Benedikt XVI ökar mina insikter!

20 juli, 2016

För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg: ”Det är många gånger i livet, jag valt Barabbas!” Jag upplevde, när jag skickade iväg inlägget, att min reaktion nog inte fångade det Benedikt XVI ville säga. Det var väl inte direkt felaktiga associationer jag fick när jag identifierade Barabbas med Che Guevara. Mitt misstag låg och ligger väl fortfarande i att jag inte förstår, med den livserfarenhet jag har av aktivt politisk aktivitet, vad Jesus menar med att ”mitt rike är icke av denna världen.” Jag kan inte påstå, att jag riktigt förstår nu heller, men Benedikt XVI har gett mig den där känslan, som jag förunnats några gånger i livet, att ana en begynnande ny förståelse. Det är ju inte så att skillnaden mellan Jesus och Barabbas skulle röra sig om metoder. Skillnaden ligger i själva målet. Det är inte så, att den ene är beredd att ta till våld och den andre vill använda sig av fredliga medel, för att uppnå ett gemensamt mål.

I kväll när jag läste del tre av Benedikt XVI:s bok Jesus från Nasaret – Barndomsberättelserna, fick jag en ny ledtråd. Orsaken till att jag just nu läser del tre och inte del två, är att del två var slut på Adlibris och då tog jag del tre i väntan på del två.

I boken påminner Benedikt XVI om det uppdrag Josef får av ängeln i drömmen: ”Hon (Maria) skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder” Matt 1:21. Det sägs inget om de aktuella svårigheter som Israel lever under. Ingenting om ett upprättande av Davids kungadöme i denna världen. Denna uppgift, som Jesus under hela sin verksamhet undervisar om, upplevdes, som vi vet, av sin samtid som både för lite, men också som för mycket, som Benedikt påpekar. Det är för lite med tanke på människornas och landets situation och för mycket eftersom det bara är Gud som kan förlåta synder. Samma motsättning beskrivs i berättelsen om den lame mannen. Efter all möda som vännerna lagt ner på att deras vän ska möta Jesus, så är det första den lame mannen får höra: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.” (Mark 2:5)

Jag har full förståelse för den känsla av besvikelse som spreds bland åhörarna. De hade säkert förväntat sig något helt annat! Att jag förstår, beror sig på att jag under en stor del av mitt aktiva liv, ställt frågan om här och nu i motsättning till allt tal om himmelriket och förlåtande av synder. Det är den oförståelsen som lagt hinder i vägen, och säkert också fortfarande hindrar, att jag fullt ut kan förstå vad Jesus menar med ”Mitt rike är inte av denna världen.” För att inte nämna hur svårt det är att förstå, att himmelriket är mitt ibland oss! Som jag förstår det, så innebär det här inte, att vi inte skall tillsammans med hedningar, (som Dag Sandahl brukar säga) delta i strävanden att förbättra situationen för människor, i vårt land och runt om i världen. Det vi och våra kyrkor ska undvika, är att låta sig bli indragna i politiska partier eller ideologier. Det tål att sägas en gång till. Guds rike är inte av denna världen och ändå finns den här, mitt ibland oss!

Jag avslutar inlägget med ett längre citat ur Evangelii nuntiandi – Paulus VI:s apostoliska förmaning (Om evangeliets förkunnelse i dagens värld). Dokumentet utkom tio år efter andra Vatikankonciliets avslutning. Så här förmanar Paulus VI i punkt 32:

32 Vi får inte förbise att många ivriga kristna, med känsla för de dramatiska frågor som frigörelsens problem täcker, när de vill få med kyrkan i befrielseverket ofta frestas att inskränka hennes sändning till ett verk i tiden, hennes mål till ett blott mänskligt perspektiv, den frälsning vars budbärare och tecken hon är till materiell välfärd, hennes uppgift till politiska och sociala initiativ utan andlig och religiös syftning. Men om det vore så skulle kyrkan mista sin djupaste innebörd. Hennes budskap om befrielse skulle förlora all sin originalitet, och till slut skulle ideologiska system och politiska partier lätt kunna lägga beslag på det och manipulera det. Kyrkan skulle inte längre ha den auktoritet som behövs för att liksom å Guds vägnar förkunna befrielsen. Det var därför som vi i samma tal vid öppnandet  av synodens tredje generalförsamling ville understryka ”nödvändigheten av att klart framhålla evangelisationens specifika religiösa syftning. Den skulle förlora sitt existensberättigande om den fjärmade sig från sin religiösa drivkraft: Guds rike framför allt, i dess fulla teologiska betydelse.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Marias berättelse till Heliga Birgitta, om sin upptagning till himlen

17 juli, 2016

Låt mig inleda med att jag fullt ut tror, att Heliga Birgitta återger Marias berättelse korrekt. Det var så det gick till! Berättelsen är hämtad ur Ebba Witt-Brattströms sammanställning av Heliga Birgittas uppenebarelser i boken, I dig blev den store Guden en liten pilt. Jag köpte boken som e-bok.

På sidan 114 berättar Guds moder till Heliga Birgitta:

”När sedan mitt livslopp fullbordats, upplyfte min Son min själ – ty hon är kroppens härskarinna – till en förnämligare plats hos sin gudom i himmelen än övriga. Därefter upplyfte han min kropp, så att ingen skapad kropp är så nära Gud som min. Se huru mycket min Son älskat min själ och kropp! Det finns visserligen några, som av illvillighet förneka att jag är upptagen till himmelen med kropp och själ, och även några, därför att de ej veta bättre. Men detta är den säkraste sanning, att jag med kropp och själ är upptagen till gudomen.”

Den som tvivlar kan gå till uppenbarelseboken och där få bekräftelse på att Maria är i himlen till kropp och själ.

I morgon ska jag visa ett exempel på hur Jungfru Maria argumenterar med Djävulen om vem som äger en syndares själ. Tala om nåd!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Det är många gånger i livet, jag valt Barabbas!

8 juli, 2016

Jag har under en längre tid planerat en omläsning  av Jesus från Nasaret – Från dopet i Jordan till Kristi förklaring. skriven av Benedikt XVI. I går blev planeringen verklighet. Jag tog boken från bokhyllan och började läsa. Jag har mycket kvar, det går långsamt. Inte så att bokens innehåll skulle vara svårt att ta till sig, men Benedikt XVI tvingar mig att läsa eftertänksamt. Han får mig också att känna att texten berör, inte bara intellektuellt utan också känslomässig. Förra gången jag läste boken kunde jag berätta, att jag nästan fastnade i inledningen. Jag har aldrig i egentlig mening klarat av att recensera, utan jag fastnar i upplevelser eller minnesbilder. I går kom jag till sidan 49 och har först i dag lyckats ta mig vidare.

På sidan 49 för Benedikt ett resonemang, att Jesu rike inte kan vara identisk med något politiskt system. Den kampen måste vi föra under alla århundraden. I går som i dag, efter vad jag förstår. Sen kommer det avsnitt som fick mig att lägga ifrån mig boken och låta minnesbilder skölja över mig. Jag gör ett långt citat, istället för att försöka mångordigt sammanfatta det Benedikt skriver.

”I Herrens lidandes historia framträder alternativet i en gripande gestalt. På processens höjdpunkt låter Pilatus folkhopen välja mellan Jesus och Barabbas. En av dem skall friges. Men vem är Barabbas? Vi har vanligen bara Johannesevangeliets formulering klingande i örat: ”Barabbas var en rövare” (Joh 18:40). Men det grekiska ordet för rövare hade i dåtidens politiska situation i Palestina fått en alldeles särskild innebörd. Det betydde så mycket som ”motståndskämpe”. Barabbas hade deltagit i ett uppror och var dessutom i det sammanhanget anklagad för mord (Luk 23:19, 25). När Matteus säger att Barabbas var ”en känd fånge”, så visar detta att han var en av de mer framträdande motståndskämparna, kanske den egentlige anföraren av detta uppror (Matt 27:16f).
Med andra ord: Barabbas var en messiansk gestalt. Valet mellan Jesus och Barabbas är ingen tillfällighet; två messianska gestalter, två former av messianism står här mot varandra.”

Jag slog ihop boken och la den på bordet bredvid läsfåtöljen! Jag kände igen situationen! Barabbas fick ett ansikte och det var Che Guevaras! Det var en sällsam upplevelse, att uppleva att jag stått ca 2000 år efter det ursprungliga valet och gjort samma val! Inte bara en gång utan flera gånger! Inte så att jag hojtat vare sig högt eller tyst: Korsfäst, korsfäst. Det jag gjorde var att helt enkelt bortse från Jesus. Jag satsade helhjärtat på att människan är fullt kapabel att på egen hand hitta sin frälsning.

Som sagt jag har fortsatt min läsning, men jag skulle inte bli förvånad om jag fastnade i några avsnitt även i min fortsatta läsning, men då får ni en ny rapport.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


På förekommen anledning…

7 juli, 2016

… vill jag säga:

Jag respekterar alla er, som är socialister, liberaler eller konservativa, under förutsättning att ni håller era politiska ideologier  inom er privata sfär!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Jag kände till det, men ändå fylldes jag av överraskningens glädje!

6 juli, 2016

De senaste dagarna har jag ägnat en del av morgonens andakt åt Josemaria Escrivás bok Vägen.

I morse kunde jag begrunda följande:

309. Se så innerligt barmhärtig Guds rättvisa är!
I mänskliga domstolar bestraffar man den som
erkänner sin skuld, inför Guds domstol blir han
förlåten.
Välsignad vare botens sakrament!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,