Är ekumenik en fråga om att kompromissa?

I kväll får det bli en kortfattad fundering med en avslutande fråga, utan någon längre brödtext. Jag låter funderingen stå utan kommentarer och jag ger inget svar i kväll på den avslutande frågan.

När jag läser om de ekumeniska strävanden som försiggår mellan olika kyrkor, så har jag ofta fått känslan av att ekumenik är en fråga om diplomatiska förbindelser mellan kyrkor. Där den förment diplomatiska artighetsetiketterna är viktigare än själva samtalet.
Ofta får jag också en känsla av att med ekumenik menas, att kyrkorna bör kompromissa om sina grundläggande trosuppfattningar. Ni ger lite, så ger vi lite tillbaka och sen kan vi glädjas åt att vi uppnått enighet.

När jag sitter och funderar i de här negativa banorna, så slår det mig:

Borde inte ekumenik innebära att kyrkorna gemensamt söker sanningen? Är inte det den enda rimliga vägen att gå för att uppnå enighet?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

13 kommentarer till Är ekumenik en fråga om att kompromissa?

  1. Rebellas andra skriver:

    Jag uppfattar det annorlunda. Som jag förstår det syftar den centrala ekumeniken numera till att slå fast var man kan enas, och på vilka punkter man absolut inte är överens. Det är vad den centrala ekumeniken kan hoppas uppnå, förmodar jag. Att för evigt sitta fast i halvt missuppfattade diskussioner från 1500-talet, om saker som idag inte ens uppfattas som särskilt viktiga, kan inte vara vettigt.

    Men viktigast är förmodligen gräsrotsekumeniken.

  2. Andreas Holmberg skriver:

    Håller med dej, Leo. En annan sak är att jag menar att även Rom i praktiken – inte bara i praxis och ordval visavi andra kyrkor – måste backa på några läropunkter (så backar vi från idén om påven som antikrist ;o) för att Kyrkan ska kunna återförenas också organisatoriskt. Det är dock sant att ingen – inte påven heller – bör backa bara ”för husfridens skull”, utan här gäller det sann ödmjukhet och sann övertygelse.

  3. Thorsten Schütte skriver:

    Om man pratar med varandra finns ju ”risken” att man upptäcker att skillnaden inte är så stor:
    http://torbjornlindahl.blogg.se/2016/october/miniprastkollegium-2.html

  4. Leopold Holtter skriver:

    Det är säkert helt rätt på ett enskilt plan, men nu tror jag väl inte att t ex Svenska kyrkan och Katolska kyrkan har så mycket att ”upptäcka” om varandra. Det mesta av varandras ståndpunkter är väl kända.

  5. Alma-Lena skriver:

    Rebella har helt rätt, så har ekumenik alltid fungerat genom hela kyrkohistorien från den första öst-västliga striden kring påskfirandet till dagens tvisteämnen vars skiljelinjer går lika mycket inom de olika samfunden som mellan dem. Den diplomatiska kohandel du beskriver är en nidbild.

    Dessutom har en initial splittring ibland vänts i berikande av kyrkans helhet när stridsyxorna (tex Pingstväckelsen som först splittrade men sedan blev den karismatiska väckelsen över alla samfundsgränser)grävts ner så idén om att vi ska lägga ner ekumeniska samtal köper jag absolut inte!

    Torsten Schütte och jag står dessutom Equmenia nära och där har det funkat i över hundra år med ex.vis olika dopuppfattning eller syn på HHN. Sådant fungerar om man låter Jesus vara centrum och inte låter perifera detaljer styra in oss i sekterism.

  6. Leopold Holtter skriver:

    När det gäller rena kunskapsfrågor brukar jag för det mesta backa, men jag anser nog att du beskriver en idyll.
    Motsättningen om kravet på omskärelse, mattabun etc ledde ju till ett beslut ”den Helige Ande och vi har beslutat.” som gällde hela den världsvida kristenheten. De som avvisades helt odiplomatiskt ansåg sig själva vara kristna.
    Detsamma torde väl gälla den stora striden med arianismen, som utvecklades till en antagonistisk motsättning och som den odelade Kyrkan tog avstånd i från. Det beslutet letade inte efter diplomatiska lösningar utan fastslog sanningen och avvisade motståndarna. Som vad jag förstår ansåg sig vara kristna och leddes av biskopar.
    En liknande motsättning var väl också frågan om Maria som gudaföderska. De som ansåg annorlunda avvisades efter hårda strider som kättare.
    Striden om ikoner där strömningar ansåg att de skulle förbjudas. Den ståndpunkten avvisades efter hårda strider. (Frågan dök upp igen inom den unga protestantiska rörelsen)

    Nog tycker jag att historien visar att Kyrkan inte dragit sig för strid, när det varit påkallat. Det förhållningssättet bör också gälla idag. Det torde finnas många frågor inom världsvida kristenheten, där sanningsfrågan borde vara viktigare än diplomatiska kompromisser.

  7. markku skriver:

    Identitetspolitiken i kyrkorna är ingen nyhet. Människorna grupperar sig och identifierar sig med olika riktningar och gudstjänst kulturer där dom känner sig hemma.

    Kyrkliga sammanhang är det kampen om tolkningsprivilegiet som gäller. I fornkyrkan ,där allting började, var det kampen om hegemonin mellan olika patriarkaten och inom patriarkat var det kampen om positionen som biskop . Tyvärr fortgår sådana tendenser än i dag t ex i det ortodoxa kyrkofamiljen och karismatiska kyrkornas olika riktningar.

    Lärosatser och dogmen var medlen man kunde använda att förklara motståndarna som heretiker och på så sätt eliminera dom.

    Den moderna ekumeniken är ett mirakel.Att strävan efter samförstånd har kommit så här långt kunde man inte tror på 50 år sedan.

  8. Rebellas andra skriver:

    Vad är det du tycker andas kompromiss, Leopold?

  9. Leopold Holtter skriver:

    Visst går det att anlägga en maktpsykologisk analysmodell på striderna i den tidiga kristendomen, men jag anser den i grunden vara felaktig.
    Det var inte likgiltigt om omskärelse skulle vara ett krav för att få tillhöra Kyrkan. Inte heller var det likgiltigt, vem Jesus var. För att ta enbart två exempel.
    För min egen del, är jag oerhört tacksam över att Kyrkan tog striden, trots att den säkert till alla delar inte var helt osjälvisk.
    För vad skulle alternativet ha varit? En del av kyrkan skulle ha trott att Jesus är Guds son enligt Nicenska trosbekännelsen, andra skulle inte anse honom vara Guds son, utan något annat. Till slut kunde man också ha integrerat Islam i kyrkan.
    (I dag finns det strömningar som vill göra så).
    Hade inte Kyrkan tagit striden, då skulle vi inte haft någon kristen kyrka att tala om.

  10. Leopold Holtter skriver:

    Alla frågor behöver inte besvaras i en bloggkommentar.
    De kristna, som deltar i ekumeniska samtal, anar nog vad jag menar.

  11. markku skriver:

    Det finns åtminstone två nivåer att formulera samfundets identitet.

    Det ena är, att identifiera dom ritualer som dop och nattvard och att avstå från offerkött och omskärelsen och samlas på söndagar och det andra hur det hela administrerades och av vilka.

    Kyrkans historia är så personbunden och personernas ambition , så att det vore ett allvarligt blunder att bortse detta. Genom hela kyrkans historia har det varit dom starka tongivande personer som har styrt kyrkans riktning i det onda och i det goda.

    Kampen om makten, alltså vem hade rätten att ha dom administrativa poster, började väldigt tidigt .Det är den kampen som genom historian har framkallat split som den ekumeniska rörelsen verkar äntligen kunna göra något åt.

  12. markku skriver:

    Det finns ett positivt svar på frågan om ecumenism är att kompromissa. I dom lyckade fall i ekumeniska samtal ,har man gjort omformuleringar som alla parter kan acceptera, t ex i samtal med lutherska kyrkor och den katolska i fråga om rättfärdighet.

    Dom omformuleringar har som bäst kunnat vara både bekräftelse om lika syn där man har det och nyktert konstatera vilka olikheterna är.

    I samtalen om begreppet ” rättfärdighet”, vilket för lutheraner har varit berggrunden , fann partnerna till nästan en rörande samförstånd.

    Så att vist kan man göra kompromisser utan att frångå från sin tradition. Man gör sådana nya upptäckter av de gamla materialet att båda parterna kan acceptera slutsatser utan att uppge för sig viktiga principer..

  13. […] mitten på oktober skrev jag ett blogginlägg med rubriken: ”Är ekumenik en fråga om kompromisser?” Inlägget var allmänt hållet och frågan blev kanske hängande i luften och svår att besvara. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: