Myt: Ensamkommande ljuger

30 mars, 2016

Det gäller att förstå siffermaterialet innan vi ansluter oss till alla alarmisters köksbordsfunderingar!

Motargument

År 2014 sökte 7 049 ensamkommande barn och ungdomar uppehållstillstånd i Sverige. Medicinsk åldersbedömning gjordes på ca 3% av dem, ungefär 200, för att Migrationsverket misstänkte att de var äldre än 18 år.

161 av de som medicinskt åldersbedömdes ansågs ha fyllt 18 år – ca 2,3% av alla ensamkommande. 48 av de som misstänktes ljuga bedömdes ha den ålder de hade uppgett.

Migrationsverket beslutade under år 2014 att höja åldern på totalt sett 363 personer, ca 5% av alla ensamkommande. (161 med medicinsk åldersbedömning, 202 utan).

Åldern på asylsökande höjdes i 77 procent av de fall där medicinsk bedömning nyttjats.

Avpixlat vinklade detta:

”Färsk statistik visar att tre av fyra ‘ensamkommande’ ljuger om sin ålder”

För övrigt anser Svenska Läkaresällskapet att:

”det är varken medicinskt eller etiskt att göra åldersbedömningar med dagens metoder”

Grannlandet Danmark

En del debattörer brukar hänvisa till dansk statistik, då de försöker bevisa att…

View original post 180 fler ord


Biskop Bonnier, är det tillåtet att vi, i Franciskus efterföljd, missionerar för himlens fåglar?

21 mars, 2016

Påminde mig med anledning av biskop Bonniers debattartikel, att jag skrev ett något ilsket inlägg, när biskop Bonnier tidigare var ute och vädrade åsikter om att mission inte var nödvändig.
Då var jag fortfarande medlem i SvK. Att jag rebloggar min dåvarande reaktion kan inte ses, enligt mitt förmenande, som ett illvilligt angrepp på SvK från en utomstående.

Tankar i natten

I ett blogginlägg ”Tack och lov att inte alla måste tro lika!” Skriver biskop Bonnier raljerande följande:

”Det kan tyckas vara en konstig titel på detta blogginlägg. Borde inte en biskop i Svenska kyrkan hävda att alla borde tro på Jesus, att alla ska bli kristna och att kyrkans uppgift är att göra alla folk till Jesu lärjungar? Det kan man ju tycka. Men risken med en sådan hållning är att man gör allt för att omvända människor och att det då bara finns en enda sanning och det är den som uttrycks i den kristna tron. Allt annat är meningslöst, bortkastat. Våra muslimska bröder och systrar har då valt helt fel väg och kan inte ha någon hållbar gudsgemenskap. I och för sig så delar ju judarna drygt halva Bibeln med oss kristna men eftersom inte deras förbund längre gäller utan det nya förbundet genom Jesus Kristus och som…

View original post 425 fler ord


Region Gävleborg visar, nästan övertydligt, att det fackliga löftet inte är historia, utan en levande realitet!

20 mars, 2016

Den som följer Hudiksvalls tidning, vilket varje samhällsintresserad medborgare borde göra, vet att Region Gävleborg inte har gjort sig känd för sin framsynta personalpolitik. Arbetsgivaren terroriserar sin personal med ständiga omorganisationer, som sägs öka effektiviteten, som aldrig visas i någon praktisk utvärdering. Det senaste är beslutet att förändra ambulanspersonalens arbetstider. Någon, möjligen en städslad konsult, kom på den fantastiska idén att förlänga ambulanspersonalens arbetstider, genom att omvandla delar av arbetstiden till jourtid. Enbart utryckningar skall räknas som arbetstid, vilket innebär att personalen för en avsevärt förlängd obligatorisk arbetsförlagd tid. Åtgärden ska tydligen spara någon ynka miljon.

Personalen har regerat negativt av två skäl, de accepterar inte, rent fackligt försämringen och att förändringen riskerar patientsäkerheten. Som vanligt i alla liknande fall, förbigår arbetsgivaren personalens synpunkter, antingen med tystnad eller som med totalt förnekande av problemet. Ledningen för Region Gävleborg agerar utifrån principen, att personal alltid och i alla lägen är emot varje förändring och att det gäller för ledningen att inte ge efter för kortsiktiga särintressen. Egentligen är det oerhört märkligt, att det alltid skulle vara arbetsgivaren som bäst förstår vad verksamheten kräver, trots att deras enda mantra är, ”vi måste spara x miljoner.” Det nya som just nu sker i Region Gävleborg, är att ambulanspersonalen inte stillatigande knyter näven i byxfickan och småsvärande accepterar förändringen. Nej, den här gången bryter de den förlamande tystnadskultur som råder och många framträder öppet med kritik och ännu fler säger upp sig i protest.

Lilian Sjölund (ni vet hon som utnämndes av enig jury, bestående av mig, till årets ledarskribent 2015) skriver i en ledare från i går den 19 mars, att 26 har redan sagt upp sig. Lilian Sjölund skriver: ”Totalt orädda kritiserar de sin arbetsgivare, dissekerar en skrivbordsprodukt till ambulansjourförslag som varken personal, fack eller politisk opposition ger godkänt.” Jag rekommenderar alla att läsa hela ledartexten, så får ni en hygglig sammanfattning av vad striden gäller. Ledaren visar också mycket tydligt hur ledningen resonerar. De avser att rida ut stormen, om det ska kosta mer än de utlovade besparingarna. Principen om ledningens ofelbarhet i Region Gävleborg, är helig!

När vi nu ser de första resultaten av arbetstidsförsämringen för ambulanspersonalen, 26 uppsägningar, då är det bara att konstatera att här föreligger en arbetsplatskonflikt av klassisk dimension. Vi som läst arbetarrörelsens historia och kanske också varit fackligt aktiv under många år, vet att strider kan vinnas och förloras. Det viktiga är också, att påminna sig om vad som orsakat förlusten. Det är sällan så att det är de anställdas krav som inte varit tillräckliga, utan orsaken har alltid varit att arbetsgivaren lyckats splittra enigheten bland de anställda. Det är den taktiken vi ser just nu hos Region Gävleborg. De försöker vänta ut och under tiden söka lösningar, att dels nyanställa och dels att köpa in inhyrd personal. I det läget bör alla anställda inom Region Gävleborg, men även på andra platser vägra besätta vakant tjänster inom ambulansvården i Gävleborg. Samma solidaritet bör också kunna förväntas av anställda hos olika uthyrningsföretag. Det finns ett gammalt fackligt riktmärke för facklig solidaritet och som är lika aktuell i den nu beskrivna situationen. Riktmärket är det ”Fackliga löftet”:

”Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin, under några omständigheter, arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta i den djupa insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav.”

Så enkelt kan solidariteten beskrivas, men samtidigt så svår kan solidariteten vara. Det gäller för alla i Region Gävleborg att inte gå in och fylla luckor inom ambulanssjukvården till villkor som den nuvarande personalen förkastat. På den sköra tråden av solidaritet balanserar seger eller nederlag. För kom ihåg, anställda vinner sällan slag mot arbetsgivare med moraliska argument, de argumenten hade ambulanspersonalen, vilka förkastades av arbetsgivaren. Det är enbart enighet, som i nuvarande situation, leder till seger!

Se inlägget också som en hyllning till alla de människor som transporterat mig till sjukhusen i Västerås, Gävle och Hudiksvall, genom åren. Nu senast i fredags till Hudiksvalls sjukhus med hög feber.

Till sist en samvetsfråga till alla de fackligt aktiva i Regionens politiska ledning. Hur känner ni er, när ni måste administrera beslut som förkastas av era anställda? Skäms ni ändå inte lite över ert sidobyte?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Jag får ofta känslan, att det inte är jag som söker orden, utan det är orden som söker mig!

16 mars, 2016

Häromdagen fick jag ögonen på ”Om Kristi efterföljelse” av Thomas á Kempis. Insåg att boken nästan fallit i glömska. Nå, hursomhelst jag hann knappast öppna boken förrän jag fick mig en tankeställare! I dag, när jag skulle rensa mitt skrivbord och ställa in högen av läst böcker i bokhyllan, då hittade jag nederst i bokhögen ”Den svenska bönboken” från 1933. Eller rättare sagt den språkligt reviderade bönboken från 1933. Utgiven på Artos förlag 1988. Jag slog upp dagens andaktstext och kan ni förstå, också den texten talade till mig!

”Låt oss be om oberoende av det världsliga:
Min Gud, lär mig att vara nöjd med vad du ger, bara du ger mig ett hjärta, som är stilla och förnöjt, då det betänker, att det ju äger dig själv, o Herre. Låter du mig förlora världslig rikedom, så håll mig vid gott mod och visa mig, att jag har nog och mer än nog i dig,du levande Gud. Gör mig fri att från att i hemlighet hålla fast vid ägodelarna. Om du ser, att jag ändå har något dolt begär, bränn bort det, o Gud.Ty döden väntar och dess bitterhet är stor nog, utan att jag håller fast vid det jordiska. Hör mig, milde Herre Gud. Amen.
Bogatzky

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


I goda stunder kan en läst text kännas som ett personligt budskap!

14 mars, 2016

Satt tills för en stund sedan och läste i ”Om kristi efterföljelse” av Thomas á Kempis. Jag hade hunnit till kapitel 20 och där i punkten eller paragrafen 4 fick jag mig till livs följande, inte en helt behaglig upplevelse, det kan jag inte förneka!

”Om du avstår från onödigt prat, från att beställsamt ränna omkring och från att lyssna till nyheter och rykten, då kommer du att finna tillräcklig och lämplig tid till goda betraktelser.

Var nästan på stunden, beredd att radera mitt Facebookkonto, som jag tidigare gjort med Twitter. Jag avsätter alldeles för mycket tid på Facebook. Tid, som med all säkerhet  kunnat användas till goda betraktelser eller be Rosenkransen en extra gång!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Argumenten är märkligt lika!

7 mars, 2016

Jag håller på och läser en bok av Barbro Lindqvist ”En drottnings bikt.” Boken beskriver Katolska kyrkans situation i Sverige under 1800-talet. Mycket intressant läsning, men i kväll fastnade jag för berättelsen om målarmästare J O Nilsson, som landsförvisades för att han konverterat och blivit katolik. Han var inte den ende som blev landsförvisad, men det som väckte mitt intresse för en stund sen, när jag satt och läste boken, var frågorna och argumenten han fick med anledning av konversionen. De kändes märkligt lika några av de argument jag själv mött, när jag berättade att jag sökt mig till den katolska kyrkan. När han förhördes av konsistoriet i Stockholm, bad kyrkoherdarna att han skulle förklara traditionen, tillbedjan av helgonen och andra mänskliga påfund som katolska kyrkan upphöjer till trosartiklar. Nilsson ville inte ge sig in på diskussioner, men bad att få frågorna skriftligt, vilket han nekades. Resultatet av förhören blev att han anmäldes till rättsväsendet.
I hovrätten anklagades Nilsson bl a för att lyda påven mer än Gud.

Jag får säga att det finns en märkligt levande tradition av kritik av Katolska kyrkan byggd på fördomar eller medvetna missförstånd.

Jag fortsätter att läsa och kommer med fler rapporter vad som anfördes mot konvertiter i det svenska rättssystemet under 1800-talet.


Förflyttad till 1968!

3 mars, 2016

Tog mig tid att titta på TV-programmet ”Rebellerna.” Det är alltid intressant att möta sin egen ungdom och kunna säga: Om detta kan jag ge besked jag var där! Det starkaste minnet är från det DFFG:s förbundsstyrelsemöte, som redovisades i programmet, där Sköld Peter Matthis fick en dumstrut av några tokstollar som stormade in på förbundsstyrelsemötet. Jag var viceordförande i förbundet och satt näst intill Matthis. Jag var smått imponerad av Sköld Peter Matthis lugn. Själv ställde jag mig mot en vägg, beredd att slåss om någon skulle försöka förnedra mig med en dumstrut. Jag hade nog alldeles för höga tankar om min betydelse. Tror inte att någon av tokstollarna som rusade in, visste m vem jag var, än mindre att jag var viceordförande. Jag stannade i Stockholm under minst en vecka och upplevde bl a Kårhusockupationen. Anders Carlberg lyckades mygla in mig på talarlistan, när Olof Palme var där. Anders uppmanade mig att inleda min polemik mot Palme, med att säga att jag var arbetare från Gränges Aluminium i Sundsvall. Ett mycket dåligt råd skulle det visa sig. Jag hann knappt presentera mig förrän de närvarande Rebellerna startade en talarkör : Arbetarmakt, arbetarmakt, arbetarmakt! Det var inte lönt att fortsätta. Lite snopet kändes det.

Ett annat minne från veckan är från ett väckelsemöte med Rebellerna, där Hans Seyler, vilken jag såg som en intellektuellt tänkande människa, stod och delade ut flygblad. I flygbladet stod att vi skulle vara vid gott mod, för vi hade massorna på vår sida. Jag frågade: ”Hans vilka massor talar du om”? Hans svarade: ”De kinesiska massorna!” Jag kunde bara hålla med att ”kineserna är många” och fortsatte inte diskussionen.

Ett annat väckelsemöte, som också kan släpas fram ur glömskan. På ett mycket välbesökt möte på Tekniska nämndhuset i Stockholm, stormar Sherman Adams, afroamerikan från Brooklyn och skriker till podiet. ”Ni är trotskister!” (Ordvalet kan ha varit ett annat.) Det blev stor tumult i salen och jag tror att det var Armas Lappalainen som skrek: ”Kasta ut den djäveln.” Sagt och gjort, under mycket stönanden och svordomar lyckades ett stort antal släpa ut den gode Sherman. Han var verkligen både stor och tung. För att inte tala hur stark han var! Utanför lokalen stod storögda vakter och tog del av diskussionskulturen inom vänstern. Nöjda vände utkastarna tillbaka till mötet och kan ni förstå, Sherman stormar in igen och hojtar till mötespodiet: ”Ni är trotskister!” Samma procedur, ett kraftfullt: ”kasta ut den djäveln!” Efter mycket stånkanden, svordomar och sönderrivna skjortor baxades Sherman ut ur lokalen och de storögda vakterna stod utanför lokalen och betraktade spektaklet.

Mitt i eländet, som TV-programmet redovisade, fanns det mycket att skratta åt. För min personliga del innebar den där veckan i Stockholm, att jag totalt tappade respekten och tilltron till de politiska rörelserna i Stockholm, Malmö, Göteborg och Uppsala. Det var tryggast med de små sammanhangen i Sundsvall och Västerås! I de sammanhangen trivdes jag! Trots det fortsatte jag med förtroendeuppdrag i Stockholm. Det blev alldeles för många resor under de kommande åren. Mer om det en annan gång, om nu något TV-program triggar minnet!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,