Fri abort under hela graviditeten?

30 juni, 2016

I morse fick jag för mig att städa bland gamla tidningar och tidskrifter och hittade Katolskt magasins juninummer, som jag helt glömt bort. Mycket slarvigt av mig! Jag har nu under dagen läst det mesta, så när nästa nummer dyker upp, då kan jag med hyfsat gott samvete lägga undan nr 6 av Magasinet. I en bra tidskrift hittar man alltid bra och intressanta artiklar och så även i dag. I min snabba genomläsning hittade jag en märklig artikel: ”Brittiska barnmorskeförbundet vill tillåta abort under hela graviditeten.” Jag hade stora svårigheter att hitta Katolskt magasin på nätet, för att kunna länka till artikeln, men tidskriftens hemsida är under omarbetning. Jag gav mig inte och till slut fick jag lön för mödan. Katolskt magasin hade tagit artikeln från Respekt – Katolsk rörelse för livet. Läs artikeln, jag avstår från att försöka sammanfatta, vad där står. Min tolkning är att barnmorskeförbundet kräver fri abort under hela graviditeten! Har jag tolkat fel?

Jag förstår inte den dödskultur som sprider sig i världen, ofta dold under någon filt av humanism!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Jag är gammal och förbrukad!

26 juni, 2016

Av alla bisarra analyser efter folkomröstningen i Storbritannien tar väl åldersargumentet ändå priset. Människor som lägger sin livsvisdom och livserfarenhet i vågskålen, när de röstar är tydligen en demokratisk fara. Jag undrar var gränsen ska sättas? 70 år, 60 eller rent av 50 år? Det finns två vägar för staten att gå. Det ena är att sätta en åldersgräns uppåt för rösträtten eller att alla över 70 år får redovisa hur de tänker att rösta. De som avser att rösta ”rätt” får gå in i vallokalen alla andra gamlingar får vända i dörren!

Eftersom varje val, oavsett om det gäller kommunal. regional eller nationell nivå självfallet påverkar flera år av en tonårings framtida liv än än vad det gör för oss som fyllt 70 år med råge. Vi kan ju dö när som helst och då är det självklart oansvarigt att låta oss påverka framtiden. Vi kanske inte behöver ta ansvar för våra tokerier.

Ja, tänk så mycket märkliga analyser ett valresultat kan leda till och vad värre är – argumenten anses vara höjden av politisk klokhet!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


En fundering eller kanske det är en fråga, före sillen och nubben

24 juni, 2016

Har läst hyfsat många kommentarer med anledning av resultatet av folkomröstningen i Storbritannien igår. Många är besvikna, vilket i sig inte är förvånande, men många är också oerhört nöjda, vilket inte heller är förvånande. Det som förbryllar, åtminstone mig mycket, är den förnöjsamheten bland många som kallar sig vänster i mer marxistisk tappning. (Jag kunde säga, gamla vänner från ungdomsåren.)

Jag tänker inte utveckla några djupa tankar i dag, utan jag nöjer mig med att ställa frågan till mina marxistiska vänner från fordom. Vilka klassallianser ser ni framför er, som ska vara de socialt bärande krafterna för att bygga ett nytt Storbritannien efter valresultatet? Jag kan inte se, att det i valrörelsen fanns, en stark och samlande vänster i Storbritannien. Jag upplever, att arbetarklassen är utlämnad till att ledas av politiska krafter, som åtminstone jag ser som arbetarklassens dödgrävare.

Och nu till min sista undring innan nubben plockas fram ur kylen. På sin tid hävdades det att socialism i ett land var möjligt. När dagens vänster samma dröm, men nu i en mer inskränkt bemärkelse. Nationellt oberoende är möjlig i ett enda land?

Jag återkommer i morgon om huvudvärken inte är för svår!

OBS Om någon kommenterar i dag, vänta er inga svar. Jag skriver aldrig i sociala medier, när jag intagit sill och nubbe!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


21 juni 2016, en skammens dag!

21 juni, 2016

Följ mig tillbaka till mitt 50-tal. Nånstans till åren direkt efter 1954. Då, alldeles före tonåren, blev jag mer och mer politiskt intresserad. Till stor del påhejad av min mamma, som kanske inte alltid var alltför sofistikerad i sina analyser. ”USA är en gangsterstat!” var en av de sanningar jag växte upp med. Nu var det väl inte det jag skulle fördjupa mig i, utan jag ville påminna om en del av de berättelser som mötte mig under åren före tonåren, men också efteråt. Ja, ända till den dag som i dag är. Jag minns hur fascinerad jag var över berättelserna om hur människor på flykt i efterkrigets kaos, efterlyste borttappade släktingar. Det kunde röra sig om barn som sökte föräldrar eller föräldrar som sökte sina barn eller vilken släkting som helst. Röda Korset och andra organisationer bistod de sökande med hjälp och det kändes oerhört förvånande hur ofta de här organisationerna faktiskt lyckades spåra, mitt i all kaos, alla dessa eftersökta släktingar! Ofta innebar upphittandet, att Röda Korset fick meddela släktingar, den sorgliga nyheten, att de efterlysta var döda. Avlidna av skilda orsaker. Men lika ofta kunde jag glädja mig åt, att berättelserna slutade lyckligt! Släktingar upphittades! Föräldrar fick krama om sina barn! Det hände, att jag i smyg grät av rörelse! (Självfallet i smyg, inte kunde en tuff liten gosse gråta av rörelse offentligt!) Vad jag kan minnas, var det helt naturligt att äkta makar, barn, far och morföräldrar fick återförenas! Om min minnesbild är fel, påpeka det gärna, för jag kan inte för mitt liv påminna mig, att staten krävde ekonomiska garantier för återföreningarna.

I dag har riksdagens majoritet fattat ett beslut, som i grunden bryter med tidigare praxis. Alla vet var de saknade familjemedlemmarna befinner sig och ändå får inte familjerna glädjas. För riksdagens majoritet har äktenskapet i sig inget självständigt värde, vare sig praktiskt eller moraliskt.  Tidsbegränsade uppehållstillstånd, istället för permanenta. Regler som försvårar familjeåterföreningar och en hel del annat, men för att inte kollra bort mig i det nya regelverket och på så sätt bidrar till en felaktig diskussion, så tar jag hjälp av en kunnig person, Anne Ramberg, generalsekreterare för Sveriges advokatsamfund. Så här skrev hon i ett blogginlägg, ”En humanitär appell till Riksdagens ledamöter.” Läs inlägget och ni förstår varför jag och många andra är upprörda. Jag undrar också, vilka remissinstanser stödjer sig regeringen på?

Riksdagen har fattat det skamliga beslutet. Inga argument hjälpte, vare sig från opinionen eller remissinstanser. Riksdagsmajoriteten står där, skamlöst självgoda med sitt beslut! Riksdagens skam blir inte mindre av att det tydligen var Björn Söder, SD som klubbade beslutet! Det säger något om det politiska klimatet i vår riksdag. Den politiska kartan förskjuts!

Den som lever tillräckligt länge får räkna med stora förändringar i det politiska samhällsklimatet! Inte alltid till det bättre!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Undras om jag, på ålderns höst, fått en förståelse om varför jag inte förstod så mycket av teorierna under åren 1965 – ca 1991.

19 juni, 2016

I början av juni läste jag ett blogginlägg av Hans Ödman. I inlägget presenterade han en en bok skriven av Sven-Eric Liedman, Karl Marx: en biografi. Ett mastodontverk om nästan 700 sidor. Jag blev intresserad, men som så ofta, glömde jag bort inlägget. Turligt nog blev jag påmind om inlägget och boken för ett par dagar sen och då gick jag till Adlibris och beställde boken som e-bok.

Orsaken till att jag är nyfiken är att det skulle vara intressant, att få ett svar på varför jag i grunden inte förstod vad den marxistiska teorin eller Kapitalet egentligen handlade om. En nära förklaring kan vara, att jag jag saknade intellektuell kapacitet att förstå alltför abstrakta tankegångar, en annan, lika nära förklaring kan ju vara den, att den marxistiska rörelsen hade dåliga intellektuella pedagoger i våra led. Jag minns att jag 1967 tillsammans med två andra kamrater hittade tre exemplar av Gramscis, En kollektiv intellektuell, i en bokhandel i Sundsvall, Den boken gav mig självförtroende. I en organisation finns många nivåer med skilda uppgifter. Min uppgift, som jag såg det, var att försöka förklara teorier som organisationens intellektuella producerat och också se till att teorierna blev till en praktik. Så här med hyfsat många år som bakgrund, får jag väl ärligt säga, att min förmåga att förmedla rörelsens teorier var måttliga. Däremot var jag mycket duktig på att organisera och skapa bra praktik. Så här sammanfattar Hans Lagerberg det i sin bok: ”Per Meurling en intellektuell Vildhjärna.” 2011

”Även min bild av Arbetaren blev mindre idealiserad – eller demoniserad. Till detta bidrog att jag hade förmånen att bo i samma kollektiv som en sant intellektuell arbetare. Leo Holtter läste mycket och jag märkte snart att han tänkte mer självständigt än jag själv, samtidigt som han kunde omsätta tankarna i politisk handling.” På ett annat ställe i boken beskriver Hasse mig som ”en sann organisk intellektuell.” Jag upplever, att han nästan lyckas fånga min ambition, att vara en aktiv del i en kollektiv intellektuell i Gramscis mening. Jag vill också påpeka, att Hans Lagerberg inte alltid var så välvillig i sina beskrivningar. I en bok hette det att jag kallades för Rudolf med röda mulen, även kallad kålhuvud! I en bok några år senare hette det ”Rudolf stryk, tidigare kallad Rudolf med röda mulen!”

Nå hur det än går med läsningen av Marx – en biografi, så har den väckt många minnen till liv. Jag är övertygad om att jag inte kommer kunna recensera boken, men jag ska redovisa svaret på min fråga, om jag nu förstår varför jag då inte först0d. Hans Ödman kan säkert, om han minns våra diskussioner, bekräfta att han åtminstone vid ett tillfälle var mycket irriterad, när jag inte kunde svara på enkla frågor i en diskussion.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Det får bli en dikt av Edit Södergran i dag också!

17 juni, 2016

Jag är tydligen i den sinnesstämningen just nu. Tack Carolina för ditt inspirerande blogginlägg, som kickade mig till bokhyllan och Edit Södergran. Det är en mycket intressant upplevelse att försöka påminna mig vad jag hittade i Södergrans dikter i tonåren. Kan det möjligen vara så att det finns en likhet mellan tonårens oro och ålderns melankoli? Jag vet inte om melankoli är det bästa ordet, men depression känns för stort och deppighet är onödigt förminskande. Det är den där känslan av att summering blivit viktigare än att lägga nya siffror till livsekvationen.

Varför gavs mig livet?

Varför gavs mig livet,
att blixtra förbi allt folk i en triumfvagn
oupphinneligt snabbt som ödet
utan vett och vilja
längtande efter mer?

Varför gavs mig livet,
att med ringprydda händer
fatta den skimrande skålen,
den frambesvurna,
törstande efter mer?

Varför gavs mig livet,
att gå som en magisk bok från hand till hand
brännande genom alla själar,
drivande som en eld över askan,
törstande efter mer?

Ur diktsamlingen, Septemberlyran 1918


Så känns det alltför ofta!

16 juni, 2016

Sången om de tre gravarna

Hon sjöng i skymningen på den daggvåta gården:
I sommar växa tre rosenbuskar över tre gravar.

I den första graven ligger en man –
han sover tungt…

I den andra ligger en kvinna med sorgsna drag –
hon håller en ros i sin hand.

Den tredje graven är en andegrav och den är osalig,
där sitter alla kvällar en mörk ängel och sjunger:
oförlåtligt är att underlåta!

Edith Södergran ur diktsamlingen, Dikter 1916