Interkommunion (delad nattvard) ur katolskt perspektiv

Läs Bengt Malmgrens blogginlägg och läs artikeln han länkar till. Katolska kyrkans syn på eukaristin är, som jag förstår det, väl förankrad både i Traditionen och Skriften.

Bengts Blogg

Många har svårt att förstå Katolska kyrkans restriktiva inställning till interkommunion. Men Katolska kyrkan liksom med Rom unierade östkyrkor och de Ortodoxa kyrkorna är eniga om att interkommunion inte är ett medel för kristen enhet utan en manifestering av kristen enhet.

Kommuniteten vid stiftelsen Berget har som vi hört sökt ledning på olika vägar hur man kan uppnå kommuniongemenskap med Katolska kyrkan. I det syftet har man besökt Troskongregationen i Rom 2013 och i våras hade man besök från Troskongregationen på Berget tillsammans med biskop Anders och p Fredrik Emanuelson från Stockholms Katolska stift (p Fredrik är ekumenisk rådgivare åt kommuniteten).

Ett resultat av dessa möten med Troskongregationen är en text, Interkommunion ur katolskt perspektiv som nu finns översatt till svenska och publicerad i Stiftelsen Bergets tidskrift UNUM nr 3 2015 ss 8-13.  Det är en pedagogisk och klar text som jag rekommenderar åt alla som vill sätta sig in i Katolska…

View original post 47 fler ord

Annonser

10 Responses to Interkommunion (delad nattvard) ur katolskt perspektiv

  1. Jonas Nilsson skriver:

    Intressant ändå att interkommunion faktiskt existerar. Vad är det som avgör när det är rätt?

  2. LeoH skriver:

    Jonas, det vet jag faktiskt inte. Det är ingen fråga som jag ansett så viktig, så här i början av processen att bli upptagen, att jag frågat. Jag visste redan när jag ansökte om att bli upptagen, att interkommunion inte var vanlig, vilket jag accepterat.

  3. Andreas Holmberg skriver:

    Ja, läran om eukaristin som Kristi sanna kropp och blod och en tacksägelse- och åminnelsemåltid är väl förankrad i både Skriften (=den äldsta och tillförlitligaste traditionen) och traditionen i övrigt. Läran om transsubstantiationen (att elementen inte längre – också! – är verkligt vin och bröd) är betydligt knepigare, men jag har som Luther ”hellre bara kött och blod med katolikerna än bara bröd och vin med de reformerta”. Den s.k. mässoffersläran, att vi i nattvarden liksom skulle offra Kristus på nytt i ett oblodigt offer med prästen som offerpräst, är väl knepigast. ”Vi här ett heligt offer FÅR”, som vi sjunger i en påskpsalm, och Kristus offrade sej en gång för alla. Men visst ska vi dagligen bära fram oss själva till ett heligt offer och ge Herren lovets offer – en frukt från läppar som prisar hans namn.

    Läran om full läroenighet före nattvardsgemenskap är faktiskt vanlig i många sammanhang, även lutherska. (Och visst är det rimligt att man är hyggligt ense om vad måltiden är och handlar om – därmed inte sagt att principen om full enighet i alla frågor är lika rimlig). Men visst är det sorgligt när nattvardsgemenskap bryts, även om orsakerna kan vara fullt respektabla, som i ditt och Bergets fall. Och det är ju lite övermaga när t.ex. baptister och pingstvänner som ju underkänner de flesta katolikers dop klagar över att katoliker underkänner deras nattvard. Nån känsla för rättvisa får man väl ändå ha också i det ekumeniska!

  4. LeoH skriver:

    Jag har i dag faktiskt funderat över vilka pingstvännerna och baptister välkomnar till sin nattvard? Svenska kyrkan i sin öppenhet välkomnar alla döpta, men jag är ju odöpt enligt pingst och baptister.

    En annan fundering jag haft, är om frågan om Jesus offras varje gång vi firar nattvard. I sig ser jag ingen sån entydig lära vare sig i Katolska kyrkan eller Ortodoxa kyrkan.
    Ja funderingen handlar om den förta nattvarden. Det är ju helt uppenbart att Jesus ger sin lärjungar sin kropp och sitt blod. Om det är så, vilket jag tror, då är det helt klart att mässan i kyrkan inte innebär att vi offrar Jesus gång på gång. Jesus offrade sig på korset på långfredagen, men ändå tog lärjungarna del av Jesu kropp och blod, kvällen före, av själva översteprästen!

    Jag har kommit längre i funderingarna.

  5. Thorsten Schütte skriver:

    Under min uppväxt i en /tysk) Baptistförsamling var de så att bara döpta medlemmar tog nattvarden. När som en modernisering alkoholfritt vin användes på läktaren för att inte fresta alkoholister satte sig mina föräldrar av solidaritet med dessa på läktaren, en fin gest av solidaritet. Nu i den equmeniaförsamling jag tillhör sägs inget explicit vem som får ta Nattvarden. Jag känner mig mycket kluven inför många frågor runt Nattvarden, jag kan ibland uppfatta Nattvarden i frikyrkan som något profant (dock ej i min nuvarande församling) och längtar efter mera formell liturgi, men jag tycker om att man får riktigt bröd och dricker (numera alltid alkoholfritt) vin ur kalken, så det känns fysiskt, verkligt och kroppsligt. När Kristus instiftade Nattvarden på arameiska var det troligen utan verb: Det min kropp, det mitt blod, så jag personligen lämnar frågan ”är” eller ”betyder” därhän, låter den vara ett mysterium och känner en djup sorg över att interkommunionen är det stora undantaget och ej regel.

  6. Alma-Lena skriver:

    Jag har märkt att pingst numera (och redan för länge sedan Baptisterna) i allmänhet inbjuder alla som TROR till nattvarden liksom Missionare alltid gjort.

    Altarringen i kyrkan symboliserar att nattvarden delas av hela kyrkan, det är en ring utan ände och i nattvarden deltar även den sky av vittnen som gått före oss. Till nattvarden är det Herren Jesus själv som bjuder in och ingen människa får överpröva hans inbjudan, däremot ska vi pröva oss själva och rannsaka oss själva innan vi deltar. Ingen annan människa kan heller överpröva den enskildes rannsakning- vid altaret är vi alla lika; syndare frälsta av nåd.

    Läromässig enighet kommer aldrig att uppnås, om det vore kravet för att få vara med i HHN skulle väl rimligtvis Jesus ha slängt ut de flesta av lärjungarna från påskmåltiden, de var ju oense om mycket. Rimligtvis borde åtminstone Judas ha fått gå.

  7. StaffanW skriver:

    Andreas och LeoH, ni behöver nog inte vara så misstänksamma mot Pingst vad gäller dopet och nattvarden. Ett gott tips är också att uppdatera er (kan ske enkelt via http://www.pingst.se) – här finns ju inga hemligheter.

    Vad gäller nattvarden är skillnaden mot synen inom SvK rätt liten, så vitt jag vet . Mycket utgår ifrån Paulus syn när han behandlar Herrens måltid och använder två uttryck som är avgörande för en biblisk syn på nattvarden: åminnelse och gemenskap.

    Formellt är synen inom pingst:” Som det nya förbundets fest är nattvarden de döptas måltid. Genom dopet, i tron på Jesus, blir människan en del av Kristi kropp, församlingen, och ges därmed en plats vid Herrens bord. Denna praxis har genom historien varit självklar i kristenheten och det finns goda skäl att inte ändra den. Måltiden omkring Herrens bord är på samma gång ett enkelt och heligt tecken på de döptas gemenskap.”

    I praktiken är det ingen som frågar efter detta när man inbjuder till nattvard – alla inbjuds att delta, och i många fall vet vi ju att man inte är döpt. I vår kyrka finns många romer och invandrare, vissa döpta, andra inte.

    Svenska Kyrkan anser väl också att alla som är döpta och känner att de vill ta emot nattvarden är välkomna att göra det?

    Dessutom – det finns där jag bor en väl utvecklad ekumenik där kristna från alla kyrkor besöker varandras gudstjänster och också delar nattvard. Tror nog att LeoH skulle vara lika välkommen som någon annan

    Beträffande dopet finns ju den skillnaden att SvK tillämpar barndop. Inom pingstkyrkan sker dopet på baptistiskt sätt, genom nedsänkning i vatten – i dopgraven. ”Det äger rum när en människa har kommit till tro och avlagt en personlig bekännelse om sinnesändring (frälsning). Dopet är porten till församlingen.”
    Några generella regler vad gäller ålder och tidpunkt för dopet i förhållande till omvändelsen finns inte. Varje människas väg är personlig och skillnader i bakgrund, mognad och utveckling gör att det kan variera mycket när man kommit till personlig tro.

  8. LeoH skriver:

    En allmän kommentar. Jag hoppas verkligen att jag inte varit så otydlig, att det kan tolkas som att jag har problem med andra kyrkors praxis. Jag har full respekt för för de flesta.
    Jag tänker så här, om en kyrka eller församling har som ”krav” att man ska vara döpt, vilket är den formella synen i SvK, då kan jag av respekt inte gå och delta i måltiden om jag enligt församlingen inte är döpt. Det är inte vad jag anser, utan det är den församling jag besöker som har tolkningsföreträde. (Till det kommer självfallet också vad den egna kyrkan anser)

    Jag har ett liknande förhållningssätt till kyrkors dopsyn. Den är de olika kyrkornas. När jag lämnade SvK och sökte mig till Katolska kyrkan, då fanns det inga direkta hinder. De apostoliska kyrkorna, men även andra kyrkor, godkänner varandras dop. Det jag nu är mitt uppe i är inte, som jag ser det, en prövotid utan en tid av undervisning i Kyrkans tro, som avslutas med ett jakande svar från min sida.
    För mig var det en helt avgörande frågan, om mitt dop var godkänt eller inte. Ett omdop var och är helt otänkbart.

    Som sagt, jag har inga problem med olika kyrkors praxis, men samtidigt har jag lite svårt att förstå kritiken av Katolska kyrkans och de Ortodoxa kyrkornas nattvardspraxis.

  9. Andreas Holmberg skriver:

    Staffan, Leo och jag är väl inte onödigt ”misstänksamma” mot pingströrelsen för att vi helt enkelt konstaterar att den underkänner de flesta romerska katolikers (och otaliga protestanters) dop? Samtidigt som den beklagar att det egna nattvardsfirandet inte erkänns som fullgiltigt av påven. Så är det väl? Tack ändå för ditt bidrag till det goda samtalet, Staffan!

    Leo, gott att du fortsatt reflekterar och delar med dej. ”Det här är djupa saker” som tant Elma i Luleå brukade säga. Jag gör inte anspråk på att förstå allt själv, men finner i all ödmjukhet det mesta som katolska katekesen skriver om eukaristin i bästa mening ”katolskt”, nämligen allmänkristet, lärorikt, uppbyggligt och i överensstämmelse med den äldsta och tillförlitligaste Traditionen, sådan den bevarats i Skriften (särskilt de citerade Jesus-orden i evangelierna samt den apostoliska undervisningen i 1 Kor. 11 och Hebr.) När det däremot t.ex. lärs: ”En och samme Kristus som på korset frambar sitt blodiga offer är verkligen närvarande i det gudomliga offer som äger rum i mässan. Han offras här på ett oblodigt sätt. Därför har mässoffret verkligen sonande karaktär” (ur KKK1367) så är jag inte med på tåget längre. Här står ju katekesen – vare sej man rakt av underkastar sej dess undervisning eller ej – inte alls lika tydligt på Skriftens, eller om man så vill den äldsta dokumenterade Traditionens, fasta grund.

    Men med Kyrkan tror jag ju att Kristus ”verkligen är närvarande” i eukaristin och jag vill i enlighet med Skriften gång på gång ta emot hans en gång för alla offrade kropp och blod – till liv och salighet – samtidigt som jag vill bära fram mej själv som ”ett levande offer”, ja, bära fram lovets offer från ”läppar som prisar hans namn”. Och i den delen vet jag att vi står vid varandras sida redan här, även om vi inte fullt ut förenas förrän vid ”den stora nattvarden i himmelen.” Jfr de fina sant katolska nattvardspsalmer som tillskrivs S:t Tomas av Aquino http://www.friapsalmboken.blogspot.se/search/label/Sion%20upp%20din%20Konung%20h%C3%A4lsa och http://www.friapsalmboken.blogspot.se/search/label/H%C3%B6gt%20m%C3%A5%20prisa%20varje%20tunga

  10. LeoH skriver:

    I går blev jag klar med boken ”Av bladet blev ett träd – en upptäcktsresa i den katolska tron” skriven av Henrik Engholm. Engholm. Engholm har en bakgrund i pingströrelsen och Livets ord. Han har studerat i USA. Ja, listan kan göras lång. Jag påpekar hans bakgrund, för att visa att han hade en mer gedigen kunskapsbas i ryggen, när han började sin vandring till den Katolska kyrkan. Engholm bor i Edsbyn och hade fader Damian, som handledare.

    Nå, Engholm skriver angående mässan som offer följande: ”Att Jesus död på korset dessutom var en fullbordan av gammeltestamentliga blodsoffer gör att det förståeligt att också själva nattvardsfirandet har koppling till offertanken. Detta handlar dock inte om att Jesu helt unika offerdöd på korset upperapas, utan om att den görs sakramentalt närvarande i varje firande. Denna syn är inte olik den judiska förståelsen av påskmåltiden (som ju den kristna nattvarden utgår från). Judarnas hågkomst av uttåget ur Egypten är inte bara en mental akt, utan man ser sig själva som deltagare i detta uttåg.”

    Så har jag också sett frågan ända sen jag läste om det i en bok om ortodox tro. Om jag ser ett upprepande kan det möjligen vara, att jag är övertygad om att jag är närvarande vid bordet när Jesus instiftar nattvarden. Då är bilden fullständigt klar. Jesus är översteprästen som offrar, och Jesus är lammet som offras och allt skänker han till Fadern. Så ungefär, med ett taffligt teologiskt språk.

    Det här var inget jag fastnade för som problem, när jag läste katekesen, men jag ska fråga fader Damian.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: