Två märkliga minnen kröp fram ur hjärnvindlingarna!

I starten av bloggen ”Tankar i natten” skrev jag vid något tillfälle, att jag avsåg vara personlig, men inte privat i det jag skrev på bloggen. I det stora hela har jag nog varit hyfsat trogen den föresatsen. I kväll kommer jag nog att tassa i en gråzon.

Det första minnet förflyttade mig till läsåret 1858/59. Jag gick i 8:e klass på GA-skolan i Sundsvall. Jag hade gått i svensk skola sen januari 1952. I Finland gick jag en termin i en svensk skola i Jakobstad. Under åren hade jag genomgått en lyckad integrering eller rättare sagt assimilering. Jag minns hur stolt jag var när jag efter några år fick höra, att det minsann inte hördes att jag kom från Finland. Vid starten av det nya läsåret presenterades en ny lärare i svenska för klassen. Jag har förträngt vad han hette. En mycket antipatisk figur, minst sagt. Efter ett par veckor önskade han ett enskilt samtal med mig och självklart kände jag mig tvungen att ställa upp. Läraren ville, tydligen i all välmening, berätta för mig att jag talade och skrev en dålig svenska. Läraren ansåg det inte alls märkligt, med min bakgrund som invandrare från Finland. Jag kunde ju inte göra som jag gjorde den första veckan på Skönsmons skola när en kille kallade mig finndjävel och jag tog mitt första slagsmål för att försvara min svenskhet. Så gjorde man inte på 50-talet mot lärare! Jag försökte istället förklara för honom, att jag talat svenska i hela mitt liv och också börjat min skolgång i en svensk skola i Finland. Argumentet bet inte på honom, utan han påpekade att min mamma talade finska och han hörde minsann språkligt inflytande från henne. Jag fick också ett gott råd, att tala mindre med min mamma!

Under hela läsåret fick jag höra hur dålig jag var på svenska, både det talade och skrivna. Varje uppsats var i egentlig mening inte rättade, utan oftast nöjde han sig med att skriva ett allmänt omdöme: dålig svenska! Råkade han stöta på mig på stadens bibliotek, som jag var flitig besökare av, då tittade han föraktfullt på böckerna jag bar på. Vid ett tillfälle råkade jag ha plockat på mig en bok om Hornblower. Då fick jag höra att jag skulle läsa god litteratur. Att jag säkert hade Fridegård eller någon annan arbetarförfattare i bokhögen det verkade inte ge något intryck, av högre litterär nivå. Så gick läsåret. Jag tror inte att jag fick något beröm eller uppmuntran, utan efter vad jag förstod blev min svenska bara sämre och sämre. Det slutade med att läraren i slutet av läsåret kungjorde högt och ljudligt för hela klassen, att jag var värd ett BC i bägge svenskbetygen, men att han lät nåd gå före rätt, jag hade ju ett språkligt handikapp, han nöjde sig med att sätta betyget B? istället. Det var en rejäl deklassering från a och AB till B?. Det var två jobbiga betyg att förklara hemma, det vill jag lova!

Nå året efter fick vi en ny lärare och hans namn minns jag! Axel Bergman, all heder till honom. Efter ett par veckor önskade han ett samtal och frågade: ”Vad hände förra läsåret?” Jag sa som det var, att läraren vi hade haft, var en tokdåre. Redan till jul hade mina betyg återgått till a och AB. Det finns mycket mer att säga, men den viktiga insikten är väl, att han bestämde sig och sen var det kört! Han hörde det han ville höra! Varje lektion blev tydligen enbart en förstärkning av, att han gjort en korrekt bedömning.

Den andra minnesbilden blir kortare. För oerhört många år sedan läste jag hur det gick till på kinesiska omskolningsläger. En metod var att låta de intagna, skriva om sina liv, vilket inte var tillrådligt att neka till, av naturliga skäl. När de skrivit sina berättelser lämnade de över det skrivna till en vakt. Dagen därpå påtalades för den intagna, att det saknades viktiga detaljer i det skrivna och det måste skriva om. Den intagne fick inte riktigt reda på vad som efterfrågades. De skrev på nytt och fick samma reaktion tillbaka. Det saknades några viktiga detaljer, men ingen direkt feedback på vad som var fel i det skrivna. Den intagne ansträngde sig att försöka förstå vad fångvaktarna önskade läsa. Sakta bröts fångarna ned i sina fåfänga försök, att tillfredsställa fångvaktarnas outtalade önskningar. Nedbrytningen kunde i bästa fall leda till att de frigavs, men lika ofta fortsatte tortyren. Jag minns, hur jag ryste när jag läste skildringen. Jag vet av egen erfarenhet, i full frihet, hur frestande det är att försöka tillfredsställa oklara krav.

Ibland släpper hjärnvindlingarna ifrån sig märkliga minnen, att bearbeta! Hoppas jag inte hamnar i mina privata fobizoner alltför ofta i framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Advertisements

5 kommentarer till Två märkliga minnen kröp fram ur hjärnvindlingarna!

  1. Gunnel skriver:

    Go´ morron Leo!

    Tack för att du blev lite privat då äntligen! Det går att trycka ner ett trauma gång på gång och sätta plåster över. Sen går det inte längre! Då brister det! Såren måste bli rena. Detta skriver jag av egen erfarenhet, som klarade att tiga över 50 år. Nu har jag ställt mig på deras sida, som lider i Sverige inom psykiatrisk vård.
    I mitt hem var vi redan sex barn och fick en pojke från kriget i Finland år 1943. Det glömmer jag aldrig! Han förstod inte vårt språk! Och mamma kunde bara ge honom en näsduk, när hon hörde hans gråt från kökssoffan.

    Allt gott till dig
    önskar
    Gunnel

  2. Rebella undrar skriver:

    Varför så självförklenande om det du skriver? Du är inte nobelpristagare i litteratur, okej. Det är inte jag heller.

    Det enda originella i din berättelse om svenskläraren är att den självuppfyllande profetian fick på nöten. I allmänhet blir ju förväntningarna uppfyllda. Jag minns hur en pojke i klassen började bli stökig veckan efter att läraren hörts säga ”jaha, hur länge kommer det att dröja innan X tar efter sin stökige storebror”. Inte är mekanismen begränsad till skolan och barndomen heller.

  3. Leopold Holtter skriver:

    Tack för din kommentar!

    Allt gott även till dig!
    Leopold

  4. Leopold Holtter skriver:

    Rebella, jag har raderat inläggets sista mening, den om min eventuella skrivarkompetens. Den funderingen hade inget med mina två minnesbilder att göra.

    Tack för att du läser mina inlägg och också tar dig tid att kommentera.

  5. Thorsten Schütte skriver:

    Känner igen mig. Skolan var ett mobbinghelvete och de värsta mobbarna var lärarna. Läraren i fysik (där jag var bäst) och idrott (där jag var sämst) sade till mig när jag hängde i ett tortyrredskap: ”Men Thorsten, det är ju bara ren fysik…” Och engelskläraren skickade mig att hämta kaffe till honom ”för jag lärde mig ju ändå ingenting” och gjorde sig lustigt över mitt uttal.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: