75 år sedan Babij Jar – massakern

30 september, 2016

Jevtusjenkos dikt är en värdig avslutning på en minnesdag, som fyller mig med stor sorg, för som jag många gånger har sagt. Vi lär inte av historien, men låt oss åtminstone minnas!


Vill dela med mig av en undervisning så här på torsdagskvällen. Svårare än så är det inte!

29 september, 2016

Om vi riktigt tänker efter, så är den moderna tekniken källa till många glädjeämnen. Att kunna sitta i Bjuråker en sen kväll och ta del av undervisning. Som sagt, svårare än så är det inte, att vara katolik!

Jag har tidigare, när jag tagit kontakt med Katolska kyrkan, delat med mig av undervisningen i ett blogginlägg. Nu har det gått nästan 1,5 år och än stämmer det jag då lärde mig, så jag kände att det var dags att återigen påminna mig undervisningen jag tog del av för drygt ett år sedan.


Varken Hillary Clinton eller Donald Trump. Jill Stein är segraren!

27 september, 2016

Jag är väl en lika god analytiker som de flesta andra i den globala medievärlden! Jag baserar mina expertutlåtanden på mångårigt lyssnande till valdebatter! Och tro mig, jag är också fullständigt objektiv i mina utlåtanden. Jag skulle aldrig tillåta mig att påverkas av mina sympatier eller antipatier

http://www.democracynow.org/2016/9/27/expanding_the_debate_jill_stein_debates

Tyvärr klarade jag inte av att länka direkt från bilden. Ni får ta den lilla omvägen via länken ovanför bilden.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Tankar inför Svenska kyrkans stundande kyrkomöte

25 september, 2016

”Denna uppfattning om lekfolket och dess roll i kyrkan får inte glömmas bort när man tänker på vad ett ekumeniskt koncilium är. Lekmännen är väktare och inte lärare. De kan närvara vid ett koncilium och ta aktiv del i förhandlingarna (som Konstantin och andra bysantinska kejsare gjorde). Men när ögonblicket kommer för konciliet att göra en högtidlig trosförklaring är det ändå biskoparna ensamma som i kraft av sin charisma att undervisa fattar det avgörande beslutet.” Citat ur ”Den ortodoxa kyrkan” av Kallistos Ware.

Så går det inte till vid Svenska kyrkans kyrkomöten.

(Var inte oroliga. Jag jämför inte Svenska kyrkans kyrkomöte med de stora koncilierna. Låt inte era kommentarer handla om det. Jämförelsen har giltighet i hur besluten fattas. Till det kan också tilläggas, att själva begreppet Kyrkomöte, ger en känsla av historiens vingslag, om något stort.)

Som sagt, så går det inte till vid Svenska kyrkans kyrkomöten. Där är det precis tvärtom! Biskoparna får ta aktiv del i förhandlingarna, men när det är dags för beslut, stora som små, får biskoparna träda tillbaka och låta lekfolket fatta besluten. Nu påpekar säkert en vän av ordning, att jag har fel. Det finns ju både präster och diakoner med i den beslutande församlingen. Det är helt rätt, men då uppstår frågan. Vad eller vilka representerar prästerna och diakonerna vid Kyrkomötet? Vad jag kan förstå, så representerar de inte, vare sig läroämbetet eller sina vigningslöften. Trots att många bär kragen synligt, så är ändå den krassa verkligheten den, att de representerar olika nomineringsgrupper. De är socialdemokrater, centerpartister, sverigedemokrater, liberaler, borgerliga, vänsterpartister, miljöpartister, kristdemokrater, poskare, FK:are eller ÖKA:iter. Har jag glömt någon grupp?

Strunt samma. Jag tror ni förstår vad jag menar. Oavsett om prästerna och diakonerna vid kyrkomötet är hyvens folk och goda själasörjare i sin vardagliga tjänst, så går det inte att bortse från det faktum, att de inte är vid kyrkmötet, som representanter för ämbetet. I den meningen tas alla beslut, oavsett vad det gäller, av ett lekfolk, som villigt och glatt kallar sig kyrkopolitiker.

Nu protesterar säkert någon och påpekar att det finns en läronämnd vars beslut ett kyrkomöte måste ta hänsyn till. Jag har mött argumentet många gånger genom åren och visst, det stämmer. Det finns en läronämnd, vars beslut väger tungt, men det innebär inte att Kyrkomötet är bundet att följa läronämndens rekommendation. Det innebär lite krångel, men det finns ett regelverk, som innebär att Kyrkomötets vilja kan övertrumfa läronämndens rekommendationer. Det beror sig t ex på vilken majoritet som kan mobiliseras vid två kyrkomöten, med ett val emellan.

Nå, det här var ett litet återfall i en diskussion, som jag inte längre, organisatoriskt, är en del av. Jag kommer inte att sitta och vid datorn och följa årets debatter, men jag är helt övertygad om, att Frimodig Kyrkas representanter gör lika bra ifrån i utskottsarbetet och debatterna, som de gjort under tidigare år. Det är nästan så att jag blir frestad, att kanske ändå ta mig en titt vid något tillfälle!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Anders Gerdmars balansgång

23 september, 2016

För många år sedan hittade jag Bengt Malmgrens blogg eller det kanske var så att Bengt hittade min blogg och kommenterade något jag skrivit. Nå, det får vara hur det vill med det, men det mötet ledde till att jag genom åren följt det Bengt Malmgren förmedlat på sin blogg. För mig, som kommit till tro sent i livet, har det varit guld värt, att ha en så duktig och kunnig lärare, som Bengt, att följa.
Dagens blogginlägg, är ett exempel på vad jag menar. Med lugn fasthet beskrivs katolska kyrkans tro, utan några som helt nedsättande värdeomdömen om samtalspartners eventuella tillkortakommanden.
Håll till godo.

Bengts Blogg

Jag tycker det har varit en intressant och viktig debatt om Anders Gerdmars bok GUDS ORD RÄCKER.Inför 500-årsminnet av reformationen är det ett hälsotecken att vi får ett levande samtal om evangeliskt/katolskt.

I början när jag läst boken skrev jag på min blogg att jag inte tyckte boken var så antikatolsk som den utgav sig för att vara. Det är ett intryck som står sig även efter sista tidens debatt. Anders Gerdmar går en balansgång mellan att å ena sidan inte vara så antikatolsk att han riskerar att dra på sig saklig kritik från katolskt håll, å andra sidan tillräckligt kritisk för att motivera att efterreformatorisk evangelism i den tappning han står för har en mission att fylla som motståndare till det katolska och som ger råg i ryggen åt dem som ser Katolska kyrkan som en motståndare.

Jag länkar här till några artiklar från sista tiden:

Anders Gerdmar: Katolska…

Visa originalinlägg 4 476 fler ord


Argumenten skiljer sig, men resultatet är detsamma. Alla är inte välkomna!

21 september, 2016

Under 2016 har det talats mycket om svenska värderingar och den svenska värdegrunden. Jag har försökt formulera mig i den diskussionen, men lyckas inte få den rätta distansen. Det blir bara ett förtvivlat oartikulerat skrik:”Ser ni inte att vi lever på ett sluttande moraliskt plan!”
Jag rebloggar ett inlägg från augusti 2014, som visar på en levande och accepterad värdegrund i vårt land. En värdegrund vi förväntar oss att invandrare skall ansluta sig till.
Varför skulle de acceptera en värdegrund som efterforskar oönskade foster och erbjuder, lite uppfordrande, föräldrarna att göra sig av med det icke önskade livet.
Alla är inte välkomna!

Tankar i natten

Den 21 augusti hamnade en text av Richard Dawkins på min nyhetssida på Facebook. I texten hävdar Dawkins att det är omoraliskt att inte abortera ett foster med anlag för Downs syndrom. Människor med Downs syndrom är ju bara ett problem för sina föräldrar och sig själv. De bidrar inte heller till utvecklingen i samhället. Läs själv texten jag länkar till och alla de länkar ni hittar i artikeln. Säg sen om mitt omdöme, att Richard Dawkins åsikter är öppet fascistoida, skulle vara felaktiga. Men ska jag backa från mitt omdöme, då måste argumenten vara mycket övertygande.

När jag läste artikeln om Richard Dawkins åsikter, då kändes det helt naturligt att jag påminde mig Statens Medicinsk-Etiska Rådets ställningstagande i samma fråga. Tuulikki Koivunen Bylund är en av undertecknarna av rådets rekommendation. Statens Medicinsk-Etiska råd är inte så rakt på sak som Richard Dawkins, men samtidigt måste det ju finnas någon…

Visa originalinlägg 255 fler ord


Till vilken tid i Kyrkans utveckling ville Luther återför Kyrkan till?

18 september, 2016

I morse läste jag, som det flesta mornar, Dag Sandahls dagliga blogginlägg. (De mornar BloggarDag inte finns där, blir tomma!)  I dag var rubriken för inlägget: Söndagsglädje. I inlägget ställer Dag Sandahl så där i förbifarten en fråga, som han ställt i många inlägg genom åren:

Nu göder jag inte de romerska katolikerna. De är entusiastiska i sitt utskåpande av de reformatoriska kyrkorna. Det kommer att bli dem lite svårare när Frasse kommer till Lund och Malmö och säger vänligheter om reformationen….
Och frågan står kvar. Vem var mest katolik? Luther eller Leo X? (Min kursivering/LH) Vem hade reda på vad katolsk tro är? Ni vet svaret. Det är pinsamt men sant.”

Jag anser, att visst kan det vara intressant att diskutera, samtala om eller rent av debattera så stickor och strån ryker, om vem som var den bästa katoliken, Luther eller Leo X. Svaret på den frågan, enligt min mening, är helt beroende av vid vilken tidpunkt jämförelsen görs. När Luther spikade upp sina teser, då kan det vara meningsfullt att göra jämförelser mellan Luther och Leo X och då kan det faktiskt vara så, att Luther är mer katolik än Leo X. Det var ju inte bara Luther som kritiserade den vidlyftiga avlatshandeln och vilka signaler hanteringen skickade till alla anslutna till Kyrkan. Sen sker något, som ofta följer i spåren av illa hanterade motsättningar, att processen utvecklas i riktningar som kanske inte alltid var önskade av alla inblandade. När Luther började predika om Skriften allena, då lämnade han, enligt min förståelse, den katolska myllan och söker sig nya vägar utanför de gamla och invanda. Jag behöver egentligen inte ta ställning till om Luther har rätt eller fel. Jag konstaterar bara, att i den diskussionen var Leo X mer katolik än vad Luther var.

Det går att ta upp fler frågor, som visar hur Luther och andra lämnar de historiska katolska lärorna, men läran om Sola Scriptura visar klart, att det inte längre är fråga om att återföra Kyrkan till sina tidigare och sannare rötter. Visst, jag kan ha fel (det händer ofta), men det vore mycket intressant om någon kunde, på ett trovärdigt sätt visa, när och hur läran om Sola Scriptura skulle ha varit en grundläggande tes i Kyrkan, från den första pingsten då Kyrkan formellt föddes och fram till 1500-talet. Enligt min förståelse, så finns ingen sådan period i Kyrkans utveckling, som den kan återföras till. Men som sagt, ta det som en uppmaning till den som vill visa på texter i Bibeln eller till Traditionen (med stort T), som bevisar att jag och framförallt Katolska kyrkan, har fel. Jag är alltid villig att lära mig!

I den av mig citerade texten ställer Dag Sandahl en fråga som jag inte riktigt förstår: ”Vem hade reda på vad katolsk tro är?” Gäller frågan om vad människor visste om katolsk tro på 1500-talet? Det som talar mot det är frågans ”är”, som pekar mot dagens situation. För det är väl inte så illa, att Dag Sandahl menar, att katolsk tro i dag är den samma som under Leo X:s tid, med avlatshandel och allt. Vi fick lära oss i skolan om Katolska kyrkans motreformation. Påverkade den inte Kyrkan i någon positiv riktning? Jag ska väl inte utveckla något som jag att jag inte förstår mer. Tids nog får jag säkert ett svar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Heliga val

15 september, 2016

Tänk om allvarligt ställda frågor finge svar!

Rambling thoughts

En mening som bubblat upp till ytan rätt ofta den senaste tiden är några ord som säkerligen kan uppfattas som rätt banala, men det banala kan få liv. ‘Heliga liv formas av heliga val.’

Jag skrev ned de orden under en retreat i ett anteckningsblock och de har stannat kvar. De är nära besläktade i min tankevärld med vad en annan andlig förebild en gång tittade på mig och allvarsamt sade: ‘You are responsible for the spiritual community you are in.’

Det är inte helt lätt att få ihop.

Frågan jag allt oftare ställer mig angående heliga val, för visst tror jag att det är sant, att heliga liv kräver sina val, är denna: Är medlemskap i Svenska kyrkan ett heligt val? Och i så fall, på vilket sätt?

Det pinsamma är att jag vet inte, ser det inte. Jag vet att Svenska kyrkan vill att jag ska vara medlem…

Visa originalinlägg 270 fler ord


En vardagsfundering: Är det bara jag som tänker: Det måste röra sig om korruption?

14 september, 2016

Det rapporteras ofta om märkliga ekonomiska skandaler inom de offentliga förvaltningarna i Sverige. Jag har allt oftare upptäckt, att jag tänker, när jag sitter i min TV-fåtölj och ser på nyheterna: ”Det måste vara fråga om medveten korruption!” Den senaste av skandalerna rör sig om ett märkligt avtal om förbrukningsmaterial mellan Stockholms läns landsting och leverantören Onemed. Läs sammanfattningen av avtalet, som jag länkar till.

Det som får mina varningsklockor för korruption att ringa är, att i avtalet sägs att bolaget skall välja ett billigare avtal i 91 % av fallen, annars blir det krav på skadestånd. Av någon, för mig outgrundlig anledning undantas stödstrumpor, stödbyxor och tröjor från klausulen om vite. Varför det?

Efterspelet av skandalen förstärker  bilden av att det är något skumt med avtalet. Avtalet sägs upp, men får fortgå fram till (och med?) 2018. Nu till det pris som bolaget drivit fram under skandalartade former! Landstinget lovar också i det nya avtalet att tala väl om Onemed, när någon söker referenser. Vilken hållhake har bolaget på de personer som sluter avtalet för landstingets räkning?

Se där, det finns många frågor att sätta tänderna i för en antikorruptionsenhet.

Visst kan det vara så, att jag är överdrivet misstänksam, men jag har svårt att tro att ansvariga tjänstemän och politiker är så korkade, att de sluter ett sådant avtal och fortsätter att vara lika korkade, när det uppdagas vilket märkligt avtal de tidigare slutit.

Det kan också vara värt att granska det förhållandet att politiskt förtroendevalda hoppar över till företag med nära anknytning till politikernas ansvarsområden. Som t ex Filippa Reinfeldts anställning på vårdföretaget Aleris. Kunde vara värt en undersökning av en antikorruptionsenhet,att se över vilka avtal som slöts mellan Aleris och landstinget under Filippa Reinfeldts tid ansvarig politiker för sjukvårdsfrågor.

Är jag överdrivet misstänksam? Det är fullt möjligt, men varför skulle Sverige vara undantaget i vår globaliserade tid, när det gäller korrupta tjänstemän och politiker. Det är det ena.
Det andra är, att jag anklagar inte någon för brottslig verksamhet, utan uttrycker bara en, som jag ser det, en rimlig misstanke. Tänk så här: Vad skulle tidningarna skrivit, om skandalen med förbrukningsmaterial skulle skett i något Afrikanskt land och inte i Sverige, där det verkligen hände!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Våra barn och andras ungar

10 september, 2016

I dag hände det som så ofta händer, när jag lufsar runt i Facebook. Jag stöter på information, som egentligen inte är alltför uppseendeväckande, utan mer bekräftar det jag anat eller rent av haft visshet om. Ändå märker jag hur hjärnan, verkligen rent bokstavligt, ältar nyheten! I dag var det följande nyhet från Danmark som min gode vän Anders delade med sig av på Facebook, som triggade i gång ältandet. Läs och lyssna. Lägg den danska integrationsminister Inger Stöjbergs inställning på minnet:

”Andra debattörer försvarar uppdelningen. Danmarks frispråkiga integrationsminister Inger Stöjberg menar att eftersom vi ju bor och lever i Danmark, så är det väl inte så konstigt att det är just de danska elevernas skolgång man månar om.” 

Vad Inger Stöjberg säger i klartext är ju faktiskt, att i Danmark finns det två kategorier elever vid landets skolor. Danska elever som skolan skall måna om och andra elever, som skolorna inte behöver måna om. Inställningen är en bra illustration till betydelsen av talesättet: Våra barn och andras ungar. Om det skulle bli så, att ministerns inställning skulle bli en generell nationell politik, vilket inte verkar otroligt, hur skall en sån politik definieras? Är den främlingsfientlig? Rasistisk? Banar väg för en stat, som kännetecknas av Apartheid? Eller ska politiken helt enkelt kallas för korkad? Jag har nog min definition klar, men det skulle vara roligt att höra andras uppfattning.

I Sverige har vi ett parti i riksdagen som mer programmatiskt hävdar, att det finns två kategorier av medborgare i landet. De som är medborgare, men inte tillhör den svenska nationen och de medborgare som tillhör den svenska nationen. Partiet anser också, att det inte är bra för landet, att ha för många medborgare som inte tillhör den svenska nationen. T ex kurd-svenskar.  Den här insikten om SD:s inställning fick mig att skriva den här kommentaren på Facebook:

”Just nu, när jag läste artikeln, fick jag en vision. Jag ser en presskonferens där Löfven, Fridolin och Åkesson meddelar, att vi måste skilja på de barn som är medborgare i landet och de barn som tillhör nationen Sverige. I första steget, skall på varje skola finnas klasser, där de barn som tillhör nationen Sverige är i majoritet.
I nästa steg blir det lag på, att det inte får finnas skolor, där inte barn tillhörande nationen Sverige är i majoritet.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,