En tragedi

27 februari, 2016

Det är väl riktigt fromt och religiöst? Gift er i dag, men om det inte passar, då kan ni ju skiljas efter en månad. Förstår varför äktenskapet inte är ett sakrament i Svenska kyrkan.

Rambling thoughts

En äkta tragedi lyder rubriken på Åsa Linderborgs krönika apropå TV-serien ‘Gift Vid Första Ögonkastet’. Den avslutas med orden: ”Här blir prästens roll särskilt problematisk. Äktenskapet är heligt och instiftat av Gud, det är en allvarlig sak, men han parar ihop människor som inte vet ett vitten om varandra. Så var det inte ens i det gamla bondesamhället. Denna blasfemi tror jag avspeglar den svenska kyrkans identitetskris.” Hela texten finns Här.

Om man vill se det så finns det något positivt i hur det sekulära samhället fortfarande uppfattar det som problematisk att en präst ‘spelar med’ i produktioner som Gift vid första ögonkastet. Man kan höja på ögonbrynen åt att just AB:s ledarsida deklarerar, möjligen ironiskt?, att ‘Äktenskapet är heligt’ och känna en tacksamhet över att någon annan tar upp bollen nu när kyrkan inte. Blasfemi är ett starkt ord, jag vet inte om jag skulle använda det, identitetskris är…

View original post 519 fler ord


Egentligen är det mig själv jag vill påminna om hur det verkligen ligger till!

23 februari, 2016

Ibland förskjuts tyngdpunkten i samhällsdebatten så pass mycket, att ens egen verklighetsbild, lite omärkligt, kanske också börjar förändras. Den senaste tiden ser vi hur statsmakten har ambitionen att, så där i förbifarten, föra in Sverige i ”försvarsalliansen” NATO. Vi medborgare får inte några analyser att ta ställning till, utan det mesta ska tydligen avgöras i slutna rum och efter riggade opinionsmätningar. Medborgarna sägs bli alltmer positiva till tanken att vi ska ansluta oss. De demokratiska valen skall tydligen bara utse riksdagsledamöter, men inte ta ställning till politiska förslag. Försvarsfrågor är tydligen för svåra för oss okunniga och känslosamma medborgare. Men ändå vore det ändå intressant att få en analys över vad vi ska försvara oss emot. Hotet mor Sverige har tydligen ökat dramatiskt de senaste åren. För att inte tala om de gigantiska hoten mot NATO.
Min bild av den militärpolitiska globala situationen, är ju den helt motsatta, än den regering, riksdag och militärledning sprider. Den 3 mars 2014 skrev jag ett inlägg, där jag hävdade att NATO/USA bedrev en farlig och aggressiv utrikespolitik. Jag har ingen anledning att ändra uppfattning från 2014. Det är fortfarande USA/NATO som är den aggressiva parten i den globala maktkampen. Situationen har dramatiskt förändrats till det sämre. De gigantiska flyktingströmmarna har en orsak och orsaken är USA/NATOS krig i området. Här kommer en kopia av inlägget:

De västliga demokratierna producerar märkliga telningar!

Den senaste årens storpolitiska händelser har ofta försatt mig i stora grubblerier. Jag ser hur USA, EU och Nato (ofta med lilla Sverige svansande efter) med hänvisning till mänskliga rättigheter ingriper på olika sätt i andra länders inre angelägenheter. Vi som är lite äldre minns Chile, där USA genom omfattande destabiliseringsaktiviteter lyckades störta en demokratiskt vald president. Chile var och är inget undantag i Latinamerika. Så gick det till och så går det till även i dag. Demokratiskt valda regeringar skall störtas till förmån för vad som helst, bara de stödjer USA.

Globalt är mönstret likadant. USA beskyllde Irak för att landet på något sätt var medskyldig till 11/9 och att de hade omfattande arsenal av massförstörelsevapen. Vi vet hur det gick. Trots alla vackra ord om demokrati och mänskliga rättigheter, ser vi ett land sönderslitet av motsättningar. Sunni, Shia och Kurder slåss om inflytande i landet. Kristna, som kläms mellan alla motsättningar flyr landet eller hotas av total fysisk utplåning. Det är resultatet av USA:s och andra västliga demokratiers påstådda demokratiska kamp. Saddam Hussein hängd och ett land helt i händerna på extremistiska krafter.

Libyen är ett annat exempel. I spåren på den arabiska våren passade USA med allierade i väst men också Saudiarabien, krossa Libyens möjligheter att organisera ett afrikansk ekonomisk allians. Ingen har påtalat vilken intressant vapenbroder Sverige fick när de anslöt sig, med flygstridskrafter, till angreppet på Libyen. Orsaken till angreppet var att Libyen beskylldes för att vilja bomba sitt eget folk. Därför var USA, Nato och även Sverige tvungna, för att stoppa Libyens bombning av det egna folket, att själva börja bomba. Men Västs bombningar var givetvis humana i motsatts till  Libyska obefintliga bombningarna. Vi vet hur det gick. Vi kunde i TV-inspelningar se hur Hillary Clinton skrattande uttalade de visa orden, värdiga en stor statsman: ”Vi kom. Vi såg. Han dog.” I övrigt ett land sönderslitet av motsättningar mellan allehanda islamistiska extremister.

I Syrien försökte sig USA med allierade, och återigen med stöd av Saudiarabien, med samma destabiliseringsstrategi som i Libyen, med anklagelser om att regimen bombade sitt eget folk och inte ville tillmötesgå folkets krav på demokrati. Märkligt nog började det, som i Libyen, skjutas från demonstranternas sida, som i stor utsträckning bestod av legosoldater beväpnade av Saudiarabien. Strategin var med all säkerhet, att i ett givet ögonblick skulle Natoflyg (med hjälp av svensk spaningsflyg?) börja bomba Syrien sönder och samman och samtidigt beväpna legosoldaterna (bl. a med frivilliga jihadister från Sverige), på marken. De skulle få ta den stora smällen av döda och lemlästade. Planen har inte kunnat sättas i verket för regimen i Syrien var/är stabilare än den i Libyen och Irak. Det vi kan förvänta oss är ett långvarigt söndermalande av landet. Hur det nu än går i Syrien, så ser vi mönstret. Västmakternas allians med muslimska extremistiska grupper.

Vi vet också hur det i sin förlängning kommer att gå. Vi vet av erfarenheterna från Afghanistan. USA stödde formandet av Talibanerna.Ooch kan ni förstå? De vände sig mot USA, Vilken otacksamhet!

I dessa yttersta dagar ser vi ett liknande mönster, men nu med andra aktörer. I Ukraina ser vi hur väst av skilda anledningar önskade få till stånd en varaktig politisk förändring. Det misslyckades ju senaste med den oranga revolutionen. Då kom ju de gamla makthavarna tillbaka till makten i demokratiska val, vilka enligt valobservatörer var ett rent val. Nu sker det märkliga att politiska krafter vill störta den sittande regeringen, vilket i sig inte är märkligt, det vill ju jag också här i Sverige, men på valdagen! I Ukraina är det tydligen omöjligt, maktskiftet ska ske nu, omedelbart! Allt annat är odemokratiskt! EU uttalar sig, Carl Bildt uttalar sig och självfallet också USA. Budskapet är samstämmigt. Det är en uppmaning till regeringen och president att avgå. Att de inte avgår tas av omvärlden som ytterligare ett tecken på regimens odemokratiska sinnelag. Jag behöver inte bli mer långrandig. Alla ser ju för öppen ridå vad som händer. Jag minns vad etablissemanget föraktfull  kallade oss när det begav sig. Gatans parlament! I dag låter det annorlunda. Nu är gatans parlament den högsta formen för demokrati. I Ukraina tvingades parlamentet under hot  från gatans parlament att avsätta president och regering. Vi vet hur den ”demokratiskt” tillsatta regeringen ser ut. Så här skriver Birger Schlaug i dag: ”Svensk media har varit synnerligen ovillig att redovisa Svobodas stora framgångar. Vilka statsrådsposter har då detta parti fått? Jo, följande: vice premiärminister (Oleksandr Sych), försvarsminister (Ihor Tenyukh), jordbruksminister (Ihur Shvayka), miljöminister (Andriy Mokhnyk). Dessutom har man fått posten som  riksåklagare (Oleh Maknitskyy), vilket med tanke på partiets bakgrund och värderingar, måste betraktas som minst sagt oroande.” 

Jag har skrev för några år sedan ett blogginlägg där jag berättade om en militärpolitisk debatt jag deltog i. Debatten skedde i spegelsalen på Sundsvalls stadshus och var välbesökt. Vid något tillfälle i debatten hävdade jag sturskt, att jag förbehåller mig rätten av själv avgöra vilka som är mina fiender. Det valet överlåter jag inte åt staten. Nu är det dags. Den fiende som staten försöker pådyvla mig är inte min. Sen får Carl Bildt peka med hela handen om han vill. Det är ju inte heller säkert att jag kommer att vara närvarande då skuld till kriget ska fördelas, vill jag bara säga till mina barn och barnbarn: Kom ihåg Ukraina 2014. Året då nynazismen blev erkänd av EU, Nato, USA och givetvis också Sverige.

Jag avslutar med orden från amerikanska domstolsfilmer: I rest my case!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Bloggen, Tankar i natten, fyller 9 år!

19 februari, 2016

Ibland är det skönt, att min blogg är enbart min och att jag har den totala makten att avgöra vad jag ska skriva  om. WordPress var vänliga nog att gratulera till mina nio år på WordPress. Jag fick återigen skäl att tänka – tänk vad tiden går! WordPress var inte mitt första försök att skriva blogginlägg. 2004 på hösten blev jag sjukskriven för en kronisk sjukdom. Jag hade fyllt 60 år och kände att jag inte längre hade varken fysisk eller mental kraft, att i någon större utsträckning fortsätta med mina samhälleliga aktiviteter och de hade varit många och ganska omfattande under åren, utan att förhäva mig.

Det kändes tomt, det måste jag erkänna. Där i slutet av 2004 fick jag ingivelse, att undersöka vad det där med personlig dagbok på nätet var för något. Det lät intressant och efter en tid startade jag en blogg på Aftonbladets bloggportal. Till en början var det intressant att dela med sig av funderingar och ställningstaganden, men Aftonbladets bloggportal, var alldeles för stimmig i min smak, så jag raderade bloggen med innehåll och allt och startade en ny blogg på WordPress. I mitt första inlägg skrev jag lite defensivt:
”Jag tog steget idag och flyttade hit. Inriktningen på inläggen kommer bli som tidigare, men jag har inte flyttat över gamla inlägg hit. De flesta var inte av den kvalitén att de var värda att spara. Många kommer att publiceras efter hård redigering. Kommer nog inte heller skriva lika flitigt som tidigare, men det återstår att se.”

Jag hade ingen mer utvecklad målsättning för bloggen, men jag upplever, att i det stora hela är jag helt nöjd med ambitionsnivån, som jag så här med nio år ryggen kan se. Det blev också lugnare här på WordPress. Till förra året hade jag i genomsnitt 4 kommentarer/inlägg (och då var mina kommentarer inräknade). Det innebär att de flesta av mina inlägg inte triggar någon att kommentera. Jag kan inte säga, att jag önskar fler kommentarer, men  ibland saknar jag, att de jag tänker på, när jag skriver ett inlägg inte verkar reagera. Men det är väl med blogginlägg som med insändare, efter en publicerad insändare blir det tvärtyst! Det är som om insändaren aldrig blivit skriven!

Det är såpass roligt att skriva blogginlägg, så jag fortsätter ett tag till. Om inte för något annat än att det är god terapi och kanske också en kick för egot, att skrivandet skulle betyda något av värde!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Marias lovsång, Magnificat

17 februari, 2016

Så här i fastetid, känns det helt rätt, det kanske är helt nödvändigt att reflektera och begrunda. Jag har i dagarna i Lukasevangeliet, läst Marias lovsång. Lovsången är mäktig. Jag avstår från att prata sönder texten, utan delar bara med mig av den. Lovsången är hämtad ut Bibel 2000. Jag avslutar inlägget med den bön som Luther avslutade sin kommentar över Magnificat. Luthers bön har jag hittat i ”Jungfru Marias upptagning i himmelen” av Kilian Healey.

Då sade Maria:
 ”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin
  ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten
  prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem
  som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har
  övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
  Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.”

Så här avslutade Luther sin kommentar över Magnificat:

”Ge oss rätt förståelse av detta Magnificat, en förståelse som inte enbart består i briljanta ord utan i strålande liv till kropp och själ. Må Gud ge oss detta genom sin kära Moder Marias medling och för hennes skull. Amen”

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


”Så står det inte i min Bibel!”

11 februari, 2016

Jag minns den förvåning jag kände, när jag första gången, i en diskussion fick höra, som ett argument: ”Så står det inte i min Bibel!” Jag blev helt svarslös. Jag och den jag diskuterade med hade inte någon Bibel tillgänglig. Jag har aldrig varit någon hejare på att kunna citera, ur minnet, texter ur Bibeln (eller någon annan bok heller). Det blir ofta: ”Jag har för mig att det står någonstans i Bibeln, att…” När jag kom hem, gick jag raka vägen till bordet där min Bibel låg och letade fram det diskussionen handlat om. Lite triumferande, där i min ensamhet, kunde jag konstatera – jag hade inte förvanskat innehållet, jag mindes rätt! Nästa gång jag träffade min vän, frågade jag lite försiktigt: ”vad har du för en Bibel?” Jag utgick från att vi inte läste samma Bibel. Till min förvåning visade det sig att vi verkligen läste samma Bibel!

Under de kommande åren av min kristna vandring, mötte jag ofta argumentet ”Så står det inte i min Bibel!”, men jag hade lärt mig, att många anser att Bibeln, delar med sig en direkt förståelse av texten. Det var efter sådana diskussioner, jag började vackla på dogmen: Sola Scriptura. Till en början var det mer en tanke, att det kanske är svårt för kortutbildade eller nyblivna kristna, som jag var (och fortfarande är) att så där självklart låta skriften tolka skriften. En tankeställare var det när jag insåg, att enigheten inte alltid var så stor bland dem som varit kristna betydligt längre än jag.

Tvivlen fick mig att söka svar hos präster inom kyrkan. Jag tänkte, att de borde väl ändå vara bäst lämpade att vägleda mig till förståelse av vad Bibeln säger och lär. Prästerna hade en lång utbildning bakom sig och framförallt, de hade känt en kallelse från Gud, att bli ämbetsbärare och förvaltare av sakramenten. Efter ett antal år insåg jag, att prästerna också hade lika spretande insikter om hur skriften tolkar skriften, som de lekmän jag diskuterade med. Inte så att prästerna jag talade med hävdade, att så stod det i deras Bibel. De var mer öppna än så. De bejakade i stort sett alla mina tolkningar, som lika goda som deras egna.

Förvånande nog kände jag ingen större lättnad, för jag fick känslan, att alla tolkningar var av samma värde, utom när det gällde kyrkomötesbeslut. I de frågorna var fundamentalismen stor! I det läget började jag tro, att orsaken till alla de spretande tolkningar var, att prästerna inte ansåg sig vara bärare av ett läroämbete. De som följer min blogg vet att jag skrivit åtskilliga inlägg om att prästämbetet är ett läroämbete. Med tiden drabbades jag av en obehaglig tanke. Ett läroämbete måste väl grunda sig i en sammanhängande lära? Då uppstod nästa fråga, fanns det någon sådan lära? Vid ett tillfälle frågade jag en präst om det inte var läge att göra ändringar i kyrkans bekännelseskrifter, med tanke på t ex besluten i ämbetsfrågan och kyrklig vigsel av samkönade par. (Det finns åtskilliga fler frågor) Svaret var förvånande nog, att det inte krävdes några ändringar.  Min tolkning blev att bekännelseskrifterna tydligen inte var vägledande i lärofrågor. Det kändes lite märkligt, det måste jag tillstå.

Sola Scriptura reducerad till allmänt tyckande. Varje präst och varje lekman har sin egen Bibel, som kan läsas efter eget tycke. ”Din tolkning är inte mer rätt än min” och det finns ingen auktoritet som kan axla rollen av skiljenämnd. Till slut blev det helt omöjligt att förlika sig med tanken, att det inte fanns något som var en sanning för alla. Kanske ännu värre, det fanns inte heller någon strävan att tillsammans söka sanningen. För den finns ju inte, bara min sanning!

Det jag beskriver i inlägget är de erfarenheter och frågor jag fick eller ställde under många år. Utvecklingen var inte rätlinjig och fort gick det inte. Från december 1991 till april 2015. Ni som följer min blogg vet vad som hände i april 2015. Lite trögtänkt är jag nog!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Hur rimligt är det att världens förföljda kristna uttryckt önskemål, att Svenska kyrkan skall tiga om förföljelserna?

9 februari, 2016

I ett blogginlägg på Svenska kyrkans hemsida hävdar biskop Johan Tyberg i ett svar på kommentarer: ”Flera företrädare för kristna i olika länder såsom Kina och i mellanöstern har bett om att vi inte meddelar vad vi gör i samarbete med dem, eftersom det förvärrar deras situation. Det är vad jag redovisar i bloggtexten. Jag har inte sagt att vi inte ska berätta ATT kyrkan gör något, inte heller ATT kristna förföljs. Jag vill bemöta den naivitet som vill att kyrkan ska redovisa VAD man gör. Och misstron att, om detta inte redovisas görs troligen inget.”

Här glider biskopen lite på sanningen. Jag har ingenstans läst eller på något annat sätt tagit del av krav på att Svenska kyrkan skall redovisa vilka möten den har med förföljda kristna i vare sig i Kina eller Syrien. Jag tror inte att biskopen kan plocka fram ett enda citat från någon seriös debattör, som kräver att Svenska kyrkan redovisar sina möten med representanter för pressade kristna kyrkor runt om i världen. Jag för min del skrev en insändare i HT sommaren 2014, där jag frågade om biskoparna tagit semester samtidigt. Orsaken till frågan var den tystnad jag upplevde, när uppgifterna att de kristna fördrivits från Mosul. Jag frågade inte efter några protokoll från hemliga möten, utan jag önskade då och önskar nu, att kristenheten i Sverige kraftfullt fördömer förföljelserna av kristna i bl a Syrien och Irak. De reaktioner jag upplevt, kan inte ens med bästa vilja kallas kraftfulla eller tydliga. Svenska kyrkan hänvisar till påstådd tyst diplomati (hur de nu kan tänkas se ut i IS-kontrollerade områden), som skulle ta skada av alltför tydliga ställningstaganden mot förföljelserna. Vad jag kan förstå, så anser Svenska kyrkan, att ett instämmande i att förföljelserna mot kristna i Syrien och Irak övergått i ett folkmord, skulle försvåra de kristnas situation.

Jag länkar till tre inlägg som är mycket tydliga i sin frågor om vad Svenska kyrkan gör och krav på SvK borde göra.

Nuri Kino: ”Anslut er till Kampen!”
C
arolina Johansson i bloggen Rambling thoughts: ”Folkmord”
A
nnika Borg i Barometern: ”Pudla, Svenska kyrkan”

Jag är fullt medveten om att det finns fler röster, men de här tre rösterna är de jag ofta, med stort förtroende, lyssnar till. Jag kan uppmana alla att läsa och ni kommer att inse, att Svenska kyrkan försöker styra diskussionen att handla om andra frågor än vad det egentligen gäller. Att höja rösten mot förföljelsen av våra kristna syskon i Syrien och Irak. Extremisterna i IS vill skapa ett område som är kristenfritt!

Vi kristna i Sverige kan kanske inte stoppa utvecklingen, men vi kan åtminstone se till att våra kristna systrar och bröder inte utplånas i tysthet!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Dödshjälp ett sluttande plan

7 februari, 2016

Tankar att bära med sig under fastan!

KRISTEN OPINION

Sverige och Europa förändras just nu i grunden. Nyhetsflödet domineras av ständiga rapporter om enorma ekonomiska och kulturella utmaningar. Att debatten om aktiv dödshjälp blossat upp just nu är därför inte förvånande. Det är däremot djupt oroande.

När resurserna är ändliga och sinande måste jakten på prioriteringar inledas, det är ofrånkomligt. Grupp ställs mot grupp. Behov värderas mot behov. Sådan är den tillämpade politikens natur. Lika ofrånkomligt är att de som protesterar minst drabbas hårdast.

Inga är så tysta och svaga som äldre och sjuka. De som har lärt sig att snällt vänta på sin tur, de som inte vill ligga samhället till lags eller de som helt enkelt är för sjuka, för svaga och för upptagna med att försöka överleva för att vara till besvär kan inte hävda sin rätt när de ställs mot andra grupper.

Måhända är det en ren tillfällighet, men samtidigt som landets äldre prioriteras allt…

View original post 781 fler ord