Förflyttad till 1968!

Tog mig tid att titta på TV-programmet ”Rebellerna.” Det är alltid intressant att möta sin egen ungdom och kunna säga: Om detta kan jag ge besked jag var där! Det starkaste minnet är från det DFFG:s förbundsstyrelsemöte, som redovisades i programmet, där Sköld Peter Matthis fick en dumstrut av några tokstollar som stormade in på förbundsstyrelsemötet. Jag var viceordförande i förbundet och satt näst intill Matthis. Jag var smått imponerad av Sköld Peter Matthis lugn. Själv ställde jag mig mot en vägg, beredd att slåss om någon skulle försöka förnedra mig med en dumstrut. Jag hade nog alldeles för höga tankar om min betydelse. Tror inte att någon av tokstollarna som rusade in, visste m vem jag var, än mindre att jag var viceordförande. Jag stannade i Stockholm under minst en vecka och upplevde bl a Kårhusockupationen. Anders Carlberg lyckades mygla in mig på talarlistan, när Olof Palme var där. Anders uppmanade mig att inleda min polemik mot Palme, med att säga att jag var arbetare från Gränges Aluminium i Sundsvall. Ett mycket dåligt råd skulle det visa sig. Jag hann knappt presentera mig förrän de närvarande Rebellerna startade en talarkör : Arbetarmakt, arbetarmakt, arbetarmakt! Det var inte lönt att fortsätta. Lite snopet kändes det.

Ett annat minne från veckan är från ett väckelsemöte med Rebellerna, där Hans Seyler, vilken jag såg som en intellektuellt tänkande människa, stod och delade ut flygblad. I flygbladet stod att vi skulle vara vid gott mod, för vi hade massorna på vår sida. Jag frågade: ”Hans vilka massor talar du om”? Hans svarade: ”De kinesiska massorna!” Jag kunde bara hålla med att ”kineserna är många” och fortsatte inte diskussionen.

Ett annat väckelsemöte, som också kan släpas fram ur glömskan. På ett mycket välbesökt möte på Tekniska nämndhuset i Stockholm, stormar Sherman Adams, afroamerikan från Brooklyn och skriker till podiet. ”Ni är trotskister!” (Ordvalet kan ha varit ett annat.) Det blev stor tumult i salen och jag tror att det var Armas Lappalainen som skrek: ”Kasta ut den djäveln.” Sagt och gjort, under mycket stönanden och svordomar lyckades ett stort antal släpa ut den gode Sherman. Han var verkligen både stor och tung. För att inte tala hur stark han var! Utanför lokalen stod storögda vakter och tog del av diskussionskulturen inom vänstern. Nöjda vände utkastarna tillbaka till mötet och kan ni förstå, Sherman stormar in igen och hojtar till mötespodiet: ”Ni är trotskister!” Samma procedur, ett kraftfullt: ”kasta ut den djäveln!” Efter mycket stånkanden, svordomar och sönderrivna skjortor baxades Sherman ut ur lokalen och de storögda vakterna stod utanför lokalen och betraktade spektaklet.

Mitt i eländet, som TV-programmet redovisade, fanns det mycket att skratta åt. För min personliga del innebar den där veckan i Stockholm, att jag totalt tappade respekten och tilltron till de politiska rörelserna i Stockholm, Malmö, Göteborg och Uppsala. Det var tryggast med de små sammanhangen i Sundsvall och Västerås! I de sammanhangen trivdes jag! Trots det fortsatte jag med förtroendeuppdrag i Stockholm. Det blev alldeles för många resor under de kommande åren. Mer om det en annan gång, om nu något TV-program triggar minnet!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: