”Så står det inte i min Bibel!”

Jag minns den förvåning jag kände, när jag första gången, i en diskussion fick höra, som ett argument: ”Så står det inte i min Bibel!” Jag blev helt svarslös. Jag och den jag diskuterade med hade inte någon Bibel tillgänglig. Jag har aldrig varit någon hejare på att kunna citera, ur minnet, texter ur Bibeln (eller någon annan bok heller). Det blir ofta: ”Jag har för mig att det står någonstans i Bibeln, att…” När jag kom hem, gick jag raka vägen till bordet där min Bibel låg och letade fram det diskussionen handlat om. Lite triumferande, där i min ensamhet, kunde jag konstatera – jag hade inte förvanskat innehållet, jag mindes rätt! Nästa gång jag träffade min vän, frågade jag lite försiktigt: ”vad har du för en Bibel?” Jag utgick från att vi inte läste samma Bibel. Till min förvåning visade det sig att vi verkligen läste samma Bibel!

Under de kommande åren av min kristna vandring, mötte jag ofta argumentet ”Så står det inte i min Bibel!”, men jag hade lärt mig, att många anser att Bibeln, delar med sig en direkt förståelse av texten. Det var efter sådana diskussioner, jag började vackla på dogmen: Sola Scriptura. Till en början var det mer en tanke, att det kanske är svårt för kortutbildade eller nyblivna kristna, som jag var (och fortfarande är) att så där självklart låta skriften tolka skriften. En tankeställare var det när jag insåg, att enigheten inte alltid var så stor bland dem som varit kristna betydligt längre än jag.

Tvivlen fick mig att söka svar hos präster inom kyrkan. Jag tänkte, att de borde väl ändå vara bäst lämpade att vägleda mig till förståelse av vad Bibeln säger och lär. Prästerna hade en lång utbildning bakom sig och framförallt, de hade känt en kallelse från Gud, att bli ämbetsbärare och förvaltare av sakramenten. Efter ett antal år insåg jag, att prästerna också hade lika spretande insikter om hur skriften tolkar skriften, som de lekmän jag diskuterade med. Inte så att prästerna jag talade med hävdade, att så stod det i deras Bibel. De var mer öppna än så. De bejakade i stort sett alla mina tolkningar, som lika goda som deras egna.

Förvånande nog kände jag ingen större lättnad, för jag fick känslan, att alla tolkningar var av samma värde, utom när det gällde kyrkomötesbeslut. I de frågorna var fundamentalismen stor! I det läget började jag tro, att orsaken till alla de spretande tolkningar var, att prästerna inte ansåg sig vara bärare av ett läroämbete. De som följer min blogg vet att jag skrivit åtskilliga inlägg om att prästämbetet är ett läroämbete. Med tiden drabbades jag av en obehaglig tanke. Ett läroämbete måste väl grunda sig i en sammanhängande lära? Då uppstod nästa fråga, fanns det någon sådan lära? Vid ett tillfälle frågade jag en präst om det inte var läge att göra ändringar i kyrkans bekännelseskrifter, med tanke på t ex besluten i ämbetsfrågan och kyrklig vigsel av samkönade par. (Det finns åtskilliga fler frågor) Svaret var förvånande nog, att det inte krävdes några ändringar.  Min tolkning blev att bekännelseskrifterna tydligen inte var vägledande i lärofrågor. Det kändes lite märkligt, det måste jag tillstå.

Sola Scriptura reducerad till allmänt tyckande. Varje präst och varje lekman har sin egen Bibel, som kan läsas efter eget tycke. ”Din tolkning är inte mer rätt än min” och det finns ingen auktoritet som kan axla rollen av skiljenämnd. Till slut blev det helt omöjligt att förlika sig med tanken, att det inte fanns något som var en sanning för alla. Kanske ännu värre, det fanns inte heller någon strävan att tillsammans söka sanningen. För den finns ju inte, bara min sanning!

Det jag beskriver i inlägget är de erfarenheter och frågor jag fick eller ställde under många år. Utvecklingen var inte rätlinjig och fort gick det inte. Från december 1991 till april 2015. Ni som följer min blogg vet vad som hände i april 2015. Lite trögtänkt är jag nog!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

19 Responses to ”Så står det inte i min Bibel!”

  1. Rebella undrar skriver:

    Sola scriptura-tänket är väl kanhända dömt att gå dithän. Det har sina sidor. Systemet med ett läroämbete har också sina sidor, särskilt när de har rakt av fel (som vad gäller exv. homosexuella handlingar).

    Jag tror ju – eh. Jag är lite rädd att upprepa mig, att tjata. Vill inte skriva samma sak om och om igen på annans blogg. Om jag upprepar mig ber jag om ursäkt på förhand.

    Jag är rädd att det finns väldigt många olika åsikter och tolkningar även bland katoliker, och till och med bland prästerna. (Om inte hade man väl knappast behöva ha massor av katolska teologer, om alla tyckte samma om allt.) Men i katolska sammanhang presenterar man inte i första hand sin egen tolkning. Man presenterar dogmen, så som den är formulerad eller i en lite mer lättsmält tolkning. Sen må individuella katoliker tolka dogmen olika… de ”är kristaller i vilka det gudomliga ljuset bryts” (A. Piltz)

  2. Leopold Holtter skriver:

    När du skriver om mängden katolska teologer, så har du en poäng där. Påpekandet påminner mig om ett blogginlägg jag gjorde som en reflektion kring Sola Scripura. Jag hänvisade till mängden böcker på teologiska fakultetet i Uppsala och funderade högt. Om nu Bibeln ger direkt kunskap om tolkningen av innehållet, då borde det inte alla dessa böcker behövas. En del protestantiska rörelser ansåg (anser?) att mer omfattande studier inte behövdes (behövs?).
    För mig innebär ett läroämbete, att det finns ett lärosystem, som ämbetet förvaltar och förklarar.
    Lärosystemet är också vägledande för lekfolket, när de ska vittna. Om någon som inte är katolik frågar mig vad Katolska kyrkan står för, då bör jag avstå från mina personliga synpunkter i olika frågor.
    Det innebär inte att, vilket vi också vet, att det inte finns många röster inom Kyrkan. Det såg vi senast vid biskopssynoden.
    Jag sa på skämt till fader Damian, när jag läst katekesen första gången, att nu kan jag kontrollera om han håller sig till Kyrkans lära.
    Under de här månaderna har också läst en hel del böcker där författarna på personliga sätt utlägger läran. De som har rätt bakgrund kan säkert se vilka olika skolor inom Kyrkan de här författarna tillhör.
    Jag har inte den kunskapen, att jag kan ägna mig ”kremnologin inom Katolska Kyrkan.” När det gäller arbetarrörelsen i vid mening, så har jag den förmågan. (Den håller på att försvagas efter 10 års skilsmässa)

  3. Andreas Holmberg skriver:

    Men låt oss nu bara inte röra ihop saker och ting. Om man till oenigheten i vissa frågor mellan dem som VERKLIGEN tror och lär Sola Scriptura-principen (som kan vara stor nog) lägger alla möjliga liberalteologers meningar om äktenskap et c blir ju mängden meningar inte bara enorm utan också milsvitt åtskilda. Men det kan inte vara rätt att beteckna t.ex. ”skräpkammarteologen” K-G Hammar som en anhängare av Skriften allena som högsta norm för Kyrkans tro och lära, bara för att han kallar sej (och av somliga accepteras som) lutheran! Ska vi tala om (och kritisera) dem som verkligen tror på att ingen samvetsbindande lära kan förkunnas som ofelbar dogm utan tydligt stöd i Skriften (vilket faktiskt treenighetsläran och jungfrufödelsen har, även om vissa aspekter, t.ex. Andens utgående av Sonen eller om Maria förblev jungfru hela livet, kan vara mera svåravgjorda, mindre tydligt uttryckta, och vilka man i motsvarande grad bör undvika att göra till föremål för kyrkosplittring). så gärna det. Men dra inte in dem som faktiskt öppet sätter sej över även Skriftens klara undervisning som stöd för att påveämbetet behövs.

    När det t.ex. gällde reinkarnationsdebatten nyssens blev ju felslutet nästan komiskt uppenbart. Att en s.k. biskop som Bengt Wadensjö slirar på målet om kristen tro beträffande livet efter döden bevisar ju inte alls nödvändigheten av påveämbetet, bara behovet av att avkräva våra kyrkoledare trohet mot ”den tro som en gång för alla överlämnats till de heliga”. Ty den som kan läsa in reinkarnationstro i Skriftens klara vittnesbörd om att det är människans lott ”att en gång dö och sedan dömas” – där Skrift får tolka Skrift t.ex. vad gäller i vad mån Johannes Döparen var Elias – kan säkert ”lyckas” även med konststycket att läsa in reinkarnationstro även i Katolska Kyrkans Katekes. Får vi ingen hjälp ens av ett av Guds Ande upplyst förstånd när vi läser Bibeln, så begriper vi kanske inte påvens utsagor när vi läser dem heller. (Tänk bara så många, och då inte bara eller främst lutheraner, som missförstått vad och vem uttrycket ”den obefläckade avlelsen” i romersk-katolsk teologi brukar syfta på!). För så pass behov har vi av vårt förstånd även enligt Martin Luthers teologi att vi behöver det för att kunna läsa rätt innantill. (Och för den delen översätta rätt, i den mån vi sysslar med sånt). Men både om den som försöker förstå Skriften och den som försöker förstå påven kan någon säkert ibland med viss förtvivlan säga med Ingemar Stenmark: ”He lönsch int å förklar för dem som int begrip.”

    Nu börjar det bli dags att hoppa fram ett snäpp i Tag och läs-boken (får renskriva övriga kapitel senare) – till utredningen om Skrift och Tradition. Snart kommer den här: http://www.tagochlas.blogspot.se/

  4. Andreas Holmberg skriver:

    Särskilt ”Elfte brevet” är intressant för vårt samtal, tror jag: http://tagochlas.blogspot.se/2009/07/elfte-brevet.html

  5. Andreas Holmberg skriver:

    Ännu ett påpekande/erkännande innan jag lägger mej: varken, du Leo, påven eller jag anser väl kyrkofäderna per se ofelbara (om de inte var påvar ex cathedra möjligen? fast den dogmen fanns ju inte då och kanske inte ens den åsikten?), och jag anser inte heller författaren till Tag och läs vara ofelbar, jag har absolut en del synpunkter på en del av argumenten (ingen har väl som sagt påstått att kyrkofäderna i sej var ofelbara). Men hans grepp att göra en genomsympatisk romersk präst till bokens hjälte i första delen, där han försvarar bibelns sanning gentemot en ”fritänkare”, för att sedan ifrågasätta hans tes om ”det ofelbara läroämbetet” eller ”den i lärofrågor ofelbara romerska kyrkan”, det greppet tycker jag är lyckat. (Har tyvärr inte hunnit lägga ut hela delen fram till ”elfte brevet”, men tyckte att jag måste komma fram dit nån gång, eftersom det, förutsatt att de många citaten är riktiga, åtminstone ger en bredare bild av den s.k. ”Traditionen” och av vad som menats med den).

    God natt, Leo! Din process ”med det där katolska” har kanske nått ”the point of no return”(?), men med tanke även på alla som läser din blogg – och Mikael Karlendals – kände jag att en kompletterande reflektion kring Skriftens betydelse (också som Tradition med stort T!) och varje kristens plikt att pröva förkunnelsen (också de lutherska bekännelseskrifterna) mot Skriftens profetiska och apostoliska vittnesbörd var på sin plats. Sov gott och god fastetid!

  6. Rebella undrar skriver:

    Idag tar vi Katolska kyrkans katekes för given, men före 1995 fanns det ingen katekes för hela Katolska kyrkan. Däremot diverse lokala, utgivna av resp. biskopsämbete antar jag. Så katekesen som symbolen för kyrkans lära och läroämbetet är ganska ny.

  7. Markku skriver:

    Egentligen är vi tillbaka i tiden mellan år 30-316. Fram till dess fans det ett antal kristendomar. Det var först i Nicea man började med hjälp av regeringsmakten att bestämma sig vilken av kristendomar var den rätta.
    Vilket är viktigast för ens religiös identitet , trohet mot en (sen)tradition eller intellektuell ärlighet?
    Det går att leva med provisoriska insikter. Fast jag förstår mycket väl det andra behovet, att ha en andlig hemvist.Är det nödvändigt att offra sina frågetecken ? Får man verkligen sinnesro för sådant?

  8. Rebella undrar skriver:

    Ja! Jag gör mig ett litet altare, och så bränner jag mina frågetecken som brännoffer. Borta *poff*

    Jag kan ha det som återkommande ritual. Frågeteckenoffer, varje söndag.

    Fast det känns inte som om det kommer att funka.

  9. Alma-Lena skriver:

    Troligen inte, Markku. ”Att balansera är inte så svårt om man håller pappa i handen”, dvs vi behöver varandra och vi behöver en levande relation med Jesus. Andens dop och syskongemenskapen, men jag tror knappast vi behöver dogmer och påvar för att läsa Bibeln med behållning och som vägledning.

    Den kan ju till exempel tala olika till olika därför att vi behöver höra olika saker. jag tycker Johannes Döparens språkbruk om huggormsyngel kan passa in på bisp Tyrbergs hemska ord om att kristna förföljs ”enligt vissa påståenden” medan en annan människa skulle bli en utslocknad veke och ett krossat rör av sådana ord.

    Det är därför inte rätt att en människas tolkning blir den enda giltiga. det betyder förstås inte att vi läsa in vad som helst i Bibeln tex reinkarnation eller Hammars i evangelisationsnits så starkt förkortade version av allt i Bibeln där det mesta hamnar i hans skräpkammare. Att vara så rädd för utmaningar som han är gör Bibeln tråkig och meningslös i slutändan.

    Jag tycker vi ska se judiskt på Bibeln dvs. den är värd all vår möda att bevara men också att levandegöra i mitt eget liv på mitt eget sätt. Läs denna judiska liknelse: http://libreb.blogspot.se/2012/01/guldkorn-ur-annans-hylla-inte-i-himlen.html

  10. Rebella undrar skriver:

    Leopold, eftersom jag nyss skaffat hem NT Wrights översättning av Nya testamentet kan jag med tillförsikt säga framöver att ”så där står det inte i min Bibel”. Åtminstone om det som diskuteras är ett par av Pauli brev ^_^

  11. Leopold Holtter skriver:

    Det var så jag tolkade uttalandet, när jag första gången hörde det. 😉

  12. Rebella undrar skriver:

    Du är tuff, Leopold. Jag skulle inte klara av de ständiga ifrågasättandena du får ta emot här. Jag skulle tycka ämnet var för personligt för att ta emot en massa åsikter.

  13. Leopold Holtter skriver:

    Jag är tacksam till er alla som kommenterat mitt blogginlägg. Jag har som vanligt läst med stort intresse och ofta också med stor behållning. Samtidigt bör jag väl be om ursäkt att jag inte svarat på alla kommentarer. Den viktigaste orsaken är, att jag inte riktigt vet i vilken ända jag ska börja.
    För på något sätt, försvinner blogginläggets viktigaste tes, den att Sola Scriptura leder till splittring. För allas tolkning är lika rätt som någon annans. Möjligen var det fel av mig att blanda in mina personliga erfarenheter av svenska kyrkan, men ändå, det borde väl finnas goda teologiska motiveringar till hur det är tänkt med Sola Scriptura. Den lutherska inriktningen byggde upp en struktur som i mångt och mycket påminner om ett läroämbete. Prästerna lovar vid vigningen att dels predika ordet rent och klart och förvalta sakramenten rätt. För att kunna avgöra om sakramenten och att ordet blev rätt krävs en instans som har rätten att avgör vad som är rätt och riktigt. Den uppgiften ligger på biskoparna, som verkar med mandat från apostlarna (och ytterst från Jesus). Det finns inte många protestantiska samfund som har det ämbetet och de kyrkor som har titeln kvar lever inte enligt traditionen.

    Jag tror inte heller att kyrkofäderna eller Kyrkans alla påvar och patriarker var och är syndfria.
    Det är också fel, att ens antyda att den Ortodoxa kyrkan eller Katolska kyrkan är skyldiga till Muhammeds felaktiga syn på den Helige Ande.
    De första århundraden kännetecknas av en ständig kamp från Kyrkan mot allehanda avvikelser. Tänk er om Arianismen segrat, då hade Islam gått segrande fram i ännu större områden än den gjorde.

    Nå ingen blir väl klokare av den här kommentaren, men hav tröst jag tror att jag i morgon kan visa med ett enkelt exempel vad som står i min Bibel!

  14. Leopold Holtter skriver:

    Tack för omtanken, Rebella. Hys ingen oro. Mina erfarenheter av ifrågasättande är mycket stor.
    Det kommer att lugna sig, när det blir helt uppenbart att jag inte, oavsett hur det går, inte återvänder till SvK. Ett sådant steg förbjuder min Bibel mig att ta.

  15. Alma-Lena skriver:

    Jag hoppas att du förstår att jag inte alls tycker du bör gå tillbaka till SvK, däremot kan jag ibland sakna den Leopold som kritiskt granskade sin kyrka så förtjänstfullt. För mig betyder du och din blogg mycket. Så många tankar i tidig morgon väcker den.

    Jag ligger närmare RKK i sola scriptura-frågan än vissa protestanter, jag är helt säker på att Petrus menade att vi ska läsa skriften i en gemenskap (2 Petr 1: 16-21)och jag håller inte med Rebella om att Arius kunde ha segrat med sitt enda redigerade evangelium och tio redigerade Paulusbrev. Jag tror den Heliga Ande leder oss till hela sanningen TILLSAMMANS (fast inte nödvändigtvis genom namninsamlingar och folkomröstningar) utan genom samtal som detta du för på din blogg. Därför når vi till slut större enhet i läran inte mindre.

    Teologen Sarah Coakley menar att bloggarna blivit ett viktigt forum för teologiska samtal som leder oss till en större förståelse och jag håller med. Till detta samtal bidrar tankar i natten av den för mig så käre Leopold Holtter.

  16. Rebella undrar skriver:

    Alma, jag tror du blandar ihop Arius och Markion.

    Jag är övertygad om att Leopold har rätt i att Sola scriptura är omöjligt. Jag är också övertygad om att man inte kan lita på någon helig Tradition. Men alltså, hardcore Sola scriptura torde aldrig ha funnits. Det är kanhända ungefär som att något land med 100% marknadsekonomi inte existerar.

    Jag tycker det brukar vara ungefär så med kommentarer. De tar fatt i någon detalj av vad man skrivit och vips finns där en megadiskussion om något helt annat än man hade i tankarna när man skrev. Ibland stör det mig men jag tror det bara är att gilla läget. Enda sättet att styra det är nog att själv enbart kommentera sådana kommentarer som för den diskussion man helst vill se. Fast i fallet dig och din konversionsresa vete katten om det hjälper särskilt mycket.

  17. Leopold Holtter skriver:

    Det känns som en liten överdriven förväntan, att jag skulle kritisera Katolska kyrkan med samma intensitet, som jag kritiserade SvK. En sådan kritik i den nuvarande situation, skulle ju innebära att jag tog tillbaka min ansökan att bli upptagen som fullvärdig medlem av Kyrkan. Jag kritiserar den dag jag upplever att det finns något i läran att kritisera. I SvK tog det långt in på 2000-talet kritiken djupnade.

    Min upplevelse av processen till det som ledde till Kyrkan slog fast som dogm Jungfru Marias upptagande med kropp och själ till himlen. Det gällde ingen ny lära, som jag förstår det, utan att kravet var att Kyrkan skulle definiera som dogm, det Kyrkan sen flera hundra i sin liturgi trodde.

  18. Alma-Lena skriver:

    Japp jag blandade ihop dem för bråttom som vanligt. Ja du Leopold får väl tro exakt vad just du vill men i min Bibel står inget om Marie himmelsfärd;-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: