Det krävs en inbjudan, för att vi ska kunna svara ”ja” eller ”nej.”

Jag upplever, att jag kanske var otydlig i mitt inlägg i går. Självfallet är det Gud som är den aktiva parten i vår relation. Utan en inbjudan från Gud, är ju en fundering kring den fria viljans möjligheter att säga ”ja” eller ”nej”, meningslös. Förutsättningen är att Gud inbjuder och när vi hör knackningen på dörren, så kan vi välja att öppna dörren eller låta bli. Nu bortser jag från, fullt medvetet, frågan om, hur vet vi, att det är Gud som bultar på dörren? Jag tror inte, att det är så enkelt, att vi intellektuellt kan komma fram till att Gud finns eller inte finns. (Ta det inte som en orubblig insikt.) Det krävs nog att vi drabbas av en insikt eller åtminstone en liten gnagande misstanke. Min personliga erfarenhet är, att jag inte medvetet hörde knackningen, utan jag brukar säga att den helige Ande lite försynt knackade mig på axeln och sa, ”det är dags nu.” T o m det är en efterhandskonstruktion. Jag försökte hitta ord på hur det kunde komma sig att jag vaknade som en icketroende ateist och gick till sängs som troende kristen, beredd att berätta det för alla som ville höra. Så, det är visst och sant, det krävs en aktiv kraft som bjuder in!

Efter den första glädjen kom sen det besvärliga. Det verkar som det inte räcker med att säga det där första jaet, utan det krävs tydligen ett nytt ”ja” varje dag. Det där, som Bonhoeffer lärde mig. Tro kräver lydnad! När Gud kallar kan jag inte hänvisa till att jag tror och därför kan jag välja att säga nej till krav från Gud. Tro utan gärningar är en död tro, som inte frälser. I vart fall bör vi inte chansa på det! Det viktiga är, att vi varje dag ställs inför valet att säga ja eller att säga nej. Det blir nog alltför ofta att åtminstone jag i handling säger nej. Därför är kvällsbönen oftast en bön om förlåtelse över dagens tillkortakommanden.

 

3 kommentarer till Det krävs en inbjudan, för att vi ska kunna svara ”ja” eller ”nej.”

  1. Andreas Holmberg skriver:

    Fantastiskt fint skrivet! Det är ett nådens under att plötsligt bli ”Av glädje överfallen”, som C S Lewis beskrev det. (Han beskrev också hur han for iväg nåstans som ateist en dag och kom tillbaka som gudstroende). Jag tänker också på repliken ”There, but for the grace of God, goes John Wesley” som denne uttalade kritiker av kalvinsk utkorelselära trots allt lär ha sagt när han såg en dömd brottsling ledas till avrättningsplatsen. Det finns verkligen utrymme för stor ödmjukhet beträffande omvändelsens under, även om vi (som faktiskt också Luther och Kalvin!) uppmanar människor att vända om, precis som vi själva blev uppmanade. Vi tror ju att det finns kraft till det, inte hos oss själva men – som så mycket annat – i Ordet som är oss nära! ”Vakna upp, du som sover, och stå upp från de döda, så ska Kristus lysa fram för dig”. Sedan när exakt fröet gror och när och hur Gud ger växten, förstår vi inte – eller hur en pånyttfödd kan välja att andligen svälta sej själv till döds (underlåta nödvändigt näringsintag).

    Jag tror som du Leo att det är nu, som ”uppväckt” och troende, som det riktigt stora ansvaret sätter in. Vår vilja är ju inte längre trälbunden i det andliga – inte enligt Luther heller! – utan vi har fått nytt liv och den helige Andes gåva. Det innebär inte att vi är fullkomliga (annat än i Jesus och hans skänkta rättfärdighet), men att vi får växa och göra fler positiva val. ”Allt förmår jag i honom som ger mej kraft.”

    Sen är din erfarenhet också min – att vi, och kanske särskilt en barnafader, varje dag får mycket att be om förlåtelse för i aftonbönen. Så länge vi är vid andligt sunda vätskor, alltså. Tror vi oss ha ”lyckats” en hel dag är vi nog sjuka. (På den här sidan skärselden, alltså). Även om det är mot fullkomligheten vi ska sträva. God helg (hos oss på det stora temat ”frälsningen”) tillönskas dej! / Din broder – fast ibland kanske trätobroder? – Andreas H.

  2. Leopold Holtter skriver:

    Jag skrev inlägget egentligen enbart av en anledning. Jag upplevde att du kanske tolkat mig så, att jag inte tillräckligt betonade Guds inbjudan.

  3. Andreas Holmberg skriver:

    Nja, dej litar jag på, Leo ;o) – och man kan inte betona allt varje gång, då blir det för långa texter och kommentarer, det vet ju jag! Det var nog egentligen länken du länkade till, och länken den i sin tur länkade till, som gjorde mej orolig att dina bloggläsare kanske inte skulle uppfatta den uppriktigt menade väckelsetonen också hos Luther och Kalvin; därav mitt förtydligande.

    (Diskussionen med Erasmus – liksom Augustinus contra Pelagius – fördes ju på en filosofiskt och teologiskt så mycket djupare nivå än jag någonsin brukar ge mej ut på, inte en söndagspredikan precis, jfr dock Romarbrevet kap. 9-11!).

    Men just det här skrev jag kanske om i en annan kommentar vid en annan bloggpost? Sorry i så fall – en sorts ”korspostning”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: