Hur går det med det där katolska? III

31 oktober, 2015

Jag är lite tveksam om dagens blogginlägg egentligen hör hemma under rubriken, men det är väl inte bara de positiva lärdomarna, som avgör hur det går i det nya. Även att ta ställning till påståenden, som försöker få mig att vända om, är ju också en del i läroprocessen. Under de gångna dryga sex månaderna har jag fått höra argument, som var och är tänkta, att jag ska inse hur fel jag hamnat. Argumenten är av skilda slag, men har det gemensamt, att de ska visa hur mycket Katolska kyrkan avvikit från den rätta läran.

Ett av de mer bisarra argumenten, som inte har något teologiskt värde är påståendet, att biskoparnas huvudbonad, mitran, skulle visa att Katolska kyrkan tidigare eller rent av  fortfarande tillber en, för mig okänd, fiskgud. Mitran skall tydligen symbolisera en fiskkäft eller ett fiskhuvud. Jag blev minst sagt förvånad, eftersom jag inte förstod hur tanken uppstått. Någon gång före år 1000 torde avfallet ägt rum, för enligt Wikipedia blev det vanligt med mitra i Katolska kyrkan då. Enligt samma Wikipedia skall topparna på mitran symbolisera eldslågorna, som föll över apostlarna och lärjungar på pingstdagen. Det verkar troligare än en fiskgud. För övrigt ser biskoparnas liturgiska huvudbonad i ortodoxa kyrkor mer ut som en bikupa. Skall det bevisa, att orsaken till varför det skedde en splittring mellan öst- och västkyrkan vara, att de tillbad skilda gudar. i väst tillbads en fiskgud och i öst en bigud? Den kritiken har inte fått mig att vackla i mitt val. Den är alltför bisarr, för att tas på allvar!

Självfallet har jag blivit varnad för att Katolska kyrkan tillber Maria och helgonen. Och inte bara det. Katolska kyrkan sägs ägna sig åt tala med avlidna, vilket enligt Bibeln, är förbjudet. När jag svarar eller tänker, att jag inte hittar några bevis för att Kyrkan tillber helgonen eller Maria. Jag hittar inget i Katolska kyrkans katekes, som skulle styrka påståendet att vi tillber vare sig Maria eller helgonen. Det skulle ju innebära att Kyrkan jämställer helgonen och Maria med Jesus Kristus. Då får jag till svar att Kyrkan har olika läror i skilda delar av världen. I Sverige har Kyrkan en lära om Maria och Helgonen, men i Latinamerika och Polen finns det minsann en helt annan lära. Påståendet känns orimligt. Katolska kyrkan i Sverige har tillhöriga från olika delar av världen, bl a Polen och Latinamerika, som med all säkerhet skulle sitta mycket förvånade i mässorna om det förhöll sig som kritiken påstår. Jag ser ingen sån förvåning i mässorna i Jesu Hjärtas Kapell i Sörforsa.

Till sist, visst har helgonen avlidit, men att att ens antyda, att jag som katolik skulle tala med döda är grovt felaktigt. Enligt Kyrkans lära, som jag förstår den, talar vi med levande människor, som kommit hem! Jag kan be sankt Maximilian Kolbe, min extra vän i himlen, om förbön. Han lever i allra högsta grad och ser Herren som han är, just i detta nu!

Jag måste säga, att kritiken och varningarna ofta har märkliga likheter med skilda slag av konspirationsteorier! Igår läste jag ett blogginlägg, som inte riktade sig enbart till mig, utan till allmänheten. I blogginlägget påstås att Katolska kyrkan är grundad av Satan. När det skulle ha skett sägs inte i blogginlägget.

Jag kan också säga, att det går bra med det Katolska. Kunskaperna ökar, men framförallt ökar förståelsen och insikten, att jag valt rätt!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Mitt hem är min borg!

27 oktober, 2015

Eventuella likheter med dagsaktuella händelser i Sverige är en ren tillfällighet!

Tankar i natten

Alltför ofta förvandlas gamla ordspråk till fruktansvärda hån, när de konfronteras med verkligheten. Definitivt känner romer i Frankrike ända in på skinnet, att deras hem inte räknas som några borgar för skydd och integritet. Vi, som bor i våra fina hus i Bjuråker och annorstädes, upplever kanske att romernas kåkstäder inte kan räknas som bostäder och än mindre som hem, men det är det enda som står många romer till buds.

 När maktens män vill visa handlingskraft och dölja sina egna tillkortakommanden, då gör man som Sarkozy. Regeringen kallas till krismöte. Allvarstyngda, med bekymrade rynkor i pannan, meddelar de att de är tvungna att förstöra hemmen för tusentals romer, runt om i landet. Rivningar av hemmen kombineras med hotelser om massutvisningar.

Som det står i Dagen:

”Beskedet kom efter ett krismöte som Sarkozy kallat till i ett led mot det han kallar ”krig mot brottsligheten”. Före mötet sade han att den romska minoriteten utgör ett säkerhetsproblem i Frankrike.”

Vad bör…

Visa originalinlägg 210 fler ord


Spåren förskräcker!

24 oktober, 2015

När jag satt där framför TV:n i går och lyssnade på presskonferensen där sex partier skulle tävla och berätta vad de bidragit till i resultatet. Jag ska vid något annat tillfälle berätta om vad jag anser om socialdemokraternas eventuella bidrag. Jag som är, vilket jag många gånger skrivit, notoriskt långsint, hade svårt att klara av att se Morgan Johanssons självgoda min. ”Nu har du fått som du alltid önskat. Tillfälliga uppehållstillstånd, det ska vara moraliskt rätt att invandrare skall kunna utnyttjas av företag utan kollektivavtal! För att lite kort sammanfatta vad jag tänkte. När jag satt där, påminde jag mig mina ilskna blogginlägg mot Morgan Johansson,  insåg jag att det finns en röd tråd i Morgan Johanssons syn på invandrare och deras rätt till trygg tillvaro i Sverige.

Den första gången jag kan påminna mig, att jag stött på Morgan Johansson i mediebruset, var under de famösa dagarna då Sverige utvisade apatiska barn. Barn fraktades på bårar till flygplan, för vidare färd mot osäker framtid. Jag minns hur ministrarna Barbro Holmberg och Morgan Johansson försvarade utvisningarna. Ja de drog sig inte för, att å det gruvligaste misstänkliggöra föräldrarna för att de själva försatte barn i apatiska tillstånd. Morgan Johansson hade t o m den goda smaken att använda sig av det självgoda och mästrande påpekandet att ”så gör vi inte Sverige!” Anita Goldman skrev en oerhört stark anklagande artikel om Morgan Johanssons syn på invandrare: ”Skamligt, Morgan Johansson.” Många skulle nog knäat lite av den kritiken, som till alla delar var helt befogad. Inte Morgan Johansson inte. Han tillhörde ju vänstern i partiet!

Det andra tillfället jag hade anledning, att skaka på huvudet, sammanföll i tid är med behandlingen av de apatiska barnen, var när Morgan Johansson tog ärkebiskop KG Hammar i örat med anledning av att Sveriges kristna råds upprop om en generös flyktingpolitik. Uppropet samlade mängder av namnunderskrifter som retade minister Morgan Johansson. Han hävdade med kraft, att religiösa organisationer inte skall försöka påverka politiken. Att det var KG Hammar som fick åthutningen, var väl att han låg närmast till eftersom KG tillhörde den av socialdemokrater och ett antal andra politiska partier styrda Svenska kyrkan. Troende skall hålla till i sina kyrkor, bönehus, kapell och moskéer och inte vara ute på gator och torg och försöka påverka politiken!

Nästa gång Morgan Johansson dök upp på min långsinta radar var när han snabbt anslöt sig till Ilmari Reepalus förslag om temporära medborgarskap. Visserligen dök förslaget upp mitt i den värsta drevet mot Håkan Juholt, men jag trodde nog att medierna skulle anse Ilmar Reepalus och Morgan Johanssons utspel skulle bli en politisk kioskvältare. Men icke! Fifflandet med hyran var en större fråga för medierna att grotta ner sig i. Jag trodde väl ändå att Morgan Johansson skulle sitta lite pyrt till, men icke. Morgan Johansson blev invald i partiets VU och Ilmar Reepalu fick bli ordförande i den mäktiga valberedningen. Morgan Johansson står till, vad jag förstår, vänstern i partiet! Vad jag önskar, att någon kunde presentera den där märkliga vänsterfalangen, som Morgan Johansson tydligen är en del av.

Jag anser att jag mycket på fötterna när jag tycker mig se en röd tråd av misstänksamhet mot invandrare hos Morgan Johansson. I gårdagens överenskommelse fanns också att Sverige skulle lämpa flyktingar, som redan befinner sig i landet. Det ska tydligen också bli svårare för familjer att återförenas. När jag satt där och såg presskonferensen får jag väl säga att jag inte var direkt förvånad. Som sagt, spåren förskräcker och avslöjar den här märkliga mannen som sägs tillhöra vänstern i partiet.

Jag erkänner, jag är långsint!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Ett febrigt huvud uppfattade ett budskap!

23 oktober, 2015

”Folket frågade honom: ‘Vad ska vi då göra?’ Han svarade : ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt dem som ingen har och den som har bröd skall göra på samma sätt.” Lukasevangeliet 3:10-11

Johannes döparens påbud torde väl gälla både enskilt och kollektivt?

KT


Så här är min förståelse i dag den 20 oktober 2015!

20 oktober, 2015

Genom åren har jag ofta förundrat mig över hur saker jag hör eller läser liksom fastnar, utan att det så där på raken påverkar vare sig åsikter eller handlingar. Livet går på, men lite då och då sticker det jag läst eller hört upp och gör sig påmind. Så har gången varit, när det gäller min förståelse av förhållandet mellan Tradition och Skriften. Jag minns mycket väl tillfället, när jag fick en första knuff, till att inse det faktum, att det var genom Kyrkans förmedling vi fått en Bibel.  Av alla människor var det Sven-Olav Back*, som i en diskussion på bloggportalen Kyrkpressen.Fi gav uttryck för åsikten. Tanken fastnade och jag gick länge och funderade i min ensamhet. Lite då och då testade jag tanken på andra i samtal och studiecirklar. Till sist blev uppfattningen min egna personliga egendom,  att så är det!

Så långt kändes allt bra, men det gav ju inget direkt svar på vad traditionen egentligen innebar. Det dröjde ända till för några månader sedan, innan jag började lite smått ana hur det kunde ligga till. Jag ska försöka låta bli att bre ut mig, utan jag koncentrerar mig till berättelsen om Maria. I Lukasevangeliet berättar S:t Lukas hur Maria möter ängeln Gabriel och hon säger sitt ja. Att S:t Lukas kan berätta historien finns det bara två rimliga förklaringar till. Antingen har han hört det direkt från Maria eller så har andra i hans omgivning berättat det för honom. Bägge förklaringarna är rimliga och kan också komplettera varandra.

När Maria några dagar efter sitt möte med ängeln Gabriel besöker sin släkting Elisabet, som utbrister sitt berömda ”välsignad är du mer än andra kvinnor och välsignat det barn du bär inom dig.” Maria i sin tur fylld av glädje, kanske oerhört lättad över att Elisabet så enkelt bekräftar hennes upplevelse, sjunger en mäktig lovsång av tacksamhet. Om mötet ängeln Gabriel sker i enskildhet, så är det ingenting som säger att mötet mellan Elisabet och Maria sker i enskildhet. Vi vet inte hur många som hörde dialogen och hörde Marias lovsång. Det vi vet är, att Elisabets graviditet hade föregåtts av märkliga händelser, som var allmänt kända i hennes omgivning. Nu kommer en ung släkting och blir hälsad av Elisabet som hennes Herres moder! Jag är övertygad om att husfolket var idel öra och glatt spred berättelsen vidare. Där och då skapas en tradition som påverkar Kyrkans förståelse av uppenbarelsen. S:t Lukas hade säkert mängder källor som på skilda sätt bekräftar sanningshalten i berättelsen. Maria fick nog också berätta många gånger i den framväxande kyrkan om sin upplevelser.

Det torde var på liknande sätt med andra berättelser i Bibeln. De som avgör sanningshalten i Traditionen är apostlarna efter vad jag förstår. I apostolisk tradition är det väl också fullt rimligt, att det är Kyrkan som har tolkningsföreträde, när det gäller avgörande trosfrågor? Vad är alternativet?

När så S:t Lukas skriver ner sitt evangelium, så mottar Kyrkan inte skriften som ett litterärt verk, utan den prövas mot traditionen av Kyrkan. I boken Justinus Martyren översatt av Sven-Olav Back, visar Sven-Olav i inledningen att Justinus hänvisar till våra fyra evangelier. Han kallar dem för Apostlarnas hågkomster. Det är viktigt att vi inser, att val av texter i Kyrkan inte röstades fram, som psalmtoppen på mycket trevliga församlingsaftnar, nej det är Kyrkans biskopar som bär ansvaret för vilka texter som kan anses vara apostoliska. Som jag förstår saken, prövades alla texter mot traditionen. Jag förstår inte vilken annan metod, att avgöra giltigheten av en text till den kommande Bibeln, som skulle vara mer rimlig? Vad jag förstår innebär inte heller antagandet av Bibeln, att Traditionens betydelse minskar.

Jag känner att skriver jag par rader till, då blir texten t o m sämre än den uppsats på högstadienivå, som texten just nu har. Min lärare, Axel Bergman, skulle ha kommenterat med rött. Intressant text  Gott försök, men har du riktigt förstått ämnet?

*Gliringen mot Sven-Olav Back sker med en munter blinkning. Tro mig.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Hur går det med det där katolska? II

19 oktober, 2015

För en månad sen svarade jag på den frågan i ett blogginlägg. Frågan var vänligt ställd och visade på genuint intresse. Så nu har jag beslutat att med stor oregelbundenhet göra små korta rapporter om hur det går med det Katolska. På en månad har det inte hänt något himlastormande nytt, men viss fördjupning i insikterna har det väl ändå skett.

När jag berättade, för ett halvår sen, att jag ansökt om att bli upptagen i den Katolska kyrkans gemenskap, fick jag en del varningar om att jag nu skulle bli tvungen att tro på allt vad påven och Kyrkan säger. Om jag överhuvudtaget haft någon oro i frågan, så har den oron helt släppt. Om någon vill fortsätta det spåret, bör bevisen för hur tvånget ser ut vara otvetydiga. När fader Damian undervisar, så upplever jag mer, att han vill få oss att förstå Kyrkans lära och att den vilar på apostolisk grund och att lärosatser tagits i god kyrklig ordning. Det passar mig, eftersom jag ofta kritiserade SvK för att inte ha ett läroämbete. Det var aldrig självklart på vilken grund prästernas förklaringar vilade. Om jag frågade om vad kyrkan ansåg, då kunde svaret ofta bli: Så här anser jag! Talet om tvång är, enligt min korta erfarenhet, oerhört överdrivet. Jag inser för var dag alltmer, till vilken levande diskussions- och samtalskultur jag klivit in i!

En ytterligare insikt, som jag än inte riktigt förstår vidden av, är den historiska kontinuitet som Katolska kyrkan representerar. Jag var inte van från den svenska kyrkan, att dokument som t ex var hundra år gamla fortfarande är levande dokument, som studeras och diskuteras. Den första inblicken gav fader Damian, när han i en föreläsning visade på hur Katolska kyrkans sociallära utvecklats under drygt 100 år och hur varje ny encyklika hängde ihop med de föregående. En bekräftelse, att det förhöll sig så, fick jag när jag läste påve Johannes Paulus II: s rundskrivelse Centimus Annus till hundraårsminnet av påve Leo XIII:s encyklika Rerum novarum. Det var mycket intressant att upptäcka samstämmigheten mellan påve Leo XIII och påve Johannes Paulus II och samtidigt se hur bägge påvarna på ett levande sätt svarar på tidens frågor. Inte som anpassning eller eftergifter, utan med den apostoliska läran som grund. Det ger hissnande perspektiv och allt det här ingår i läroämbetet!

Den tredje frågan jag vill nämna i den här rapporten är hur levande samtalen om lärofrågor är i Katolska kyrkan. Just nu samlas Familjesynoden i Rom 4-25 oktober. Det intressanta med synoden, för min del, är inte i första hand att den pågår, utan att fader Damian presenterat frågeställningarna vid synoden och kanske framförallt vilka frågor det inte handlar om, vid åtminstone två tillfällen. Det är lite annat än det jag tidigare varit van vid. Svk:s kyrkomöten och biskopsmöten var inte, vad jag kan minnas, några viktiga frågor att behandlas vid vid kyrkkaffet.
Synoden behandlar till viss del den enda fråga jag ställt till fader Damian. Vid det första undervisningstillfället frågade jag om det inte skulle bli problem med mitt upptagande i Katolska kyrkan. ”Jag har varit gift och är skild och nu är jag gift med en kvinna sen 26 år, som också är skild.” Så mycket visste jag om Katolska kyrkans tro och lära, att jag insåg, att det skulle kunna tänkas bli ett problem. Frågans giltighet blev bekräftad. Till det tillkommer ett par frågor av mer teknisk natur, som jag inte frågat om ännu. Det viktiga är, vad jag förstår, att familjesynoden inte är sammankallad för att godkänna skilsmässor.

Som sagt det går framåt med det där katolska, trots att tänkandet är något trög! Jag återkommer med nya rapporter!

Till sist, i natt vid mina vanliga nattliga funderingar, tog jag beslutet att aktivt börja använda mitt dopnamn, Leopold. Sen tidigt 60-tal, började ett antal vänner, att kalla mig Leo och jag tog till mig det nya namnet. Det är bara på sjukhus man kallat mig Leopold. Jag har blivit invald i kommunfullmäktige, kyrkofullmäktige och stiftsfullmäktige, som Leo. Jag har ändrat i bloggens inställningar, men jag vet inte hur det kommer att synas.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


En mångårig politisk tradition hänger på en skör tråd!

18 oktober, 2015

Så länge jag har varit politiskt medveten och aktiv, det är drygt 55 år nu, har Sverige kännetecknats av en generös invandringspolitik. Självfallet tänker jag på den arbetskraftsinvandringen efter kriget. Många länder välkomnade arbetskraften, men gav inga permanenta uppehållstillstånd, vilket skapade osäker gästarbetarsituation hos människorna, och motverkade också effektivt integrationen. Sverige hade en helt annan inriktning. Vi ville inte uppmuntra  en gästarbetarsituation, utan de som kom till landet uppmuntrades att rota sig här. Den inriktningen var vi stolta över och den var lyckosam. Personligen försvarade jag med stor stolthet politiken.

Med tiden ändrades invandringsmönstret och istället för invandrad arbetskraft, vilket Sverige aktivt med LO:s stöd motverkade, fick vi flyktingar som sökte en permanent trygghet i Sverige. Den svenska principen för flyktinginvandringen var att de, vars asylskäl godkändes, fick permanent uppehållstillstånd. Skälen till det var många men två skäl kan sägas ha varit dominerande. Dels ansåg Sverige att permanenta uppehållstillstånd var det mest humana och det underlättade också integrationen till det svenska samhället. Den politiken har Sverige varit stolt över och den har haft en bred politisk majoritet bakom sig. Personligen har jag också varit en stolt försvarare av den förda politiken. Det var en genuin svensk tradition, med stor folklig anslutning. I dag (I går) har Moderaterna på sin stämma beslutat sig för att överge den svenska traditionen med permanenta uppehållstillstånd, till förmån för tillfälliga 5-åriga uppehållstillstånd. Tidigare har Folkpartiet och Kristdemokraterna antagit en politik med tillfälligt uppehållstillstånd. Troligen 5-åriga. Det ser ut som en tanke det där med 5 år. Av mängder av rapporter, har jag de senaste åren, förstått att genomsnittstiden för en flykting att få ett arbete är 7 år. Det är ett utstuderat sätt att blinka lite menande till varandra. Vi släpper in dom, men vi får kasta ut dem efter 5 år. Situationen skapar osäkerhet, försvårar integration och kommer säkert att skapa oerhörda sociala trauman, när barn som gått i svenska skolor blir avvisade ur landet.

Besluten om tillfälliga uppehållstillstånd kompletteras också med krav på att EU säkrar sina gränser. Inte mot något militärt invasionshot, utan hotet är asylsökande flyktingar. De ska minimeras! EU lovar att betala rundligt till Turkiet om de bygger upp flyktingläger i Turkiet. Och jag vet och Moderaterna vet, EU vet att flyktingläger kan bli mångåriga och inte uppmuntrar till integration. För tanken är ju inte att flyktingarna i flyktinglägren i Turkiet eller någon annanstans skall integreras i Turkiet. Lägren blir en permanent inkomstkälla för Turkiet. EU betalar! Risken är stor att de pengarna tas från stödet till UNHCR.

Det som gör mig så betryckt, så här på nattkröken, är när jag tittar på styrkeförhållandet just nu i riksdagen. Om SD agerar politiskt klokt, ansluter de sig till Moderaternas, Folkpartiets och Kristdemokraternas förslag. Det skulle innebära 168 mandat av 349. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centern(som vad jag förstår, står fast vid den nuvarande modellen) utgör 181 mandat. Som sagt, en lång och stolt svensk tradition hänger på en skör tråd! Det som gör mig ordentligt betryckt, är att jag misstänker mycket starkt att i en nära framtid är majoriteten för vår traditionella på invandring inte längre en majoritet. Jag tänker inte i natt spekulera över vilket parti som jag misstänker kommer att svika. Den som lever får se!

Framtiden ser deprimerande mörk ut. Om Moderaternas, Folkpartiets och Kristdemokraternas politik skulle leda till att SD minskar, så grumlas den glädjen av, att de ovan nämnda partierna övertagit stora delar av SD:s politik. För det är ju ändå så, åtminstone för mig, att det är politikens innehåll som är det viktigaste. Inte vilket parti som för den. Och kom ihåg att Decemberöverenskommelsen skulle eliminera SD från inflytande vad gäller asyl-. och flyktingfrågor. Den grunden saknas numer och då föll också överenskommelsen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


En snabb omläsning

15 oktober, 2015

Den senaste tiden har jag förundrat mig över, att jag lite varstans har läst att Sverige är en av få länder som inte förstått behovet att bidra till UNHCR:s verksamhet. Jag har varit förvånad över upplysningen och diskussionen, men ändå känt mig osäker. Mitt politiska intresse de senaste åren är inte så stort som tidigare, då jag lyssnade på alla debatter på TV och läste intresserat förslagen till budgetar i tidningarna. Så jag tänkte att det kanske skett en gigantisk omläggning av Sveriges ekonomiska stöd till FN-insatser. När det sen började glunkas om att SD minsann haft rätt i att kräva mer stöd där, istället för här, då började jag ana, att inte torde väl SD vara större vän av UNHCR än vad svenska regeringar är och varit? För några dagar sedan beslöt jag mig för att bli mer politiskt intresserad och bestämde mig för att bl. a studera svensk biståndspolitik. Jag hann inte sätta tankarna ordentligt i aktiv handling, när jag i morse kunde läsa att bloggen Motargument, lagt god grund för det fortsatta undersökningsarbetet. Jag rekommenderar verkligen att ni läser blogginlägget och särskilt de delar som redovisar nivåer på stödet till UNHCR.

SweUNHCR”Det svenska biståndet till UNHCR har ökat de flesta år då svensk ekonomi ökat. Och även vissa av de år då vår ekonomi har krympt. Svenska statens bidrag till UNHCR har ökat långt innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Under socialdemokratisk, ”rödgrön”, regering åren 1999-2006 ökade svenska statens bidrag till UNHCR från 381 696 427 kronor till 500 757 621, en ökning på 31% (omräknat med dagens dollarkurs på 8,2313 kronor, 2014-10-09).

Under Alliansens regeringsinnehav år 2006-2014 ökade svenska statens bidrag till UNHCR från 500 757 621 till 1 104 929 814, en fördubbling.

Från 1999 till 2014 ökade svenska statens bidrag till UNHCR med hela 189% per år.”

Jag kopierade en liten aptitretare, gå in och läs resten!

Nu till omläsningen. I går kväll plockade jag ner en del av Ulla Lindströms memoarer: 60-talet – Och regeringen satt kvar. Jag ville påminna mig, av många anledningar, om hur den svenska biståndspolitiken utformades på 60-talet. En anledning är att jag vill berätta för alla som vill höra, vilken gigantisk och heroisk insats Ulla Lindström gjorde för att få parti, regeringskolleger, finansministern och statsministern att överhuvudtaget förstå biståndspolitikens betydelse. LO, SSU och Kvinnoförbundet var också pådrivande och åtminstone vi SSU:are var oerhört missnöjda med Ulla Lindströms insatser. När jag läste hennes memoarer i slutet av 70-talet, så spreds sig skammens rodnad på kinderna, när jag mindes vad vi sagt om henne i ungdomligt oförstånd. Det som fastnade i minnet vid läsningen och som jag burit med mig, som ett minne över hur den svenska stödet till FN:s biståndspolitik växte till sig.

I memoarerna berättar Ulla Lindström om en händelse 9 mars 1966. Nu blir det ett långt citat!

”Bättre till mods blev jag på e.m. I soffan i ett av de små statsrådsrummen satt vice chefen för FN:s hjälporgan för arabflyktingar (UNWRA) John Reddaway med sin assistent Courvoisier. De framlade sina bekymmer för det underskott på 4 miljoner dollar i årets budget, som skulle betyda ytterligare nedskurna matransoner för flyktingarna och betyda att en hel generation av deras barn avknipsades från fortsatt skolgång.
Ernst Michanek, för tillfället i USA, hade föreslagit mig att 10,5 milj. kr skulle tas av Sidas:s reserver till UNWRA:s lärar- och yrkesutbildning och att vi skulle lova lika stora belopp för tre år framåt. UD:s Ethel Ringborg och jag lyckades trassla ett medgivande om detta genom finansdepartementet, där Otto Winther på 
egen risk sträckte sig ett stycke utanför Strängs dörrmatta. När UNWRA-männen, som redan rest genom många länder och fått bara småskärv i tiggarpåsen, fick höra att de skulle få löftet om 2 milj. dollar med sig hem till Beirut, blev de mycket gripna. Courvoisier kämpade med tårarna i soffan, Reddaways röst blev grumlig och Ulla tyckte för en gångs skull att u-hjälpen har sina ljusa ögonblick.”

Av känslomässig skäl tog jag med det långa citatet. Jag tycker det är så oerhört övermaga av mörkkrafterna att ens antyda att de skulle haft rätt mot hela den mångåriga traditionen av svenskt stöd åt FN:s flyktingverksamhet. Samtidigt ville jag också visa på enskilda människors betydelse, när det gäller att utveckla politik.

Ulla Lindström och hennes insatser för svensk biståndspolitik får inte glömmas bort!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Ge invandrarna RÄTTEN att jobba!

14 oktober, 2015

En starkare beskrivning av det jag ville säga med min återanvändning i går, av ett inlägg jag skrev 2008.
Läs och begrunda och tro inte att lösningen ligger i att skicka dem till gigantiska och passiviserande flyktingläger i t ex Libanon, Jordanien eller Turkiet.

Den arga sossen!

I mitt ideella arbete med flyktingar här på Öland är det en fråga man ständigt hör. ”Hur kan man få jobb här?” Det finns oftast en enorm vilja att arbeta. De frågar om de kan få jobba gratis, eller göra praktik, och hur de kan få jobb när de får uppehållstillstånd.

”Vi arbetade inte i Syrien men nu är vi i Sverige och då vill vi börja jobba”, som många kvinnor beskriver det. ”Jag har bara varit soldat hela mitt liv, nu vill jag ha ett riktigt jobb”, som många eritreaner uttrycker sig.

Hur besvarar vi denna oerhörda vilja att jobba bland flyktingar?

Dåligt. Arbetslösheten är enorm bland invandrare och deras svenskfödda barn. Av olika orsaker, men det faktum att det finns få jobb för lågutbildade i Sverige bidrar. Språkproblem också.

Den vilja att jobba som de hade när de kom till Sverige som flyktingar har förändrats. istället för arbetslust…

Visa originalinlägg 750 fler ord


Vänsterns analysmodeller är på det hela taget bättre.

13 oktober, 2015

Jag har i dag läst ett antal delningar på FB,där det påstås att Invandrare skulle vara mer benägna till brott än den inhemska befolkningen. Uppgiften får instämmande hummanden om mångkulturalism. Jo, jo minsann det vet vi ju. Invandrare är mer kriminella.
Varje gång jag möter argumenten tänker jag: Är kriminalitet något etniskt eller blir människor kriminella när de blir invandrare?
Alla som sett amerikanska kriminalfilmer vet att den organiserade kriminalitet kontrollerades av italienska klaner och att irländare i mycket hög utsträckning blev korrupta poliser. (OBS. Ironi.) Var de såna redan när de kom eller blev de det när klev av båten i New York?
Reta inte upp er på den kaxiga rubriken, utan se till det jag vill säga. Det är de sociala situationer som människor lever under, som skapar eller förhindrar brott. Sen får väl en del humma lite menande att de minsann vet att det är annorlunda!

Tankar i natten

Jag blir alltmer förvånad över hur etnicitet och kultur blivit förklaringsmodeller för förståelsen av skilda samhälleliga problem. För oavsett hur ofta Folkpartiet hävdar motsatsen, så är det inte invandrarnas kulturella bakgrund som skapar problem, som t ex kriminalitet.

En kursdeltagare på Tärna folkhögskola uttryckte sig mycket bra när han, något ilsket, påpekade i en diskussion med sina kurskamrater: ”Tror ni verkligen att jag som kommer från Eritrea skulle anse, att mord, våld, våldtäkter, stöld och bedrägeri av någon outgrundligt kulturellt skäl skulle vara tillåtet? Det finns ingen nationell minoritetsgrupp i Sverige, som inte anser att mord, våld, våldtäkter, stöld och bedrägeri är brott. I alla de länder vi kommer från, finns det lagar och polis som ska förhindra och straffa det fåtal, som bryter mot lagen.” Ibland var det skönt att vara lärare. Jag behövde inte tillägga eller dra ifrån något.

”Jaja, prata på du, men du kan inte förneka vad Brå skriver i sin rapport att invandrare…

Visa originalinlägg 436 fler ord