Det tog många år att komma till Roms förstäder!

Jag har ägnat dagen åt det årliga minnet av den minnesvärda 1 advent 1991. Funderingarna är inte helt lika varje år, utan tankarna rör sig i olika riktningar varje år. Tankarna kan jag inte helt styra med viljan. Grunden för tankarna är ändå lika år från år, om än förståelsen ändras. En kort sammanfattning för den som inte läst tidigare berättelser.

1 advent 1991, sitter jag vid vårt köksbord i Södra Skiljebo, Västerås och läser DN. Då jag plötsligt sänker tidningen och tittar på fru och hör mig säga: ”Ska vi gå till kyrkan?” Min fru säger ja och vi traskar mot Tomaskyrkan i Skiljebo. Jag hade inte varit på någon gudstjänst sen 60-talet, så det kändes lite främmande. Efter mässan stannar vi och pratar med en präst och återigen hör jag säga: ”Hur gör man för att komma tillbaka till kyrkan?” Ingemar säger: ”Du gör som du gjorde när du lämnade, du skriver en lapp och anmäler din önskan att bli medlem. Svårare än så är det inte.” Sammanfattning av dagen: Jag vaknade som en sekulär ateist och gick till sängs som kristen! Tro mig! Jag hörde ingen röst som sa något! Inget dån! Inga eldstungor! Jag ville bara gå till kyrkan!

Med den upplevelsen i ryggen började jag min kristna vingliga vandring och vinglig var den! 1992 tog jag jag, efter samtal med Eduardo, kontakt med Katolska församlingen i Västerås. Den kontakten blev inte lyckad, utan slutade med att jag stod utanför kontoret med en tidning i handen och inget avtal om ett nytt möte. Utan att gå in på detaljer, så var felet mitt, trots att jag vid det tillfället inte insåg det. Så jag fortsatte att aktivera mig i SvK, vilket i sig inte var svårt. Jag minns hur förvånad jag var över att allt var så likt kommunpolitiken i Västerås. Risken var stor att jag fastnat i en destruktiv praktik, men jag var förståndig nog att delta, i möjligaste mån, varje söndag i gudstjänster. Tro mig, det ger insikter, som vi inte kan ta del av om vi bara läser eller diskuterar på kyrkorådets sammanträden.

Jag minns inte när, men jag minns känslan mycket starkt, när jag insåg att jag fullt och fast trodde på kyrkans trosbekännelse! Då hade jag hört den och också stämt in i den i många år och så där plötsligt. Jag insåg att den var sann! Då förstod jag också vad det innebar att sanningen ska göra oss fria! Så har åren gått. Insikter har sjunkit in. Inte alltid på grund av gudstjänster, för visst kan kunskaper smyga sig in på de märkligaste av vägar. Jag minns hur jag läste en diskussion på bloggportalen Kyrkpressen.fi mellan Sven-Olav Back och en präst (har tyvärr glömt namnet) i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Jag minns inte så mycket av diskussionen, men jag minns mycket tydligt hur jag slog av en aha-upplevelse, när Sven-Olav Back påminde om att det var Katolska kyrkan som gett oss Bibeln. Där fick jag en första aning om det här med Skriften och Traditionen. Det fanns orsaker till att jag inte tog kontakt med Back, han kan nog ana varför. Det blev en andra försutten chans, jag stod återigen utanför kontoret, men den här gången var jag inte helt tomhänt. Jag hade fått en tanke, som följde mig under ett antal år. I dag vet jag mycket mer och har efter mitt ringa förstånd helt och fullt accepterat Katolska kyrkans syn på Traditionen och Skriften.

Den som följer min blogg vet att jag den 7 april ansökte om att bli upptagen i Katolska kyrkans gemenskap och att jag några dagar senare begärde utträde ur Svenska kyrkan. Trots att det var en stor händelse, för mig, under förra kyrkoåret, vill jag ändå hävda, att det steget har ett klart samband med upplevelsen 1 advent 1991. Det skedde inget brott, mot kallelsen! Jag försökte förklara steget i ett inlägg den 24 maj 2015: ”Jag vill tillhöra en kyrka som jag kan lita på, när jag kliver ut på kyrktrappan!” 

Det är också viktigt att jag påpekar, trots rubriken, att jag inte står i farstun till S:t Pauli församling och väntar, Tvärtom jag är inne i gemenskapen, men att jag har kvar steget att bli upptagen i Kyrkan, vilket jag hoppas ska ske under innevarande kyrkoår!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

2 Responses to Det tog många år att komma till Roms förstäder!

  1. Thorsten Schütte skriver:

    Intressant. Kommer precis tillbaka från en fantastisk svenskkyrklig upplevelse i den knökfulla Domkyrkan med adventsmusikgudstjänst som avslutades med Händels Halleluja. Och morgonens TV-Gudstjänst från Halmstad gick inte hellre av för hackor. Jag känner allt mera värme för och samhörighet med Svenska Kyrkan!

  2. Leopold Holtter skriver:

    Min hänvisning är, inte ett svar på din upplevelse, utan hur jag i längden upplevde situationen i kyrkan. Varm gudstjänst och en kall verklighet på kyrktrappan. Som sagt, jag underkänner inte eller ifrågasätter din upplevelse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: