En, med all säkerhet, ytterst naiv teologisk fundering

För en tid sedan påminde fader Damian vid en mässa i Sörforsa om slutorden i Johannesevangeliet:

”Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivir ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant.
Jesus gjorde också mycket annat, och om var sak skulle skildras för sig tror jag inte att hela världens skulle rymma de böcker som då måste skrivas.” Joh 21: 24-25

Jag har funderat över de här verserna, för som vanligt hade jag läst dem tidigare, men inte reflekterat över vad de egentligen betydde. När så fader Damian påminde oss om verserna, så blev det till en helt ny text, med mängder av frågor i släptåg. Jag har sagt och skrivit det många gånger, att jag är trögtänkt, men när jag börjar tänka då kan jag idissla tankarna hur länge som helst.

När Jesus t ex säger till Petrus: ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag ska ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” Matteus 16: 18-19, är det väl ganska rimligt att anta, det inte stannade vid det enskilda tillfället, utan det är väl fullt rimligt att tänka sig att Jesus undervisade och förklarade för lärjungarna det han sagt?

Det är så jag jag tänker mig att den episkopala och apostoliska kyrkan växte fram. Det var också det här som var apostlarnas uppdrag, att berätta och vidareföra det Jesus lärt och undervisat om.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

6 kommentarer till En, med all säkerhet, ytterst naiv teologisk fundering

  1. Alma-Lena skriver:

    Jesus säger i Matteus 16 till den svajigaste av lärjungarna att hans tro är som en sten och är del av klippan Jesus. Man brukade kalla en trofast person för en klippa redan på den tiden. Ett hjärta som var som en sten var alltså inte nödvändigtvis en elak person utan en som hade stor trofasthet eller envishet. En envis tro. Just att vara en klippa säger vi ju ännu om en person som är pålitlig och trofast. Tro i Bibeln är ju inte inbillningsförmåga utan trofasthet.

    Formen av namnet , appellativ/vokativ Πετρος ’del av klippa” är en diminutivform dvs liten sten, jämför liknelsen om den lilla tron som blir ett stort träd. Petrus är alltså del av en klippa och det är Jesus som är denna klippa. Denna text är en tröstetext för alla som ser sin tro som klen och svajig. Värre klen än Simon Petrus av lärjungarna var ingen. Han kom med de största utfästelserna men tappade lika fort sin starka övertygelse. Inte bara då han förnekar Jesus under Jesu tortyr, utan även när han ska gå på vatten med Jesus och plötsligt tappar fokus och sjunker.

    Jesus kan alltså bygga sin kyrka på en tro så vacklande som Petrus var. Alltså är kyrkan inte byggd på mänsklig styrka och nyckfulla känslor, utan på klippan som brast för oss=Jesus själv och tron på honom. Vi som tror på Jesus är alltså alla Petrusar små delar av en stor klippa. Trots en svag och vimsigt vacklande tro kan Jesus bygga sin kyrka med oss som levande stenar och sig själv som den bärande hörnstenen (Matt. 21:42).

    Sedan var den apostoliska församlingen ledd av flera, det är ett kollektivt ledarskap i den första kyrkan, inget annat går att utläsa ur evangelierna. Nämns en kärna i ledarskapet är det Jakob, Petrus och Johannes Gal. 2:9 ”Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna”. Orsaken till att man har flera namn på Roms första biskopar från traditionen är nog allra troligast beroende på just detta kollektiva ledarskap. Alla fyra ev. fem (om Petrus kom dit) som brukar nämnas är med största sannolikhet alla Roms första biskopar. Om Petrus var bland de första ledarna tillsammans med Linos , Clemens och de andra som brukar nämnas som ”Petri efterträdare” innebär det ändå inte på något sätt att Petrus ENSAM var ALLA kristnas ledare. Rom var viktigt för den världsliga makten, inte i Guds rike. De första kristna såg Jerusalem-församlingen som andligt centrum.

    Kyrkan är något annat än världen. Vi ska inte ha starka enväldiga kejsare utan ödmjukt leda tillsammans och fortsätta bygga Guds rike på tron på Jesus som Messias/Kristus. Jesus är vår kung-ingen annan. Lärjungarna fick alltid på moppo av Jesus när de trätte om vem som var ledaren bland dem tex i Markusevangeliet (det evangelium som jag tror just Petrus dikterade): ”De kom till Ka­far­naum. Och när han var hem­ma igen fråga­de han dem: ”Vad var det ni ta­la­de om på vägen?” De teg, för på vägen ha­de de tvis­tat om vem av dem som var den störs­te. Han sat­te sig ner, kal­la­de på de tolv och sa­de: ”Om någon vill va­ra den främs­te måste han bli den ring­as­te av al­la och al­las tjäna­re.” Så tog han ett barn och ställ­de det framför dem, la­de ar­men om det och sa­de: ”Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar in­te emot mig ut­an den som har sänt mig.”

    I Matteus 23: 8-12 uttrycks samma tanke så här: ” Men ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder. Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen. Inte heller skall ni låta er kallas lärare, ty en är er lärare, Kristus. Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

    Det finns inget utrymme alls för hierarkier i Jesu kropp, Guds kyrka. Det är svårt att ta in för vi är trots allt människor med arvsynden som diagnos och arvsynden gör oss benägna att bygga hierarkier på mänskligt sätt. Det är därför svårt att ta in att tex Petri nycklar, med allt ansvar det innebär, tillhör alla levande stenar i Guds husbygge där Jesus är hörnstenen: församlingen.

    Det skadar oss på djupet både som individer och kyrka att strida om vem vi tillhör, Paulus, Petrus eller Apollos. Att samlas kring en karismatisk ledare och bilda gäng som ser på dem utanför gänget som fiender är mänskligt men det är inte Kristuslikt och vi ska sträva mot Kristuslikhet för att bli sanna människor precis som han är sann människa och sann Gud.

  2. Andreas Holmberg skriver:

    Jo, det är fullt rimligt (för att inte säga självklart) att Jesus gjorde mer än någon hann teckna ner (det gäller ju f.ö. oss alla, även om det vi gör knappast är lika anteckningsvärt!).

    Det som inte är lika rimligt eller självklart är att någon väsentlig del av Jesus´ och/eller apostlarnas lära och förkunnelse skulle sakna tydliga spår i Skrifterna. Johannesevangeliet skrevs ju ganska sent, förmodligen just för att komplettera med berättelser och Jesus-ord som inte kommit med i synoptikerna, men Johannes (eller evangeliets slutredaktör som kanske hette Johannes han också, se senaste SPT) konstaterade till slut att det fick räcka nu.

    Jag håller givetvis med dej och fader Damian om att allt Jesus – eller Maria eller Petrus – gjorde inte har tecknats ner (och hade Johannesevangeliets författare inte särskilt påpekat det, med en omisskännlig glimt i ögat, borde vi nog ha kunnat räkna ut det ändå ;o). Vad den oenighet som kvarstår gäller är om påven kan ta detta faktum till intäkt för att ett par tusen år senare dogmatiskt och samvetsbindande slå fast läror som i princip anses ha traderats från Jesus och/eller apostlarna utan att klart uttryckas i Skriften.

    Vad gäller binde- och lösenycklarna visar ju Matteus 18:18 och Johannes 20:23 att dessa inte bara gavs till Petrus eller var specifikt ”Petri nycklar”. Där tolkar Skrift alltså Skrift. Vad gäller Petrus och församlingsbygget är 1 Petr. 2:4-10 mycket uppbyggligt (!) och upplysande. Jag har dock själv – i strid med inte bara reformatorerna utan även åtskilliga kyrkofäder – menat att likaväl som Jesus i Matteus 16 kunde kalla Petrus själv för Satan (när han framförde människotankar) kan han väl också ha kallat Petrus själv för Klippan (när han framförde den på Klippan Kristus grundade bekännelsen, ”en annan grund kan ingen lägga” o.s..v.): Men Petrus (”S:te Pär Stenberg”) betonar ju inte precis sin påvliga eller ”klippliga” särställning i sina egna skrifter (liksom den inte heller betonas hos Paulus, som tvärtom fick uppträda ganska skarpt mot Petrus en gång), och, som någon påpekat, är det en ganska orimlig tanke att Linus I på något sätt skulle ha varit överordnad eller ens likställd med de efter Petrus´ martyrdöd kvarlevande apostlarna, t.ex. Johannes. (Varför inte också de insatte en ”efterträdare” kan man ju undra, men det är en annan fråga).

    Nåja, idag är det Tacksägelsedagen och minstpojken Staffans 10-årsdag. Jag tackar Gud för Jesus – Guds outsägligt rika gåva! -men också för både Petrus, Maria, Staffan och dej, Leo! Familjen ska snart fara på skördefest i Enångers kyrka och därefter till Himlabadet i Sundsvall! En god och välsignad helg tillönskas dej, Leo, och jag hoppas vi ses snart igen!

  3. Leopold Holtter skriver:

    Som vanligt svarar du Andreas på något som du tror jag är ute efter. Så här löd min slutsats efter citatet om Petrus.

    ”Det är så jag jag tänker mig att den episkopala och apostoliska kyrkan växte fram.”

    Det finns ju Sola Scripura- rörelser som hävdar att det är obibliskt att tala om episkopala och apostoliska kyrkor. Den frågan är inte bunden till synen på Petrusämbetet. Det är ju bara att se och förstå hur ortodoxa kyrkor ser på biskopens roll i kyrkan.

    Vi ser också i Apostlagärningarna och hos Paulus hur apostlarna formerar kyrkan och sina och efterföljarnas roll i kyrkan. Jag tror inte det var en slump att kyrkan formerade sig kring biskoparna, som trons försvarare.
    Är vi eniga om det?

  4. Jonas Nilsson skriver:

    ”Ämbetet kan inte skiljas från Skriften och Skriften kan inte skiljas från ämbetet” – är det en rimlig slutsats?! Dvs vi kan inte hävda något om ämbetet som inte grundläggs i Skriften och Skriften kan inte bäras upp och försvaras någon annan stans än i ämbetet?! Problemet (?) är bara att allt ämbete inte sammanfattas i Roms dagsaktuella definition av sitt påveämbete. Ska Rom någonsin återfå sin ställning så är den beroende på erkännanden från de ”andra”, de gamla sätena (inte det som man själv planerat där). De kyrkliga grenarna av de reformerade gemenskaperna är måhända viktiga korrektiv.
    Bilden av ”biskopen” i fornkyrkan är tyvärr heller inte entydig. Den tänkt monarkiska linjen är inte självklar. Församlingarnas bekräftelser var lika (?!) avgörande. Någon har sagt mig att ”apostolisk” tradition (=biskop?) berodde av att innehållet var apostoliskt (trosbekännelserna), det var erkänt i alla (?) församlingar och där fanns en historisk anknytning till faktisk apostel. Rom ligger förvisso bra till men som ensamt rättesnöre är det något som blir fel.

  5. Leopold Holtter skriver:

    Ska jag förstå ditt resonemang Jonas så, att det jag lärt mig från Apostlagärningarna och de enstaka kyrkofäder jag läst, att kyrkan organiserades som episkopala och apostoliska kyrkor, enbart är sammanfattningar av Roms dagsaktuella definitioner?

  6. Leopold Holtter skriver:

    Ursäkta Alma-Lena att du fått vänta så länge på att din kommentar blev synlig här. Jag hittade den alldeles nyss bland skräpposten. Jag borde kolla den oftare.

    En liten kommentar bara. Jag för min personliga del upplever nog, att inte är det Katolska kyrkan som ser alla andra som fiender. Ända sen april -15 har jag upplevt, att de flesta som numer kommenterar här på min blogg ser Katolska kyrkan som den stora fienden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: