Ta det platta slagträ´t! Ta det platta slagträ´t!

Jag har lite förstrött följt diskussionen om att dela på flickor och pojkar på idrottslektioner. Jag har inte någon bestämd uppfattning, men kan väl säga så mycket att jag inte förstår upprördheten. Orsaken till bristen på upprördhet, är säkert att mina personliga minnen om gympalektioner är från 50-talet och Skönsmons skola i Sundsvall.

Så här gick en lektion i brännboll till (från första klass till sexan):

Två pojkar, alltid pojkar och oftast de två bästa i de flesta idrotter, utsågs att välja lag. Först fördelades klassens pojkar efter kompetens i brännboll. Alla visste hur statusen var på oss alla. När pojkarna var valda, valdes flickorna. Det kunde hända sig, att det blev några pojkar eller flickor över, som ingen av lagledarna egentligen ville ha i sitt lag. Då kunde en av ledarna säga, lite nonchalant till den andre: ”Ta surven!” Läraren skulle inte ha accepterat att inte alla fick delta. I annat fall skulle ”surven” fått sitta bredvid och titta på när de andra lekte.

Spelet kom igång och det stojades och stimmades! Extra mycket hojtande blev det, när det var någon flickas tur att slå. Då skrek vi pojkar högt och uppmuntrande; ” Ta det platta slagträ´t! Ta det platta slagträ´t!” Det var lättare att slå med det platta slagträ´t. Ingen flicka vågade vara så storvulen att hon valde det runda slagträ´t, som man kunde slå långt med. Det hade varit storhetsvansinne, som inneburit många gliringar på kommande raster. Nu var det en nackdel med det platta slagträ´t, det blev lätt en lyrboll, när flickorna slog. Det visste alltid utelaget, så de samlade sig nära utslagsplatsen, när flickorna skulle till att slå. Pojkarna i innelaget insåg faran, så vi hojtade till den stackars flickan: ”Slå i backen! Slå i backen!” Det här fick flickorna i min klass uppleva under sex skolår på Skönsmons skola på 50-talet! (Märkligt nog har jag inga, varken positiva eller negativa minnen, från högstadiet. Ja, det kallades väl inte högstadiet, vid den tiden med försöksverksamheten med enhetsskolan.) Som sagt, jag har ingen bestämd uppfattning om delade idrottslektioner, men jag tror eller är övertygad om, att flickorna på Skönsmons skola, inte var alltför roade av gymnastiken. Inte som vi pojkar var. Flickorna skulle nog mått bra av, att ha egna brännbollslektioner. Tänk vilka slag det skulle lärt sig att slå med det runda slagträ´t!

Kan det tänkas att det skedde en utveckling från ”Ta det platta slagtä´t! Ta det platta slagträ´t!” till ”Visa pattarna! Visa pattarna!” Ja inte vet jag, det är bara en tanke!

Bildresultat för Brännboll

 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

9 kommentarer till Ta det platta slagträ´t! Ta det platta slagträ´t!

  1. villacalifornia skriver:

    Känner igen mig i beskrivningen…
    Jag tillhörde de som valdes sist..

  2. Leopold Holtter skriver:

    Barndomsminnen sitter fast som berget!

  3. Rebellas andra skriver:

    Könsuppdelad jympa är på gott och ont, även om man inte blandar in islamsk könsseparering. Själv minns jag hur den jobbiga jympan i min idrottstokiga högstadieklass – könsseparerad – plötsligt blev helt dräglig i gymnasiet, när vi hade könsblandat. Men det berodde på att klassen som helhet inte brydde sig om idrott, det var andra saker som gällde för status. När jympan gick ut på att röra på sig, inte idrottsresultat, gick den att stå ut med.

    I den senaste debatten har en del trott att det gällt könsuppdelning generellt, men i skolan ifråga gällde det väl bara gympan? Därifrån blir debatten förvirrad. Jag tror faktiskt det vore smartare att dra gränsen vid könsuppdelning i de vanliga ämnena. Iofs är det förmodligen smartare att göra delar av sexualkunskapen i blandad klass, och delar könsseparerat. (Fast frågan är hur mkt barnen i de här skolorna får av den varan öht. En hel del av dem behöver förmodligen undervisningen om att ”mödomshinnan” inte är någon hinna, att det inte går att se på en tjej huruvida hon haft samlag osv.)

  4. Thorsten Schütte skriver:

    Jag och min bästa vän spelade aldrig i samma lag. Vi valdes alltid sist. Lärarna var de värsta mobbarna. Läraren i fysik (där jag var bäst) och idrott (där jag var sämst) gjorde, när jag hängde i någon tortyranordning, det glada tillropet: Men Thorsten, det är ju bara ren fysik…
    Skolan lade grunden för en livslång idrottsallergi, först nu vardagsmotionerar jag med stavgång, simning mm för hälsans och viktens skull. Ibland blir jag rädd när politiker och opinionsbildare kräver mera skolidrott. Ännu mera tortyr för sådana som jag? Skicka oss hellre på långpromenad!

  5. Alma-Lena skriver:

    Jag minns med fasa våra könsuppdelade gympalektioner där handbollspelande jättelånga tjejer förtryckte oss från byn på samma sätt. Någon galen fascist tyckte även då att idén om att ”välja lag”, som ju blev ett fantastiskt tillfälle att mobba folk även utanför omklädningsrummet. Nej, skolidrotten behöver helt NYA grepp. Varken könsuppdelning eller annat lär hjälpa om man håller fast vid hemska mobbingcentraler (sk. omklädningsrum) utan vuxentillsyn och tävlingar i all oändlighet.

  6. Leopold Holtter skriver:

    Barndomens gympalektioner ger tydligen samma starka minnen som när läraren sa högt och ljudligt, ”Du kan inte sjunga. Du kan inte teckna!” Det bär jag med mig ända till den dag som i dag är!

    För min personliga del, har jag inga direkta frustrerande minnen. Jag tillhörde den sämre halvan, men behövdes ändå i lagsporterna. Utom i bandy!

    Att vi lämnades ensamma i omklädningsrummen, var ett otyg. Där kunde ren pennalism ske. Den stora hederskoden var att vi inte fick berätta för läraren! Att det kunde vara likadant i tjejernas omklädningsrum, visste jag genom min syster som gick i klassen under mig.

    Ofta var det också så, att läraren var den största mobbaren! Jag klarade mig. Jag var ju klassens ljus, men andra. Uj, uj!

  7. Thorsten Schütte skriver:

    Mobbande lärare finns i alla ämnen. Min lärare i engelska skickade mig att hämta kaffe, för ”jag lärde mig ändå ingenting”. Mindervärdeskomplexen för min engelska har följt mig sedan dess tills ABB skickade mig på en intensivkurs på 90-talet…

  8. Elisabeth G skriver:

    Min enda ”tröst” som barn var att jag i alla fall inte blev vald sist. Tvåa eller trea från slutet…

    Jag kan ännu i denna dag inte fatta varför lärare inte bara helt enkelt delar in klassen i olika lag för att de som inte är så duktiga på just idrott ska slippa denna förnedring. (Själv var jag duktig på musik men det räknades ju inte. Blev t.o.m. kallad Beethoven p.g.a. mitt intresse för klassisk musik.)

  9. Leopold Holtter skriver:

    Vid ett tillfälle fick vår lärare Erling för sig att han skulle dela upp klassen i två lag. Säkert rätt tänkt, men han råkade sätta de två bästa grabbarna i samma lag och inte heller i övrigt hade han något grepp om hur statusen i brännboll var.
    Det ledde till att ett lag blev oerhört överlägset.
    När de två bästa valde lag, då blev det åtminstone en viss balans.
    Det är inte alltid lägg för en lärare att göra rätt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: