Tankar inför Svenska kyrkans stundande kyrkomöte

”Denna uppfattning om lekfolket och dess roll i kyrkan får inte glömmas bort när man tänker på vad ett ekumeniskt koncilium är. Lekmännen är väktare och inte lärare. De kan närvara vid ett koncilium och ta aktiv del i förhandlingarna (som Konstantin och andra bysantinska kejsare gjorde). Men när ögonblicket kommer för konciliet att göra en högtidlig trosförklaring är det ändå biskoparna ensamma som i kraft av sin charisma att undervisa fattar det avgörande beslutet.” Citat ur ”Den ortodoxa kyrkan” av Kallistos Ware.

Så går det inte till vid Svenska kyrkans kyrkomöten.

(Var inte oroliga. Jag jämför inte Svenska kyrkans kyrkomöte med de stora koncilierna. Låt inte era kommentarer handla om det. Jämförelsen har giltighet i hur besluten fattas. Till det kan också tilläggas, att själva begreppet Kyrkomöte, ger en känsla av historiens vingslag, om något stort.)

Som sagt, så går det inte till vid Svenska kyrkans kyrkomöten. Där är det precis tvärtom! Biskoparna får ta aktiv del i förhandlingarna, men när det är dags för beslut, stora som små, får biskoparna träda tillbaka och låta lekfolket fatta besluten. Nu påpekar säkert en vän av ordning, att jag har fel. Det finns ju både präster och diakoner med i den beslutande församlingen. Det är helt rätt, men då uppstår frågan. Vad eller vilka representerar prästerna och diakonerna vid Kyrkomötet? Vad jag kan förstå, så representerar de inte, vare sig läroämbetet eller sina vigningslöften. Trots att många bär kragen synligt, så är ändå den krassa verkligheten den, att de representerar olika nomineringsgrupper. De är socialdemokrater, centerpartister, sverigedemokrater, liberaler, borgerliga, vänsterpartister, miljöpartister, kristdemokrater, poskare, FK:are eller ÖKA:iter. Har jag glömt någon grupp?

Strunt samma. Jag tror ni förstår vad jag menar. Oavsett om prästerna och diakonerna vid kyrkomötet är hyvens folk och goda själasörjare i sin vardagliga tjänst, så går det inte att bortse från det faktum, att de inte är vid kyrkmötet, som representanter för ämbetet. I den meningen tas alla beslut, oavsett vad det gäller, av ett lekfolk, som villigt och glatt kallar sig kyrkopolitiker.

Nu protesterar säkert någon och påpekar att det finns en läronämnd vars beslut ett kyrkomöte måste ta hänsyn till. Jag har mött argumentet många gånger genom åren och visst, det stämmer. Det finns en läronämnd, vars beslut väger tungt, men det innebär inte att Kyrkomötet är bundet att följa läronämndens rekommendation. Det innebär lite krångel, men det finns ett regelverk, som innebär att Kyrkomötets vilja kan övertrumfa läronämndens rekommendationer. Det beror sig t ex på vilken majoritet som kan mobiliseras vid två kyrkomöten, med ett val emellan.

Nå, det här var ett litet återfall i en diskussion, som jag inte längre, organisatoriskt, är en del av. Jag kommer inte att sitta och vid datorn och följa årets debatter, men jag är helt övertygad om, att Frimodig Kyrkas representanter gör lika bra ifrån i utskottsarbetet och debatterna, som de gjort under tidigare år. Det är nästan så att jag blir frestad, att kanske ändå ta mig en titt vid något tillfälle!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

6 kommentarer till Tankar inför Svenska kyrkans stundande kyrkomöte

  1. Rebellas andra skriver:

    Reblogga detta på Rebellas andra och kommenterade:
    Varför inte försöka landa lite typ mittemellan?

  2. Leopold Holtter skriver:

    Först lär det vara nödvändigt att Svenska kyrkans läroämbete och kyrkopolitikerna, detta vidriga begrepp, enar sig om vad kyrkan i grunden är. Sen kanske man kan börja leta mittemellannivån. Kallistos Ware beskriver på ett levande sätt, just det faktum att lekfolket är trons väktare. Jag skrev några inlägg om det för några år sedan. Delvis på grund av att det är en myt, att lekfolket har stort inflytande i SvK. Den känslan hade jag aldrig, när jag var aktiv lokalt.

    När jag blev invald i kyrkofullmäktige i Badelunda församling under tidigt 90-tal fick jag, på en kurs för nyvalda, lära mig hur den dubbla ansvarslinjen fungerar. Föreläsaren sa ungefär så här:
    Kyrkoherden har rätten att besluta om t ex ändring av riktlinjerna för konfirmationsutbildningen, utan att höra kyrkorådet. Men behöver kyrkoherden pengar till den nya inriktningen, då kan kyrkorådet säga nej.

  3. Rebellas andra skriver:

    ”Lite typ mittemellan” är, som jag tänker det, anglikanernas modell. På riksplanet har de trekammarsystem, biskopskollegiet samt prästernas och lekfolkets kammare. (Jag är osäker på om det i resp. kammare sitter just präster och lekfolk, eller om det är de som präster resp. lekfolk väljer.) Om det ser likadant ut på det lokala planet vet jag inte.

  4. Leopold Holtter skriver:

    Ett vettigt valsystem vore att det är direktval lokalt. Församlingens valberedning får anmälningar på intresserade personer, som placeras på en vallista. Vill någon markera att de tillhör någon speciell grupp, så får de väl göra så.
    Till stifts- och riksplanet är det indirekta val. Präster och diakoner har egna val till samma nivåer. Ungefär som det funkar vid val av biskopar och ÄB.
    Hur sen maktfördelningen skall se ut gick jag aldrig in på och nu har jag till stor del tappat intresset.
    . Nu blir det istället mycket prat om att partierna skall försvinna. Lite tunt enligt min mening, som satsade stort just på frågan om partiers närvaro i förra valet. Lite av att kasta gurkor, när jag sitter i växthus.🙂

  5. Rebellas andra skriver:

    Kan du förklara varför det vore så bra med lokalt direktval (jag tolkar dig som att det betyder rent personval? men ändå ska du ha en vallista? Är den inte rangordnad, utan man plockar fritt?) och sedan indirekta val till stifts- och riksplan? Är det de som väljs i de första valen, som ska välja till stift och riks, eller några andra? Vilken är eg. skillnaden jämfört med det där ”ut med de politiska partierna”?

    I den SvK-församling jag bor i, har nästan alla samlats i en samlingslista. Sossarna står utanför, så man kan rösta på antingen sossarna eller på typ ”X församlings väl”. Jag undrar hur det där funkar i praktiken. Hur rangordnar ”X församlings väl” folket på listan? Jag antar att man kan både kryssa och stryka, men har det eg. någon effekt för det är väl i första hand listan som sådan man röstar på?

    Jag tycker väl f.a. att biskoparna har en jättekonstig sits. De har formellt ansvar, de bör därför ha större formell makt. Som det är nu förstår jag det som, att biskopens makt i hög grad är informell – om folk bestämmer sig för att strunta i den, kan de göra det. Det är rimligen en supersvår roll att bli vald till! Ledare som ska leda så, kan nog nästan bara vaskas fram i gemenskapen. Väljs man till en sådan roll och sen inte funkar väl i den – det låter magsårsframkallande, och även för den som bättre klarar av rollen svårt när det drar ihop sig till någon typ av kris eller bråk.

    Vill vi inte ha biskopar med formell makt kan vi låta bli att utrusta dem med mitror och kräklor, ja sluta ha biskopar öht. Det är min åsikt. Däremot behöver det inte gå så långt som i RKK. Biskoparnas makt kan gärna balanseras av någon typ av folkvalda organ. Det är där jag tänker att vi kan lära av anglikanerna. Hur lutherska kyrkor funkar på andra håll i världen vore också intressant.

  6. Leopold Holtter skriver:

    Jag gör inte den lokala nivån märkligare än den behöver vara. Så här gjorde vi inom Metall,. på den tid jag var medlem och förtroendevald.
    I god tid före årsmötet sammankallades till ett nomineringsmöte. Vid mötet anmäldes alla de som önskade kandidera till styrelsen. Sen tog en valberedning vid och sammanfattade ett förslag. Alla de som blivit nominerade, men inte fanns med i valberedningens förslag, hade ändå rätt att kandidera vid årsmötet.

    I de kyrkliga valen behöver inte en valberedning arbeta och föreslå vilka som ska väljas till kyrkofullmäktige, utan församlingens valberedningen tar emot kandidatanmälningar, som sen sammanställs på en lista. Vid valet får medlemmarna välja mellan namnen och rösta på det antal som skall väljas. Inte färre, inte fler.

    Det innebär att jag, (när det var aktuellt) inte behövde ta ställning för någon grupp och oroas att det skulle bli tomma stolar efter valet. Hade ett sånt system funnits t ex vid senaste valet, då hade jag med all säkerhet valt minst 2 socialdemokrater,vilket är omöjligt i dag, då är det hela partilistan som gäller. Ett system som är lätt som en plätt och inte konstigt alls.

    Det är väl de indirekta valen uppåt i organisationen som kräver tankeverksamhet, men SvK har erfarenheter av indirekta val i sin historia. En fördel med ett sådant valsystem är att det kan bli helt ogörligt, att skicka ekonomiska bidrag till höger och vänster. Precis som Metall gjorde, bör också SvK göra, att själv ta ansvar för utbildningen av sina förtroendevalda. Det borde väl vara den allmänna synen för alla från staten fria organisationer.

    Valet av ämbetsbärarna har också kyrkan erfarenheter av, så det borde inte heller ställa till något besvär. Det är här som avvägningen mellan Biskopar, präster/diakoner och lekfolk kan göras.

    Du bör föra samtalet med någon inom SvK, som vill få bort partierna från kyrkovalet. För mig är den frågan överspelad, trots att det till för ett par år sedan var en av de frågor jag skrev mest om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: