Hur går det med det där katolska? V

Jag har varit hemma och t o m hunnit ta mig en middagslur efter en mässa med dop i Jesu Hjärtas kapell i Sörforsa. Efter mässan var det basar med gröt, smörgås och kaffe. Jag kan säga, att det går mycket bra med det katolska! Den första tidens känsla av högtidlighet har dämpats och förbytts i en vardaglig trygghet. Tro inte att jag menar vardaglig slentrian. En mässa är alltid en fest! Jesus själv är ju ständigt närvarande i mässan. Den insikten ger mig en oerhörd känsla av vardaglig trygghet. Jesus är med mig varje dag!

Vardagskänslan innebär också att andra tankar, än bara de ”stora” frågorna om Kyrkans lära, får plats. Jag har den senaste tiden ofta tänkt på den där kontakten jag hade med kyrkoherden i den Katolska församlingen i Västerås. Så här i efterhand slår det mig att jag borde gjort som jag gjorde när jag tog kontakt med S:t Pauli församling i Gävle. Jag anmälde att jag ville bli upptagen i den Katolska kyrkans gemenskap och tog mig till min första mässa i Jesu Hjärtas kapell och där har jag sen dess varit med vid varje mässa. Jag ställde inga frågor och krävde inga svar. Jag deltog i liturgin, lyssnade på fader Damians predikningar och hans undervisning före mässan. Tar till mig hur människor gör i gudstjänsten och tar efter. Lärde mig med tiden, att det inte finns någon likformighet, utan det finns utrymme för stora personliga variationer. Vän av ordning kanske tänker, det här låter inte alltför märkligt och det är det inte heller. Skillnaden mellan 1992 och 2015 var, att jag vid första tillfället ställde mig själv i centrum. Jag ville markera det jag var tveksam till i Kyrkans lära och praktik. I realiteten ställde jag Kyrkan till svars! 2015 ställde jag Kyrkan och församlingen i centrum. Lyssnade in vad Kyrkan ville erbjuda mig och upptäcker för varje dag, den oerhörda skatt Kyrkan har att erbjuda och det är fullt tillåtet att ta för mig av gåvorna. Den känslan är svår att förklara, men så känns det!

Jag får väl i ärlighetens namn berätta, att jag skulle inte vara den jag är, utan mina personliga prestationskrav och preatationsångest. Jag har ända sedan barndomen ett stort behov av att vara duktig. Behovet kom inte enbart från mig själv, utan var lika ofta ett yttre krav. När jag läser Katolska Kyrkans Katekes, påve Franciskus Evangeliet glädje, Signum, Katolsk Magasin eller andra skrifter, får jag ofta en känsla av panik. Hur ska hinna lära mig allt jag borde kunna på den korta tid, som står till förfogande? Jag lovar, ingen angenäm känsla. Paniken är inte så stor, att jag måste andas i en papperspåse. Paniken lättar, när jag frågar mig själv. ”Tror du att Domens dag kommer att vara ett läxförhör, där det gäller att ha alla rätt för att bli godkänd?” Så är det ju inte, det inser jag, tro är inte en prestation. Jag ber den korta bönen som jag alltid har nära till: Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig, syndare! och läser sen lugnt vidare!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

8 Responses to Hur går det med det där katolska? V

  1. Andreas Holmberg skriver:

    Hej Leopold! Damian Eze kommer på mitt initiativ till Iggesunds församlingsgård den 16 januari 2016 under ekumeniska veckan! Du är – som alla andra – hjärtligt välkommen! Det är en fest att samlas kring Guds ord – också när det inte firas nattvard. (Men visst är det extra festligt med nattvard – och dop! – i Missionskyrkan i stan var det bådadera idag!). Där två eller tre samlas i Jesu namn är han hur som helst mitt ibland dem!

    Det är ju också viktigt att då och då samlas kring det som förenar utan att blunda för det som skiljer. Jag har i många stycken stort förtroende för förkunnaren Damian Eze (liksom för Pär Stenberg) men vet att han delar – och måste dela – sådant jag inte lika självklart som du kan ta till mej utan vidare (som a priori Guds Ord och den allmänneliga Kyrkans lära). När det så uppenbart saknar tydlig bekräftelse i den äldsta och tillförlitligaste Traditionen, Skriften själv, och därmed, som jag ser det, inte är tillräckligt katolskt i ordets ursprungliga betydelse..

    Men jag ska inte på nytt försöka gendriva alla de sakerna nu och hoppas att Damian Eze inte heller tänker driva dem 16/1 – t.ex. påvens ofelbarhet ex cathedra, skärseldsstraffets och timliga straffs ö.h.t. förkortande genom ”Kristi och helgonens förtjänster”, böner om specifika skyddshelgons förböner eller det att världens frälsning, enligt den på lärostolen ofelbare, hängde på en tonårings avgörande – i sitt anförande om vår gemensamma kallelse att ”förkunna Guds storverk”. (Temat för ekumeniska böneveckan). Däremot är det förstås inte fel att vid kaffebord eller frågestunder ta upp vad det vara må. Allt har sin tid; det gäller även bön eller lärofrågors diskuterande. Och nästa söndag må vi gemensamt fira Livets söndag i en tid av vanvördnad för människoliv och människovärde!

    Och nej, yttersta domen blir inget förhör på Martin Luthers lilla eller stora katekes heller ;o) Bönen du nämnde är mycket relevant inför den ”biktspegel” som just Jesus förser oss med i domssöndagsevangeliet…

  2. Leopold Holtter skriver:

    Har noterat datum! Genom åren har jag varit en trogen deltagare på alla aktiviteter under ekumeniska veckan här i Bjuråker-Norrbo. Ofta har jag varit den enda representanten, förutom kyrkoherden. från församlingen.
    Jag avser att fortsätta traditionen, men nu som katolik!

  3. Rebella undrar skriver:

    Vad jag undrar om din väg in i katolicismen – du är på intet sätt tvingad att svara. Men vad jag undrar är hur du tänker kring att gå in i en kyrka som förbjuder preventivmedel, samt menar att människor med fel sexuell läggning – en sådan som betraktas om ”objektivt felaktig” – inte bör ha någon partner.

    Det där med preventivmedel rör kanhända inte dig; har eller skaffar du partner är hon förmodligen förbi den tiden. Kanhända känner du inte heller några homosexuella (eller vet inte om att du gör det). Jag är inte heller direkt personlig berörd av de katolska sexualfrågorna, inte närmare än att jag känner gayfolk. Jag närmar mig den tiden med stormsteg när preventivmedelsfrågan är ett minne blott.

    Jag minns hur jag ett tag försökte, verkligen försökte acceptera det katolska sättet att tänka. Det… i efterhand skrämmer det mig, att jag försökte göra våld på mig själv på det sättet. Jag får inte ihop det, mänskligt-moraliskt. Den katolska sexualläran är ett skrivbordsbygge baserat på celibatära mäns romantiska fantasi-ideal.

    Nu är det ju så att de flesta katoliker inte heller får det att gå ihop. De struntar helt enkelt i denna del av kyrkans lära. Jag tycker det känns… jätte-jättekonstigt.

  4. Leopold Holtter skriver:

    Jag tar till mig frågan, men känner att jag inte vill hysta väg ett svar. Jag återkommer i ett blogginlägg, när jag får till det. Under mina politiskt aktiva år brukade jag säga till kamraterna: Om ni hör en människa uttrycka en åsikt, då bör vi utgå från att det finns fler som ställer samma fråga.
    Nu har du ställt frågan, den är berättigad, då torde det finnas fler som ställer sig samma fråga.

    Jag har ett blogginlägg till om Maria, att skriva, sen har jag tänkt lufta några politiska tankar, främst om flyktingpolitiken. Men din fråga blir inte bortglömd. Får jag länka till ditt inlägg, som en utgångspunkt för blogginlägget?

  5. Rebella undrar skriver:

    Till min kommentar, menar du? Absolut, alt. citera delar alt. hela.

    Minsann, du börjar också ha blogginläggskö 😛 min är, liksom din, numera mest i form av planerade inlägg snarare än en egentlig publiceringskö.

  6. Leopold Holtter skriver:

    Problemet är egentligen inte att jag en kö av uppslag, utan mer att jag egentligen tappat orken att skriva.

  7. Rebella undrar skriver:

    Man måste inte.

    Jag kan också fråga mig vad det här bloggandet, där du ständigt utsätts för väldigt protestantiska ifrågasättanden, har för effekter på din egen vandring. Är inte helt säker på att en konverteringsprocess gynnas av att tvingas leka apologet för tidigt.

  8. Leopold Holtter skriver:

    Den frågan har jag väl också snuddat vid, men å andra sidan är det så jag agerat under hela mitt politiska liv. Du skulle varit med när jag en kväll på Gärdet i Stockholm 1966 ändrade hela min uppfattning om kriget i Vietnam och på stunden argumenterade mot dem som hade de åsikter jag för en timme tidigare själv haft. Min konversion till Katolska kyrkan har i det perspektivet varit flerårig och eftertänksam. Som jag skrev någonstans, att vägen till Katolska kyrkan gick bara i formell mening från Svenska kyrkan. I realiteten gick vägen till Rom via Konstantinopel!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: