Första läsningen av Katekesen är klar!

  1. Andreas Holmberg skriver:

    Det är hedervärt att du läst vad du snart utan reservationer ska bekänna, Leo. Alltför få har väl gjort det så ordentligt, eftersom de flesta nog i din situation tänkt att man ju ändå får ta alltsammans på kyrkans eller påvens auktoritet. Själv har jag nog läst Bibeln i dess helhet bara en gång, i tonåren, liksom – i stort sett – vår kyrkas bekännelseskrifter något senare (törs inte garantera att jag inte hoppade över någon paragraf; dess omfång motsvarar ju KKK:s!). Även romersk-katolska kyrkan har ju dock, liksom vår kyrka (jag skriver ingen av dem med stort K) en mindre katekes, som verkar mer lättillgänglig. Kanske enklare att nöta den till vardags?

    Jag finner verkligen mycket – ja, det mesta! – i den romerska kyrkans katekes uppbyggligt, samtidigt som jag som du vet undrar varifrån somliga läror egentligen kommit in. Jag läser i Par. 1434: ”Bredvid den radikala rening som äger rum i dopet och martyriet brukar de [Skriften och kyrkofäderna] som medel att uppnå syndernas förlåtelse nämna ansträngningar att försona sig med sin nästa, botgöringens tårar, omsorgen om nästans frälsning, helgonens förbön och kärlekens gärningar som ‘gör att många synder blir förlåtna’”. O ja, kärleken gör enligt Guds ord att många synder blir förlåtna (1 Petr. 4:8). Men inte tror jag att det är Gud som enligt detta bibelord förlåter mina synder p.g.a. exempelvis min kärlek till mina barn eller min omsorg om deras frälsning! Det vore ju samma sorgliga exeges som när vissa romerska teologer försökt få det till att synderskan enligt Jesus i Luk. 7:47 fått sina synder förlåtna p.g.a. att hon visat så stor kärlek! Inte, som sammanhanget så tydligt visar, att hon visat så stor kärlek p.g.a. att hon fått sina synder förlåtna! (Ingen har väl ännu fått för sej att de skuldsatta män Jesus berättade om fick en enda denar efterskänkt för att de älskade penningutlånaren så mycket?). Och ännu mindre förlåter Gud mej p.g.a. de bristfulla men dock kärlekens gärningar jag försöker göra mot mina barn. DÄREMOT gör kärleken till mina barn att jag lätt kan förlåta deras många små synder, liksom deras kärlek till mej gör att de – mirabile dictu – är villiga att förlåta sin gamle far hans ibland stora överilningar.

    Jag är ledsen om detta verkar grälsjukt, Leo. Men jag tror att bådas våra bekymmer för den andliga situationen på respektive håll går utöver det vanliga teologiska grälets nivå (även om det naturligtvis också finns mänsklig svaghet inkl viss fånig prestige inblandad i somliga meningsutbyten, åtminstone på min sida). Liksom du och romersk-katolska kyrkan har all rätt i världen att oroligt varna (fortsätt med det!) för protestantisk splittring och fruktansvärda liberalteologiska villoläror – och samtidigt på sina håll beklaglig lärolikgiltighet – så har ju vi på ”andra sidan” också all rätt i världen att oroligt varna er för risken att sätta en människa förutom Jesus alltför högt i sitt andaktsliv (vem det än månde vara, men inte ens påven kan förneka att man KAN sätta t.ex. Maria alltför högt!), liksom för risken att sätta sin förtröstan till något annat än Guds oförskyllda nåd för Jesu Kristi skull. Inte ens botens tårar, hur värdefull en ”sorg efter Guds sinne” än är, kan ju avtvå några synder. Åtminstone i gamla Cecilia (230:3) sjöng vi tillsammans:

    ”Med min fromma möda jag
    aldrig fylla kan din lag.
    Bleve jag i nit ej matt,
    gräte jag båd´ dag och natt
    syndens fläckar stå dock kvar.
    Blott i dig jag frälsning har.”

    Och jag tror att det är där både du och jag finner vår verkliga själaro, Leo (liksom även romersk-katolsk dödsbäddssjälavård håller fram den Korsfäste och ingen annan). I livet och helgelsen får vi dock absolut glädjas över vissa små framsteg i Andens skola och ha både Maria och Petrus som våra förebilder i tro, hopp och kärlek, även om vi ju först och främst ser på Jesus också där. Gud välsigne dej och din fortsatta vandring med Jesus i hans stridande Kyrka på jorden så innerligt, Leo, och må vi få mötas igen både här nere och i den stora skaran vid Guds tron! Guds frid!

  2. LeoH skriver:

    Andreas, vad är det du vill uppnå? Det finns säkert många frågetecken inom Katolska kyrkan, många har jag noterat, men jag känner stor trygghet i att jag får förklaringar och svar i min fortsatta kontakt med församlingen. De funderingarna är inget jag tar upp i blogginlägg.

    Jag tycker det är lite lustigt, att jag på sex månader tydligen blivit något annat än vad jag var före den 7 april. Jag upplever mig inte som representant för Katolska kyrkan, men om du fortsätter det spåret i vårt samtal, då måste du acceptera att jag gör dig till representant för Svenska kyrkan och dess mycket märkliga avsteg från en episkopal och apostolisk kyrka. Politiska partier som uppmuntras med tacksamma tillrop att styra kyrkan! Jag tror inte att det skulle leda till något fruktbart samtal.

  3. Alma-Lena skriver:

    Leo, nu känner jag inte igen dig. Vilken ilsken ton mot Andreas. Du säger ju att nu tror du på allt RKK lär på precis deras sätt-dessutom i fetstil. Andreas säger inte att han står för allt som SvK står för, inte ens för hela Augsburgska bekännelsen. Du väntar svar från din präst och det är säkert en klok människa men var din förra kyrkoherde avsevärt dummare? Och framför allt lät hon dig inte heller tänka själv?

    Där det saknas diskussionsutrymme saknas Anden, det är jag övertygad om. Läs Paulus brev där finns det utrymme för utsvävningar och samtal om tron. Han motsäger sig själv både i samma brev. Han förvaltar den judiska traditionen att bevara ordet genom att använda det,vrida och vända på det och samtala om det.

    Som jag ser det hade du och Andreas öppna dörrar mellan er. Nu stänger du den dörren och det är väl inte så olikt de olika politiska sekter du tillhörde i ungdomen och lärde dig sky som pesten.

  4. Rebella undrar skriver:

    Jag kan förstå känslan av trygghet. Absolut.

    Nu tror jag ju inte längre att jag kommer att bli kristen, men om jag vevar bakåt i tiden till när jag trodde det. Då var RKK liksom… som kvinna känner jag mig hotad av en del saker i RKK, men om vi lägger även det åt sidan. (Vilket jag eg. inte kan, men för diskussionens skull.) Då är RKK liksom trygghet och ofrihet. SvK frihet och otrygghet. Det är min känsla. Är den begriplig för dig?

    Jag har tänkt på att din blogg finns kvar på portalen Dagens kyrka. Jag förmodar att de inte plockar bort den förrän de gör någon allmän uppdatering av länkarna. Jag sorterade nyss länkar i ett bloggläsningsprogram och sorterade in dig under RKK…

  5. Rebella undrar skriver:

    Alma, det måste bli extremt tröttsamt att hela tiden få sitt val ifrågasatt med diverse argument med bibelställen etc. Allt har sin tid, som det enligt uppgift lär stå i Predikaren. Jag läser Leos kommentar som ”tycker du inte att det räcker snart”.

  6. LeoH skriver:

    Alma-Lena, visst kan det vara så att jag överreagerat på det Andreas skrivit. Låt mig ta två exempel:

    ”Nej, det tror jag inte att du gjort, Leo! I varje fall inte så länge du var tillhörig och så länge din kritik inte grundades i någon påvlig eller annan nidbild av Svenska kyrkan och dess ledning.”
    Hur ska jag tolka det som Andreas skriver. Att kritiken var rätt när jag framförde den som medlem i SvK, men nu grundas kritiken på påvlig eller annan nidbild av Svenska kyrkan och dess ledning?

    Det andra exemplet:
    ”Liksom du och romersk-katolska kyrkan har all rätt i världen att oroligt varna (fortsätt med det!) för protestantisk splittring och fruktansvärda liberalteologiska villoläror – och samtidigt på sina håll beklaglig lärolikgiltighet – så har ju vi på ”andra sidan” också all rätt i världen att oroligt varna er för risken att sätta en människa förutom Jesus alltför högt i sitt andaktsliv”

    Läs hur Andreas använder ”du”, ”vi” och ”er”. Jag har blivit dels ”du och katolska kyrkan” eller så har jag och Katolska kyrkan blivit ett ”er” själv talar Andreas om sig själv som ett ”vi” man kan ju undra vilka detta ”vi på andra sidan” representerar. Svenska kyrkan?
    Nu har jag inte sökt något godkännande att få kritisera vilken kyrka det vara månde och inte heller har jag något mandat att godkänna att någon kritiserar vare sig mig eller Katolska kyrkan.

    Jag har bara noterat Andreas distansering och borde kanske låtit det passera, istället för att gå i svaromål. Jag var frestad, men klarade inte av det.

    Till sist Alma-Lena av rent intresse och utan några som helst polemiska baktankar. Vilka kunskaper har du om förbundet Kommunist, som jag satt i förbundsledningen under stor del av 70-talet? Om du inte kallar VPK och SAP för sekter, så var förbundet Kommunist den enda vänsterorganisation jag tillhört. Vi var kända för att inte utesluta någon av annat skäl än att de tillhörde något annat parti. Helt enligt vanlig svensk partikultur.

    Självfallet var jag medlem i massor av solidaritetsföreningar, men dem skulle jag inte vilja kalla för sekter.

  7. LeoH skriver:

    Rebella, jag förstår dina funderingar, men kan inte avgöra om de stämmer på mig. Det kan ju vara svårt att riktigt förstå sina egna drivkrafter.

    När det gäller bloggportalen ”Dagens kyrka” vet jag inte hur de ansvariga tänker. Jag blev tillfrågad för något år sedan om jag tillät att mina blogginlägg överfördes dit. Självklart sa jag ja och lika självklart accepterar jag, när de tar bort överföringen.

  8. Alma-Lena skriver:

    Det jag vet om 1970-talets vänster är i stort sett det du skrivit här, du har berättat om hemska möten och utfrysningskampanjer, det var det jag refererade till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: