Tiden går och plötsligt upptäcker vi, att vi håller historien i svansen!

12 december, 2015

Jag upptäcker, när jag gör en hastig överblick av det jag skrivit under 2015, att jag nästan helt upphört med att skriva om selektiva aborter. Under 2014 var det ett återkommande tema. Orsaken till den dramatiska minskningen har många orsaker, men orsaken är definitivt inte att jag ändrat uppfattning i frågan.

Många av oss kristna brukar ofta, inte helt utan skäl, påpeka att många sedvänjor kom ur bruk här i norden, allteftersom kristendomen vann insteg. Trälarna blev fria och den barbariska sedvänjan att sätta ut oönskade nyfödda barn i skogen för att dö, upphörde helt. Det går inte att bortse från Kyrkans roll att så skedde. I mångt och mycket innebar kristendomens utbredning en humanisering av samhället. Jag minns från min skoltid hur vi fick lära oss, att husfadern vid varje födsel fick se det nyfödda barnet, för att avgöra om barnet skulle få leva. Orsakerna till varför barnen sattes ut i skogen var många. Det kunde handla om att maten just då inte räckte till åt alla, att fler flickor inte var önskvärda just då, men ofta rörde det sig om barn som hade något slag av handikapp. Vi fick inte riktigt klart för oss vilka handikapp det rörde sig om, men att barnen inte levde upp till normen av vad som ansågs normalt, stod helt klart! Varje sådan lektion i kristendom, avslutades med ett konstaterande, att allt sånt upphörde när kristendomen fick insteg i landet. Alla suckade till av glädje och vi tänkte, vilken tur att vi lever i andra och bättre tider nu! Den insikten blev också en del av den förhärskande folkhemsideologin.

Historiska skeenden har ofta stora likheter med klädmodets växlingar. Om man tjurigt håller fast vid ett mode, då vet vi av erfarenhet att modet återkommer, med vissa variationer! Utsättande av icke önskvärda barn i skogen har återkommit, med den lilla variationen, att det är inte längre är husfar som avgör, efter en okulär besiktning av barnet vad som ska ske. Nej, nu är vi mer vetenskapliga! Sjukvården erbjuder de blivande föräldrarna ett enkelt prov och står sen redo att avlägsna fostret om det visar sig att fostret har misstänkta anlag för t ex Downs syndrom! En ytterligare variation i dagens hantering är viktigt att förstå. Om den gamla sedvänjan, för så där 1000 år sedan, aktivt motarbetades av Kyrkan, har dagens sedvänja stöd av kyrkan, åtminstone av Svenska kyrkan! Statens medicin-etiska råd behandlade frågan 2006 och i november samma år antog de ett enhälligt beslut, att fosterdiagnostik och selektiva aborter var moraliskt tillåtna. En av de eniga ledamöterna var Tuulikki Koivunen Bylund, då Domprost i Uppsala stift, sedermera biskop i Härnösands stift.

Jag är övertygad om, att den husfar som avgjorde ödet för det nyfödda barnet inte upplevde sig som ond, utan såg som en person som tog ett rationellt beslut och omgivningen delade med all säkerhet inställningen. På samma sätt är det i dag. Jag tror inte att staten, sjukvården eller samhället anser att hanteringen med selektiva aborter skulle vara moraliskt förkastligt. Den insikten måste tillföras från en utomstående kraft. För ca 1000 år sedan var det den kristna kyrkan som stod för kritiken och förändrade praktiken. Det samma gäller även i dag. Kristna kyrkor och samfund har även i dag ansvaret att påtala det moraliskt felaktiga i vår praktik. Vems skulle annars ansvaret vara?

Jag ska avsluta, som jag gjorde ett antal gånger under 2014, med ett citat av Birger Schlaug:

”Teknik kan aldrig ligga i träda. Det är därför det inte alls är överraskande eller chockerande att den amerikanska staten utnyttjar den teknik som finns. Gamla kommunistdiktaturer utnyttjade sin tids teknik. Bolag utnyttjar den teknik som finns för att få avkastning på insatt kapital. Tekniken förändrar normer, värderingar, uppfattningen om normalitet. Det som tidigare betecknats som rashygien, och som förknippades med nazisterna, är idag vardagsmat eftersom gentekniken förflyttat vad som uppfattas som moral, etik och värdighet. Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets. Vi sitter på ett sluttande plan, märker inte att vi glider och varje läge på planet för en stund blir normalitet. Det är i alla fall ganska smart om vi inser att det är så det förhåller sig. Allt annat är ju bara en form av livslögn.”

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Det känns tryggt att ha Katolska kyrkans katekes här vid datorn!

11 december, 2015

I dag ska jag göra en gruvlig bekännelse! I alla politiska ställningstaganden jag gör, försöker jag alltid låta min kristna tro vara styrande. Jag är fullt medveten om, att många resonerar som Morgan Johansson, att det innebär en samhällsfara att blanda in tro i politiken. Jag ska dra min gruvliga bekännelse ner till en ännu lömskare nivå. Oftast anger jag inte till min omgivning som jag samarbetar med, att mina ställningstaganden, argumentationer eller aktiviteter är styrda av min tro eller är åtminstone förstärkta av min tro. Någon kan kanske tycka att jag inte kör med öppna kort. Jag deltar i ganska många kampanjer tillsammans med andra människor, som kan vara socialister, kommunister, liberaler, konservativa, kristna medlemmar i olika samfund, muslimer och rent av ateister. Vi förenas i en strävan att nå något gemensamt mål. Det kan vara mål, där enighet i trosfrågor eller i ideologiska frågor inte är nödvändig. Samtidigt avvisar jag bestämt att tro, lika lite som politiska ideologier tillhör den privata sfären. Det borde inte vara så, att t ex en socialistisk ideologi skulle vara mer tillåten i en politisk diskussion än t ex kristen tro. I vart fall kommer inte jag att acceptera en sån insnävning!

Jag ska ta ett konkret och dagsaktuellt exempel, som visar hur jag tänker. De flesta samhällsintresserade medborgare i landet är säkert medvetna om, att Sverige deltar i en tävlan att inte vara sist att nå EU:s lägsta nivå, vad gäller regler för asylsökande. Problemet för Sverige och andra medlemsländer är, att nivån sjunker för varje dag och det gäller att helst vara först med att sänka den nivå som gällde igår. Om detta kan sägas mycket, men jag nöjer med att peka på att bland de låga nivåerna finns statens önskemål att försvåra eller rent av förhindra familjeåterföreningar. Den ambitionen behöver vi inte diskutera. Så är det! Vi är många både i Sverige och resten av EU, som protesterar mot den omänskliga hanteringen av frågan om familjers möjligheter att återförenas. Om vi kunde flytta dagens händelser till januari 1991, då skulle jag som ateist protesterat hej vilt mot besluten, men då med större kraft än jag fysiskt och mentalt orkar med i dag. I den här gemensamma strävan med människor av god vilja, har jag i dag som kristen också ett stöd i Katolska kyrkans katekes. Ett stöd som både fördjupar och förstärker mitt motstånd mot statens orättfärdiga politik att splittra familjer. Bara ett exempel ur Katekesen:

2206 Relationerna i familjen medför en närhet när det gäller känslor, böjelser och intressen. Denna närhet kommer framför allt från den ömsesidiga personliga respekten. Familjen är en privilegierad gemenskap som är kallad att låta ”makarna utbyta tankar med varandra och göra dem till sin gemensamma egendom och låta föräldrarna uppmärksamt samarbeta för att fostra sina barn”

Det här är ett exempel, det finns många fler i Katolska kyrkans katekes, men inlägget syfte är inte att kopiera hela katekesen. Jag vill visa, att en viktig, kanske det viktigaste, drivkrafter för mig för att protestera mot allt försvårande av återföreningar av familjer är, att ett sådant försvårande hindrar familjer att fylla den av Gud givna rollen. Hur ska en splittrad familj kunna samarbeta för att t ex fostra sina barn? Jag behöver inte i en demonstration vifta med Katekesen, för jag söker inte enhet med alla människor av god vilja kring Katolska kyrkans katekes. Jag överlåter med stor förtröstan åt Kyrkan att föra familjeenhetens talan ur ett kristet och kyrkligt perspektiv. Eftersom basen i familjen är äktenskapet som är ett sakrament, är det inte tillåtet, enligt min mening, för världsliga myndigheter att medvetet splittra äktenskapets enhet!

Grunden för dagens inlägg la jag i ett inlägg ”Uppsagda lojaliteter” i september 2008 efter en fysisk resa i Luthers fotspår och en andlig resa med Bonnhoeffers ”Efterföljelse.” De två resorna samverkade på ett fruktbart sätt. Jag vill poängtera att i presentationen av min blogg framgår det tydligt ur vilket perspektiv jag analyserar samhället.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Ett kärt återseende!

10 december, 2015

Jag har en god vän i Ytterhogdal, Ingrid Persson. Hon skriver helt fantastiska visor och i dag har jag, av någon outgrundlig anledning, gått omkring och tänkt på en av hennes visor. Orsaken kanske är så enkel, att visan kände sig bortglömd och gjorde sig påmind. Vad än orsaken är, så har jag tänkt på visan i dag. Jag delade den i ett blogginlägg i september 2008 och nu delar jag den en gång till.

Lita stinte

Lita stinte sett å grine
itt´na ä na rolet.
Tåran skväla, näsan rinn,
ja dä ä rent otrolet,
att de kan vära sån me särg
i´n dän lille kräppen.
Rö i öga, snär å snörvl
å därr på på unnerläppen.

Kråka flyg förbi å si´a,
sätt se i e bjärsk.
Sno på huvve, slä med näbben,
sum allthen morsk å kärsk.
Fråge: – Säg hur är´e ställht,
sätt du hän å grine?
Kan je hjälpe re se att
tåran dine sine?

-Ingen si mä, ingen höre,
ingen som tyck öm mä!
Å nu harum för ifrån mä,
dum ha glömt me hemmä!
En töckran nöäling sum mäg,
hu ä fel mest i vägen,
ömmersle å dum i huvve
jär je fel dum förlägen!

-Mä. säg kråka, hör du språke,
je vet va ve ske jära!
Kräk de upp på ryggen men
se skä ru fel få fära
bort ifrå´n hän hemske plassen
där du´nt må na bra.
Lämne skvälinga på backen
se ska ve dra åsta!

Å stinte jär sum föggern säg,
kräk opp på kråkas ryggen.
Jönnum lufta bär d´iväg,
lamä homlan å me myggen.
Opp mot mörna flaxe kråka
se re kittl´i magen,
å stinte skratta allht hu kan
å grin inte mer den dagen.

Övver bärja, över sjöan,
övver städran fär dum.
Kråka flyg å stinte struje,
ömse tinga si rum.
På e lannsvägsbro dan nere
tappe en göbbe en hatt,
å en päjk sum cykl´i blåsvär
skratte högt och glatt.

Mot aftan fär dum hem ijän
å dan stå hele hopen
å glo på lanningen på trappen,
allde´s bredmä sopen.
Nu se ri rum stinta läll,
nu se vill dum höre
va hu ha sitt och jort försla
å va nägerst hu ha vöre!?

Lita stinte sett å tänke,
gröbble å föndere,
att dä skillna hör de ä
dan oppe å hän nere.
Lamä kråkan dög man sum man ä,
exmeres tämle fort.
Hännan nere få man värde
ätte dä man jort.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

 


Läs Håkan Sunnlidens blogg!

8 december, 2015

För ett antal år sedan hjälpte jag Lena Funge, Kh i Bjuråker-Norrbo församling, att leda en studiecirkel som studerade Apostlagärningarna med en del nedslag i Paulus brev. En mycket givande cirkel, men det jag minns bäst från den tiden är, att jag vid flera tillfällen råkade slå på Kanal 10, just när Håkan Sunnliden hade sina regelbundna föreläsningar kring Galaterbrevet. Jag var helt fascinerad och jag hoppas, att något lite fastnade i ryggmärgen. Självklart letade jag en eventuell blogg och till min glädje hittade jag ”Håkan Sunnlidens blogg.” Jag ska inte försöka mig på att recensera innehållet, utan nöja mig med att säga, att den har betytt oerhört mycket för min kristna utveckling. Inspirerad av Sunnlidens tankar försökte jag intressera några personer i min omgivning här i Bjuråker-Norrbo, utan resultat. Att jag hamnat hos Katolska kyrkan skall inte Håkan lastas för, annat än att han störde på ett positivt sätt mitt tänkande. Däremot kan jag säga, att Håkan starkt bidrog till att jag tog steget till Frimodig kyrka, före senaste kyrkovalet. I Frimodig kyrka mötte jag på många goda förkunnare. Ta åt er, ni vet vilka ni är!

Jag upplever att Håkan Sunnliden den senaste tiden har hittat en mycket positivt och trosvisst tonfall. Fråga mig inte efter konkreta bevis, utan det är min känsla. Håkan Sunnliden är en mycket viktig röst i det pågående samtalet, som säkert många redan lyssnar till, men ännu fler skulle inte skada. Jag har ett förslag till ansvariga för bloggportalen Dagens Kyrka, att byta ut min blogg ”Tankar i natten” mot ”Håkan Sunnlidens blogg” Håkan har mycket mer att tillföra det svenskkyrkliga samtalet än vad min blogg för närvarande kan tillföra. Nu när Katolska kyrkan går in i Barmhärtighetens jubelår, är det nog ingen överdrift att tro, att min blogg inte kommer att handla så mycket om inomkyrklig samtal och debatt, som inlägg med mer, till synes, politiskt innehåll.

Det får bli som det vill. Jag har svårt att planera mina inlägg, men det är alltid bra att ha en viljeriktning. Jag har gett mitt förslag. Ett förslag som känns, för min del, rätt och riktig!

Återigen, läs Håkan Sunnlidens blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Nu är jag där igen och hackar på Morgan Johansson!

7 december, 2015

I morse läste jag som vanligt Dag Sandahls och fick en intellektuell kick av hans pigga och käcka blogg BloggarDag! I dag bör ni gå in och ta del av inlägget ”Rätten att ha fel.” Den rätten förnekas mezzosopranen Susanne Resmark. Istället har hon blivit, hastigt och lustigt, en folkets fiende, som t o m Svenska kyrkan måste ta avstånd från. Dag Sandahl skriver om att det är märkligt att SvK, men också samhället blivit så likt DDR. Jag låter Sandahl beskriva Susanne Resmarks oerhörda brott (läs hela inlägget!):

”Mezzosopranen Susanne Resmark är alltså etablerad islamofob numera.
Jag kunde inte annat än förstå att hon var upprörd över dåd med kopplingar till islamism. Hon skrev det inte riktigt så, men Facebook är ingen litterär verkstad. Hon kanske hade dåden i Paris i minne eller hade sett något inslag om hur IS skär halsen av folk? Hon kanske funderade över Boko Haram och kidnappningen av gymnasieflickorna? Hon hade inte för avsikt att reda ut en komplikation, den hur islam blir islamism. Hon gick inte heller igenom islams erövring av Nordafrika eller Balkan, historiska exempel på hur islam utbreds med svärd. Hon kunde dock inte se att islam tillför vår kultur något. Det skrev hon. Hon menade islamister eller jihadister, sa hon senare. Men pröva tanken att någon skrivit att ”kristendomen har absolut INGENTING att tillföra vår kultur” – vad hade hänt då? Några av oss hade skrattat och sagt att det var dumt. Men många hade också med passivt gillande noterat kommentaren. Vad har Kyrkan att tillföra vår kultur? Fråga kulturarbetarna på Söder i Stockholm!”

Jag har förståelse för hur Resmark resonerar. Visst är det fel att dra generella slutsatser om en religion på grund av brott från enskilda utövare. Ungefär här i mina funderingar kring Dag Sandahls inlägg slog mig ett minne. Har inte teflonpolitikern Morgan Johansson uttryckt exakt samma tanke som Susanne Resmark? Så är det! Ibland händer det att minnet inte sviker! Den 14 april 2007 skrev Morgan Johansson, i en polemik mot Bitte Assarmo, en artikel i SvD, ”Farligt att blanda ihop religion och politik”. I artikeln  drar Morgan Johansson den generella slutsatsen, efter att ha pekat på enskilda, enligt honom, felaktigheter hos enskilda kristna och olika kyrkor:

”Jag har bara dragit en slutsats: religion och politik ska hållas isär. Ett samhälle som baserar sin lagstiftning på religiösa föreställningar kommer snart att skapa oerhörda konflikter och hamna ofantligt fel i en rad etiska dilemman.”

Den enda skillnaden mellan Morgan Johansson och Susanne Resmark är att där Resmark nämner Islam, där nämner Morgan Johansson inte bara kristendomen, utan alla religioner. Ingen religion har något att tillföra samhället, åtminstone inte något som rör politiken! Att det är Morgan Johanssons fasta övertygelse visade han, när han hårt kritiserade KG Hammar för att Svenska kyrkan deltog i en namninsamling om en generös flyktingpolitik, som den socialdemokratiska regeringen inte stödde. Morgan Johansson var, vid det tillfället, hårt engagerad i att försvara utvisningen av apatiska barn. Johansson inställning var att kyrkan ska hålla sig inom kyrkportarna och inte försöka påverka politiken i samhället. Uppmaningen var inte riktad enbart mot SvK, utan alla kyrkor och samfund som är medlemmar i Sveriges kristna råd. Fick det här generella uttalandet några som helst konsekvenser för Morgan Johansson? Inga konsekvenser alls, förutom möjligen ett blogginlägg jag skrev i maj 2007. ”Kristna socialdemokrater – ni är en fara i samhället.” Jag tror att Morgan Johansson är välkommen, att läsa dikter i kyrkan i Ängelholm, om jag får uttrycka mig så illvilligt? Jag misslyckades då, som jag gjort ett antal gånger senare, att skapa ett drev mot Morgan Johansson. Han är numer landets justitieminster! Jag vill ändå försöka visa hur orättvist fördömanden drabbar människor. En del går, som Morgan Johansson, helt fria, trots flertal övertramp. Andra får inte snubbla på orden en enda gång innan bannbullan drabbar henne!

Jag avslutar inlägget med en gliring mot förbundet Humanisterna ur mitt inlägg som jag länkar till:

”Ni vill ju så förtvivlat gärna bli betraktade som ett trossamfund. Om staten skulle gå er vilja till mötes – kommer ni då att anse att humanismen är en privat angelägenhet, som inte bör påverka politiken?”

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Hur går det med det där katolska? V

5 december, 2015

Jag har varit hemma och t o m hunnit ta mig en middagslur efter en mässa med dop i Jesu Hjärtas kapell i Sörforsa. Efter mässan var det basar med gröt, smörgås och kaffe. Jag kan säga, att det går mycket bra med det katolska! Den första tidens känsla av högtidlighet har dämpats och förbytts i en vardaglig trygghet. Tro inte att jag menar vardaglig slentrian. En mässa är alltid en fest! Jesus själv är ju ständigt närvarande i mässan. Den insikten ger mig en oerhörd känsla av vardaglig trygghet. Jesus är med mig varje dag!

Vardagskänslan innebär också att andra tankar, än bara de ”stora” frågorna om Kyrkans lära, får plats. Jag har den senaste tiden ofta tänkt på den där kontakten jag hade med kyrkoherden i den Katolska församlingen i Västerås. Så här i efterhand slår det mig att jag borde gjort som jag gjorde när jag tog kontakt med S:t Pauli församling i Gävle. Jag anmälde att jag ville bli upptagen i den Katolska kyrkans gemenskap och tog mig till min första mässa i Jesu Hjärtas kapell och där har jag sen dess varit med vid varje mässa. Jag ställde inga frågor och krävde inga svar. Jag deltog i liturgin, lyssnade på fader Damians predikningar och hans undervisning före mässan. Tar till mig hur människor gör i gudstjänsten och tar efter. Lärde mig med tiden, att det inte finns någon likformighet, utan det finns utrymme för stora personliga variationer. Vän av ordning kanske tänker, det här låter inte alltför märkligt och det är det inte heller. Skillnaden mellan 1992 och 2015 var, att jag vid första tillfället ställde mig själv i centrum. Jag ville markera det jag var tveksam till i Kyrkans lära och praktik. I realiteten ställde jag Kyrkan till svars! 2015 ställde jag Kyrkan och församlingen i centrum. Lyssnade in vad Kyrkan ville erbjuda mig och upptäcker för varje dag, den oerhörda skatt Kyrkan har att erbjuda och det är fullt tillåtet att ta för mig av gåvorna. Den känslan är svår att förklara, men så känns det!

Jag får väl i ärlighetens namn berätta, att jag skulle inte vara den jag är, utan mina personliga prestationskrav och preatationsångest. Jag har ända sedan barndomen ett stort behov av att vara duktig. Behovet kom inte enbart från mig själv, utan var lika ofta ett yttre krav. När jag läser Katolska Kyrkans Katekes, påve Franciskus Evangeliet glädje, Signum, Katolsk Magasin eller andra skrifter, får jag ofta en känsla av panik. Hur ska hinna lära mig allt jag borde kunna på den korta tid, som står till förfogande? Jag lovar, ingen angenäm känsla. Paniken är inte så stor, att jag måste andas i en papperspåse. Paniken lättar, när jag frågar mig själv. ”Tror du att Domens dag kommer att vara ett läxförhör, där det gäller att ha alla rätt för att bli godkänd?” Så är det ju inte, det inser jag, tro är inte en prestation. Jag ber den korta bönen som jag alltid har nära till: Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig, syndare! och läser sen lugnt vidare!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Myt: Det finns nästan ingen rasism i Sverige

4 december, 2015

Om jag inte hinner skriva ett eget blogginlägg i dag, får Motarguments inlägg vara en ersättare. Det kan komma ett eget inlägg. Fick en idé, när jag läste det här.

Motargument

Ibland kommer direkta eller indirekta påståenden om att Sverige har ingen eller nästan ingen rasism. Denna myt sprids av många människor där följande bara är ett av många exempel. Den 17 juli 2015 skrev Per Gudmundsson följande i SvD:

Sverige är ett av världens mest toleranta länder. I World Value Survey framstår Sverige på kartan närmast som en egen ö av jämställdhet, individualism, sekulär humanism och tolerans. I vårt grannland Tyskland, till exempel, svarar 21 procent att de inte skulle vilja bo granne med någon av annan etnicitet. I Sverige 4 procent.

4%-siffran är dock grovt missvisande som vi snart kommer att se.

För att bemöta myten att Sverige har låg eller ingen rasism så går vi igenom ett antal rapporter och fakta.

I forskningsrapporten ”Antisemitiska attityder och föreställningar i Sverige” från 2005 så konstateras följande fakta om svenska folket:

  • 5 % av svenska folket är systematiska och starkt antisemitiska
  • 36…

Visa originalinlägg 398 fler ord


Två märkliga minnen kröp fram ur hjärnvindlingarna!

3 december, 2015

I starten av bloggen ”Tankar i natten” skrev jag vid något tillfälle, att jag avsåg vara personlig, men inte privat i det jag skrev på bloggen. I det stora hela har jag nog varit hyfsat trogen den föresatsen. I kväll kommer jag nog att tassa i en gråzon.

Det första minnet förflyttade mig till läsåret 1858/59. Jag gick i 8:e klass på GA-skolan i Sundsvall. Jag hade gått i svensk skola sen januari 1952. I Finland gick jag en termin i en svensk skola i Jakobstad. Under åren hade jag genomgått en lyckad integrering eller rättare sagt assimilering. Jag minns hur stolt jag var när jag efter några år fick höra, att det minsann inte hördes att jag kom från Finland. Vid starten av det nya läsåret presenterades en ny lärare i svenska för klassen. Jag har förträngt vad han hette. En mycket antipatisk figur, minst sagt. Efter ett par veckor önskade han ett enskilt samtal med mig och självklart kände jag mig tvungen att ställa upp. Läraren ville, tydligen i all välmening, berätta för mig att jag talade och skrev en dålig svenska. Läraren ansåg det inte alls märkligt, med min bakgrund som invandrare från Finland. Jag kunde ju inte göra som jag gjorde den första veckan på Skönsmons skola när en kille kallade mig finndjävel och jag tog mitt första slagsmål för att försvara min svenskhet. Så gjorde man inte på 50-talet mot lärare! Jag försökte istället förklara för honom, att jag talat svenska i hela mitt liv och också börjat min skolgång i en svensk skola i Finland. Argumentet bet inte på honom, utan han påpekade att min mamma talade finska och han hörde minsann språkligt inflytande från henne. Jag fick också ett gott råd, att tala mindre med min mamma!

Under hela läsåret fick jag höra hur dålig jag var på svenska, både det talade och skrivna. Varje uppsats var i egentlig mening inte rättade, utan oftast nöjde han sig med att skriva ett allmänt omdöme: dålig svenska! Råkade han stöta på mig på stadens bibliotek, som jag var flitig besökare av, då tittade han föraktfullt på böckerna jag bar på. Vid ett tillfälle råkade jag ha plockat på mig en bok om Hornblower. Då fick jag höra att jag skulle läsa god litteratur. Att jag säkert hade Fridegård eller någon annan arbetarförfattare i bokhögen det verkade inte ge något intryck, av högre litterär nivå. Så gick läsåret. Jag tror inte att jag fick något beröm eller uppmuntran, utan efter vad jag förstod blev min svenska bara sämre och sämre. Det slutade med att läraren i slutet av läsåret kungjorde högt och ljudligt för hela klassen, att jag var värd ett BC i bägge svenskbetygen, men att han lät nåd gå före rätt, jag hade ju ett språkligt handikapp, han nöjde sig med att sätta betyget B? istället. Det var en rejäl deklassering från a och AB till B?. Det var två jobbiga betyg att förklara hemma, det vill jag lova!

Nå året efter fick vi en ny lärare och hans namn minns jag! Axel Bergman, all heder till honom. Efter ett par veckor önskade han ett samtal och frågade: ”Vad hände förra läsåret?” Jag sa som det var, att läraren vi hade haft, var en tokdåre. Redan till jul hade mina betyg återgått till a och AB. Det finns mycket mer att säga, men den viktiga insikten är väl, att han bestämde sig och sen var det kört! Han hörde det han ville höra! Varje lektion blev tydligen enbart en förstärkning av, att han gjort en korrekt bedömning.

Den andra minnesbilden blir kortare. För oerhört många år sedan läste jag hur det gick till på kinesiska omskolningsläger. En metod var att låta de intagna, skriva om sina liv, vilket inte var tillrådligt att neka till, av naturliga skäl. När de skrivit sina berättelser lämnade de över det skrivna till en vakt. Dagen därpå påtalades för den intagna, att det saknades viktiga detaljer i det skrivna och det måste skriva om. Den intagne fick inte riktigt reda på vad som efterfrågades. De skrev på nytt och fick samma reaktion tillbaka. Det saknades några viktiga detaljer, men ingen direkt feedback på vad som var fel i det skrivna. Den intagne ansträngde sig att försöka förstå vad fångvaktarna önskade läsa. Sakta bröts fångarna ned i sina fåfänga försök, att tillfredsställa fångvaktarnas outtalade önskningar. Nedbrytningen kunde i bästa fall leda till att de frigavs, men lika ofta fortsatte tortyren. Jag minns, hur jag ryste när jag läste skildringen. Jag vet av egen erfarenhet, i full frihet, hur frestande det är att försöka tillfredsställa oklara krav.

Ibland släpper hjärnvindlingarna ifrån sig märkliga minnen, att bearbeta! Hoppas jag inte hamnar i mina privata fobizoner alltför ofta i framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,